Skojiga nyheter. Guardian skriver att Van Halen gör sitt första album på över tio år – och det med David Lee Roth bakom micken. Minsann. 

Det lär ju ha krävt en rejäl laddning fredstobak. 

Jag tar för givet att Sweden Rock redan har lagt allt annat arbete åt sidan för att i stället göra allt för att locka över bandet till Norje. Om de nu håller sams så länge …

 

 

 

Dagens tv-krönika av Fredrik Virtanen:

”Buffoon” är ett underbart engelskt ord som är svårt att översätta.
”Tommy Körberg” är så nära man kommer.

Säsongsavslutningen av ”Lotta på Liseberg” på TV4 var den vanliga, vulgärare versionen av SVT:s folkhemsklassiker ”Allsång på Skansen”.
Lotta Engberg är lysande folklig, och till skillnad från Anders Lundin en perfekt sångerska. På minuskontot hamnar bland annat programmets äckliga Bingolotto-koppling och även ett poänglöst och gravt krystat tävlingsmoment med en märkligt lättklädd Carin da Silva ute i vischan.
”Lotta på Liseberg” och ”Allsång på Skansen” påminner om kriget mellan Jay Leno och David Letterman i USA, där den billige Leno gör sådant som fokusgrupper berättat att folk tycker om och där den smarte Letterman försöker tänja gränser.
Skillnaden i Sverige är – än så länge – att det mer kvalitativa drar större publik än konkurrenten.
Det lär ändras nästa sommar. Det inställsamt färgglada och kulturlösa Lisebergsprogrammet lär passera public service-versionen, som inte lyckas bra men som åtminstone försöker bredda programmet och inte bara erbjuda debil barnpop av Eric Saadie, allsång till Björn Skifs ”Michelangelo” och ”Eloise” med Arvingarna.
Till och med den store Tommy Körberg sunkade i går ner sig för att passa in i TV4-konceptet. Det var genant att höra en så vass uttolkare av alla från Allan Edwall till Elvis Costello skämma ut sig med en så gravallvarligt stel version av Neil Diamond-bagatellen ”Red red wine”, mest känd i UB40:s kritvita reggaeversion – som plötsligt framstod som ett mästerverk.
Normalt sett gör ju Körberg bara bort sig när han uttalar sig i olika medier. Nu var han en buffoon även som sångare. Ordet översätts ”narr, pajas”, enligt Nationalencyklopedin, men då missar uppslagsverket att man även bör ha en högt skattad position för kunna vara en buffoon. Och det har Tommy Körberg. Men inte länge till med fler töntframträdanden i inställsam Bingolotto-tv.

I kväll ser jag ”Allsång på Skansen”, SVT1 kl 20.00.

JA
Rickard Olsson, SVT-profil, dök upp som allsångsledare i TV4:s Lisebergsfest. En audition för att ta över efter Anders Lundin?

NEJ
Lasse Bengtson dök upp i en TV4-jingel i en reklampaus. Har egna kanalen missat att han slutat? Eller är allt ett pr-jippo?

 

 

Tv-krönika av Martin Söderström:

 

En fantastisk dokumentär. 

Och en svidande påminnelse om att jag är skyldig Dogge Doggelito en fet ursäkt. 

Det finns få saker i mitt yrkesliv som jag verkligen ångrar. Några felaktiga beslut, en och annan hårdvinkling. Någon omotiverat ondskefull textrad, kanske. Mer är det inte. 

Men när det gäller Dogge Doggelito är jag djupt ångerfull. 

För några år sedan sablade jag ner hans singel ”Rör på göten” i en krönika. Orerade om att det var tragiskt att rebellen från förorten nu blivit lekfarbror som rappade om rumpor. Hur Norra Botkyrkas svar på Thåström gjorde något ocreddigt som att kränga cyklar i reklam-tv. En på alla sätt dålig text som kastade sakligheten över bord för att få till några kvicka garv. Några snajdigt elaka formuleringar helt befriade från empati. Hat i all hast.

Jag påminns om den texten när jag ser Dogge i reprisen av Maud Nycanders välgjorda dokumentär ”The Latin Kings” (Kunskapskanalen). 

Och jag skäms som en hund. 

