En naturserie som med största sannolikhet är bättre än någonting annat du hittills har sett i genren började i SVT i går.
Den heter ”Life”, och uträttar regelrätta mirakel på en stor och fet platt-tv.

BBC-serien ”Planet Earth”, som kom för ett par år sedan, var en storslagen naturdokumentär.
Men nya ”Life” – som också den kommer från BBC, och hade premiär i SVT i går – är faktiskt ännu bättre.
Den tio avsnitt långa serien, som skildrar de extrema beteenden och snillrika metoder som vackra varelser världen över har utvecklat för att kunna överleva och föröka sig, är helt enkelt ingenting mindre än fantastisk. Och även om SVT i min mening gjorde ett misstag då de ersatte den rutinerade britten sir David Attenboroughs entusiasmerande och förtroendeingivande berättarröst med en betydligt tamare lokal version, så är ”Life” även i den här försvenskade varianten något av det i särklass mest spektakulära du kommer att kunna se på tv den här hösten.
Missade du gårdagens avsnitt hittar du det på SVT Play, men ”Life” är annars en serie som du bör försöka se på en så stor skärm som möjligt.
För det är produktioner som den här som verkligen motiverar köpet av brakstora tv-apparater.
Varje extra tum och varje extra utlagd tusenlapp ger mervärde.

SVT:s misslyckade politiska satir ”Elfte timmen” däremot, som tack och lov tog slut i går, ses bäst på en så liten skärm som möjligt.
Gärna så liten att man inte kan urskilja några konturer över huvud taget, och med volymen helt av.
För medan tanken med att göra den här typen av program på svenska var ambitiös, så var resultatet det definitivt inte.
Peter Settman var inte rätt man för jobbet (Robin Paulsson är väl den som möjligtvis hade kunnat komma undan med att göra en så här uppenbar ”The daily show”-ripoff), och manusförfattarna var inte tillräckligt vassa – och förmodligen inte heller tillräckligt många.
Det var hafsigt, taffligt och slafsigt, och det är skönt att det är över.
Och PS: Sno med stil nästa gång, Settman och SVT.

I kväll tittar jag på ”Val 2010: Slutdebatten” i SVT1.

Ja!
Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson är två av Sveriges mest intressanta politiker, och bildade en dynamisk duellduo i ”Debatt” (SVT).

Nej!
”Välkommen hem” (TV3) menar väl, men är ute på en så utstuderad jakt på tårar att resultatet blir klumpigt.

Någon ny valstugeeffekt lär det knappast bli.

Men SVT:s ”Uppdrag granskning” om skolan BORDE få folk att ta sig en funderare kring hur illa politikernas löften om skolpolitiken stämmer överens med verkligheten.

När valrörelsen gått in i slutspurten utan att temperaturen riktigt har stigit, är det inte utan att man har suttit och längtat efter en ny skandal, typ valstugereportaget 2002.

Det sändes fyra dagar före riksdagsvalet. Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson avslöjade, med dold kamera, ett stort antal (främst) moderata politiker som rasister. Exakt hur det påverkade valet går förstås inte att veta, men moderaterna led ett historiskt valnederlag.

Den som folkpartifuriren Jan Björklund har gjort till sin specialfråga, enligt parollen ”bort med sossarnas flumskola”. Och om vilken Fredrik Reinfeldt, i ett tv-klipp från förra valrörelsen, sa:

– Är inte detta den viktigaste uppgift man kan tänka sig?

Men… hur blev det?

SVT:S reportrar Kristina Lagerström och Johan Winberg hade grävt fram massor av fakta om dagens svenska skolsystem. Vi fick veta hur klyftorna mellan barn från rika och fattiga familjer, svenskar och invandrare, bara ökar. Hur skolorna generellt sett får mindre pengar. Hur svenska elevers kunskaper, vid internationella jämförelser, blir sämre och sämre. Och hur de allt fler friskolorna i allt högre grad mest drivs för att skapa så stor vinst som möjligt. Man sockrar betygen, så man får fler elever, så vinsten ökar ännu mer. Nu avslöjades hur det svenska systemet med skolpeng (infört av en tidigare borgerlig regering) är så lockande att utländska riskkapitalbolag med säten i skatteparadis glatt satsar miljardbelopp på svenska skolor.

