En dag som denna tänker vi lite extra på Östen Warnerbring, bara för att.
Här är hans fantastiska version av Gene Pitneys ”24 hours from Tulsa”:

/Martin

Dagens tv-recension av Cecilia Gustavsson:

SVT1 – TV4: 1-0.
Det var ingen tvekan om vilket program som var bäst av kanalernas nya fredagssatsningar.
”Hemma hos”, i går med Caroline af Ugglas.
TV 4:s ”Postkodkampen” gick knappt att uthärda. I alla fall inte för den som gått ut högstadiet.
På papperet verkar inte idén så knasig: Lag från åtta olika svenska städer möts i tävlingar i vatten. Att skapa lokalkänsla hos tittarna brukar vara ett smart grepp, tänk bara på samma kanals succéprogram ”Körslaget”.
Först ut var Göteborg och Malmö, som stöttades av varsin kändis förstås: Kim Kärnfalk och Sandra Dahlberg. De fick prata ungefär två meningar i taget i denna hysteriska ”underhållning”.
Tävlingarna och de ackompanjerande skriken från publiken var helt enkelt enerverande. Ska det vara kul att se folk snubbla, plaska runt på fula plastbanor och bli dyngblöta? Till och med den annars så sympatiske och lugne programledaren Rickard Sjöberg var gapig.
Herregud, jag blev helt matt bara av att se eländet.
Då var ”Hemma hos” i mer lyckat. Mycket tack vare huvudpersonen i premiärprogrammet, sångerskan Caroline af Ugglas. Konceptet var faktiskt lite Ernst Kirchsteiger-artat, eftersom det ingick moment som fixande, matlagning och stilla mys med småprat.
Tanken var att ordna en fest hemma hos af Ugglas. Bjudna var hennes kör från ”Körslaget” (se där, TV 4 igen!). Isabelle Mc Allister var festfixare, Fredric Andersson kock och Tina Ahlin stod för musiken.
Behållningen i förberedelserna var samtalen med den egensinniga, sköna Caroline af Ugglas, som verkade trivas fint med ett tv-team i huset. Hon hade inte ens bäddat – så befriande i dessa tider av hemperfektionism. Det blev prat om musik, att våga, hästar, samarbetet med maken och mycket mer.
I den här serien kommer det utan tvekan att hänga på hur mycket kändisarna bjuder på sig själva. Framöver står bland andra Lill-Babs och Vanna Rosenberg på tur.
I kväll tittar jag på fotboll i TV 4 och lite ”Criminal minds” i Kanal 5.
Ja!: Rappa frågor av panelen till kd-ledaren Göran Hägglund i ”Almedalen direkt”. (TV4)
Nej!: Varför sänds ”In treatment” så sent som 22.35? Lätt att missa detta otroligt välspelade terapidrama. (SVT2)

THORSKOG SLOTT.

I dag har jag träffat årets stjärnor på slottet.
Nä, inte lika hett som Tobbe Eks vardag i London som består av kändismöten med Elton John och Leonardo DiCaprio.
Men jag ska inte klaga.
När Marie Göranzon tillsammans med Ulf Brunnberg, Monica Dominique, Niklas Strömstedt och Dan Ekborg kommer ut från slottet och möter pressen utbrister hon:
– Vi är som Victoria och Daniel när vi går ut så här.
Hela stjärngänget skrattar. Jag skrattar. Resten av kvällen.
Vilket härligt och varmt gäng. Kanske lite för mysiga.
Jag vill se dem slita i varandras hår när programmet sänds på SVT i vinter.

Några picturas från kvällen på slottet.

Är Anna och Paul Anka tillsammans igen? Sprang i alla fall på dem på slottet i går. Linslusar de där ankorna.  Medan Monica Dominique klämskadade sitt finger fick pressen vänta, och vänta och vänta lite till på att träffa alla stjärnorna. Ingången till Thorskogs slott några mil utanför Göteborg. Regn och cirka 17 grader i väst, värmebölja i öst. Tur att jag ska tillbaka till landets framsida i morgon bitti. Bilder med Iphone, vilken kvalité.  /Hej från Trus.

 

Jag har träffat Leonardo DiCaprio idag.

Jag tänkte bara passa på att säga  IN YOUR FACE till de pretonåriga småflickor som förstörde mina bioupplevelser av Romeo och Julia och Titanic för att de inte klarade av de sorgliga sluten och istället brast ut i hysteriskt fnitter.

Igår var det presskonferens för filmen Inception här i London. De flesta närvarande journalister hade av någon anledning frågor till regissören Christopher Nolan så förutom att kasta en känga på BP så satt Leonardo mest och skojade med Ellen Page som satt intill.

Till slut kunde Juno-stjärnan int ehålla sig längre utan började skratta så Leo var tvyngen att hyssja henne med fingret för munnen.

Idag var det dags för enskilda intervjuer, en så kallad junket.

Leo var förvånadsvärt trevlig när jag kom in som ungefär reporter nummer 18. Han sa att han gillade min tröja. Jag låtsas för mig själv att han inte har en komplimang till alla som ska intervjua honom.

Jag fick 4 minuter och 39 sekunder på mig att intervjua Leo. Så funkar det i den här världen. jag ska vara glad att jag fick någon tid över huvud taget. CNN fick också en tidsslot på 4-5 minuter.

//Tobbe Ek

Sitter på ett X2000 på väg till ett spännande jobb någonstans i Sverige.
På samma tåg sitter Lasse Berghagen. Försökte knipa en bild, men var för trött för att smygfota i dag.

Senast jag träffade Lasse B var utanför skeppet Ostindiefararen Götheborg, där han uppträdde för hela kungafamiljen.
Han är en trevligt prick, den där Lasse. 

