Tv-krönika av Martin Söderström:

En fantastisk dokumentär. 

Och en svidande påminnelse om att jag är skyldig Dogge Doggelito en fet ursäkt. 

Det finns få saker i mitt yrkesliv som jag verkligen ångrar. Några felaktiga beslut, en och annan hårdvinkling. Någon omotiverat ondskefull textrad, kanske. Mer är det inte. 

Men när det gäller Dogge Doggelito är jag djupt ångerfull. 

För några år sedan sablade jag ner hans singel ”Rör på göten” i en krönika. Orerade om att det var tragiskt att rebellen från förorten nu blivit lekfarbror som rappade om rumpor. Hur Norra Botkyrkas svar på Thåström gjorde något ocreddigt som att kränga cyklar i reklam-tv. En på alla sätt dålig text som kastade sakligheten över bord för att få till några kvicka garv. Några snajdigt elaka formuleringar helt befriade från empati. Hat i all hast.

Jag påminns om den texten när jag ser Dogge i reprisen av Maud Nycanders välgjorda dokumentär ”The Latin Kings” (Kunskapskanalen). 

Och jag skäms som en hund. 

Inte bara för att jag alltid respekterat och gillat såväl Dogge som TLK. Utan kanske främst för att jag var så förbannat korkad. Och att det är så uppenbart att avståndet mellan tangentbordet och verkligheten ibland kan vara fruktansvärt långt. 

När jag ser Dogges kamp för att få livet att gå ihop, för att vara en god pappa och vän är det plågsamt uppenbart att det är jag som inte fattat någonting. Coolhet har aldrig betalat hyran. Popcredd mättar inga munnar. Har man barn och familj måste cashen in, oavsett vad andra tycker och säger. Dogge nämner det själv i filmen. Verkligheten vilar inte och kulturtalibanernas snack om vad som är fint, fult, tufft eller töntigt spelar ingen som helst roll när betalningsanmärkningarna fyller år på ens golv. Kanske behövde jag själv bli förälder för att begripa något så enkelt. Fan vet. Oavsett vad så är jag skyldig Dogge en ursäkt. 

I kväll tittar jag på ”Sopranos” (SVT2). Alla repriser borde hålla sådan kvalitet.

Nja 1

”Poseidon” (TV3). Ofattbart att mannen bakom ubåtsmästerverket ”Das boot” även står bakom denna hiskeliga jämmersoppa.

Nja 2

”The real housewives of New York” (Kanal 5). En dag kommer vi att se tillbaka på den här tiden i historien och skämmas ögonen ur oss.

När en programledare bjuder in andra programledare till sitt program, riskerar han eller hon alltid att bli överglänst vad gäller yrkesskicklighet.
Och det var precis vad som hände Anne Lundberg i går.

Fredrik Skavlan må ha fått utstå viss kritik i våras, efter att tidigare ha hyllats hejdlöst.
Men att han är en av våra i särklass säkraste talkshowvärdar går ändå inte att orda om.
För när hans program startar kan man alltid luta sig tillbaka, och känna sig trygg med att han har koll på skutan.
Så är det inte riktigt med Anne Lundberg i värdstolen.
Inte alls, faktiskt.
Hon är betydligt ojämnare, och pendlar mellan att verkligen ställa de riktigt bra, ibland ganska jobbiga, frågorna – och att låta rena guldgruvesituationer glida henne totalt ur händerna. Med ett leende.
Och just när man har slappnat av och känner att det här samtalet, det funkar – då kommer en forcerad övergång till ett helt annat ämne, på helt fel ställe.
”Sommarkväll med Anne Lundberg” blir sällan direkt dåligt – men helhetsintrycket blir ofta splittrat. Och lite otryggt.
Och under Lundbergs samtal i går med just Skavlan och den andra programledargästen – tillika blivande talkshowkollegan – David Hellenius, blev det väldigt uppenbart vad hennes främsta svaghet är i sammanhanget, i jämförelse med dessa; Hon har ingen komisk tajming.
Alltså verkligen ingen alls.
Hon är jättebra på att vara glad, sympatisk och förtroendeingivande. Men när hon ska skoja till det – då faller det platt, varje gång.

Och på tal om att falla platt, så var gårdagens två seriepremiärer inte direkt några kandidater till tv-seriernas hall of fame.
SVT:s brittiska fantasyserie ”Demons” – om en tonårig Londonkille som får reda på att han är den sista levande ättlingen till Van Helsing, och måste börja döda vampyrer och annat pack – kan jag i och för sig sträcka mig till att ge godkänt.
Men TV6:s vulgära amerikanska vuxenanimation ”Sit down, shut up”, om ett gäng hopplösa lärare på en skola i Florida… Det är ett renrasigt haveri.

