/Jan-Olov Andersson

En vettig och sansad diskussion i TV 4. Och rena rama huggsexan i SVT.
Känns som att tv-bevakningen från Almedalen blir mer underhållande än någonsin.
Sedan några dagar pågår politikernas motsvarighet till rock- eller filmfestival i Almedalen i Visby. Möten, debatter, nätverkande, mingel och partaj. Både SVT och TV 4 har skickat sina bästa laguppställningar när de sänder morgon-tv därifrån. Skippade dock det i går, det var vänsterpartiets dag och ägg & bacon ska icke inmundigas med Lars Ohlys överbudsflin i bakgrunden. Han stod ju ändå i centrum senare under kvällen.
Styrkan i TV 4:s ”Almedalen” är en proffsig programledare, Bengt Magnusson, och en väl sammansatt panel. Lena Sundström, Leo Lagercrantz och Aftonbladets Lena Mellin är alla kloka, med olika åsikter och temperament. Utmärkta både som utfrågare av partiledarna och när de diskuterar. Fast Lena Sundströms ”spaningar” känns som hafsiga snabbjobb, rent formmässigt. Och någon kvick redigerare borde väl kunna få ihop klipp ur partiledarnas tal, så man inte bara får Anders Pihlblads sammanfattningar.
SVT:s ”Debatt” började rörigt, med en lite konstig spelplats, med resultatet av en undersökning som visades upp på skyltar, som om det vore ång-tv 1963, och med bild och ljud som försvann några sekunder. Sedan fick Janne Josefsson ordning på alltihop, även om frågan till retorikexperten hur hon skulle bedöma Adolf Hitler kändes lite… malplacerad.
Det hanns med prat och ilsket tjat om mycket, utan att det kändes snuttifierat. Mobbningen av Mona Sahlin, hur smutsig valkampanjen kommer att bli, politisk tv-reklam och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fick chansen att agera martyr två gånger om.
Mest överraskande var Alexander Bards elakt roliga sågning av Fredrik Reinfeldt, vars efternamn han konsekvent (och medvetet?) uttalade fel. Om Bard fortfarande ÄR folkpartist, lär det ha blivit upprumpning i natt av officer Jan Björklund…
•I kväll ser jag Uruguay-Holland, i TV 4.

(Drama)
”Om Stig Petrés hemlighet”, SVT. Reprisstart för en suverän serie med Michael Nyqvist, Jonas Karlsson och Gunilla Röör.
(Allvar)
Så sorgligt att politikerna hade så svårt att säga något gott om motståndarna. Niklas Källners klacksparksreportage i Debatt var rätt så avslöjande.

Jan-Olov Andersson

Dagens tv-recension av Cecilia Gustavsson:

”Allsång på Skansen” har blivit för hyllat för sitt eget bästa.
Den överdrivna Hallelujastämningen bygger upp förväntningar som är omöjliga att uppfylla.
En övertaggad Anders Lundin sprang i går upp på Sollidenscenen för sjunde säsongen, i sommarens första program. Av skrikandet att döma kunde man tro att han var Jesus. Det hysteriska anslaget blev för mycket. Hallå, det är bara ett program där folk sjunger.
Dessutom finns det något osunt över tonåringar som står och vaggar och myser till samma låtar som sina föräldrar och morföräldrar. Ska inte ungdomar göra revolt mot tidigare generationer när det gäller musik?
Problemet är just det som åskådliggjordes de första minuterna: Att Allsången vill vända sig till precis alla. Resultatet blir för spretigt. Det var till exempel roligt att se The Ark och Anna Bergendahl (hon var så uppenbart lycklig över att stå på scen), medan Carolas framträdande var rena sömnpillret. Någon sorts förnyelse behövs.
Ett plus dock för SVT:s snygga webbsatsning, med livekamera backstage, blogg och småkul kuriosa, som att tittarrekordet slogs 2008. Då satt 2 290 000 personer bänkade och såg bland andra Håkan Hellström.
I SVT 2 fortsatte satsningen på halvtimmes novellfilmer. I går var det dags för ”Kaffe i Gdansk”.
Året var 1968. Det började med att en ung svensk sjöman vaknade hos en kvinna. Hennes lillebror – ingen mindre än Lech Walesa, senare Polens president – skulle följa honom ut och se till att han inte missade båten.
En ganska seg och ointressant början mynnade ut i ett överraskande och fyndigt slut, där Walesa började agitera mot makten i en lång kö.
Duktiga skådespelare och fint foto, men själva historien räckte inte ända fram.
I kväll tittar jag på ”Flight of the Conchords” i SVT2, för att det är helt omöjligt att inte skratta åt dessa knäppskallar.
Ja!: Intressant inslag om Mona Sahlins kroppsspråk och retorik i Aktuellt, apropå hennes brist på popularitet. (SVT 2)
Nej!: Repriser på ”Färjan” och ”Ullared” är allt för hjärndödande, till och med för en tv-kväll i juli. (Kanal 5)

