När en programledare bjuder in andra programledare till sitt program, riskerar han eller hon alltid att bli överglänst vad gäller yrkesskicklighet.
Och det var precis vad som hände Anne Lundberg i går.

Fredrik Skavlan må ha fått utstå viss kritik i våras, efter att tidigare ha hyllats hejdlöst.
Men att han är en av våra i särklass säkraste talkshowvärdar går ändå inte att orda om.
För när hans program startar kan man alltid luta sig tillbaka, och känna sig trygg med att han har koll på skutan.
Så är det inte riktigt med Anne Lundberg i värdstolen.
Inte alls, faktiskt.
Hon är betydligt ojämnare, och pendlar mellan att verkligen ställa de riktigt bra, ibland ganska jobbiga, frågorna – och att låta rena guldgruvesituationer glida henne totalt ur händerna. Med ett leende.
Och just när man har slappnat av och känner att det här samtalet, det funkar – då kommer en forcerad övergång till ett helt annat ämne, på helt fel ställe.
”Sommarkväll med Anne Lundberg” blir sällan direkt dåligt – men helhetsintrycket blir ofta splittrat. Och lite otryggt.
Och under Lundbergs samtal i går med just Skavlan och den andra programledargästen – tillika blivande talkshowkollegan – David Hellenius, blev det väldigt uppenbart vad hennes främsta svaghet är i sammanhanget, i jämförelse med dessa; Hon har ingen komisk tajming.
Alltså verkligen ingen alls.
Hon är jättebra på att vara glad, sympatisk och förtroendeingivande. Men när hon ska skoja till det – då faller det platt, varje gång.

Och på tal om att falla platt, så var gårdagens två seriepremiärer inte direkt några kandidater till tv-seriernas hall of fame.
SVT:s brittiska fantasyserie ”Demons” – om en tonårig Londonkille som får reda på att han är den sista levande ättlingen till Van Helsing, och måste börja döda vampyrer och annat pack – kan jag i och för sig sträcka mig till att ge godkänt.
Men TV6:s vulgära amerikanska vuxenanimation ”Sit down, shut up”, om ett gäng hopplösa lärare på en skola i Florida… Det är ett renrasigt haveri.

I kväll är det finfin säsongsavslutning av charmerande ”Glee”, i TV4.

Ja!
”The Seventies” (SVT) är roligt nörderi.

Nej!
Måns Nilssons krystade humorinslag gör inte direkt ”Sommarkväll med Anne Lundberg” bättre.

Allt var emot henne.

Framför allt hon själv.

Men Aschberg räddade Anne Lundbergs kväll.

Det började inte bra.

Allt tycktes vara emot Anne Lundbergs ”Sommarkväll”.

Vädret gjorde sitt bästa för att störa. Spöregn och stormvindar fick Lundberg att höja rösten – ett tonläge som gjort för att stå som konferencier på ett större köpcenter, men inte i en intim tv-studio.

Publiken såg ut att huttra, satt i stora regnkåpor och var osedvanligt loj.

In kom en dansk regissör, fullständigt inaktuell och pratade konstigt. Bille August gjorde dock sitt bästa för att leverera – men han fick kämpa.

För det som var mest emot ”Sommarkväll” var Anne Lundbergs intervju-form. Den var inte på topp, om man säger så. De första tio minuterna ställde hon inte en enda fråga. Jag hann räkna till nio raka påståenden innan hon faktiskt ställde en rak fråga, ”Vad gav han (Bergman) dig för råd?”.

Det var en studie i hårresande usel intervjuteknik.

Sen kom ännu en obegriplig gäst in och förvirrade tittarna ytterligare. För varför Elin Klinga var där är en gåta. Jag tror att det var för att hon liksom Bille August hade en relation till Ingmar Bergman, det är inte säkert, men det var gästernas gemensamma nämnare i alla fall.

Att Lundberg dessutom har den irriterande ovanan att upprepa den sista meningen efter varje svar gjorde mig stundtals så frustrerad att jag inte visste om jag skulle palla att titta klart.

Men programmet tog sig plötsligt. Och detta i samma stund som Robert Aschberg gjorde entré. Han skulle representera fulkultur, en bjärt kontrast till fina Bille och Dramaten-Klinga. Med sig tog han en riktigt frisk fläkt – och välbehövlig energi. Till och med vädret tycktes bli bättre, publiken började ta av sig regnkläderna, vaknade till. Och när Aschberg sedan fick sällskap av Kvarteret Skatan-komikerna Anna Blomberg och Anders Jansson blev studion till och med levande, samtalet kul och underhållande. Anne Lundberg slappnade av, hennes påstående-frågor kändes inte lika smärtsamma och hon kunde till och med följa upp med snitsiga följdfrågor.

Nästa vecka har Lundberg bättre gäster. Hoppas hon har slipat på formen till dess.

I kväll missar jag inte ”Friidrotts-EM”

He!

Han är alltid stilig men var inte Martin Stenmarck hunkigare än någonsin i ”Sommarkrysset”?

Eh?

Gay-bondens och Anki Baggers låt var en riktigt vidrig sak.