Inte bara för att jag alltid respekterat och gillat såväl Dogge som TLK. Utan kanske främst för att jag var så förbannat korkad. Och att det är så uppenbart att avståndet mellan tangentbordet och verkligheten ibland kan vara fruktansvärt långt. 

När jag ser Dogges kamp för att få livet att gå ihop, för att vara en god pappa och vän är det plågsamt uppenbart att det är jag som inte fattat någonting. Coolhet har aldrig betalat hyran. Popcredd mättar inga munnar. Har man barn och familj måste cashen in, oavsett vad andra tycker och säger. Dogge nämner det själv i filmen. Verkligheten vilar inte och kulturtalibanernas snack om vad som är fint, fult, tufft eller töntigt spelar ingen som helst roll när betalningsanmärkningarna fyller år på ens golv. Kanske behövde jag själv bli förälder för att begripa något så enkelt. Fan vet. Oavsett vad så är jag skyldig Dogge en ursäkt. 

I kväll tittar jag på ”Sopranos” (SVT2). Alla repriser borde hålla sådan kvalitet.

Nja 1

”Poseidon” (TV3). Ofattbart att mannen bakom ubåtsmästerverket ”Das boot” även står bakom denna hiskeliga jämmersoppa.

Nja 2

”The real housewives of New York” (Kanal 5). En dag kommer vi att se tillbaka på den här tiden i historien och skämmas ögonen ur oss.

Musikbesatthet kan ta olika former. Som att alltid behöva ha ett soundtrack till sitt liv. Och till döden.

En hyfsat vanlig diskussion handlar om vilka låtar man vill ska spelas på ens begravning. En snabb googling visar att Benny Anderssons ”Tröstevisa” och Paul Simons ”Som en bro över mörka vatten” tycks populära i Sverige.

När min amerikanske vän Gabe plötsligt lämnade oss började jakten på låtar som kunde ackompanjera den overkliga känslan. Det kunde inte vara för sorgligt – Gabe var för det mesta en glad tok. Till slut var de låtar jag fastnade för Band of Horses ”On My Way Back Home” och Syl Sylvains ”I Can’t Forget Tomorrow”. Det var mitt soundtrack.

Gabes eget soundtrack spelades i By kyrka i södra Dalarna i helgen. Från The Beatles ”Eight Days A Week” och ”Here Comes The Sun” till Johnny Cash. Så perfekt. Love you Gabe.

Fredrik Virtanens tv-krönika:

”Jag skulle gärna gå och hålla och ha sönder hennes hand… Jag skulle ännu hellre göra nåt, ja göra någonting jag kan”.
Det var religiös extas med Jakob Hellman – och skandal att Anders Lundin snodde hans extranummer.

Jag säger inte att den ack-så efterlängtade Jakob Hellmans formidabla comebackframträdande i ”Allsång på Skansen” på SVT saknade brister.
Tvärtom, de fanns där.
Och tack gode gud för brister.
Alla begriper inte det. Det är samma personer som inte begriper Håkan Hellström eller Bob Dylan utan föredrar Kent och The Beatles.
Brister ger nerv.
Hela Sollidenscenen skakade av nerv när Jakob Hellman i fulbrun bowlingskjorta för första gången uppträdde för en stor tv-publik. Snillet har ju helt självvalt hållit sig underground sedan han släppte sin hittills enda skiva, ”…Och stora havet” 1989.
Det var extatiskt. Tammefan lika extatiskt som när han gjorde en cover på Madonnas ”Like a prayer” på visfestivalen i Västervik 1993.
”Hon har ett sätt” var ”Allsång på Skansens” höjdpunkt i år, aningen skakig men så nervig och poetiskt popperfekt, fortfarande, att säsongens övriga artister bleknade.
Det enda som saknades var att Hellman istället hade lett allsång till ”Fritiof och Carmencita”, som han ju gjort den definitiva versionen av på en Evert Taube-hyllningsskiva.

Sist av allt spelade Hellman sin största hit ”Vara vänner”, lika fint. (”Det är fortfarande allsång, vi är fortfarande på Skansen, det är fortfarande allsång”, sa han i ett break, som värsta Van Morrison).
Nej, stopp! Det gjorde han ju inte alls. Inte för andra än vi som kollade in websändningen efter programmet.
Det är en skandal att Anders Lundin fick den programtiden med en medioker egen sång under ordinarie sändning. Skandal.
Avgå, producent Gunilla Nilars. På riktigt: avgå. Omdömet sviktar fullkomligt.

