Sherlock (Benedict Cumberbatch) och Watson (Martin Freeman).

Som Al Pacino sa om maffian i ”Gudfadern”: När man tror man tagit sig ur den så drar de en in igen…

Anglofilin är som en sjukdom. På stranden i Ecuador läste jag en bok om engelska excentriker. Nu är jag på väg till Way Out West i Göteborg, men allt jag kan tänka på är sommarens succéserie på BBC – ”Sherlock”.

Steven Moffatt och Mark Gatiss, som även ligger bakom ”Doctor Who”, har lyckats placera detektiven och läkaren i dagens Storbritannien. Sherlock i Benedict Cumberbatchs gestalt är en i hans egna ord ”välfungerande sociopat” medan ”The Office”-Martin Freemans Watson är krigsveteran från Afghanistan. Båda är magiskt träffsäkra i sina rolltolkningar.

Själva mysterierna som ska lösas är ömsom spännande, ömsom lite väl far out. Men dialogen! Rappheten! Intelligensen! Munhuggandet mellan Sherlock och Watson! Godis!

BBC har redan sagt ja till en ny säsong. Och jag skulle bli mycket förvånad om den inte dyker upp i svensk tv inom en snar framtid.

Längst in i mitt postfack låg en inbjudan till Rockbjörnen på Biskopsudden 1 september. Jag har förvisso inte så många minnen av tidigare Rockbjörnsfester. Men man har sagt mig att de ska vara väldigt roliga.

Markus, Yeti-mannen och Karro, 2007.

Sitter här och pluggar Darins kommande hit ”Microphone”.

Albumet kommer nästa onsdag, men musikredaktör Jockeman Persson har snällt nog fixat ett förhandsex åt mig.

Och ”Microphone” är plattans klart bästa spår.

– Markus, den gillar du också va, säger jag till krönikör Markus Larsson.

(Markus är en man med betydligt svårare, dystrare och mer finkulturella preferenser än en grumsbo).

– Den är ju creddig och bra, fortsätter jag.

Markus är tyst ett slag. Han sätter sig till rätta på sin svåra stol. Sen säger han:

– Ja du. Jag är på väg till Way Out West. You do the math.

”Allsång på Skansen” hade en bra kväll i går.
Men den där bröllopsceremonin på webben hade kunnat få en gråsten att bli högröd om kinderna.

Var det bara jag som var på ovanligt bra humör i går, eller hade ”Allsång på Skansen” verkligen en riktigt bra kväll?
Anders Lundin var ju i hyfsad form, under omständigheterna, Jerry Williams var det sedvanligt tryck i, och Charlotte Perrelli, Hanna Lindblad och Tove Styrke stod för lite välbehövlig kvinnlig fägring i ett program som ofta kör hårt på gubbdominans.
Och i publiken satt en munter Arne Weise, som verkade ha en magnetisk dragningskraft på alla som passerade honom med en mikrofon – medan Orup med en nästan kuslig precision lyckades pricka in några av säsongens mest fenomenalt usla publiksångröster under sin allsång.
Det var en småtrevlig tillställning, med sommarens kanske bästa drag hittills.

Men en sak, SVT:
Ni måste våga yttra titeln på ett program i en konkurrentkanal när nöden verkligen kräver det.
För att bjuda in en före detta ”Idol”-deltagare (Tove Styrke), och dessutom ställa frågor till henne som hade anknytning till programmet, utan att en enda gång nämna vilket program som avsågs – det lirar inte.
Dels för att det är så uppenbart ängsligt, och dels för att det blir helt obegripligt för alla som inte följde ”Idol” hösten 2009. I – och nu säger jag det – TV4, alltså.

Och just ja, en sak till:
Tack – på riktigt, tusen tack – för att ni inte sände det där bröllopet i tv, utan förpassade det till webb-tv efter sändningen.
För det var inte primetime-material direkt. Och prästen var handplockad med ett särdeles dåligt ömdöme.

Till sist en kort rapport från Discovery Channel; Dokumentärserien ”Dödlig fångst” – som ju har byggt upp en rejäl skara fans även utanför krabbfiskekretsar – började på sin sjätte säsong i går.
En säsong som bland annat följer dramat kring kaptenen Phil Harris, som avled efter en stroke i februari – mer eller mindre inför rullande kameror.

I kväll tittar jag på dramadrömmarna ”In treatment” och ”Sopranos” i SVT2.

