Helgens mest intressanta musiksåpe-final går av stapeln i England. Igår fick en av de fyra kvarvarande akterna lämna tävlingen, ikväll utses vinnaren.

Förutom sitt solonummer fick varje artist göra en duett. Och deras partners var inte direkt kattskit.

Bäst igår var Rebecca Ferguson, tvåbarnsmamman från Liverpool med den unika rösten. När Christina Aguilera kom ut för att sjunga ”Beautiful” med henne ville man snarast höra mer av Rebecca i stället. Tippar att hon vinner hela tjottabalongen.

Matt Cardle hade en riktigt såsig kväll och valet av Rihanna-låten ”Unfaithful” var inte alls lyckat. Hans röst, som kan låta ljus och innerlig, blev bara gnällig och plågsam som om han höll på att passera en gallsten. Awkward är bara förnamnet. Rihanna däremot – hetare och bättre än någonsin.

One Direction fick sällskap av gamle pojkbandsidolen Robbie Williams i låten ”She’s the one”. Hela framträdandet pendlade mellan fint och ångestfyllt. Ser han inte väldigt plågad ut, Robbie? Vågar nästan inte säga det här, men jag tyckte att penntrollet Harrys insats i ”Chasing Cars” förra veckan var omgångens bästa (men då var det i och för sig en enormt trist lördag).

Min gamla favorit kickersbruden Cher Lloyd har visat sig ha ganska tveksam smak i flera fall – hennes senaste veckofinaler har varit bleka. Nu sjöng hon duett med stolpskottet Will I Am. Plågsamt.

Det blev lilla Cher som fick minst röster och fick lämna tävlingen. Hon var inte allas kopp te helt enkelt, men jag har svårt att tro att det blir det sista vi får se av henne. Bruden är bara 17 år, men har redan en egen stil.

Väldigt klyschig ”What a feeling”-gruppsång också där jag blev lite varm i hjärtat av att få se Aiden Grimshaw igen.

Strax börjar finalen på finalen. Men jag kommer befinna mig på Debaser Medis med The Drums. Känns trots allt helt rätt.

Uppdatering: Matt vann, före Rebecca. One Direction kom trea. Well. Jag skulle ha föredragit Rebecca, men men…

Det krävdes gott sittfläsk och tålamod.
SVT:s folk både bakom och framför kamerorna gjorde ändå den utdragna maratonsändningen från Nobelbanketten betydligt mer lättsam än väntat.

Det är en sak att, som i förrgår, ÄTA middag på krogen. Trevligt sällskap, som vanligt utsökt mat och service på PA & Co.
Det är en helt annan sak att, som i går, TITTA middag. Ett ”fint” sällskap, drygt 1 300 personer, som trängdes där i Stadshuset – och i min tv.
Det må vara ett hästjobb för tv-producenterna att blåsa liv i vad som i stort sett är en fem timmar lång middag. Det är inte helt lätt att skriva om tillställningen från tv-soffan heller. För i bild handlar det ju mest om folk som väntar på mat och dryck. Eller småpratar om något vi bara kan gissa. Eller bara sitter tysta och stirrar. Kanske är de kissnödiga.
På många sätt är Nobelbanketten en lång väntan på några ögonblick av oväntade detaljer eller historier. De var få, i direktsändning, i går. Kungen tog ett lite märkligt skutt efter middagen. Carl Bildt bar någon slags märklig mellanhundshalsduk. Mona Sahlin drog historien om hur hon en gång suttit bredvid en Nobelpristagare som inte sa ett enda ord på fyra timmar (matematikern John Forbes Nash, vinnare 1994, gestaltad av Russell Crowe i filmen ”A Beautiful mind”).
Den finkulturella underhållningen, iscensatt av Birgitta Egerbladh, var oväntat lite skitnödig. Till och med rätt underhållande.
Men framför allt var SVT:s ansvariga bakom kulisserna och programledarkvartetten John Chrispinsson, Victoria Dyring, Karin Hübinette och Kristofer Lundström på hugget. Så fort det blev lite händelsefattigt, bjöds det på intervjuer, analyser och reportage. Många av inslagen gjorda med glimten i ögat. Och man fick en klar bild av Nobelprisvinnarna, vilka de var, varför de vunnit.
Fast så mycket av glamour var det väl inte i år. De klänningar Ebba von Sydow valde ut som finast, doftade mer folkdräkt än Nobelbankett…
•I kväll ser jag ”Så mycket bättre” i TV 4.

