Kan det bli folkligare och härligare än en julkonsert med Sanna, Shirley & Sonja? Ja, de kan få sällskap av Björn ”schlager-experten” Kjellman. Och nu är det klart att även Måns ”Allsång-på-Skansen-nästa” Zelmerlöw gästar showen.

– Det känns jättekul att få träffa mina vänner från förra året. Jag är sjukt glad att få komma tillbaka, hälsar Måns från en båt i Kroatien där han är på semester med sin Marie Serneholt.

Hur får han in detta i sitt späckade schemat då han även har ”Romeo och Julia”-premiär på nyår undrar jag. Jo, det förklarar han själv så bra i ett tillägg:

– Extra roligt eftersom jag också släpper en julskiva i år.

Jag säger som Meja, It’s all about the money…

_____________________________

Måns gästar 28/11 i Luleå, 1/12 i Falun, 11/12 i Malmö, 15/12 i Halmstad, 17/12 i Skövde, 18/12 i Göteborg och 20/12 i Stockholm. 

2002 års Rockbjörnen-vinnare: Kent, The Sounds, Håkan Hellström och Robyn..!

Det har definitivt gått några år sedan dess… Men Rockbjörnen älskar fortfarande Robyn!

Ikväll kl 21.00 spelar hon ett akustiskt set i Rockbjörnens interaktiva livesatsning ”Live-löpet”. Jag skulle inte missa detta frivilligt. För att vara helt säker på en plats kan man boka här.

Skivbolaget Razzia har en sällsynt fin höst. Många väntar så klart på nya Säkert!-plattan och innan dess släpper bolaget tre andra svenska artister.

De har egentligen inte överdrivet mycket gemensamt, om man inte är väldigt svepande. Ändå känns de oerhört självklara tillsammans. Annika Norlin, Britta Persson, Ludwig Bell och Niccokick-sångaren Andreas Söderlund är alla artister med sällsynt egen och stark musikalisk identitet. De står ut, helt enkelt. 

Själv har jag hittills lyssnat mycket på Ludwig Bells debut, ”Jag har försökt att förklara”, som släpps i morgon och är recenserad här. Mycket för de känsligt ärliga och raka texterna.

I lördags spelade han ett par av låtarna på TV4:s Nyhetsmorgon. Och jag vet inte hur Ludwig är som person eller hur nervös han var i sändningen eller vad låten betyder för honom. Men jag har sällan sett någon uppträda i ett tv med så skärrade och ledsna ögon. Hjärtskärande. Och då blev givetvis ”Silvertejp” ännu mer på riktigt.

Så. Kolla upp Ludwig Bell om ni inte redan gjort det. 

/Jocke

Krönika i dagens Nöjesbladet:

 

Göteborg.

Staden, myten, ordvitsen.

Tredje Way Out West avklarad och jag är överkörd av en tiotonstruck.

Vad är det ni gör med mig – Håkan, Henrik och Hurricane?

 

 

När man kommer hem från festival är den första fråga som möter en:

Vad var bäst då?

Man kanske drar till med ett The XX, ett The Drums, ett LCD Soundsystem. Naturligtvis total lögn. Det som alltid golvar en i Göteborg är – Göteborg.

Tidigt på fredagen började snacket gå. Alexander Skarsgård, Kate Bosworth och Kirsten Dunst var på plats i festivalvimlet. Hollywoodglansen hade förgyllt Slottsskogen. Joel Kinnaman, Fares Fares, Anders ”Moneybrother” Wendin, fler Skarsgårdar och diverse Söderkisar i dess entourage.

Backstage hade ett område i baren seglats av med rep för att deras gäng skulle få vara ifred från ovälkomna vip-fyllskallar. Samma sak på klubben Park Lane där de efterfestade. Mitt i tisslet och tasslet (”är de fulla?”, ”bråkar de?”, ”hånglar de?”) står Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren några meter bort.

Först DÅ blev jag starstruck.

Av en man iklädd plommonstop och cape.

Därmed är allt som det ska i Göteborg.

 

2008 var året då Broder Daniels avsked golvade mig i Slottsskogen. Bandets efterfest var mer eftertraktad än Pharrell Williams skumpabjudning med tillhörande tits&ass.

2009 var året då Daniel ”Hurricane” Gilbert spelade sina då outgivna låtar på en efterfest på Röda Sten – inför vännerna Henrik Berggren och Håkan Hellström. Vilka som var festivalens huvudakter? Who knows.

2010 var året då Håkan Hellström spelade hela genombrottsskivan ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” i en konsert som mer liknade väckelsemöte. Eller i mitt fall – årets traditionella överkörd-av-tiotonstruck-ögonblick.

Alla andra konserter under Way Out West bleknade plötsligt i jämförelse.

Vad är en ”Superman returns”-stjärna i glansen av en 36-åring iförd sjömanskostym?

Det ska tydligen till en göteborgare för att bli profet i sin egen hemstad.

Det är lätt att bli dagblind, det händer mig hela tiden. Speciellt eftersom det som i mitt fall är måndag varje dag. 

Men det kan ju bli kul ibland. Jag väljer till exempel att tolka dagens post från skivbolaget National som att inspelningen av Stefan Sundströms nya cd (släpps 1/9) kan ha varit lite dimmig. Titeln är nämligen satt efter hur många dagar det tog för det här sköna visgänget att spela in plattan.  

Men hur var det nu, hur många dagar tog inspelningen egentligen?

All fine. Eller, vänta lite nu ….

/Jocke

Det känns som det gått nog tid nu. Det är dags att minnas lite. 