Ja!
I ”Kobra sommar” (SVT2) lyckas redaktionen som vanligt göra även den kultur man själv inte är särskilt insatt i intressant.

Nej!
Varje gång jag hamnar framför ”My super sweet 16” (MTV) får jag tips om hur jag INTE ska uppfostra mina framtida barn.

Som en sommarvind skred denna fagra gestalt in på redaktionen i morse. Brunbränd, solblekta slingor och lugna ögon. Jag är inte alls bitter som har suttit på redaktionen hela sommaren. Välkommen till vardagen Frida!

Nyss avslutat morgonmöte här på nöjesredaktionen. Närvarande: Gossen, Jens, jag, Jocke, Helena, Anna och Ylva. Nivån på dialogen var sedvanligt låg.

Jag: Vad fan, ligger det chips här?

Ylva: Jag käkade dom igår. De var lite fuktiga, som om nån hade spottat på dom.

Helena: Var det inte nån som kom och pissade på dom?

Jag: Det kanske var något mycket värre…

Helena: Snygg klänning förresten, Ylva!

Ylva: Tack!

Helena: Eller…den var snygg. I morse. När den hängde på galgen.

Steve Harris och undertecknad på fotbollsplanen. FOTO: ROGER SCHEDERIN.

Iron Maiden var ju som de flesta vet i stan i helgen. Jag fick ett snack med urtrevliga Steve Harris som förutom att spela bas i bandet är ett stenhårt West Ham-fan. Det gillar vi.

Nåväl. I vår hårdrocksbilaga i lördags fanns en lång intervju med Steve. Men som vanligt var det en hel del som inte fick plats i artikeln. Så håll till godo:

Om nya plattan ”The final frontier”:
– Det var inte en svår platta att göra. Om vi inte vet vad vi gör i studion nu så borde vi nog inte vara där, haha. Men jag tycker att vi har väldigt starka låtar, men det betyder inte att folk kommer gilla dem. Alla låtarna är så olika, det är därför jag tror att lyssnarna behöver höra plattan fyra-fem gånger innan de verkligen uppskattar hela albumet.

Om hur man gör för att hitta inspiration efter 35 år i samma band:
– Jag tror alla som håller på med någon form av skrivande vet att man ibland är rädd för att misslyckas. Men vi försöker att inte tänka så mycket, utan i stället vara spontana och hittills har vi inte behövt oroa oss. I stället är det nog så att vi har för mycket idéer och problemet handlar i stället om att begränsa sig. Jag har tonvis med idéer, men det är ett trevligt problem.

Om hur de orkar köra stenhårt på scenen i två timmar:
– Jag springer mycket innan turnéerna. Vi har alltid gett 110 procent. Grejen är att hålla sig i form och ta hand om sig själv. Vi är inga stordrickare, vi var det på 1980-talet. Alla går igenom det när de är yngre, men man växer ifrån det och inser till slut att man inte håller i fem minuter om man håller på så.

Om den avslappnade realationen till fansen:
– Men det blir allt svårare, särskilt på ställen som Sydamerika, där kan du inte gå ut från hotellet. De är lite galnare där nere, de kan inte kontrollera känslorna. Svenskar är mer avslappnade vilket är bra. Man kan snacka med dem, och de hoppar inte på dig, haha.

/Martin

Precis som på Europapremären i Dublin, och säkert precis överallt, tillägnar Bruce ”Blood brothers” till Ronnie James Dio. Och tidigare i dag vävde Anthrax in ”Heaven and hell” i sin ”Indians”. Sångarens ande har onekligen vilat över den här festivalen. Fint så. För att inte tala om hur vackert det varit om han och ”Sabbath” faktiskt spelat, som planerat.

För övrigt  – drygt 47 200 på plats här i leran fick jag just veta av Luger-Joel.

Bruce Dickinson hyllar just nu de 46 000 svenska fans som stått ut i regnet. Det tar jag med mig medan jag pulsar i leran.

Det snackas ju ofta om att hårdrockarna är lojala. Och ja, just nu och egentligen sen lunchtid står 46 000 av dem ut med den här miljön. Så kan det nämligen bli om man samlar alla på en stor gräsplätt och det samtidigt regnar mer på en dag än det gjort på hela den senaste månaden. En högst spekulativ uppgift från mig, men jag tror ingen på plats här på Sonisphere säger emot. 

Var det här verkligen nödvändigt?