(Bilder)
K-Special visade Stig Björkmans ljuvliga ”Bergmans lekstuga”, där han klippt ihop Ingmar Bergmans gamla privata bakom kulisserna-filmer.

(Ord)
Fysikpristagaren Andre Geim höll bästa talet; kort, roligt och vasst.

/Jan-Olov Andersson

Trettio år sedan John Lennon dog. Drygt ett halvår sedan Ship go Gaza.
Tre program om händelserna väckte högst blandade känslor. Både sorg och ilska.

The Beatles legendariska gitarrist, sångare och låtskrivare sköts ihjäl utanför sin bostad i New York 8 december 1980, blott 40 år gammal.
För mig som fortfarande ömt vårdar första Beatles-singeln (sju kronor på Skivcity i Linköping) och som växte upp när Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr formade en hel generations syn på popmusik, var nyheten om hans död ett sådant där ögonblick där man minns exakt var man var, vad man tänkte och kände.
Färska brittiska dokumentären ”Brännpunkt: John Lennon” (TV 4 Fakta) gav en hyfsad genomgång av Lennons liv, fast mer som människa, idol, förebild och lite grann politisk tänkare, än som musiker. Man fastnade lite väl länge i FBI:s och dess ledare J. Edgar Hoovers (1895-1972) förföljelse av Lennon och att organisationen på något sätt skulle ligga bakom att galningen Mark Chapman sköt honom. En film som mest väckte sorg.
SVT visade ”Jag dödade John Lennon”, som just i första hand handlade om Mark Chapman och hans grumliga motiv. Den historien kan väl också berättas, men inte nödvändigtvis på John Lennons jubileumsdag. En film som mest väckte ilska.
•Förbannad blev man förstås också på den israeliska attacken mot den fredliga Ship to Gaza-konvojen i våras. Nio personer dödades, många blev allvarligt skadade. Vad hände? Vem var ansvarig?
Trion Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurin försökte så gott det går, och utan att ta ställning för den ena eller andra sidan, reda ut begreppen i SVT:s ”Uppdrag granskning”. Kort historik. Och så unika, och stundtals rätt otäcka, utsmugglade bilder från en av de attackerade båtarna.
En film som väckte både sorg och ilska. Det planeras för en ny Ship to Gaza-konvoj nästa år. Ingen blir väl förvånad om det slutar lika illa en gång till…
•I kväll ser jag ”Hellenius hörna” i TV 4.

(Spänning)
”Den förlorade dottern”, SVT. Bra start på brittiska dramaserien om en familj där allt inte tycks stå rätt till.
(Humor)
”Jamie upptäcker…”, Kanal 5. Kul repris när Jamie Oliver besökte Sverige och till och med blev entusiastisk inför surströmming.

/Jan-Olov Andersson

Alltid finns det något att reta sig på i TV 4:s morgonsändningar.
Just nu att man har skippat informationen på text-tv och så tramset med hemlig gäst under helgerna.

På vardagsmorgnar är morgonsofforna i SVT och TV 4 ett utmärkt bakgrundsskval. Många retar sig på reklamavbrotten, men de är en förutsättning för TV 4:s existens och just på morgnarna stör de mindre än normalt, då man ju ändå har mycket att fixa med och sällan sitter bänkad framför tv:n.
Har själv ingen kanal jag föredrar, utan brukar – eller brukade – gå på innehållet, som finns/fanns att läsa på text-tv hos både SVT (665) och TV 4 (643). TV 4 har nu plockat bort den informationen. Man får i stället prenumerera på ett nyhetsbrev via e-post.
Men herregud, kan man skicka ut e-post till hela befolkningen, kan de väl lägga upp samma information på text-tv också!
Under helgerna lämnar SVT walk over. Ett svagt och obegripligt beslut från public service-tv.
Fåniga regelbundna inslag har kommit och gått under TV 4:s helgmorgnar, men inget slår nog det som Jesper Börjesson och Tilde de Paula nu får dras med:
Den hemliga gästen.
Det serveras ledtrådar och det gissas och andra gäster och trisskrapare dras lätt generade in i spekulationerna. Om vi nu förutsätter att alltihop inte är en bluff… när den hemliga gästen till sist gör entré, ska programledaren helt oförberedd leda ett vettigt samtal på cirka tio minuter. Det brukar bli sådär…
Upplägget är oförskämt mot både tv-tittarna och den inbjudna gästen.
Jesper Börjesson hade inte mycket att fråga Regina Lund om i lördags, men hon ställde väl upp för att få göra pr för sin nya cd.
Tilde de Paula gjorde en utmärkt – just för att den var förberedd – lättsam djupintervju med Kristian Luuk i går. Men minns någon något av vad hon och hemliga gästen Laila Bagge pratade om?
Det enda som skulle lyfta hemliga gästen-inslaget, är om programledaren inte ens kände igen personen…
•I kväll ser jag ”Våra vänners liv” och ”Grotesco” i SVT.