/Klas Lindberg

När SVT köper in anglosaxiska realityserier ska de givetvis vara av den respektabla sorten.
Men är det verkligen ett kriterium att de även ska vara tråkiga?

”Det stora beslutet” – som hade premiär i SVT i går, och går ut på att den godhjärtade, på gränsen till blödiga, affärsmannen sir Gerry Robinson sträcker ut en hjälpande hand till företag på fallrepet – är en av ett par stycken inköpta realityserier som figurerar i SVT:s sommartablåer.
Omgedda av en svag, men omisstagbar, doft av utfyllnad.
Samt – inbillar jag mig i alla fall – ackompanjerade av små osynliga brasklappar där det står någonting i stil med ”Ledsen för detta, men håll till godo”.
För de här serierna känns ju mest som någonting som SVT kablar ut lite halvhjärtat och aningen generat, med vetskapen om att de lika gärna hade kunnat sändas i TV3 eller Kanal 5. Eller i alla fall i TV4 eller TV8.
De har visserligen bemödat sig att lägga på svenska speakerröster. Men i övrigt är det hårt mallad, kommersiell reality-tv ända in i kaklet, där allt upprepas minst fem gånger – så att även de som missade början ska kunna komma in i handlingen, och inte ens det största pundhuvud riskerar att känna sig exkluderat.

Och det är inte nödvändigtvis något fel i det.
Det finns massor av riktigt bra realityserier som är uppbyggda på det sättet.
Grejen är bara att det inte är de som SVT väljer att köpa in.
SVT väljer i stället de inte direkt dåliga – men de välartade på gränsen till snustorra – serierna, som visserligen är respektabla, men också mer eller mindre helt förglömliga (undantaget möjligtvis småroliga ”Hemliga prinsar”, som har premiär på torsdag).
Nu menar jag förstås inte att SVT ska börja visa ”Big brother” eller ”Jersey Shore”.
Vad jag däremot menar är att om de ändå ska ge sig in i realityracet, så borde de satsa på rätt hästar.
Alltså på de som har klass, men ändå inte är helt jäkla tandlösa.
(Om någon av inköparna på SVT råkar läsa detta: Kasta ett getöga på till exempel Bravos ”Work of art: The next great artist.” DET är vad jag snackar om.)

I kväll: ”Dexter” i TV6.

!
Kul att se Jamie Oliver gå igång på alla cylindrar på Sverige i ”Jamie upptäcker…” (Kanal 5).

?
Hörde jag verkligen en TV3-speaker kalla ”Miami medical” för en ”succéserie” i helgen? Succé i jämförelse med vad i så fall? ”Jakten på Julia”?

Är ”Ingen bor i skogen” en framtida svensk humorklassiker?

Behöver den bara lite tid att sjunka in?

Vem vet. Men rolig just nu – sommaren 2010 – är den i alla fall inte.

Det är alltid riskabelt att erkänna att man inte fattar poängen med vissa typer av humor.

Rör det sig om banal eller vulgär humor som man kan kategorisera som totalt osofistikerad är det förstås helt lugnt – men när det handlar om den typ av ”svåra” humor som Umeågruppen Klungan har ägnat sig åt under fem veckors tid i SVT… Då är det betydligt hårigare.

Eftersom man då själv riskerar att kategoriseras som totalt osofistikerad.

Men jag tänker ändå ge mig ut på djupt vatten och säga det; ”Ingen bor i skogen” – som avslutades i går – var helt enkelt en hopplös serie.

Och jag skulle tro att den fortfarande kommer att vara det om tio år.

För problemet var inte att det var för smal humor. Eller för svår humor. Eller humor som var före sin tid.

Utan att det var för dålig humor.

Visst glimrade det till i någon replik någon gång ibland, men trubbiga studentikosa pretentioner och ett klumpigt kopierat Roy Andersson-komplex låg som en våt filt över hela produktionen.

Det var mer ångestframkallande än roligt eller vasst – och om den här serien någonsin ges ut på dvd så ska jag ge den till någon som jag inte tycker om.

För övrigt kan man inte säga annat än att Lotta Engberg rattar allsången i TV4 som ett rent überproffs.

Jag tycker i och för sig personligen att det hela blir lite väl hurtigt mellan varven – men om man är lagd åt det klämkäcka och fröjdefulla hållet så förmodar jag att ”Lotta på Liseberg” verkligen gör jobbet.

Och Lotta känns åtminstone mer uppriktig i sin roll som trivseltomte än vad Anders Lundin gör på Skansen.

Synd bara att TV4 alltid måste ha med ett par moment där folk ska sms-svara på idiotfrågor i alla sina underhållningsprogram. Jag fattar att de vill ha in pengar, men det blir ju så förbaskat tjatigt och enfaldigt.

Vi är tv-tittare.

Inte får.

I kväll blir det mord och inga visor med säsongspremiären av ”Morden i Midsomer” i SVT.

Ja!

Mysfarbrorn Arne Hegerfors är en klockren sommarvikarie i TV4:s ”Nyhetsmorgon”.

Nej!

