”Biggest loser” har anklagats för att vara förnedrings-tv.
Men de enda som verkar ha förlorat på programmet är kilona.

TV4:s svenska version av den amerikanska bantarsåpan ”Biggest loser” har mötts av en hel del kritik den här hösten.
Experter har varnat för den snabba viktminskningen och tuffa träningen, och det har talats om förnedrings-tv och ovärdiga invägningar i underkläder.
Men för den som såg finalen i går kväll blev det uppenbart att programmet faktiskt har hjälpt mer eller mindre samtliga deltagare att tappa både kilon och självförakt, och börja på lite av en ny kula i livet.
Okej för att TV4 må ha gjort underhållning av människors övervikt och ohälsa, men de har också gjort någonting väldigt positivt för en grupp vettiga vuxna personer som faktiskt ville ha – och inte tvingades på – hjälp med att gå ner i vikt. Och som dessutom hade en amerikansk förlaga att kika på, så att de visste exakt vad de gav sig in på.
Jag har svårt för att se något annat än vinnare i den dealen, och med ett så inspirerande slutresultat som det vi fick se i går skulle jag bli förvånad om inte TV4 får rejält med ansökningar till en eventuell andra säsong av ”Biggest loser Sverige”.

I SVT fortsätter ”Ung & bortskämd” att vara förtrollande tv.
Och nu, när ett par av de värsta ungdomsförbrytarna har röstats ut, och de resterande har börjat sansa sig en aning, riktas min uppmärksamhet mer och mer mot föräldrarna.
För att se dem kritisera varandras barn, och reagera på kritiken av sina egna barn, är för jäkla roligt.
Allt är så känsligt och de försöker vara så varliga, men man kan nästan höra små ömma tår krossas.
Och dessutom kan man fråga sig om de själva – och inte bara de förvuxna blöjbarn de har fostrat – verkligen lär sig något av upplevelsen.
Lade ni till exempel märke till hur utröstade Jerrys mamma packade resväskan åt honom när han skulle lämna huset, eftersom han själv vek kläderna så dåligt?
Hm…

I kväll tittar jag dokumentären ”Tjuvarnas lag” i SVT1, om den organiserade brottsligheten i Ryssland.

Ja!
”Det är bögarnas fel” är titeln på en fin ny bit från fantastiska ”Grotesco” (SVT).

Nej!
Agnes-Nicole Winter i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) ”fyllde upp öronen”. Törs man hoppas på att hon fyller igen munnen nästa gång?

Suck, vad jag blev avundsjuk på Liza Marklund.
Inte på hennes miljoner, utan på hur kul det verkade att dyka ner i sin släkthistoria.
Det var nämligen deckardrottningens tur att medverka i ”Vem tror du att du är” i SVT1. Ett smart koncept där man dels får möta en kändis på ett annorlunda sätt, dels får en historielektion.

Det verkar så lyxigt att få en massa hjälp med att gå tillbaka till sina rötter. Markund hittade också en hel del spännande, som en förfader som halshöggs för mord, och andra som dog i attentatet mot tidningen Norrskensflamman 1940.
Men ibland blir det för mycket letande i gamla böcker – knappast tv-mässigt. Då vill jag hellre se fler historiska utvikningar. Till exempel nämndes i förbigående en släkting som fött fjorton barn! Dåtidens jättefamiljer ville jag definitivt lärt mig mer om.

”Debatt” i SVT 2 var verkligen en debatt igår, långt från det gapiga ”apberget” som diskuterades så mycket ett tag.
Ämnet var hur mycket man ska man elitsatsa på barn när det gäller idrott. En känslig fråga, liksom allt annat som har med föräldrars uppfostran av sina barn att göra.
Belinda Olsson har blivit ett ärkeproffs i sin roll som programledare. Hon är engagerad, styr alldeles lagom och vågar dessutom vara personlig.
Det roliga i går var att det kom fram bra argument från båda sidor. När programmet var slut var jag mindre övertygad än tidigare om att det alltid är av ondo att låta barn satsa stenhårt på en sport.
Men var var brudarna? Där satt ett helt gäng tyckare, som Christian Olsson och Glenn Hysén, och inget ont i dem. Men det blev grymt mansdominerat. Så typiskt när det handlar om sport.