I kväll är det finfin säsongsavslutning av charmerande ”Glee”, i TV4.

Ja!
”The Seventies” (SVT) är roligt nörderi.

Nej!
Måns Nilssons krystade humorinslag gör inte direkt ”Sommarkväll med Anne Lundberg” bättre.

Fredrik Virtanens tv-krönika:

Lite mat, lite inredning, lite musik, lite hemma-hos.
Svårare behöver tv inte vara. Speciellt inte när man besöker Sveriges mest förtjusande tant, Lill-Babs.

I den femte och sista delen på SVT i går besökte pysselexperten Isabelle McAllister, musikanten Tina Ahlin och kocken Fredric Andersson självaste Barbro ”Lill-Babs” Svensson i hennes beramade Järvsö i Hälsingland.
Det bjöds inte på lill-kebabs utan på grillade hamburgare men det var trivsamt ändå.
Ja, trivsammare kan det inte bli. Barbro Svensson är Sveriges mest förtjusande tant – vem skulle kunna konkurrera om den titeln? – och hennes hem påminde om ett vackert vykort från 80-talet med pool och alla tillbehör.
Den rara programledartrion, som tidigare under säsongen besökt inte lika superkända musikerna Timo Räisänen, Vanna Rosenberg, Kalle Moraeus och Caroline af Ugglas, har fler förtjänster men ingen av dem är att vara journalister eller att ställa frågor.
Rejälare frågemanus till nästa säsong, alltså, för alla är inte lika lättpratade och stjärnglansiga och charmerande som Lill-Babs, som mitt i allt det jättetrevliga även kläckte ur sig att hon är vansinnigt konflikträdd.
– Jag går om någon bråkar med mig, sa Barbro Svensson.
Inga följdfrågor på det, dessvärre. Det var kanske lite för allvarsamt och känsligt för sammanhanget. Eller så är det trots allt bättre att journalister leder tv-program, även de mysiga.
Det var ändå ett ljuvligt, ursvenskt tant-cribs som SVT avslutade säsongen med i går. Inte ens flädersaft saknades.
Hemma-hos-kändis-tv med mat, partytips och äkta musik låter en som en enkel idé och är enkelt – och ibland behöver det inte vara svårare.

I kväll ser jag ”Sommarkväll med Anne Lundberg”, SVT kl 20.00, brukar vara hyfsat.

JA
Tony Soprano – den mest älskvärda vidriga brottsling som tv-världen skådat. Magiska repriser på SVT2 kl 23.00 varje vardagskväll.

NEJ
Men Tonys syster Janice – jag tål henne inte!

Tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Är det rätt att hänga ut pedofiler på nätet?
I går startade ”Kära medborgare”, om folk som engagerar sig i kontroversiella frågor.

Att spegla människor som kämpar för att förändra samhället är en smart programidé för alla som gillar att tycka till. Seriestarten i SVT2 handlade om de som tycker att sexbrottslingar ska visas upp till allmänhetens beskådan.
Bland annat intervjuades Lars, som lägger ut namn och bild på förövare. Och balanserat nog också Elin, som blivit våldtagen men ändå inte tycker att gärningsmännens identitet ska valsa runt på internet.
Programledaren Jennie Dielemans var engagerad och ställde bra frågor. Och just när jag väntade på ett sammanhållande grepp om vad lagen säger så kom det, tackar.
Men snälla någon – man kan inte sända reportage med massor av snömiljöer mitt i sommaren. Även om ämnet är modernt så luktade det gammal repris, något som legat och skräpat i en låda. Har programserien skjutits upp?
För den som bryr sig det minsta om böcker så var ”Antikmagasinet” i samma kanal en liten pärla. Temat var nämligen barnböcker. Tittarna fick en fin lektion i barnbokens  historia. Som att den första helsvenska inte kom förrän i slutet av 1800-talet.
Det spännande var förstås hur berättelserna och stilen speglat synen på barn genom århundradena. På den tiden man såg barn som präktiga minivuxna gjordes böckerna därefter: De var tjocka, moraliska, pedagogiska och nästan helt utan bilder. Barnen skulle lära sig veta hut och få kunskap.
Tänk att människor som står vid ett bord och bläddrar i böcker kan förmedla både roliga aha-upplevelser och skön nostalgi (då menar jag inte från 1800-talet, utan 60- och 70-dito, som de också kom fram till).
Extra plus för klippet när Astrid Lindgren berättade om Pippi Långstrump i ”Hylands hörna”.
I kväll tittar jag på ”In treatment” i SVT2, som vanligt på vardagkvällarna.