TV3:s smaklösa sensationsserie ”Generation fett” är för dålig för att ens reprisera en kväll i juli.

/Jan-Olov Andersson

En vettig och sansad diskussion i TV 4. Och rena rama huggsexan i SVT.
Känns som att tv-bevakningen från Almedalen blir mer underhållande än någonsin.
Sedan några dagar pågår politikernas motsvarighet till rock- eller filmfestival i Almedalen i Visby. Möten, debatter, nätverkande, mingel och partaj. Både SVT och TV 4 har skickat sina bästa laguppställningar när de sänder morgon-tv därifrån. Skippade dock det i går, det var vänsterpartiets dag och ägg & bacon ska icke inmundigas med Lars Ohlys överbudsflin i bakgrunden. Han stod ju ändå i centrum senare under kvällen.
Styrkan i TV 4:s ”Almedalen” är en proffsig programledare, Bengt Magnusson, och en väl sammansatt panel. Lena Sundström, Leo Lagercrantz och Aftonbladets Lena Mellin är alla kloka, med olika åsikter och temperament. Utmärkta både som utfrågare av partiledarna och när de diskuterar. Fast Lena Sundströms ”spaningar” känns som hafsiga snabbjobb, rent formmässigt. Och någon kvick redigerare borde väl kunna få ihop klipp ur partiledarnas tal, så man inte bara får Anders Pihlblads sammanfattningar.
SVT:s ”Debatt” började rörigt, med en lite konstig spelplats, med resultatet av en undersökning som visades upp på skyltar, som om det vore ång-tv 1963, och med bild och ljud som försvann några sekunder. Sedan fick Janne Josefsson ordning på alltihop, även om frågan till retorikexperten hur hon skulle bedöma Adolf Hitler kändes lite… malplacerad.
Det hanns med prat och ilsket tjat om mycket, utan att det kändes snuttifierat. Mobbningen av Mona Sahlin, hur smutsig valkampanjen kommer att bli, politisk tv-reklam och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fick chansen att agera martyr två gånger om.
Mest överraskande var Alexander Bards elakt roliga sågning av Fredrik Reinfeldt, vars efternamn han konsekvent (och medvetet?) uttalade fel. Om Bard fortfarande ÄR folkpartist, lär det ha blivit upprumpning i natt av officer Jan Björklund…
•I kväll ser jag Uruguay-Holland, i TV 4.

(Drama)
”Om Stig Petrés hemlighet”, SVT. Reprisstart för en suverän serie med Michael Nyqvist, Jonas Karlsson och Gunilla Röör.
(Allvar)
Så sorgligt att politikerna hade så svårt att säga något gott om motståndarna. Niklas Källners klacksparksreportage i Debatt var rätt så avslöjande.

Jan-Olov Andersson

Kulinarisk inspiration, reseskildring OCH socialreportage.
”Jamies Amerika” är mycket mer än bara ett matprogram. Och arbetsmyran Jamie Olivers klart bästa tv-serie hittills.

Man kan undra hur många timmar Jamie Oliver gör på en arbetsvecka.
40 lär inte ens räcka halvvägs.
För vid sidan av att driva ett par restauranger, och ägna sig åt diverse välgörenhetsprojekt, så mer eller mindre skiter karln ur sig tv-program.
Det är liksom ingen hejd på exponeringen, och även om Oliver onekligen verkar vara en så kallad skön lirare, så måste man bli förlåten för att ibland känna en viss mättnad inför hans glada upptåg.
Men med det sagt; Vilken helt underbar serie Kanal 5:s ”Jamies Amerika” är!
Den är ju inte bara en hyllning till en matkultur som är så väldigt mycket mer än bara den snabbmat och sjukliga fetma som USA har blivit känt för – utan också en inspirerande reseskildring av ett land med en makalös spännvidd, och ett tänkvärt socialreportage om rasism, klassklyftor, politik och religion i denna gigantiska smältdegel till nation.
Jag blir helt lycklig av att se ett så bra matprogram.
För att inte tala om hur mycket jag går igång på tanken på att göra som Jamie, och hyra en bil och äta mig genom hela USA.
Jag har i och för sig redan tuggat mig från kust till kust två gånger – men det tål att göras igen.
För inga matminnen ligger mig så varmt om hjärtat som de som härstammar från USA.

För övrigt tittade jag på ”Real housewives of New York” i Kanal 5 i går, och kände att det ser allt mörkare ut för höstens alla svenska fruprogram.
För kommer vi verkligen att orka med ytterligare tre uppsättningar med självupptagna kvinnor med feta bankkonton och gigantiska uppmärksamhetsbehov (TV3:s ”Svenska Hollywoodfruar”, TV4 Plus ”Ladies på Östermalm” och Kanal 5:s ”Skånefruar”)?
Nog för att det är skoj att kika in i deras värld, men jag tror att marknaden börjar bli skapligt mättad.

I kväll tittar jag på dubbla avsnitt av ”Californication” i TV400.

Hihi!
Señor Maradona sätter guldkant på fotbolls-VM så fort han visar sig.

Aj då!
Domarteamet från Uruguay däremot, sket verkligen i det blå skåpet i går.