Elton John-tema i lördagens X Factor. Man anar självklart producenten Simon Cowells tonårstrotsiga tanke bakom detta – den brittiska sångdivan gick nämligen till attack på programmet i början av hösten. Cowell hade försökt värva honom som domare men tji fick han.

”It’s become boring, a***-paralysingly brain crippling” sa Elton.

Roligt. När han utvecklar kritiken har den stora poänger.

Al Pacino och John Cazale i ”Gudfadern”.

Konsert. I helgen blåser hårda Göteborgsvindar och ångestladdad nederbörd över huvudstaden. Fina Håkan Hellström tar med sin Hurricane och fyller Hovet med perfekt pop. Jag och mamma och våra tonårsskrik kommer vara där. En enda kommentar om att Håkan inte kan sjunga och jag gör kaos med er.

Webb-tv. För er som missade den fantastiska lilla dokumentären ”John Cazale – i skuggan av Gudfadern” finns chans till gottgöring på SVT Play fram till den 23 november. Cazale spelade den oförglömliga loser-brorsan Fredo i ”Gudfadern” men karriären blev sorgligt kort. Se nu!

TV. Femte säsongen av ”Dexter” är smart, blodig och beroendeframkallande. Jag kan inte få nog av den välanpassade seriemördaren och Debra Morgan, hans citatmaskin till syster. Om att ligga med polischefen: ”I’d rather put out a campfire with my face”. Kan ses på Canal + på söndagar.

Musik. Trött på deltagarna i årets ”Idol”? Jag gillar att drömma mig bort till ”X Factor”, den brittiska motsvarigheten, som har en helt magisk säsong just nu. Youtuba Cher Lloyd + ”Stay” eller Rebecca Ferguson + ”Make You Feel My Love” för att förstå vad jag menar.

Humor. Zach Galifianakis var roligast i ”Baksmällan”. Han är med i bioaktuella ”Due Date” och knäckte som programledare för ”Saturday Night Live”. På humorsidan Funny Or Die har komikern det egna programmet ”Between Two Ferns” där han intervjuar skådespelare. Börja med avsnittet med Sean Penn. Njut.

Jag ber om ursäkt på förhand – men brittiska X Factor är som ett gift. Lördagens tema var American Anthems – ett tema som tolkades ganska fritt. Bäst var nog Rebecca Ferguson – den 24-åriga tvåbarnsmamman från Liverpool som förutom sin askungehistoria bjuder på en unikt vacker röst och en klädstil som mer utstrålar 60-tal och Dusty Springfield än 00-tal och övergående trender. I går knäckte hon Bob Dylan-låten ”Make you feel my love”.

Målaren Matt Cardle var också tillbaka efter en lite svagare insats förra veckan. ”The First Time (Ever I Saw Your Face)” hade en klädsamt tårdrypande inramning (en vän till hans mamma hade dött, deras familj tog hand om de fyra barnen) och killen har en ljus, vacker röst som i kombination med ett maskulint hantverkar-utseende får både unga och äldre kvinnor att greppa telefonerna och rösta tills fingertopparna blöder. Hoppas bara han lyckas undvika James Blunt-fällan.

Älskar även Aiden Grimshaw den här veckan. Han är pretentiös och allvarlig – men jag gillar det. Nu körde han ”Nothing Compares 2 U” i ett hav av eld, intensivt och vackert. Tror dock att han kommer börja få det svårt snart – folk kan nog uppfatta hans stil som lite tillgjord. Men hej, killen är bara 18. Fröet till en stor artist finns där.

Favoriten Cher Lloyd fick överraskande hård kritik av Simon Cowell för sin ”Empire State of Mind” – för mycket ”copycat” sa han. Jag tyckte hon gjorde låten till sin egen, varken för mycket Alicia Keys eller Jay-Z. Sjukt hög klass.

De andra då?

Tesco-Mary Byrne tycktes vara lite ur slag.

Pojkbandet One Direction är söta som kattungar och Cowell utnämnde ”Kids in America” till deras bästa framträdande. De älskas intensivt av röstbenägna småtjejer vilket nog kommer ta dem långt.

Kontroversiella Katie Waissel har hamnat i botten flera gånger och hennes Gwen Stefani-tolkning lär nog parkera henne där den här veckan också. Av någon anledning som jag har svårt att sätta fingret på har hon hamnat i skottgluggen både för brittiska mediers avsky och folkets förakt. Vad som är hönan och ägget? Oklart. En vanlig kommentar är att hon känns falsk. Hon gråter ofta, ”krokodiltårar” anser många, vilket även Rebecca gör, men då blir folk berörda in i hjärteroten. Att inrama Katies framträdande med bilder på hennes gråtande ansikte tror jag kan bli spiken i kistan. Svaret får vi i kvällens resultatshow.