Avslutade kvällen med ”Desperate housewives” i Kanal 5, den enda serie jag nu följt i flera år. Trots att den haft rejäla svackor så är det få som kan droppa så sköna oneliners som fruarna på Wisteria Lane.
Ikväll tittar jag på ”Annas eviga” i SVT 2, om ifall det är viktigt för folks värdighet att tjäna pengar.

Nej!: Allt okritiskt beröm som haglade över modeskaparna i ”Ebbas stil” blev skrattretande. (SVT 2)

Ja!: ”Kobra” lyckas göra det mesta intressant. I går om Polens identitetskris. (SVT2)

Av: Cecilia Gustavsson

Fem år och 71 program av ”Doobidoo”. Fyra säsonger och 39 program av ”Skavlan”. Och jag har nästan sett och tyckt om rubbet.
Nu börjar de berömmande orden att ta slut…

Som regelbunden tv-tyckare på fredagskvällar borde man  kanske ta ut svängarna lite grann. Se K-Special lite oftare. Men då ska det till något mer lockande än en rumänsk konstnär man aldrig hört talas om. Ge ”Cirkus Möller” en chans. Fast… Måns Möller är ju nästan ALDRIG rolig. Och så kan man ju försöka känna sig lite ungdomlig och se ”Idol 2010”. Rocktema. Då fick man en Andreas Weise som lustmördade Rolling Stones ”Start me up”. Efter det tröttnade även 10-åriga dottern.
Så det blev ”Doobidoo” och ”Skavlan”. Som vanligt. Som ALLTID. Som de flesta tv-tittande svenskar på fredagskvällarna denna höst. Förra veckan sågs programmen av knappt 1,9 respektive drygt 1,6 miljoner tittare.
Det finns skäl för de höga tittarsiffrorna.
Som tv-skribent kan det bli lite tjatigt att upprepa sig själv, bara. Att hylla Lasse Kronérs förmåga att skapa varm och trivsam stämning i tv-studion. De påhittiga musikaliska frågelekarna. Det kloka valet av gäster. De roliga musiknumren. De underbara filmsnuttarna ur SVT:s arkiv.
Eller Fredrik Skavlans förmåga att hålla igång intressanta samtal kring ett ofta lite löst tema, med massor av gäster, utan att det känns stressigt.
Det är ofta så självklart bra, att det är lättare att hitta småfel. Som att ”svenska Hollywoodfrun” Maria Montazamis inhopp i ”Doobidoo” var fjantigt poänglöst. Eller att efter bra snack med Carola, Sissel Kjyrkebö, Ola Rapace, Märta Tikkanen och Cecilia Braekhus, blev avsnittet med Rubin Carter, som satt oskyldigt fängslad under 22 år, en besvikelse, han fick prata lite för länge och lite för religiöst om sig själv.
Och visst var Carola- och Sissel-duetten ljuvlig. Men tänk vad mycket coolare om de hade sjungit ”Hurricane”, Bob Dylans hyllningssång till Rubin Carter…
•I kväll ser jag ”Så mycket bättre” i TV 4 och ”Robins” i SVT.

(!)
Claes Malmberg. Är smart, allmänbildad, rolig och kan sjunga. Alltid bra som gäst i program som ”Doobidoo”.
(?)
Fredrik Skavlan intervjuade Woody Allen under Cannes-festivalen. Var blev det specialprogrammet av?

/Jan-Olov Andersson

En närgången dokumentärfilm. Eller ständigt återkommande satir om Jimmie Åkesson.
Två sätt att tackla Sverigedemokraterna. Har en känsla av att David Hellenius parodier får störst genomslagskraft.