Ja!: ”Korrespondenterna” handlade om så mycket mer än bilism, som livsstilar och människoöden. (SVT2)
Nej!: Barn som kommer till världen är rörande och fantastiskt i enstaka dokumentärer, men inte i en hel serie tyvärr. (Livet på BB, Kanal 5)

Fredrik Virtanens tv-krönika:

”Jag skulle gärna gå och hålla och ha sönder hennes hand… Jag skulle ännu hellre göra nåt, ja göra någonting jag kan”.
Det var religiös extas med Jakob Hellman – och skandal att Anders Lundin snodde hans extranummer.

Jag säger inte att den ack-så efterlängtade Jakob Hellmans formidabla comebackframträdande i ”Allsång på Skansen” på SVT saknade brister.
Tvärtom, de fanns där.
Och tack gode gud för brister.
Alla begriper inte det. Det är samma personer som inte begriper Håkan Hellström eller Bob Dylan utan föredrar Kent och The Beatles.
Brister ger nerv.
Hela Sollidenscenen skakade av nerv när Jakob Hellman i fulbrun bowlingskjorta för första gången uppträdde för en stor tv-publik. Snillet har ju helt självvalt hållit sig underground sedan han släppte sin hittills enda skiva, ”…Och stora havet” 1989.
Det var extatiskt. Tammefan lika extatiskt som när han gjorde en cover på Madonnas ”Like a prayer” på visfestivalen i Västervik 1993.
”Hon har ett sätt” var ”Allsång på Skansens” höjdpunkt i år, aningen skakig men så nervig och poetiskt popperfekt, fortfarande, att säsongens övriga artister bleknade.
Det enda som saknades var att Hellman istället hade lett allsång till ”Fritiof och Carmencita”, som han ju gjort den definitiva versionen av på en Evert Taube-hyllningsskiva.

Sist av allt spelade Hellman sin största hit ”Vara vänner”, lika fint. (”Det är fortfarande allsång, vi är fortfarande på Skansen, det är fortfarande allsång”, sa han i ett break, som värsta Van Morrison).
Nej, stopp! Det gjorde han ju inte alls. Inte för andra än vi som kollade in websändningen efter programmet.
Det är en skandal att Anders Lundin fick den programtiden med en medioker egen sång under ordinarie sändning. Skandal.
Avgå, producent Gunilla Nilars. På riktigt: avgå. Omdömet sviktar fullkomligt.

I kväll ser jag ”Rapport”, SVT1 kl 19.30.

JA
Pernilla Wiberg, skidåkare (!) som oväntat ledde allsång i ”De bar’ å åk” som en övertänd Pernilla Wahlgren.

NEJ
Kära Anders Lundin, vi har talat om det här: Du skall aldrig, ALDRIG spela dina hemsnickrade barnvisepekoral. Du är programledare, inte Lasse Berghagen.

Fredrik Virtanen

Fine Jakob Hellman står på Skansens scen i kväll för att sjunga allsång. Bara det känns lite…udda. 

Nöjesbladets reporter Anna Sköld träffade Hellman på repetitionen igår och filmade en liten snutt.

Sugen på lite mer Jakob? Kolla in klippet nedan.

Allt var emot henne.

Framför allt hon själv.

Men Aschberg räddade Anne Lundbergs kväll.

Det började inte bra.

Allt tycktes vara emot Anne Lundbergs ”Sommarkväll”.

Vädret gjorde sitt bästa för att störa. Spöregn och stormvindar fick Lundberg att höja rösten – ett tonläge som gjort för att stå som konferencier på ett större köpcenter, men inte i en intim tv-studio.

Publiken såg ut att huttra, satt i stora regnkåpor och var osedvanligt loj.

In kom en dansk regissör, fullständigt inaktuell och pratade konstigt. Bille August gjorde dock sitt bästa för att leverera – men han fick kämpa.

För det som var mest emot ”Sommarkväll” var Anne Lundbergs intervju-form. Den var inte på topp, om man säger så. De första tio minuterna ställde hon inte en enda fråga. Jag hann räkna till nio raka påståenden innan hon faktiskt ställde en rak fråga, ”Vad gav han (Bergman) dig för råd?”.

Det var en studie i hårresande usel intervjuteknik.

Sen kom ännu en obegriplig gäst in och förvirrade tittarna ytterligare. För varför Elin Klinga var där är en gåta. Jag tror att det var för att hon liksom Bille August hade en relation till Ingmar Bergman, det är inte säkert, men det var gästernas gemensamma nämnare i alla fall.

