Tommy Lee förnekar sig inte. Inte myten om honom heller. Nyss klev han ned från trumsetet vid Sonisphere, mest för att konstatera en sak: ”Är inteStockholm en jävligt bra plats att vara kåt på?”

South of heaven. En skaplig Slayer-öppning om ni frågar mig.

SONISPHERE. Where the action is, Popaganda och nu Sonisphere.

Det hörs visserligen på namnet men ibland känns det som jag aldrig varit på festival vid Stora skuggan utan att det regnat. Det är med andra ord redan skapligt blött på hårdrocksfesten i Stockholm. Jippi.

Annars då? Jo tack. Nicke Andersson rev av en kul trumduell som avslutning på Imperial State Electric-giget och Anthrax lät som man förväntar sig när de kliver upp framför sin ”Among the living”-backdrop med en sjuhelvetes tung wardance i ”Indians” som största behållning. Dessutom lovade Scott Ian lite kryptiskt att ”The big four” kommer tillbaka nästa år. Lägger man citatpussel börjar det ju låta allt mer spikat det där. Det gläder ju inte minst mig, Forsling och Kling här på redaktionen. Er också väl?

Snart: Slayer!

Mosh.

/Jocke

För en dryg månad sen gästade Imperial State Electrics frontfigur Nicke Andersson TV4:s ”Nyhetsmorgon”, och ofrivillig komik uppstod. Programledarna Anders Kraft och Lena Friblick hade gjort noll research och försökte prata lingonröra och älgfärs med Nicke, som skruvade obekvämt på sig.

I dagens hårdrocksspecial har jag skrivit en kort artikel om ISE, men mycket fick inte plats. Bland annat Nickes kommentar till det nu famösa klippet.

– Alltså, jag stod i kulisserna och tittade på när de lagade mat. Plötsligt sa de åt mig ”gå in nu, Nicke, gå in nu!” Jag sa ”nej nej, nu lagar de ju mat”. Då puttade de in mig i rutan. Sen försökte de vara fyndiga och klura till det lite. Man ska nog kanske inte göra sånt där…

Vi snackade även om massa annat som inte fick plats:

Du framstår ibland som Sveriges mest rastlösa musiker, som hoppar från projekt efter projekt. Beror det på att du är otålig som person?
– Det gör det säkert, jag har inte tänkt på det så mycket. När jag gör något går jag in i det rätt hårt. Jag lyssnar inte bara på en sorts musik, och jag blir lätt nyfiken på att se hur bra jag själv skulle kunna göra det. Jag sätter upp lite väl höga mål ibland, men det är bra.

Är det en mognadsprocess också? Du har gått från att producera väldigt arg, extrem musik med Entombed som tonåring till dagens mer slipade rocksound.
– Nja, jag har fortfarande Death Breath (Nickes dödsmetallprojekt), så den teorin faller ju på det. Och jag tror inte att jag är mindre arg heller. Det är svårt att inte vara arg i den här världen.

Nåt nytt på gång med The solution (Nickes soulprojekt, som släppte hyllade skivan ”Will not be televised” 2008)?
– Nej, det var så jävla roddigt att dra ihop. Jag tror jag väntar med det ett tag. Istället för att ringa till tre pers och fråga om man vill repa måste man ringa tretton pers…ja, du kan ju tänka dig. Sen bor ju Scott (Morgan, sång) i USA, och det underlättar ju inte saken.

Vi pratade också om Hammerfalls gitarrist Oscar Dronjaks uttalande att han skulle gå och käka när The Stooges lirar idag, eftersom han är ointresserad av dem.

– Det där är som en kniv i hjärtat. Utan Stooges hade Hammerfall fan inte funnits, men det vet de inte om själva. Stooges är ju proto-punk, proto-metal, allt. Jag tror det är bra att veta vad saker kommer i från. Det är samma sak med metalband som tycker blues är dåligt, det är liksom…utan blues skulle ni inte ha funnits.

Världens bästa soullåtar?

Verkligen?

ÄR detta världens bästa soullåtar – och därför också, rent logiskt, världens bästa låtar, punkt.

Svaret är faktiskt ja.

Men se det inte som en komplett lista. En sådan skulle behöva innehålla tusentals titlar. Och jag hör redan hur Per Bjurman sitter borta i New York och sliter sitt hår över att ”Pledging my love” med Johnny Ace saknas.

Men hejda dig, Biffen. Balladen är så mycket du att ingen annan kan göra den till sin egen längre. Men visst är det en magisk hymn.

Listan är en förbandslåda som inte bara får ditt liv att låta bättre. Musiken kan även plåstra om dig när livet och kärleken och fjärrkontrollen till tv:n sviker. Vad du själv prioriterar mest av de tre tänker inte jag lägga mig i.