Inför höstens riksdagsval valde både media och andra politiska partier att i stort sett ignorera Sverigedemokraterna (SD).
Ingen lyckad taktik. Tack vare en debattartikel här (i Aftonbladet) och stoppad tv-reklam där (TV 4), fick SD ändå det utrymme och martyrskap de ville ha och sitter nu i riksdagen, demokratiskt invalda av 5,7 procent av svenska folket.
I gårdagens SVT-dokumentär om partiets väg dit följde man partiets innersta krets bakom kulisserna tiden före valet. Strategier, konflikter, medias uppmärksamhet, de kommenterade öppet allt som filmens upphovsman Bo Sjökvist frågade om. Man hade också följt ett SD-par som jobbar mer på gräsrotsnivå.
Enbart det faktum att de låtit honom skildra dem så närgånget, tyder på att Jimmie Åkesson & co inte tycker att de har något att dölja. Att de självsäkert tror att genom att vara transparanta, så kommer deras budskap snarare att gå hem hos tv-tittarna, än avskräcka dem.
Bäddat för kritik, skriver filmens producent om på SVT:s hemsida.
Själv tycker jag nog att metoden att visa upp SD-topparna som förhållandevis vanliga människor som också engagerar sig för fotbolls-VM eller oroar sig för barnen – inte som fanatiska tokstollar, även om de har extrema åsikter – KAN vara nog så avslöjande.
•Fast förmodligen är det mer effektivt, om man nu vill åt vad SD står för, att som David Hellenius i varje program av sin pratshow i TV 4 driva med Jimmie Åkesson. Synd att man i går bara hade plats (Hellenius hade ju exklusivt fått träffa ”kungen”…) för en kortkort sketch. Hellenius träffsäkra och subtilt elaka parodier fungerar verkligen. Bland barn har SD:s partiledare på det viset snabbt blivit som en seriefigur med ovanligt korkade åsikter om invandrare…
•I kväll ser jag ”Doobidoo” och ”Skavlan” i SVT.

(Nja)
”Byggfällan”, TV 3. Inget fel på programmet i sig. Men ett tydligare fall av plagiat – av TV 4:s ”Fuskbyggarna” – har väl sällan skådats.
(Nej)
”Veckans kanin”, TV 3. Tv-mobbning som är så motbjudande hjärtlös och poänglös, att det enda glädjande är att så få tv-tittare bryr sig.

/Jan-Olov Andersson

En ”Sopranos”-författare. Ett pilotavsnitt med en budget som åtta, nio svenska långfilmer – och med Martin Scorsese som regissör. Snacka om att man har fått höga förväntningar.
Och nog BLIR man snabbt engagerad i de personer och den värld som skildras i ”Boardwalk Empire”, start i Canal+ i går.

Tre avsnitt är för lite för att slå fast om kabelkanalen HBO har ännu en klassiker på gång, som ”Sopranos”, ”Six feet under” eller ”The Wire”.
Men upptakten är onekligen lovande.
Här har sannerligen inte snålats när man byggt upp kulisserna – de hotell, krogar, barer och affärer längs strandpromenaden i spelstaden Atlantic City på 1920-talet – där alltihop utspelas.
Här har förstås också funnits pengar till massor av statister, kläder, musikrättigheter, till precis allting som gör att man verkligen tas med på en resa tillbaka i tiden. Till åren där USA hämtade sig efter första världskriget. Då kvinnorna fick rösträtt. Då myndigheterna införde totalt alkoholförbud. Ett med facit i hand urkorkat beslut. För folk ville ha nattklubbar, showgirls, spelhålor – och sprit. Det banade väg för gangsters som Al Capone och Lucky Luciano. När spritförbudet hävdes 1933, hade USA fått en organiserad brottslighet som sedan bara vuxit sig allt starkare.
Ett ämne som givetvis passar seriens skapare Terence Winter perfekt. Han var en av huvudförfattarna till ”Sopranos”.
Gangstern i centrum i (till stor del verklighetsbaserade) ”Boardwalk Empire” heter ”Nucky” Thompson. Utåt sett hederlig politiker, men gangster i smyg. Det FINNS likheter med Tony Soprano. Samma medkänsla för de lojala, samma hänsynslöshet mot alla andra. Steve Buscemi förkroppsligar mångsidigheten på ett perfekt sätt.
Martin Scorsese har satt tonen för hela serien. Stilmässigt påminner det faktiskt inte så lite om Sergio Leones (1929-1989) klassiska gangsterfilm ”Once upon a time in America” från 1984. Inget man vill missa, med andra ord…
•I kväll ser jag ”Kobra” i SVT.