Att Lundberg dessutom har den irriterande ovanan att upprepa den sista meningen efter varje svar gjorde mig stundtals så frustrerad att jag inte visste om jag skulle palla att titta klart.

Men programmet tog sig plötsligt. Och detta i samma stund som Robert Aschberg gjorde entré. Han skulle representera fulkultur, en bjärt kontrast till fina Bille och Dramaten-Klinga. Med sig tog han en riktigt frisk fläkt – och välbehövlig energi. Till och med vädret tycktes bli bättre, publiken började ta av sig regnkläderna, vaknade till. Och när Aschberg sedan fick sällskap av Kvarteret Skatan-komikerna Anna Blomberg och Anders Jansson blev studion till och med levande, samtalet kul och underhållande. Anne Lundberg slappnade av, hennes påstående-frågor kändes inte lika smärtsamma och hon kunde till och med följa upp med snitsiga följdfrågor.

Nästa vecka har Lundberg bättre gäster. Hoppas hon har slipat på formen till dess.

I kväll missar jag inte ”Friidrotts-EM”

He!

Han är alltid stilig men var inte Martin Stenmarck hunkigare än någonsin i ”Sommarkrysset”?

Eh?

Gay-bondens och Anki Baggers låt var en riktigt vidrig sak.

/Klas Lindberg

Ja, jag tittar gärna på kampsport.
Nej, jag vill inte att mina barn ska tävla i det.
Lite osammanhängande i den frågan. Precis som ”Uppdrag gransknings sommarspecial” i SVT1.

Det var en repris på en dokumentär om MMA, mixed martial arts (ungefär ”blandade kampsporter”), som sändes ifjol plus en färsk intervju med reportern Hasse Johansson.
Ämnet är fortfarande aktuellt. MMA lockar allt fler och det är en brutal sport som tillåter slag, knän och sparkar mot huvudet. Man får även strypas och slå mot motståndare som ligger ner.
Å ena sidan kan man hålla med den intervjuade hjärnforskaren David Ingvar om att det är ”produktion av hjärnskador”.
Å andra sidan är boxning tillåtet, det händer dödsolyckor i både rid- och motorsport och det är bara ett fåtal av MMA-utövarna som går riktiga matcher.
Programmet speglade den här kluvenheten men gjorde inte särskilt mycket för att reda ut begreppen annat än genom intervjuer med aktiva och kritiker. Visserligen är sporten relativt ny i Sverige men det måste väl finnas skadestatistik från exempelvis ursprungslandet USA?
Ännu råddigare blev det av att intervjuerna med en av huvudpersonerna, Reza, mest handlade om en misshandelsdom och att han ett tag var misstänkt för inblandning i det stora helikopterrånet.
En koll av andra aktiva visade att de inte var särskilt brottbelastade, alltså kunde väl redaktionen lagt ner det spåret? Nu ältades det i stället och dessutom blev Reza grundligt insmetad med frågor om kriminalitet Rätt onödigt.
Han verkar vara en färgstark person och värd ett porträtt – men i något annat sammanhang. Här rörde hans förflutna bara till MMA-frågan.
Synd, för den är intressant.
Ska vi tillåta sporter som går ut på att slå motståndaren medvetslös?
Ska det vara tillåtet att göra det för pengar?
Ska sådana sporter få bidrag från samhället?
Nä, här får ”Uppdrag granskning” gå en rond till.

I kväll ser jag ”The seventies” i SVT1.

Ja!
TV4 tänker dra igång amatörtävlingen ”Mästerkock”. Kommer det i närheten av förlagan ”Masterchef” blir det fest i tv-hörnan.

Nja…
Flippa pennor och studsa pingisbollar i dricksglas. SVT:s nya tävlingssatsning ”Minuten” verkar rätt tramsig.

Det behöver inte vara så märkvärdigt.
Några gamla foton och filmsnuttar gjorde ”Den norska polarhistorien” i SVT2 till en klart tittvärd timme.

Annars bjuder ju somrarna på en hel del likgiltigheter från våra grannländer men den här serien håller bra.
Gårdagens avsnitt handlade om Norges store hjälte Roald Amundsen som var förste man på Sydpolen.
Det är inte bara de många minusgraderna och strapatserna som gör hans expedition till stort drama. Han tävlade med Robert Falcon Scott om att nå polen och slog den stackars britten med fem veckor. Och vad är väl en sur lapp i tvättstugan mot en hälsning från ens besegrare efter hundra mil över Antarktis isvidder?
Scott och hans kamrater frös dessutom ihjäl på tillbakavägen. Ett nästan utstuderat bittert livsöde.
Amundsen skulle även han gå under i isen – men vid Nordpolen – när han försökte rädda sin fiende (!) italienaren Nobile.
Polarfärder är alltså direkt ohälsosamma. Men de gör sig i tv.