•I kväll ser jag partiledardebatten i TV 4.

(Ja)

Janne Andersson. Har som TV 4:s tittarombudsman fungerat som en välbehövlig spark i häcken på sin egen kanal. Synd att han slutar. Och inte verkar få någon ersättare.

(Nej)

SVT:s ”Elfte timmen”. Ännu sämre än väntat. Helt utan udd. Det är något fel med politisk satir där enda gången man dragit på munnen, var åt en kvick replik från Mona Sahlin i förrgår.

Två teaterpremiärer i Stockholm i veckan.

I torsdags var jag på ”Sugar – i hetaste laget” på Oscars. På lördagen var det ”Lilla syster kanin”.

På den ena fick man champagne (avböjde, jag jobbade), på den andra bjöds det råa morötter (avböjde, jag jobbade).

I den ena foajen luktade det starkt av parfymer, i den andra av vällingpruttar.

På den ena kom folk försent, gick högt pratande in i bänkraderna och tog kisspauser mitt under föreställningen. Så var det inte alls på barnteatern.

Mer disciplin bland de unga besökarna på Dockteatern Tittut.

”Lilla syster kanin” bygger på en bok av Ulf Nilsson som också var på plats på premiären.

En utmärkt uppsättning. Sara Bexell och Sofia Hollsten spelar nu alla rollerna. Ibland är det små dockor ovan en tygbakgrund, ibland större dockor i samspel med berättande Sparriskaninen.

Som ska passa sin lillasyster en lång dag när mamma och pappa är ute och samlar morötter. Spänning med hungriga rävar och humor med en groda.

Perfekt för Nathalie som är två år och åtta månader. Igenkänning och humor.  Publiken fick hjälpa till med att sjunga lite vaggsång och lära den rätt hopplösa lillasyster Kanin hur olika djur låter.

På Oscars försökte en del i publiken mest ”hjälpa till” genom att glo på sina moibltelefoner efter sms.

Förstår inte folk som går på bio och teater att en mobil lyser som en ficklampa i en märk salong?

”Dansfeber”.

Åh. Herre. Gud.

Var ska man börja?

Hur ska man ta sig an ”Dansfeber”? Först måste man liksom köpa att det här faktiskt är ett program som sänds på bästa sändningstid, på den stora tv-underhållningsdagen, i Sveriges största kanal.

Det är inte lätt. Om jag inte visste bättre hade jag gissat att programmet gick late night i Ukraina eller möjligtvis i skräp-tv:s stora föregångsland, Italien.

Det är så mycket som är fel här.

• Ett insamlingsprogram förklätt till roliga timmen. Ring och rösta på din favorit – och bli samtidigt fadder!

• Kattis Ahlström, som taggat upp sen premiären, är normalt ett superproffs men stakar sig igenom programmet och ser konstant obekväm ut. (Bonusfel: Bilden ur vinjetten när Kattis dansar någon slags showdans kommer förfölja mig i mina mardrömmar.)

• ”Uppträdanden” av personer vill gott, som lurats in i detta eftersom det är för en god sak, som kämpar och försöker göra så bra de kan, men som ändå skrattas ÅT när de på konferens-spex-manér ska genomföra pajiga kopior av kända musik- och dansnummer. Det är som att titta på ”Let’s dance” bestående av enbart Lasse Brandeby och Willy.

• En jury som inte vet vad de ska säga och som bedömer efter obegripliga parametrar.

Som Brasse så snyggt formulerade saken: FEL FEL FEL FEL FEL.

Ändå.

Det finns någon sorts barnslig charm i detta spektakel. Det drar ändå in miljoner till behövande barn i Pakistan. Och gårdagens program visade att filmrecensenten Ronny Svensson faktiskt är riktigt populär, mycket populärare än någon inklusive han själv trott.

I Ronny Svensson har TV4 funnit en klockren deltagare till ”Let’s dance”, den saken är i alla fall klar. Han kan nog mycket väl vinna en dubbel på TV4 det närmaste året.