(Ja)
”Sommarpratarna” och ”Våra vänners liv”, SVT. Intressanta diskussioner och en dramaserie som engagerar allt mer.
(Nej)
”Böda camping” och ”Pensionärsdjävlar”. Två nya Kanal 5-serier. En helt utan dramaturgisk nerv, en som en mesig ”Ballar av stål”, med några enskilda kul scener.

/Jan-Olov Andersson

Helt uppenbart vill SVT behålla Ebba von Sydow.

Men som PUBLIC SERVICE-TV vet man inte riktigt vad man ska göra med henne. Så hon fick ett modemagasin döpt efter sig – fast hon knappt är med…

Många retar sig på Ebba von Sydow. För att hon som journalist, både skribent och chefredaktör, författare, redaktör och programledare i SVT, trendspanare, konceptskapare, kanske tio grejer till, blivit så framgångsrik – och allt innan hon fyllt 30.

Sådant väcker avundsjuka. Rätt snygg är hon ju också. Och så skeppsredaröverklass från Göteborg. Hade hon varit kille, hade hon säkert pratat med P.G. Gyllenhammar-knarr i rösten.

Man kan förstås vända på alltihop. Hon har en gedigen utbildning. Jag har hört att hon slet som en slav när hon var chef för Expressens fredagsbilaga. Den som hon satte sin prägel på och som gjorde att hon blev en maktfaktor och stilbildare inom mode för en hel ung generation. (Det kom strax efteråt att gälla även för denna tidnings Sofi Fahrman).

Så tro fan att SVT ville lägga beslag på Ebba. De har så många 60+-tittare att det finns chefer som skulle sälja sina mormödrar får att få veta hemligheten bakom hur man når de unga tittarna.

Fast Ebba von Sydows första jobb, att leda program inför kronprinsessbröllopet, riktade sig ironiskt nog till just… 60+-publiken.

Hon skötte programledarjobbet helt ok. Tror jag. Tittade inte så ofta, det blev liksom för mycket och för fjäskigt inför bröllopet.

Nu leder hon modemagasinet ”Ebbas stil”. Högt tempo, mycket bilder, många röster från modevärlden. Så proffsigt gjort att även en surgubbe med cementerad klädstil kan ha utbyte av programmet.

Fast Ebba själv, hon var ju bara med några minuter i början och slutet.

Ebbas stil kunde blomstra fritt i en kvällstidningsmiljö med numera mer etiskt uppluckrade regler. I SVT måste den döljas under en slags public service-regnrock.

Känns som lite Moment 22 över vad SVT ska göra med Ebba von Sydow.

•I kväll ser jag ”Uppdrag granskning” i SVT.

(Ja)

”Veckans brott”, SVT. Suveränt program, suveränt programledarpar.

(Nej)

”I form med Anna Anka”, TV 3. Hon är säkert en duktig personlig tränare. Men bra tv… det är det inte.

/Jan-Olov Andersson

Arbetsveckans första kväll vill man gärna ha lite trivsam avkoppling.