I kväll ser jag ”Rapport”, SVT1 kl 19.30.

JA
Pernilla Wiberg, skidåkare (!) som oväntat ledde allsång i ”De bar’ å åk” som en övertänd Pernilla Wahlgren.

NEJ
Kära Anders Lundin, vi har talat om det här: Du skall aldrig, ALDRIG spela dina hemsnickrade barnvisepekoral. Du är programledare, inte Lasse Berghagen.

Fredrik Virtanen

Iron Maiden

The final frontier

EMI

HÅRDROCK

När de spelade in sitt femtonde studioalbum återvände Iron Maiden till studion där de gjorde skivorna ”Piece of mind”, ”Powerslave” och ”Somewhere in time”, Compass Point Studios, Bahamas. 

Gruppen ramar även in titelspåret  i ett rymdtema som påminner om just ”Somewhere in time”. Singeln är förpackad som ett gammalt, färgglatt seriemagasin från 50-talet. Och videon är en science fiction-inspirerad hommage till filmer som ”Alien”, ”Stjärnornas krig” och, ja, Indiana Jones och ”Jakten på den försvunna skatten”. 

Men den här gången är rymdäventyret en metafor för en människa som gjort allt, sett allt, flugit för nära solen och nått den yttersta gränsen. 

Texten gör att ”The final frontier” känns som Maidens version av ”My way”. 

Nya albumet domineras av långa, progressiva låtar. Fem av spåren är längre än åtta minuter. 

I så fall måste ”The final frontier” räknas som ett fyra minuter långt stilbrott mot resten av plattan. 

Musiken innehåller mer 70-talsinspirerat bly än New Wave Of British Heavy Metal och diverse taktbyten. Riffen är fyllda av tung blues och Nicko McBrain övertygar i rollen som John Bonham. Tankarna går också till Deep Purples comeback, 80-talsklassikern ”Perfect strangers”. 

Bruce Dickinson tar, som vanligt, i så att läderbyxorna gör sönder med ett ”ritttssshh”. Men han har haft märkvärdigare material att jobba med förr. 

Det är inte refrängen som imponerar. Det är den enkla och effektiva tyngden.

Markus Larsson

 

Fotnot: Albumet ”The final frontier” släpps 16 augusti. 

Fotnot 2: Nej, jag vet. Jag är ingen hårdrockskribent. Men alla våra metalpennor har för närvarande semester eller är saknade i strid i Värmland nånstans. Därför rycker jag in. Men var inte oroliga, metalskallar. Snart är Jocke Persson, Marcus Grahn och Mattias Kling tillbaka med sina tunga och dieseldoftande adjektiv. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fine Jakob Hellman står på Skansens scen i kväll för att sjunga allsång. Bara det känns lite…udda. 

Nöjesbladets reporter Anna Sköld träffade Hellman på repetitionen igår och filmade en liten snutt.

Sugen på lite mer Jakob? Kolla in klippet nedan.

Även dagens namnsdagsbarn är omsjunget, av så skilda storheter som Sisters of Mercy, Hot Chocolate och Schytts.

”For Emma” med Bon Iver är bra, vacker och värdig.

Men Emma låter finast när Angelique Kidjo sjunger, från det rakt igenom fantastiska albumet Djin djin.

Någon har bildsatt låten på YouTube.

 

Under Mellons tredje deltävling utmanade fyra hårdrocksbrudar Darins smörsång, Timoteijs flick-trall och Alcazars gladpop.

Inför tv-sändningen gick Clara Force och Ida Evileye till tatueraren och fixade likadana anagram på överarmarna. ”Catch run” stod det – men betydde något helt annat. Svaret är tyvärr censurerat…

I dag är det namnsdag för både Magdalena och Madeleine, två flitigt omsjungna kvinnonamn.

Man kan njuta av Mats Paulssons ”Midsommarvisa för Magdalena” eller rocka till ”Magdalena” med Willie Nile, höra henne hyllas av David Gray eller möta Magdalena i Mikael Wiehes tappning.

Men låt oss vända ansiktet mot Frankrike. Mot Madeleine och den charmige Jaques Brel som tar med blommor för att hylla henne.