Alice kommer in fel. Hon är inte beredd på musikstart och börjar skratta i stället för att sjunga. Men hon finner sig snabbt och repeterar sedan Kelly Clarksons ”Breakaway” igen. Själv ser hon inte nöjd ut och grimaserar allt annat än belåtet efter den andra genomsjungningen.

Daniel Norberg gör Andreas Johnsons ”Glorious”. Så nära originalet att man hade kunnat tro att det var herr Johnson själv som stod på scenen. Mellan andra och tredje genomsjungningen får Norberg långa och noggranna instruktioner av koreografen, som verkar önska att Daniel ska explodera lite mer. Så ser deras prat ut på håll, åtminstone.

Minnah Karlsson är först ut av idolerna att repetera. I fredagens final var hon sista kvinna att uppträda. Hon gör Donkeyboys ”Ambitions” och får därefter långa genomgångar av såväl koreograf som röstcoach.

Belgiska Front 242 var dragplåstret på Bodyfest. FOTO: SAMI SINERVÄ.

I helgen var det bodyfest i Stockholm. En endagsfestival i EBM:ens tecken.

Jag var inte där.

Mitt 34-åriga jag har fortfarande problem att pogodansa i takt med 16-åringen i mig. Fick mer än nog av kängor, koppel och rakade nackar redan på gymnasiet och har fortfarande svårt för genrens fans (även om musiken följt mig genom livet) – i synnerhet i grupp.

Men. Att stanna hemma och inte delta visade sig vara extremt korkat. Kollegan Lovisa, som också vet att uppskatta kängsvängig EBM, skickar mig en länk med svenska Spark! som var ett av banden som uppträdde på kalaset.

Om dessa visste jag inte ett smack innan. Det visar sig vara käftsmällshård body – på svenska. Från Falkenberg, bara en sån sak.

Jag är i maskinernas våld från första taktslaget.

Svenska språket understryker visserligen bodyns eviga problem (tuffhetskomplexet, machoidealen, tjockskalligheten – för att nämna tre tunga punkter). Men när något svänger så stramt och hårt som ”Produktion nonstop” är jag beredd att bortse från det.

Du kan börja med nämnda ”Produktion nonstop” här.

Sam Beam är världens skönaste människa. Notera när han byter tonart mitt i låtjäveln, som om det inte fanns någon morgondag.

Det finns ett program som är något av det bästa som någonsin visats i svensk tv.

Men som alldeles för få människor kollar på.

Jag pratar om Filip&Fredriks ”Lite sällskap” på Kanal 5.

Varje vecka skapas ny magi, det är äkta känslor, en fantastisk berättelse om det alldeles vanliga Sverige som alla kanaler och produktionsbolag förtvivlat kämpar för att återskapa i tv.

Filip&Fredrik, tillsammans med produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn, har lyckats bättre än alla andra.

Hittills har runt 300 000 hittat programmet på måndagkvällar – det är alldeles för få.

Varför?

Tja, kanske hade tittarna väntat sig det vanliga Filip&Fredrik-jokset.

Nån som äter av nåns rumpa, lite drogromantik, lite naket.

Då, kanske, blir man besviken.

För ”Lite sällskap” är något annat, något finare, något skörare.

Det är den definitiva tv-serien om ensamhet, utanförskap, den förtvivlade jakten på kärlek och närhet, berättelsen om när livet inte blev som man tänkt sig och svårigheterna i att bryta sig loss.

Ikväll klockan 22, på Kanal 5, sänds ett nytt avsnitt. Se det.

Ge ”Lite sällskap” de tittarsiffror som serien förtjänar.

Helgens starkaste bioupplevelse för härdade skräckfantaster är utan tvekan Buried. En timme och 40 minuter skicklig action i en träkista. Inte en scen ovan jord. 

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/recensioner/article7905756.ab

Värm förslagsvis upp med dessa innan:

I väntan på vadå? Ja om nån timme kliver Volbeat på i Malmö Arena. Nu, däremot, är det långt ifrån bilkrom, brylkräm och Hetfieldyeahn. I stället en grov och härligt kärv ”Demon” signerad Sveriges stoltaste death metal-institution. Och så ”wolverine blues” på det. Man tackar. 

Minnah Karlsson är sista artist att ställa sig på ”Idol”-scenen för den här torsdagen. Hon kör Bonnie Tylers ”Holding out for a hero”. Senare kommer min text om alla idolers dagsform på genrepet att dyka upp här på aftonbladet.se.

Där sitter man i godan ro i ”Idol”-studion och skriver. Någon smyger upp bakifrån och väser:

– En helt vanlig dag i Sveriges STÖRSTA musiktävling.

Det är förstås Peter Jihde, vem annars?

Kul kille.