Kanal 5:s ”Lite sällskap” HAR bjudit på det. SVT:s ”Våra vänners liv” KOMMER att fortsätta göra det.

Nästan 1,4 miljoner såg Lars Berghagen bryta samman i TV 4:s ”Så mycket bättre” i lördags, när han berättade om reaktionerna på Filip & Fredriks vansinniga skämt om att han hade blivit mördad (inslaget sändes aldrig i tv).

Tror aldrig de skulle ha gjort något så hjärtlöst i dag. ”Lite sällskap”, dejtingsåpan som hade final i går, har verkligen varit raka motsatsen. Med värme, humor och galna upptåg har de försökt hjälpa några människor i Grums och Säffle att finna kärleken. Synd att bara 300 000 har följt serien, för den har visat att man kan göra den här typen av tv utan att det känns påhittat, amerikaniserat, larvigt eller förnedrande.

Duon har en förmåga att få kontakt med folk i alla tänkbara miljöer. En entusiasm inför allt udda, det som normalt inte skildras i svensk tv. I ”Lite sällskap” tvingades de snyggt improvisera, när verkligheten spelade dem spratt. Och så finns där små detaljer. Som en hemlighetsfull gubbe som dök upp några sekunder i varje avsnitt, utan förklaring. I allra sista bildrutan fick vi veta att ”vålnaden” heter Holger och är en pensionerad typograf. Bara det.

•SVT:s nya dramaserie ”Våra vänners liv” känns redan som måndagskvällarnas nya må bra-tv, även om det i andra avsnittet kom in lite mer svärta i huvudpersonernas liv. Bra manus och skådespelare, extra feelgood-känsla genom Sweet Chariots musik.

•Utan Ulf Malmros som pådrivare, hade SVT:s ”Sommarpratarna” varit segt.

•Minns inte alls nya Hollywoodfrun Isabel Adrian från TV 3-upplagan av ”Robinson” 2004. Där Anna Anka & co varit (ibland omedvetet) sköna typer, känns Adrian mest som en skrytsam kverulant.

•Är absolut ingen tekniknörd, men TV 4:s ”Felix stör en ingenjör”, i går i Namibia, är alltid rätt kul. Snyggt gjort, också.

•I kväll ser jag ”Ebbas stil”, nytt modemagasin i SVT.

(Flipp)

”Ullared”, Kanal 5. Har själv tröttnat rejält, men något gör de väl rätt, med ett snitt på drygt 700 000 tittare under andra säsongen.

(Flopp)

”Paradise Hotel”, TV 6. Trots hög svansföring med bioreklam och allt… efter nio avsnitt har inget hänt och 98 procent av tv-tittarna bryr sig inte.

Få saker berör så mycket som barn som far illa.

Gårdagens ”Uppdrag granskning” var ännu ett sådant där reportage man fick ont i magen av.

SVT:s magasin fortsätter att vara ledande inom svensk tv när det gäller undersökande journalistik.

Reportern Nadja Yllner hade skickligt nystat upp en skandalös historia om två barn, fyra och fem år gamla, som helt plötsligt rycktes upp från det familjehem där de hade bott i stort sett hela sina liv.

Man trodde knappt det var sant vilken dumhet, tafatthet, inkompetens, brist på empati och vanligt sunt bondförnuft, som fanns hos de socialtjänstemän som beslutade att barnen borde tillbringa MER tid hos sin mamma. Hon med en historia av tidigare bortadopterade äldre barn, av män som misshandlade henne och som just hade skaffat ännu ett barn med en man på väg in i fängelse för åttonde gången.

Ett hjärtskärande och omskakande reportage. Och mot slutet väcktes ändå en gnutta hopp om ett så lyckligt slut det nu kan bli.

•Säsongsstart för ”Annas eviga” (SVT), i går om att leva med eller utan barn. Något har väl redaktionen gjort rätt i valet av gäster när man retar sig på alla tre.