Treyc Cohen och Aerosmith-rökaren ”Don’t wanna miss a thing”? Skickligt röstmässigt, men ack så tråkigt.

Paije försökte sig på en mashup av ”I’m a believer” och ”Hey Ya”. Jag frågar mig hela tiden hur en sån liten pojkman kan få mig så irriterad? Kanske är det käckheten, röstonanin som känns fullkomligt ytlig eller hans babyface. Bah. Bort.

Wagner, Casanova-brassen som betraktas som årets skämt-inslag och prenumererar på alla ”proteströster”, sjöng ”Viva Las Vegas” och ”The Wonder of You” med stark inlevelse. Låt nummer två var överraskande ok.

Uppdatering: Treyc och Katie i botten. Ganska väntat. Nu är det upp till domarna att välja vem som ska få vara kvar och då har jag väldigt svårt att tro att Katie skulle kunna klamra sig kvar ännu en gång. Extra spännande att se vem Cheryl Cole (tjejernas coach) tvingas välja. ”Sophies val”, fast i en extremt mild och glittrig version.

Uppdatering 2: Jag hade fel, fel, fel. Både Simon Cowell och Louis Walsh tyckte Katie var den mest intressanta scenpersonligheten och valde att rädda henne. Cheryl vägrade rösta och därmed vägde Dannii Minogues Treyc-röst för lätt. Well, tävlingen ska nog vara glad över att ha sin drama queen, Katie, kvar. Och nu gråter hon i eftersnacks-programmet och försäkrar att hon är ”sångerska” framför allt. Inte kändisgalen.

Att jämföra brittiska ”X Factor” och svenska ”Idol” är som att mäta Premier League mot Allsvenskan. I år är nivån där i väst extra hög. Och bäst av alla är den lilla kickersbruden Cher Lloyd, som i gårdagens Halloween-tema gjorde en magisk version av Shakespeare’s Sisters ”Stay”. Tjejen är bara 17 år, herregud, och lyckas kombinera sårbarhet med attityd på en nivå som är häpnadsväckande.

Andra favoriter från gårdagen är tvåbarnsmamman från Liverpool, Rebecca, allvarliga 18-åringen Aiden, 50-åriga Tesco-Mary, de små 16-åriga penntrollen i One Direction och målaren Matt med den ljusa rösten. Treyc och Paije lider av samma problem – de är skickliga sångare men åh så tråkiga – medan tjejgruppen Belle Amie enbart är tråkiga. Den brasilianska charmören Wagner är årets humorinslag och orsak till att Simon Cowell får upprepa orden ”embrace the madness” i varje program.

Uppdatering: Belle Amie åkte ut i söndagens resultatshow efter en duell mot Katie (som jag uppenbarligen helt glömt). Katie är förresten en intressant mediavarelse – avskydd av många för sin attityd, för att publikfavoriten Matt anklagat henne för att ha ljugit om att de haft en relation, för att hon hamnar i skvallerspalterna när hon svimmar på Top Shop (”uppmärksamhetsjunkie”). Den sortens avsky som nästan enbart är reserverad för kvinnor.

Cher påminde mig också om hur många bra låtar det finns som heter just ”Stay” (eller ”Stay with me”). Bäst av alla är den gamla klassiska soulrökaren med Lorraine Ellison. Men det finns fler.

Vackra Marianne Faithfull sa det bra 1965.

The Faces med Rod Stewart vid mikrofonen.

The Ark håller den svenska ”Stay with me”-fanan högt.

Lite Pojkbands-synth med The Hurts.

Det här landade just i mailboxen.

Och jag fick en uppenbarelse.

Det här konceptet kan ju vi använda oss av.

Typ så här:

Signerat Larsson – en intim helkväll med succékrönikören Markus Larsson

Skulle du vilja träffa Sveriges nöjeskrönikör numero uno? Nu har du chansen.

Marky blandar och bjuder på sin favvogrogg, läser ur kommande söndagssidan, visar vinterns hetaste gubbhattar, signerar gamla cd-skivor med personliga dedikationer, berättar gamla festivalanektdoter – och delar med sig av sina allra bästa metaforer. 

Och så vidare… 300 spänn borde man kunna ta. Minst!

/Klas

Way Out West-konserten på stor scen blev en lite såsig historia. Nu får vi som älskar The National en ny chans att se dem i Sverige. Den här gången på mindre arenor.