Kulinarisk inspiration, reseskildring OCH socialreportage.
”Jamies Amerika” är mycket mer än bara ett matprogram. Och arbetsmyran Jamie Olivers klart bästa tv-serie hittills.

Man kan undra hur många timmar Jamie Oliver gör på en arbetsvecka.
40 lär inte ens räcka halvvägs.
För vid sidan av att driva ett par restauranger, och ägna sig åt diverse välgörenhetsprojekt, så mer eller mindre skiter karln ur sig tv-program.
Det är liksom ingen hejd på exponeringen, och även om Oliver onekligen verkar vara en så kallad skön lirare, så måste man bli förlåten för att ibland känna en viss mättnad inför hans glada upptåg.
Men med det sagt; Vilken helt underbar serie Kanal 5:s ”Jamies Amerika” är!
Den är ju inte bara en hyllning till en matkultur som är så väldigt mycket mer än bara den snabbmat och sjukliga fetma som USA har blivit känt för – utan också en inspirerande reseskildring av ett land med en makalös spännvidd, och ett tänkvärt socialreportage om rasism, klassklyftor, politik och religion i denna gigantiska smältdegel till nation.
Jag blir helt lycklig av att se ett så bra matprogram.
För att inte tala om hur mycket jag går igång på tanken på att göra som Jamie, och hyra en bil och äta mig genom hela USA.
Jag har i och för sig redan tuggat mig från kust till kust två gånger – men det tål att göras igen.
För inga matminnen ligger mig så varmt om hjärtat som de som härstammar från USA.

För övrigt tittade jag på ”Real housewives of New York” i Kanal 5 i går, och kände att det ser allt mörkare ut för höstens alla svenska fruprogram.
För kommer vi verkligen att orka med ytterligare tre uppsättningar med självupptagna kvinnor med feta bankkonton och gigantiska uppmärksamhetsbehov (TV3:s ”Svenska Hollywoodfruar”, TV4 Plus ”Ladies på Östermalm” och Kanal 5:s ”Skånefruar”)?
Nog för att det är skoj att kika in i deras värld, men jag tror att marknaden börjar bli skapligt mättad.

I kväll tittar jag på dubbla avsnitt av ”Californication” i TV400.

Hihi!
Señor Maradona sätter guldkant på fotbolls-VM så fort han visar sig.

Aj då!
Domarteamet från Uruguay däremot, sket verkligen i det blå skåpet i går.

Jon Hanssons tv-krönika från fredagens tidning:

Ett par tusen vinkorkar. En skokartong full med franska sockerbitar.

Jag har lite svårt att langa grejor.

Men det är en västanfläkt jämfört med de två olyckliga i ”Samlandet förstör mitt liv” i Kanal 5.

De båda amerikanerna Laurie och Chris samlade på precis allt och grunkorna låg inte precis i prydliga lådor eller välsorterade album. Nej, här rådde fullknökat kaos.

Laurie som trålat bland grovsopor och på loppisar i många år hade skrämt bort både barn och barnbarn medan hennes man teg och led.

Shoppingfantasten Chris blev dumpad av sin flickvän när han efter många om och men släppte in henne i sitt överhopade hem.

Programmet skildrade de här stackarna väldigt rakt, kanske en smula närgånget men utan att det blev snaskigt.

En sevärd och ovanligt lågmäld freakdokumentär. Dessutom är det ju lättare att känna igen sig i två prylsamlare än i folk som väger 450 kilo eller har abnorm skäggväxt över hela kroppen.

De båda hamstrarna började i terapi när omgivningen satte ner foten på allvar. Laurie rensade hela matsalen och Chris kunde frilägga spisen.

Jag är inte hundra på att de kommer att lyckas fullt ut och inte heller på att jag kommer att fortsätta kolla på den här serien.

Det är kanske lite för mycket igenkänning…

Ståupparen Soran Ismail har gett begreppet luftlandsatt ett ansikte. I TV 4:s ”Studio: Fotbolls-VM” dyker han upp i ständigt nya hörn av planeten, jetlaggad och totalt offside.