•Premiär för ”Sälj eller släng” i TV 4 Plus. Ett inredningsprogram där Lulu Carter hjälper folk att göra sig av med onödiga prylar och sedan fixar till deras hem. Hela upplägget doftar ju i-landsproblem, men hon är tveklöst en färgstark programledare, ganska rätt i just detta sammanhang. Men de där Meg Ryan-läpparna… det blir liksom svårt att tänka på något annat.

•Antingen har ”Berg flyttar in” blivit tråkigare. Liksom gjorts på rutin. Eller också har de bara valt kändisar jag helt enkelt inte bryr mig så mycket om.

•Antingen har den kvinnliga skådespelareliten i ”Välkommen åter” inte brytt sig, för att (de manliga) manusförfattarnas skämt ändå inte går att rädda. Eller också har jag glömt hur man skrattar och ler.

•I kväll ser jag SVT:s ”Debatt”, med uppföljning till gårdagens ”Uppdrag granskning”.

(2 x flopp)

Mycket publicitet, men… 95 procent av tv-tittarna väljer att INTE se ”Kungarna av Tylösand” eller ”Paradise Hotel”.

(2 x Rit-Ola)

Inte bara expertkommantator i Viasat Fotboll. Han är också driftkucku i SVTB:s ”Buskul”, där han ständigt drabbas av sina egna barns bus.

Fyra män i sina bästa år spisar hemlagat och snackar relationsproblem.
”Våra vänners liv” är inte en jätteoriginell serie – men lyckas hyfsat med att ta ett grepp om den moderne svenske storstadsmannen. Och hans vänner.

I går var det premiär för SVT:s nya dramaserie ”Våra vänners liv” – i vilken Gustaf Hammarsten, Shanti Roney, Erik Johansson och Jacob Ericksson spelar fyra moderna och emotionellt utvecklade män som närmar sig de 40, och tycker om varandra så där som bara män kan.
Den osar inte direkt originalitet, och har definitivt sina genanta inslag, där man har försökt återskapa något som såg coolt ut i typ ”Baksmällan” (de där crazy partymontagen får håren att resa sig på mina armar). Men överlag är det ändå en ganska trivsam, och trevligt tonsatt, serie, som skildrar manlig vänskap på ett fint, tidsenligt machobefriat, sätt – och tar upp den typ av allmängiltig hjälp-jag-närmar-mig-medelåldern-problematik som de flesta borde kunna relatera till.
Särskilt Hammarsten är bra som neurotikern Mats, och det ska bli intressant att se vart serien tar vägen under hösten.

På annat håll – närmare bestämt i TV3 – fick vi under gårdagskvällen ta avsked av de svenska New York-fruarna.
Och så här efter säsongsfinalen kan jag konstatera att den fru som åtminstone jag personligen kommer att minnas mest, på både gott och ont – eller nej, förresten, bara på ont faktiskt – är Gunilla Persson.
Hon må inte ha gapat lika mycket som Hollywoodfruarnas Anna Anka, men hennes sätt att tala om, och till, sin lilla dotter, har varit obehagligt och rent beklämmande.
Jag vet visserligen inte mycket om barnuppfostran och ungas psykologi, men jag misstänker ju att det inte är rekommenderbart att tuta i sin dotter saker som ”folk beundrar dig och vill va som du” och ”folk kommer att stå i kö för att få se dig, och vilja ha med dig i stora filmer” på daglig basis.
För något säger mig att den typen av attityd inte direkt gör susen på skolgården…

I kväll kollar jag in premiärerna av ”Veckans brott” och ”I form med Anna Anka”, i SVT1 respektive TV3.

Ja!
Charmerande actionkomedin ”Chuck” är tillbaka med en ny säsong i TV6.

Nej!
”Kvinnors hemliga liv” (TV3) jobbar hårt för att kännas pikant, men tröttar mest ut.