En reservation:

Det här är de bästa låtarna jag hittar på Spotify just nu.

Den bästa soulen är ofta obskyr och finns bara utgiven på vinyl eller utgångna cd-samlingar. Det är till exempel en smärre skandal att OV Wrights största inspelningar inte finns på Spotify.

Många undrar säkert var Aretha Franklins ”Think” tagit vägen. Eller Otis Redding.

Lugn. Jag utgår bara från att du redan har lyssnat dig less på dem.

Däremot är Arethas Drifters-cover ”Don’t play that song” given, den makalösa inledningen av det lika makalösa albumet ”Spriti in the dark”. Likaså demon ”Sweet bitter love” som, om folk frågar, jag alltid brukar nämna när jag måste ranka det vackraste jag nånsin hört.

Jag delar inte heller upp genren i svart och vitt.

I min värld är Hall & Oates, Rod Stewart, Paul Weller, Carole King, Charlie Rich, David Bowie, med flera, precis lika mycket soul som Stax Records och Motown. För att inte tala om Elvis Presley.

Jag har genom åren lagt ner tusentals timmar och kronor på att leta upp och köpa flera av låtarna på listan.

Mästerverk som Bettye Swanns ”Kiss my love goodbye” och Candi Statons Fame-inspelningar var länge svåråtkomliga rariteter.

Nu behöver ingen ens lämna tangentbordet för att hitta dem.

Jag har valt att rama in listan med Alicia Keys ”Empire State of mind (part II)” och Mavis Staples ”You are not alone”. Mest för att visa att det fortfarande skriva och spelas in soul som är precis lika bra, om inte bättre, än den som gjorde 1964.

Jag kan fortfarande inte lyssna på Mavis Staples ”You are not alone” utan att sakta bryta ihop.

Jag skulle kunna skriva åtskilliga spaltmeter om Otis Clays ”That’s how it is (when you’re in love)”, som Moneybrother gjort en cover på.

Jag kan yra i timmar om Four Tops version av ”Do what you gotta do” eller Curtis Mayfields ”Billy Jack” eller The Soul Childrens uppgivna ”I’ll be that other woman” eller mäktiga Nina Simone.

Men det är bättre att ni lyssnar själva.

Lyssna exempelvis på Little Richards stompfest ”Get down with it”. Musik blir inte hårdare. Trummisen jobbar hårdare än 4000 galärslavar.

(En parentes. ”Up the mountain” är felmärkt och framförs av Solomon Burke och inte Patty Griffin. Griffin har dock skrivit gospellåten och körar i bakgrunden.)

Jag märker att det är slagsida åt bittra och sorgliga ballader.

Det är ingen olyckshändelse.

Glad musik är till för amatörer. Proffs föredrar att gråta.

Ta hand om er.

/Markus ”The Crying Man” Larsson

Lyssna på spellistan här.

Well…

Modern amerikansk humor frodas på Youtube genom humorkollektivet Whitest Kids U’know.

I deras bästa sketch hittills är stollarna som Kids In The Hall, upphöjt till tolv.

Vad den handlar om?

Tja… nån slags saft.

Det är enklare om ni tittar själva.

/Markus Larsson

Roxette spelar 21 låtar på sin svettiga comeback-konsert.

En av dem en cover.

När klockan var midnatt berättade Per Gessle att han och Marie Fredriksson märkte att de hade ungefär likadana skivsamlingar när de blev vänner på 1970-talet. Ett av banden de båda tyckte om var The Monkees.

Därför spelade de The Monkees ”(I´m not your) Steppin´stone” som ett av extranumren.

Bra låt. Baksida på singeln där ”II´m a believer” var ännu större hit. Den skrevs av Neil Diamond som då försörjde sig mer som låtskrivare än artist.

Jag var en av de i klassen som tyckte att tv-serien ”The Monkees” var toppen när den gick i svensk tv. Det skulle man inte tycka då.

Men med tiden har även The Monkees blivit någon sorts rätt.

Grabbarna i Death Breath. Här har de precis sprungit maraton.

Jag intervjuade Imperial State Electrics frontman Nicke Andersson i går och sitter och randar i detta nu. Ett av Nickes otaliga musikprojekt är dödsmetallbandet Death Breath, och jag måste bara passa på att hylla detta bands fenomenalt fyndiga låttitlar.

Det är för fan ren poesi vi pratar om här. Lyssna bara:

Chopping Spree.

Dead but walking.

Corpses of death.

Giving head to the dead.

Och min absoluta favorit:

HEADING FOR DECAPITATION.