Lite gamla bilder och historiskt gräv är receptet även i ”Hemliga svenska rum” (SVT1) som i går besökte Väderöarna i Bohuslän.
Inga märkvärdigheter men jag tittar gärna – och programledaren Melker Becker måste ha ett av tv:s roligaste jobb. Skulle man kunna få prya ett halvår?

Peter Jidhe fick också göra det enkelt i premiären av Friidrotts-EM-magasinet ”Late night Barcelona“ i TV4 eftersom tävlingarna inte börjar förrän i dag. Men det var bra tempo och sedvanligt gott humör från start. A Lennart Juhlin vet allt och Mattias Sunneborn är tillbakalutat trygg som den som varit med och vet hur det känns.
Men så ska de märkvärda sig. I Fyrans studio under Fotbolls-VM lekte Jihde med en pekskärm. Nu har han en sorts iPad i stället och det syns små symboler i nederkanten på rutan när han fipplar med padden.
Påfundet är inte ens nytt. Under nyhetssändningarna i tv:s barndom låtsades studioreportrarna att de satte igång inslagen genom att knäppa på en monitor.
Hitte-på-mixtrandet var en kass idé redan då.

I kväll ser jag ”Terry Jones barbarer” i SVT2. Jag har bestämt gått och blivit intresserad av historia.

Vällust
Hugh Fearnley ordnade jordgubbsfestival i ”Det goda livet” (SVT1). Jag mår väldigt bra av den serien.

Olust
Botoxparty är ett kul ord men annars blir jag mest ledsen av damerna i ”Danska Hollywoodfruar“ (TV3).

När SVT köper in anglosaxiska realityserier ska de givetvis vara av den respektabla sorten.
Men är det verkligen ett kriterium att de även ska vara tråkiga?

”Det stora beslutet” – som hade premiär i SVT i går, och går ut på att den godhjärtade, på gränsen till blödiga, affärsmannen sir Gerry Robinson sträcker ut en hjälpande hand till företag på fallrepet – är en av ett par stycken inköpta realityserier som figurerar i SVT:s sommartablåer.
Omgedda av en svag, men omisstagbar, doft av utfyllnad.
Samt – inbillar jag mig i alla fall – ackompanjerade av små osynliga brasklappar där det står någonting i stil med ”Ledsen för detta, men håll till godo”.
För de här serierna känns ju mest som någonting som SVT kablar ut lite halvhjärtat och aningen generat, med vetskapen om att de lika gärna hade kunnat sändas i TV3 eller Kanal 5. Eller i alla fall i TV4 eller TV8.
De har visserligen bemödat sig att lägga på svenska speakerröster. Men i övrigt är det hårt mallad, kommersiell reality-tv ända in i kaklet, där allt upprepas minst fem gånger – så att även de som missade början ska kunna komma in i handlingen, och inte ens det största pundhuvud riskerar att känna sig exkluderat.

Och det är inte nödvändigtvis något fel i det.
Det finns massor av riktigt bra realityserier som är uppbyggda på det sättet.
Grejen är bara att det inte är de som SVT väljer att köpa in.
SVT väljer i stället de inte direkt dåliga – men de välartade på gränsen till snustorra – serierna, som visserligen är respektabla, men också mer eller mindre helt förglömliga (undantaget möjligtvis småroliga ”Hemliga prinsar”, som har premiär på torsdag).
Nu menar jag förstås inte att SVT ska börja visa ”Big brother” eller ”Jersey Shore”.
Vad jag däremot menar är att om de ändå ska ge sig in i realityracet, så borde de satsa på rätt hästar.
Alltså på de som har klass, men ändå inte är helt jäkla tandlösa.
(Om någon av inköparna på SVT råkar läsa detta: Kasta ett getöga på till exempel Bravos ”Work of art: The next great artist.” DET är vad jag snackar om.)

I kväll: ”Dexter” i TV6.

!
Kul att se Jamie Oliver gå igång på alla cylindrar på Sverige i ”Jamie upptäcker…” (Kanal 5).

?
Hörde jag verkligen en TV3-speaker kalla ”Miami medical” för en ”succéserie” i helgen? Succé i jämförelse med vad i så fall? ”Jakten på Julia”?