(Humor)
Det roligaste med Kanal 5:s ”Vem kan slå Filip och Fredrik” är när Fredrik Wikingsson misslyckas och blir arg som en annan Kalle Anka.
(Allvar)
TV 4:s ”Kalla fakta” om drottning Silvias pappas nazistiska bakgrund. Spännande, intressant och Silvias kommentarer känns allt märkligare.

/Jan-Olov Andersson

Ja, mer eller mindre alltså.

Ett norskt tv-program (som ser extremt Filip & Fredrik-ish ut) har gjort den här promo-filmen med absolut ALLA. Från Laura Palmer och Katarina Witt till Dolph och Christer Sandelin. Jamie Walters! Judd Nelson! Sherilyn Fenn! Julafton för alla oss som älskar mer eller mindre bortglömda stjärnor. Måste ses!

ps. Efter allt ståhej i amerikanska medier om den här videon valde kanalen att ta bort klippet från sin youtube-sida. Men som sagt – internet går inte att stoppa. Ovan är nu en av de nya länkar som dykt upp. ds

Av Cecilia Gustavsson:

Woody Allen planerar att dö panikslagen.

Bland annat det fick vi veta i Skavlans intervju med filmregissören.

Halvtimmen ”Woody Allen och Skavlan” var kvällens höjdare. (Nu är jag i och för sig partisk eftersom jag älskar många av hans filmer, men ändå).

Jag har tröttnat lite på Fredrik Skavlans vanliga pratshow, som ibland känns stressigt upphackad. Men här gjorde han ett utmärkt jobb. Det underlättades av en ytterst vänlig filmmakare, som lät sin sköna humor lysa igenom.

Förvånande lite av intervjun handlade om Allens arbete. Men han svarade glatt på frågor om sitt privatliv (borgerligt tråkigt), vare sig det gällde psykoanalys (har slutat), åldersskillnaden till frugan (struntar han i) eller hur han tänker om döden (panik).

Programmet förhöjdes av klippen från några av hans bästa filmer. Otroligt att karln sedan början av 1970-talet producerat runt en film om året. Det tänker han absolut fortsätta med så länge folk vill se dem, berättade han. Tack för det.

Ett plus för inramningen, där tittarna fick se att Skavlan bara var en i raden på dessa löpandebandtillställningar för journalister som stora stjärnor håller sig med. Ett inte helt enkelt upplägg.

Ingen har väl undgått att det var start för årets julkalender ”Hotell Gyllene knorren”. Den gick hem bland många av Aftonbladets läsare i alla fall – 28 procent gav den fem plus i en nätomröstning.

Jag tittade med mina två barn, som var klart nöjda. 6-åringen gillade att lillebrorsan var så tokig i djur, och 9-åringen uppskattade att storasystern och hennes kompisar hade så annorlunda stil. Själv tyckte jag att höjdpunkten var Johan Rheborgs odräglige dammsugarförsäljar

Det kan nog bli något bra av det här. Bara inte pappan ska vara crazy och mamman tjatig, som tendensen var lite i det första avsnittet. Och så hoppas jag på julkänsla förstås.

I kväll tittar jag på ”Hellenius hörna” i TV4.

Prat: Skönt när folk får tala till punkt ibland. Som i ”Annas eviga” om främlingsfientlighet. (SVT

Gråt: Svält och våld…”Världens konflikter” om Sudan var intressant men knäckande. Hade gärna sett en gnutta hopp för landet förmedlas. (SVT2)

Det kändes som, i bästa fall, ännu en kväll på jobbet.
Men så fick man Leif GW Persson, en rörig ”Debatt”-debatt och Ernst Billgrens spännande förflutna, med en morfar som var soldat i Adolf Hitlers armé.