Kan tänka mig att redaktionen skrattade gott sig när idén kläcktes – och Peter Jihde fnissar fortfarande. Vi andra tänker mer på fånerier och bortkastat flygbränsle.

Och vad i h-e hade jag tänkt göra med alla korkarna?

Ska elda upp dem i kakelugnen. Det blir en härligt vindoftande brasa. Snart. Jag lovar.

I kväll tittar jag på Fotbolls-VM, förstås – och någon enstaka liten groda.

TV4, hallå?

Min iPhone kan ungefär samma konster som Jihdes pekskärm i ”Studio: Fotbolls-VM”. Vad är det för fel på osynliga bildproducenter? Sälj mojängen på Blocket.

SVT, vadå?

Allan Svensson och Kjell Bergqvist är utmärkta skådisar men jag ger blanka den i vad de tycker om matcherna. In med någon i ”VM-magasinet” som kan rita och snacka om ytor i stället. Mer analys!

Lite mer tv-tyck. Här är Virtanens krönika från i går:

SVT:s nya humorsatsning ”Ingen bor i skogen” har ett större fel.
Den är inte alls rolig.

Stopp. Det där var ingen sågning, inte enbart. Komediserier behöver inte vara roliga för att vara värda sin tid i tv.
Faktum är att humorgruppens Klungan (kända från det mer enkelt roliga P3-programmet ”Mammas nya kille” i den mer enkla mediala kanalen radio) har gjort en tv-debut som är, tja… intressant.
I går sändes andra avsnittet av ”Ingen bor i skogen”. Det var snäppet svagare än premiärprogrammet, men hade samma lantliga folkhögskolehumor och var lika antiintellektuellt och subkulturellt bonnigt.
Visuellt är det nödlösningar, av budgetskäl gissningsvis, med tråkiga rum, där en mängd aparta figurer – parodiska småstadsfenomen från sena 90-talet som är svåra att beskriva eftersom de är så klyschiga och allmänt hållna (lite goth, lite svenne, lite hårdrock, lite nörd) som klampar omkring i nuet utan uppenbar röd tråd.
De är ospecifika karaktärer som aldrig kommer att bli klassiker som ”Weiron i Ottan” (Robert Gustafsson) i Killinggänget eller ”Uppfinnaren” (Peter Dalle) i Lorrygänget.
”Ingen bor i skogen” är humor för ickehumoristiska vuxna och allvarsam ungdom. Kanske är det därför Klungans liveföreställningar gått hem så väl i stockholmska kulturkretsar där man älskar det otydliga som kan kallas  äkta – det där man minns från ungdomen innan man kom in på universitetet och aldrig återsåg hemtrakten. Konstlad barndomshumor. Inte enkel. Inte rolig. Men…intressant.
När Klungan nu klär sig i den mycket större tv-kostymen blir det mer lyckat som personskildrande drama än som komedi.
Men Klungan önskar nog, innerst inne, att de även visste hur man gjorde humor.
Istället blir det en variant av Mia & Klaras bondkomik, minus komiken.

I kväll ser jag dubbelavsnitt av ”Antiques roadtrip” med start kl 21.00, på TV8.

JA
Lotta Engberg, legendarisk dansbandssångerska och numera lek-tv-profil, gör ”Lotta på Liseberg” på TV4 i sömnen. Och det är ok.

NEJ
Annika Hagström, legendarisk SVT-journalist, klarar (det årliga?) sommarvikariatet i TV4:s degiga ”Nyhetsmorgon” i sömnen. Men varför inte istället visa hur det borde göras.

Fredrik Virtanen

Mitt i bröllopsyran står det klart:

Vi har fått ett morgonpar i världsklass.

Jag har följt både ”Nyhetsmorgon” och ”Gomorron Sverige” hela veckan.

Och givetvis har det varit väldigt fokus på bröllopet. På gränsen-mycket fokus. Eftersom det är en låtsasvärld, ett fantasi-evenemang, kan rapporteringen bli lite märklig, särskilt när det annars ska vara så allvarligt och seriöst.

Som det här med den rutinerade Ann-Britt Ryd Pettersson (SVT), nu utskickad som bröllopsreporter. Hon försöker göra ett bra jobb, men det blir lite snett. Hon är bra och intresserad när det gäller säkerhet, sämre går det kring blomsterrapporteringen. Fullt förståeligt.