I kväll missar jag inte utfrågningen av Lars Ohly i SVT.

He! 1

Premiärprogrammet av ”Här är ditt liv” recenseras utförligare på annan plats i tidningen, men jag måste ändå säga att Oldsberg kanske är något på spåret, så att säga.

He! 2

Enda riktiga behållningen med ”Dansfeber” är att få se Sven Melander i tv igen. Men han förtjänar ett bättre forum.

I tvåan satt satirikerna och klagade på att svenska politiker är så svåra att driva med.

Samtidigt i ettan satt beviset på motsatsen.

Det var säsongspremiär för ”Babel” i SVT2 – samma tid, 20.00, som statsminister Reinfeldt frågades ut i SVT1.

Det var en extra intressant krock eftersom ett av ämnena i litteraturprogrammet försökte besvara frågan hur den svenska politiska satiren mår egentligen.

Den alltid duktiga programledaren Daniel Sjölin hade samlat tre aktuella satiriker: författaren Lena Andersson, tecknaren Liv Strömquist och tv-mannen Peter Settman. Det blev ett trivsamt förvirrat samtal som mest gick ut på att det inte är lätt att vara satiriker i Sverige i dag då vi har så utslätade, medietränade, photoshopade valaffischpolitiker. Sedan Jan O. Karlsson försvann 2003 har det varit helt hopplöst att få de där riktiga grodorna serverade. Och karikatyrteckningarna dog med Palme, ingen sticker liksom ut längre utseendemässigt.

De tre satirikerna var alltså ytterst överens om att deras yrke var i det närmaste omöjligt.

Synd att de satt där i ”Babel”-studion och inte kollade på grannkanalen.

För då hade de fått en uppenbarelse av stora mått. Där satt nämligen vår statsminister i utfrågarstudion, så illa ljussatt att hans panna såg ut att vara en halvmeter lång. Pannan övergick aldrig i överhuvud, en illusorisk effekt trollade bort själva rundningen, pannan bara fortsatte uppåt uppåt.

Han såg ut som en Conehead, om ni minns. Och det såg nästan ut som att det var en konstgjord mask, att gummi tog vid strax ovanför ögonbrynen.

Det hela var verkligen olyckligt för Reinfeldt, man fick verkligen kämpa ordentligt för att tänka bort den där märkliga effekten och försöka uppfatta vad han faktiskt sa (han klarade sig ganska bra, tror jag).

Som politisk satiriker var det ju straffsparksläge, bara att trycka på knappen, tillverka grejorna och vässa pennorna.

Men de satt som sagt i den andra kanalen och drömde om svunna tider, kroknäsor och mer politiskt frodiga länder.

I bland ser man inte skogen för alla träd.

Eller nåt.

I kväll missar jag inte Zlatan Show i TV6.

He!

Det var för övrigt en urstark start för ”Babel”, som blir bättre och bättre för varje år som går.

Eh?

Mer ”Babel”: Det var skrämmande att höra hur vidriga Mats Gellerfelt och Jan Guillou var mot Louise Boije af Gennäs i radioklippet från mitten av 90-talet.

Aningslöshet, inbilskhet och högfärd. Allt i en märklig kombination.

De tre leksakskungligheterna i ”Hemliga prinsar” regerar i genren ofrivillig humor.

Jag fnissar fortfarande.

För finalavsnittet av SVT:s ”Hemliga prinsar” var det roligaste jag har sett på tv på hela sommaren.

Det var raffinerad genans i en liten ask.

Den brittiska realityserien – som alltså har gått ut på att två asiatiska prinsar, och en afrikansk sådan, har åkt till Brighton för att ragga inkognito, och leta efter kärleken bland ”vanliga människor” (vilket är motsatsen till ovanliga människor, antar jag) – har visserligen varit en skrattfest från bildruta ett.

Men gårdagens avsnitt – i vilket prinsarna tog med sig sina stackars utvalda till sina hemländer – tog priset.

Allting blev ju så oerhört fel, och det blev väldigt uppenbart att de här tre männen mer eller mindre sitter hemma och leker prinsar, utan att deras så kallade undersåtar knappt har en aning om att de existerar. Och än mindre bryr sig om dem.