Det känns verkligen som att det just nu är några veckor där tv-programmen liksom bara rullar på, i väntan på att åtminstone SVT och TV 4 under jul- och nyårshelgerna dukar upp med stor programfest för tv-tittarna.
Sverker Olofssons intervjuprogram, som ännu inte riktigt lyft. 346:e avsnittet av ”Halv åtta hos mig” och 8 459:e avsnittet av ”Äntligen hemma”. En tjattrande Anka böjd över någon som behöver gå ned i vikt. Inte ens ”Kobra” kändes särskilt lockande.
Men oj, vad man kan bedra sig.
Har aldrig ägnat särskilt många tankar åt konstnären Ernst Billgren. Har liksom inte fått det att riktigt gå ihop, hans vurm för rävar, tennisspel och kändisfester, och blev inte klokare när han sedan dök upp i en Carina Rydberg-roman.
Men hans grävande i det förflutna, som förde honom till Tyskland och händelser under andra världskriget, var dock så både ovanligt gripande och spännande att det gjorde det till ett av de bästa avsnitten av SVT:s släktforskningsserie ”Vem tror du att du är?”.
•Trots att jag själv var med som inbjuden gäst, har det inte varit helt lätt att förklara för folk vad förra veckans ”Debatt”-debatt om film egentligen gick ut på.
SVT-programmet är lite grann så. Ofta rätt underhållande pajkastning som inte alltid nödvändigtvis är så meningsfull. I går om Wikileaks-avslöjandena och näthat. Kloka tankar blandades med folk som pratade förbi varandra. Men det är imponerande hur Belinda Olsson håller ihop detta verbala kaos.
•Och även ”Kobra”, om vykort ur olika infallsvinklar, var klart sevärt, om än långt ifrån något av de bästa avsnitten av SVT:s kulturmagasin.
•I kväll ser jag Fredrik Skavlans intervju med Woody Allen. Och kollar in hur årets julkalender är, även den i SVT.

(Bäst)
Leif GW Persson. Med honom som informativ ciceron i SVT:s suveräna ”Veckans brott” är snart halva Sveriges befolkning kriminella och resten poliser.
(Sämst)
”Paradise Hotel”, TV 6. Avsnitt 30 bjöd på 22:32 erbarmligt händelselösa minuter. Inte underligt att antalet tittare sjunkit under 100 000…

/Jan-Olov Andersson

Först all uppståndelse kring boken om kungen. Och pr-mardrömmen bara fortsätter för hovet.
I går rotade TV 4:s ”Kalla fakta” i drottning Silvias pappas förflutna som nazist.

Att drottningens far Walter Sommerlath var medlem i det tyska nazistpartiet var känt sedan tidigare, efter ett avslöjande i tidningen Arbetaren 2002. När drottningen för första gången kommenterade saken i TV 4:s dokumentärserie ”Familjen Bernadotte” i våras, menade hon att hans medlemskap i nazistpartiet berodde på omständigheterna. Att ”det var ett maskineri”.
Nu hade reportrarna Mats Deland, Fredrik Quistbergh och Henrik Brandão Jönsson grävt vidare och hittat sådant som drottningen nog kanske inte själv visste om. Att Walter Sommerlath var betydligt mer aktiv som nazist, bland annat genom att ta över en fabrik från en judisk ägare och på så sätt tvinga bort judarna ur näringslivet.
Jag känner mig lite kluven inför programmet.
Å ena sidan ska inga barn behöva ställas till svars för vilka dumheter ens föräldrar har gjort. Särskilt inte om händelserna ägde rum innan de själva ens var födda. Så det är kanske inte så konstigt om drottning Silvias bror Ralf de Toledo Sommerlath ser ”Kalla fakta”-programmet som en del av en kampanj mot det svenska kungahuset, i fotspåren på Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers omstridda och framgångsrika bok om kungen, kaffeflickorna och Camilla Henemark.
Å andra sidan är det förstås högintressant vad vår drottning har för bakgrund.
Det känns ändå mer angeläget att granska kungafamiljens egna liv i dag. Det är ju trots allt vi skattebetalare som bekostar deras lyxiga tillvaro. Där är man ju rätt nyfiken på det samarbete som aldrig blev av mellan författarna till kungaboken och ”Uppdrag granskning”. SVT:s samhällsmagasin hade uppenbarligen själva något på gång.
Tänk att som tv-tittare få följa med när kungafamiljen får oväntat besök av Janne Josefsson med fotograf…
•I kväll ser jag ”Grotesco” i SVT.

(Ja)
Anders Janson. Bjuder på suveränt lågmält komiskt skådespeleri i SVT:s ”Starke man”.
(Nja)
Har inte kärlekskoppleriet i TV 3:s ”Ensam mamma söker” gjort sitt nu? Nog måste väl ensamma mammor kunna hittar karlar på ett lättare och mer framgångsrikt sätt…

/Jan-Olov Andersson

Det finns egentligen inte mycket att säga om helgens X Factor.