/Helena Trus

Läs veckans allsångskrönika.
Regnet föll och stämningen var religiös. 

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article7429217.ab

Ha en fin dag i solen!
//Helena Trus 

Bara så ni vet så ska man inte stoppa sladdlösa telefoner i tvättmaskinen. Det blir inte så bra då.

Bättre blir det när man får träffa Elton John. Jag hade verkligen inga förväntningar, men har precis kommit från biografen Empire på Portobello road. Vi var ett hundratal journalister som fick vara med, Getingen och norska VG var också där och vi tre satt på främsta raden så klart.

Först fick vi höra hela hans nya platta och sen intervjuades sir Elton av en brittisk musikjournalist. Jag hade inga förväntningar på kvällen. Trodde snarare att det skulle kunna bli ett sömnpiller (förlåt alla Elton-fans, jag gillar också mycket av hans musik, men att sitta och lyssna på en annans intervju får det att krypa i min journalistiska kropp, när jag själv är på plats, jag vill ju få ställa frågor också!)

Men det fick vi också. Elton visade sig dessutom vara en citatmaskin av rang som bjöd på det ena uttalandet efter det andra.

Efter tillställningen var avslutad smet jag fram tillsammans med lite autografjägare för att få ställa en egen fråga. Getingens reporter stod tyvärr intill mig så hon kommer så klart använda Eltons citat i sin tidning också, men det gör inget, så fungerar det i vår bransch.

Och medan jag frågade så passade Elton på att skriva sitt namn i mitt block.

Ni undrar vad han pratade om? Det får ni läsa i morgondagens Aftonbladet så klart.

//Tobbe Ek

Tv-recension lördag:

När fotbolls-VM är över hoppas jag att kanalerna tar sig samman och åtminstone sänder några enstaka nya program.
Tv-tablån kändes lika torr som gräset utanför.
”Hur kan man recensera detta tråkprogram?” Det undrade min snart 9-åriga dotter när jag bänkade mig framför ”Wimbledonklassiker” i SVT 2.
Ja, det kan man förstås fråga sig. Svaret är att utbudet i övrigt bestod av fotboll (förståeligt, men knappast något för en tv-recension), en opera (inte min kasse) och repriser (gäsp). Detta var på sätt och vis också en repris, vad ska man annars kalla en tennismatch från 1980?
Men nu var det ju inte vilken som helst, utan Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe. Så faktiskt gick det att uppmana en smått nervkittlande känsla, och jag blev märkligt nog rörd av att se en lycklig Björn Borg kyssa bucklan. Även nu, trettio år senare. En bonus var att granska deras fulsnygga frisyrer.
Sedan: Underhållningsvåld. Visst är det märkligt att böcker, filmer och tv-serier om grova brott har så otroligt stor publik. Men i den amerikanska serien ”Criminal Minds” (Kanal 5) är det meningen att tittarna ska fascineras mer av de kriminellas hjärnor än av blod och mord. Huvudpersonerna är ju ett gäng gärningsmannaprofilerare från FBI.
I gårdagens avsnitt mördades människor i ett område som under senare år förvandlats till välbeställt lyxigt. Lösningen var förväntad, men det var faktiskt inte hela världen – de medverkande spelar så bra, och vissa delar av intrigen var trots allt överraskande. Jag uppskattar dessutom den lilla cliffhangern på slutet.
Men när det nu ska handla om det mänskliga psyket – måste det visas så vidriga likbilder? Jag kan omöjligt vänja mig, trots alla krimserier som visas.
I kväll tittar jag på dokumentären om skådespelaren Gabriel Byrne i SVT 2. Ni vet, psykologen i utmärkta ”In Treatment”.
Ja!: Var tvungen att gå upp tidigt i går morse, och blev mött av Dr Phils inkännande ansiktsuttryck, tack för det! (TV4 Plus)
Nej!: Hoppas att fotbolls-VM gjorde att ingen människa tittade på jobbiga ”America´s funniest videos” (Kanal 5).

Cecilia Gustavsson

Gårdagen tillbringade Aftonbladet och Expressens nöjesreportrar och fotografer på Dalaairport i väntan på Jay-Z och Beyoncé eller Sasha Fierce eller vad hon nu kallar sig i dessa dagar.

Jag kan säga att jag kan terassen på Dalaairport nu. Jag är så att säga hemtam där efter ett halvt dygn.  

Det var lite osäkert det där med att Beyoncé skulle dyka upp.

Hon KUNDE ju ha valt att stanna i London och partat eller softat på hotellet i Stockholm i stället för att haka på till Borlänge. 

Men efter all väntan och ovisshet så dök hon upp. Mer krullhårig än någonsin.

Fatta känslan! Adrenalin!

Jag betedde mig som ett hysteriskt Twilightfan på terassen, skrek rakt ut och hoppade jämfota av lycka.

Det var förstås synd att hon inte dök upp på scenen under konserten.

Men med tanke på mitt blodtryck så kanske det var lika bra att hon höll sig backstage.

LONDON. Inte nog med att jag precis skrivit min första text om Samantha Fox (jag trodde väl aldrig!) men jag har uppenbarligen helt missat det här. Hon och Sabrina – som Fox under sent 90-tal och tidigt 00-tal, alltså efter sin egen storhetstid, påstod sig inte känna till – har släppt en singel tillsammans i sommar.

Foxen är 44 bast, Sabrina är 42. Covern är det Debbie Harry som skrivit och så klart är det en B londie-cover. Men det gör mig inget. Jag diggar Foxen. Jag hade till och med det riktigt usla ”Hurt me”-albumet och skulle nog kunna sjunga med i alla låtar om nån spelade dem för mig.

Oj, vad jag räknar med skit för det här inlägget.

// Tobbe Ek