Vi efterlyste era nomineringar till en omröstning om vem som är världens bästa nu levande gitarrist.

Ni dök över tangentbordet snabbare än Yngwie Malmsteen attackerar gitarrhalsen.

Att det är stort intresse kring strängbändarna visste vi, men att det var SÅ stort kunde vi inte ana.

Nära 1500 mejl kom in. 540 artikelkommentarer skrevs. Här är de 40 som fick flest nomineringar. Nu är det upp till dig.

Här är en som inte tog sig in på topp 40-listan, men kunde gjort det enligt mig:

På förekommen anledning.

Markus Larsson skriver att han är skeptisk, inte gillar glatt humör osv.

Men jag sitter inne på BEVIS.

Ovedersägliga FAKTA som bevisar att Markus ”jag är född i konstant mörker i Kiruna” Larsson LJUGER.

Han är visst glad.

I jobbet på Nöjesbladet ingår att man får inbjudningar till diverse event. Oftast hamnar de i papperskorgen, men ikväll har jag och Trus nappat på ett jippo på Täby galopp. 

Insåg just att det är hatt-tvång. Det här är det bästa jag kunde hitta i Globengallerian…

Just nu pågår en omröstning på vår hemsida om vem som är världens bästa gitarrist. Jag är stolt över att kunna ge er svaret här och nu.

Det är Nick Drake som är världens bästa gitarrist.

Och så vill jag säga några ord till er som tycker annorlunda.

Ni har fel.

Om ni har levt – om ni har upplevt kärlek i era bröst – vet ni att gitarr ska spelas akustiskt. Då vet ni att det era så kallade gitarrhjältar – män som Jimi Hendrix, Chuck Berry, Yngwie Malmsteen, Joe Perry, Slash, John Frusciante, Jeff Beck, Mark Knopfler, Kirk Hammett – har missförstått allt. I samma stund som de kopplade på elektriciteten stängde de av sina hjärtan.

Nick Drake förmedlar mer känsla under introt till en låt som ”Things behind the sun” än vad Carlos Santana har gjort under fyrtio år i showbiz. Gitarr ska spelas au naturelle. Allt annat är runki ball.

Nej, jag pratar inte om Eddie Meduzas låt. Jag pratar om hur Eric Clapton hanterar sitt instrument.

En pappaledig nöjeschef behöver fortfarande nöjesupplevelser. Kanske ännu mer än vanligt.

Tisdag kväll är en stor kväll för mig.

Chris Isaak kommer till min by. Och han ska spela i en kyrka.

Jag har varit Isaak-fan ända sedan den där dagen i början på 90-talet då jag såg David Lynchs ”Wild at heart”. Minns ni scenen i öknen? Minns ni den instrumentala musiken i natten? Det var magiskt. 

Chris Isaak, mannen med rösten, mannen med surfing- och Elviskomplexen, mannen som en gång i världen förnedrade Adam Alsing i talkshowen ”Adam” (eller hette den ”Alsing”?) genom att besvara varje fråga med ”You wanna wrestle, big guy?”, mannen som skriver vemodiga melodier som går rakt in i mitt hjärta.

Tisdag kväll, i morgon, spelar han i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Jag avbryter min pappalediga drönartillvaro på Rådmansö för detta, givetvis. Jag tror och hoppas träffa mina arbetande kollegor på plats.

Förresten – ni missade väl inte SVT:s fantastiska ”Hitlåtens historia” om hur ”Wicked Game” kom till?

Synd i så fall, där fick en bra insyn i hur avslappnad och skön denna snubbe är. Nu har SVT tyvärr plockat bort programmet från SVT Play.

Vi får nöja oss med en stillbild. Hyfsat cool, va?

I en butik nära dig (om du bor på västkusten)

Varningstexten: ”OBS! Hela innehållet behöver ej sprutas på vid ett och samma tillfälle.”

Det här är allt en nöjesreporter behöver för att överleva. Ifall ni undrade.

Men vad fan gör apelsinen där? VIK HÄDAN, SATAN!!