Men bortsett från bröllopshysterin och utomhussändningarna vid slottet så har vi under en tid fått uppleva något alldeles särskilt i svensk morgon-tv. Sakta men säkert har vi fått ett programledarpar i världsklass, ja, en svensk version av klassiska amerikanska morgonduon Regis och Kelly. Jenny Östergren och Steffo Törnquist är så samspelta, avslappnade, proffsiga, roliga, kvicka att det numera är en njutning att få vakna med dem. Det handlar om en unik kemi mellan programledarna, en kemi som vi inte är bortskämda med. Och det handlar om rutin – Regis och Kelly har kört i stort sett varje dag sedan 2001. Och Jenny och Steffo börjar nu få ihop bitarna ordentligt.

Där finns det interna och det skämtsamma, som när Jenny snoppar av och sätter Steffo på plats när det behövs (och det behövs rätt ofta).

Steffo är ju spjuvern, Jenny den ordningsamma – och de kompletterar varandra.

De har roligt ihop, men väjer aldrig för det allvarliga för den sakens skull. Och de är så hemmastadda i studion att de ibland somnar till i reklampausen, och skäms inte för att säga det till tittarna.

Jag har märkt att jag allt oftare blir besviken och lite snarstucken resten av dagen om det är några andra som säger ”godmorgon” i TV4. Jag behöver min dos Jenny och Steffo, jag behöver deras kemi, den smittar av sig och håller i sig under dagen.

De borde jobba varje vardag – precis som Regis och Kelly.

I dag missar jag inte, tja, ”Nyhetsmorgon” och VM-matcherna.

He!

BP bryr sig om mindre värda människor samt/eller småväxta. Att använda ”small people” var inte så smart av den allt pajigare Carl-Henric Svanberg.

Eh?

”Nu är det äntligen sommar…ELLER HUR?”-trailern inför Lotta på Liseberg är så irriterande att jag redan nu spyr på programmet.

/Klas

Sträng tjej – Sarah Beeny. FOTO: TV8.

SVT höjer kungatemperaturen.
Men jag tänker inte titta.
Jag flyr bröllopet med ett gäng renoverande britter i stället.

Om man börjar bli så mätt på allt vad kungliga vigslar heter att man börjat rapa Mendelhsons bröllopsmarsch är det bäst att strunta i SVT:s ”Det kungliga bröllopet” och ägna sig åt en timmes verklighetsflykt i stället.

För en ärkeanglofil som undertecknad finns ingen bättre sådan än ”Property ladder” (TV8). Ljuvligt stränga Sarah Beeny överser när brittiska par – oftast helt utan hemmafixarvana – ska förvandla sunkiga gamla kåkar till moderna palats. Sedan säljer de alltsammans och tjänar förhoppningsvis en hacka på sitt slit.

Oftast går det lite sisådär. Eller värre. Eller inte alls. Ritningar stämmer inte, bygglov dras tillbaka, budgetar spräcks och äktenskapen hänger på en byggdammig renoveringstråd.

Det är i all enkelhet magisk tv, och då gör det inte så mycket att TV8 verkar ha blandat avsnitten som en salongsberusad croupier. Ena gången är Sarah Beeny pinnsmal, nästa är hon höggravid, den tredje är hon typ i tjugonde veckan.

Men. Även om renoveringsresultaten ofta blir magiska så är det intressant att se hur så gott som samtliga par i intervjuerna efteråt säger att de aldrig, aldrig, aldrig skulle göra något liknande en gång till. Om så deras liv hängde på det så kommer ingen att så mycket som måla om en friggebod igen.

Något att tänka på, Martin Timell?

Hade någon sorts vag ambition att låta fotbollen vila. Att lägga studioprogram, rit-Olor och Jihde-frillor på hyllan för en kväll och skriva om annat.

Men så klev Italien in på scenen och alla tankar färgades azurblå i stället. Det kan inte hjälpas, det går inte att kämpa emot. VM i fotboll är det vackraste, mest magiska och passionerat laddade som går att uppleva i en tv-soffa.

Och när Alcaraz drömnickar in 1-0 till Paraguay i 39:e minuten sitter man där och studsar som en sockerchockad mellanstadieunge hela vägen till det oavgjorda – och otippade – slutet. Igen. Allt kan hända och det där, ni vet.

I dag kollar jag Elfenbenskusten – Portugal och Brasilien – Nordkorea.

Hurra!

”Sopranos” (SVT2), typ non stop. Tidernas näst bästa tv-serie i repris. Hela sommaren.

 Nja

”Ingen bor i skogen” (SVT2). Klungan-gängets serie kanske tar sig? Premiären kändes oväntat trög.