Det var mycket som var omskakande med Håkans spelning i lördags. Omvälvande. Det märktes inte minst bland dem man träffade efter konserten. Det var liksom något tomt i blickarna. Utmattat. Men så har de här låtarna betytt otroligt mycket för enormt många. Det är en resa tillbaka till Göteborgseufori, småstadsångest, förälskelser, ständiga fester i för små lägenheter på Ode Balten, söndertrasade förhållanden eller vad man nu upplevde kring 00-talets början.  

Det var mycket som var bäst i lördags. Men i min värld blev avslutningen en knäckande känslosam final där Hellström, som enda extranummer, själv hade tänkt tillbaka på karriären de senaste tio åren. 

Minnena blev låten ”River en vacker dröm”. Jag blir fortfarande tårögd när jag hör den. 

/Jocke

… är den förbannade nu-är-sommaren-slut-känslan som kommer som en bomb på posten på söndagens hemresa. Totalt jävla mörker. Visst, Popaganda kommer definitivt pigga upp om några veckor. Men ändå, sommaren as we know it är över.

Då kan man drömma sig tillbaka med detta. Hellström i alla ära men jag får fan gåshud av detta. Vilken magisk stämning det var under La Rouxs hits, som denna. Helt sjuk allsång i tältet. Och hon är ju verkligen så otrolig cool Elly Jackson. Ägde scenen.

Den konserten, Håkan och Local Natives skriver jag in som mina bästa stunder på Way Out West 2010. Vilka är era?

/Jocke

Här är veckans ”superfemma”. Varje fredag låter vi ju en läsare (och ibland någon från redaktionen) plocka sina fem favoritlåtar just nu. Denna vecka är det Andreas Persson i Linköping som står för listan. Jag tror inte att det är bossen Tobbe ”Det-är-supergött-med-dur” Lindner som har valt klädseln, men jag kan ha fel.

Here goes:

Andreas Persson, 27, Linköping

1. ”Bad Company”

(Five Finger Death Punch) 

En grym cover på en från början bra Bad Company-låt!

 

2. ”Hallowed be thy name”

(Iron Maiden) 

Den var bra på högstadiet, och den är fortfarande asbra. 

 

3. ”The sound of truth”

(As I Lay Dying) 

Grymt bra låt!

 

4. ”Nomad” 

(Prodigy)

Inte min musik egentligen, men förvånansvärt bra.

 

5. ”Pigs”

(Warrior Souls) 

För att lyssna in mig inför Sonisphere fastande jag för den här låten.

Har ni andra favoriter? Mejla gärna er lista till superfemman@aftonbladet.se så publicerar vi i tidningen. Det vi behöver är fem låtar, en kort motivering på varje, ålder, namn, hemort och en bild på er. Eller kör loss i kommentarsfältet!

/Jocke

Ny väska, en tuff tischa som slår världen med häpnad och terminens böcker inslagna i nåt nytt överjävligt coolt papper. Träffa kompisarna man inte sett på hela sommaren. 

Nyterminskänslan när hösten smyger sig på sitter i sen skolåren. Ni vet, det där magiska med att ta nya tag och kanske till och med börja använda kortet till gymet igen. Hösten har ju några fördelar, trots allt.

Musikvärlden är likadan. Fortfarande, som tur är, betyder hösten att det kommer en hel del nya roliga plattor. Efter att ha grävt, sorterat och lyssnat några dagar här på redaktionen kan jag konstatera att det inte minst släpps en hel del intressanta svenska plattor de närmaste veckorna. Både debutskivor och uppföljare. 

Ludwig Bell ”Jag har försökt förklara”. Egensinnig pop med befriande banala texter på svenska. Växer hela tiden. Släpps 25/8. 

Lisa Pedersen ”Heart monster fear machine”. Inte alltid långsam men ändå sorgsen och oftast elektronisk pop. Lisa Pedersen har jobbat med bland andra David Urwitz och Lasse Lindh. Redan lite förtjust i denna debut. Släpps 27/8. 

Foto: Patrik Gunnar Helin.

SeLest ”Kapellgatan 12”. Ambitiös och välproducerad och storslagen pop/rock på dyster svenska, med Simon Ljungman i spetsen (som ju gitarrist i Håkan Hellströms band). Släpps 6/9. 

 

The Sonnets ”Western harbour love”. Doftar marina och Fibes, Oh Fibes! om Malmöbandet Sonnets nya album. Mer än så är svårt att säga när sångaren Per Magnusson även känns igen som en av Nöjesbladets musikskribenter. Släpps 18/8.

 

Dungen ”Skit i allt”. Svårt att misslyckas med den titeln. Släpps 1/9. 

 

Ja, och sen kommer ju nya Säkert!-plattan den 15 september. Som nu också har fått en tracklist på Razzias hemsida:

 

1 Fredrik                                                 

2 Dansa, fastän                               

3 Honung                                                

4 Isarna                                                

5 Får jag                                                

6 Influensa                                                

7 Rotary                                                

8 Riot                                                

9 Köttet är svagt                               

10 När du dör                                

11 Jag blev som kvar                                

12 Tyst nu   

 

Så kom du bara, höstjävel. 

/Jocke

 

 

Ett gäng glada tjommar från Musikkollektivet överraskade valda delar av redaktionen med lite musikalisk underhållning (Morrissey, du är också välkommen!). Vi upptäckte att takhöjden i ingången till Arenavägen gav en effektfull kyrko-akustik.

Är även lite sugen på lådtrumman Valter.

Chef-Tobbe och Musikredaktör-Jocke.