Okej för att den indiske gayprinsen faktiskt bodde i någon form av litet palats, även om det var rackigt, och faktiskt ägde lite mark (ungefär ”fram till de där trädtopparna”).

Men den srilankesiske prinsen, som levde i exil i Holland, var verkligen helt vilse i pannkakan.

Han tillbringar alltså sina dagar i en liten lägenhet i Amsterdam, där han klär ut sig i fina kläder, låtsas ha fullt upp med sitt jobb som prins, och håller väldigt noga på etiketten och sina kungliga plikter – trots att hans egna landsmän på andra sidan jorden har spolat honom för länge sedan.

Någon borde göra ett filmmanus baserat på den killens liv.

Och den inbilske sydafrikanske mansgrisprinsen… Ja, hans kommentar efter att ha blivit brutalt dumpad av sin brittiska ”flickvän” summerar väl hans självinsikt och attityd till livet ganska bra:

– Jag står över henne. Vi är inte jämlika. Jag är glad att det är över.

”Hemliga prinsar” – hela serien – ligger ute på SVT Play.

Se den om du har missat den.

Snälla, gör det.

I kväll: säsongsavslutning av ”Damages” i TV8.

Ja!

Nya ”Human target” (Kanal 5) bjuder på skojig retroaction, och en skön frontfigur som kan nästan allt.

Nja…

”Sommar med Ernst” (TV4) funkar inte riktigt i år. Geisten känns konstruerad.

Pizza till frukost, pommes frites som dagens grönsak – och ungar som inte kan skilja en tomat från en potatis.
Skolmatsalen i ”Jamies matrevolution USA” är som tagen ur en postapokalyptisk dystopi.

Efter ”Jamies Amerika” och ”Jamie upptäcker…” hade Kanal 5 i går premiär för sommarens tredje serie från den brittiske enmansarmén Jamie Oliver – som ju måste vara bland de mest produktiva tv-kockarna någonsin.
Den här heter ”Jamies matrevolution USA” och går ut på att Oliver åker till en av USA:s fetaste och mest ohälsosamma städer – Huntington, West Virginia – för att revolutionera skolmaten, och få folk att börja tänka nytt vad gäller käk, och sluta dö i förtid av fetma.
Serien är något av en uppföljare till ett projekt som überkocken drog igång på hemmaplan 2005, som faktiskt fick Tony Blair och regeringen att agera i frågan skolmat – och också lär ha fungerat som kraftig inspiration till Bert Karlssons ”Matakuten”.
Och ett inslag i ”Jamies matrevolution USA” som känns igen väldigt väl från just den serien är de otroligt defensiva mattanterna – som vädrar inkräktare med besserwisserattityd, och därför demonstrativt pinkar in sitt revir med bistra miner, hånflin och himlande med ögonen.
Det är samma buttra gäng som vi har sett i svensk tappning i TV4.
Men i övrigt är allting upphöjt i kubik i den här amerikanska versionen.
Barnen är fetare, regelverken konstigare (pommes frites passerar som grönsaker, och pizza anses vara bättre mat än kycklingklubbor med brunt ris, eftersom det innehåller mer bröd), och halvfabrikaten värre (”potatispärlor”… hm…).
Och i ett avsnitt längre fram finns det en fantastisk, men fasansfull, sekvens där Oliver förhör ett gäng förstaklassare om olika grönsaker, och inte en kotte kan namnge ett knippe tomater. Eller ens känns igen en potatis i sin naturligt rundade, råa form.
Det är ingen överdrift att säga att om de där barnen är USA:s framtid, så får nog landet lägga ner sin ”the greatest nation on Earth”-slogan rätt snart.

I kväll tittar jag på ”Val 2010: Tom Alandh i Sverige” i SVT1.

Ja!
Dråpligt komiska brittserien ”Doc Martin” har börjat på en ny säsong i Kanal 9.

Nej!
De finska fånarna i ”The Dudesons in America” (MTV) är tio år efter sin tid.

/Jan-Olov Andersson