Bara titta på klippet ovan.

Tävlingens ständiga hackkyckling Wagner gör Radioheads ”Creep” och det är så bisarrt att min dator först kollapsar (true story). För sammanhangets skull kan man kanske förklara att det är domarna som väljer artisternas låtar (för det mesta). I det här fallet har Louis Walsh valt denna låt – som han väljer att tolka som ”I’m a creep, I’m a winner”. Resten av åhörarna tolkar det naturligtvis som ett tjuvnyp – att han får sjunga ”I’m a creep, I’m a weirdo, what the hell am I doing here? I don’t belong here”, en textrad som majoriteten håller med om.

Varför Wagner är så hatad? Tänk Peppe Eng i ”Let’s dance”. Han var lite rolig, han var en proteströst, men efter ett tag blev folk inte lika roade längre. Sen har gränsen för när hatet blir riktigt obehagligt överskridits med hån av hans brytning och öppen rasism. ”Jag vill påpeka att jag inte är brasilianare, jag är brittisk brasilianare och stolt över det!” sa han i lördagens program.

Precis som förra veckan kändes nivån på programmet väldigt tråkig och karaoke – det fanns ingen jag verkligen gillade. Det enda som var liiiiite fint var One Directions pojkbandssmäktande version av ”You are so beautiful”. Annars nada.

På söndagskvällen röstades två deltagare ut. Den som fick minst röster åkte direkt – Katie Waissel. Efter Wagners och Tesco-Marys singoff valde alla domare att behålla Mary.

Bye bye Wagner. Jag kommer minnas dig främst för den här videon…

Start i går för TV 4-serien ”Maria Wern”, med Eva Röse i titelrollen.
En bruksdeckare som fyller en timmes sändningstid, varken mer eller mindre.

Det så kallade SVENSKA DECKARUNDRET fanns även innan Stieg Larsson (1954-2004) erövrade hela världen med Millennium-trilogin. En av dem som varit med om att sprida svensk spänningslitteratur är Anna Jansson, som sedan debuten år 2000 givit ut en deckare om året om kriminalinspektör Maria Wern, verksam på Gotland.
För två år sedan kom en tv-serie baserad på ”Främmande fågel”. Tyckte då att den var både välspelad och hyfsat spännande.
Sedan skojade man med den i samma kanals humorprogram ”Fredag hela veckan”. Och parodier KAN vara förödande. Där kläddes just den tv-deckaren av rätt så ordentligt. Då framstod de breda penseldrag med vilka man målade en paniksituation på Gotland, som rätt så löjeväckande.
Var därför lite orolig inför denna nya omgång. Gick det att tänka bort de roliga parodierna?
Det GICK. Efter ett tag. Fyra avsnitt baserade på Janssons två första böcker. Börjar med ett bestialiskt ritualmord. Någon av Maria Werns (Eva Röse) poliskollegor säger att det påminner om ett gammalt fall. Tycker själv det påminner om ett mord i en Mons Kallentoft-deckare. Kan dock ha totalt fel. Man läser så många böcker. Till sist blandar man ihop historierna i det svenska deckarundret.
Man kan smågnälla på att det i tv-serien inte görs så mycket varken av Maria Werns privatliv eller poliskollegornas småprat och käbbel. Eller att spänningen väl aldrig blir så där så att man sitter som fastnaglad i tv-soffan. Ändå tittar man gärna vidare. Deckarintrigerna fungerar, kul med Gotland som spelplats, det är välspelat, in till minsta biroll.
En fungerande bruksdeckare, helt enkelt.
•I kväll ser jag ”Hellenius hörna” i TV 4. Var på plats under inspelningen. David Hellenius gjorde en mycket bra personintervju med Fredrik Reinfeldt. Undrar vad som blir kvar när man klippt bort, typ, en kvart ur den…

(SVT)
Prostitution, dolda kameror, förhandlingslamade poliser och myndighetspersoner. Ali Fegans reportage var av klassiskt ”Uppdrag granskning”-snitt.
(TV 4)
”Kvällsöppet med Ekdal” tacklade knarkandet i ”Idol 2010”. Utan att säga det så sa producenten Magnus Karlsson Lamm att nolltoleransen innebär att man får knarka – bara man gör avbön efteråt…

/Jan-Olov Andersson