Al Pacino och John Cazale i ”Gudfadern”.

Konsert. I helgen blåser hårda Göteborgsvindar och ångestladdad nederbörd över huvudstaden. Fina Håkan Hellström tar med sin Hurricane och fyller Hovet med perfekt pop. Jag och mamma och våra tonårsskrik kommer vara där. En enda kommentar om att Håkan inte kan sjunga och jag gör kaos med er.

Webb-tv. För er som missade den fantastiska lilla dokumentären ”John Cazale – i skuggan av Gudfadern” finns chans till gottgöring på SVT Play fram till den 23 november. Cazale spelade den oförglömliga loser-brorsan Fredo i ”Gudfadern” men karriären blev sorgligt kort. Se nu!

TV. Femte säsongen av ”Dexter” är smart, blodig och beroendeframkallande. Jag kan inte få nog av den välanpassade seriemördaren och Debra Morgan, hans citatmaskin till syster. Om att ligga med polischefen: ”I’d rather put out a campfire with my face”. Kan ses på Canal + på söndagar.

Musik. Trött på deltagarna i årets ”Idol”? Jag gillar att drömma mig bort till ”X Factor”, den brittiska motsvarigheten, som har en helt magisk säsong just nu. Youtuba Cher Lloyd + ”Stay” eller Rebecca Ferguson + ”Make You Feel My Love” för att förstå vad jag menar.

Humor. Zach Galifianakis var roligast i ”Baksmällan”. Han är med i bioaktuella ”Due Date” och knäckte som programledare för ”Saturday Night Live”. På humorsidan Funny Or Die har komikern det egna programmet ”Between Two Ferns” där han intervjuar skådespelare. Börja med avsnittet med Sean Penn. Njut.

En närgången dokumentärfilm. Eller ständigt återkommande satir om Jimmie Åkesson.
Två sätt att tackla Sverigedemokraterna. Har en känsla av att David Hellenius parodier får störst genomslagskraft.

Inför höstens riksdagsval valde både media och andra politiska partier att i stort sett ignorera Sverigedemokraterna (SD).
Ingen lyckad taktik. Tack vare en debattartikel här (i Aftonbladet) och stoppad tv-reklam där (TV 4), fick SD ändå det utrymme och martyrskap de ville ha och sitter nu i riksdagen, demokratiskt invalda av 5,7 procent av svenska folket.
I gårdagens SVT-dokumentär om partiets väg dit följde man partiets innersta krets bakom kulisserna tiden före valet. Strategier, konflikter, medias uppmärksamhet, de kommenterade öppet allt som filmens upphovsman Bo Sjökvist frågade om. Man hade också följt ett SD-par som jobbar mer på gräsrotsnivå.
Enbart det faktum att de låtit honom skildra dem så närgånget, tyder på att Jimmie Åkesson & co inte tycker att de har något att dölja. Att de självsäkert tror att genom att vara transparanta, så kommer deras budskap snarare att gå hem hos tv-tittarna, än avskräcka dem.
Bäddat för kritik, skriver filmens producent om på SVT:s hemsida.
Själv tycker jag nog att metoden att visa upp SD-topparna som förhållandevis vanliga människor som också engagerar sig för fotbolls-VM eller oroar sig för barnen – inte som fanatiska tokstollar, även om de har extrema åsikter – KAN vara nog så avslöjande.
•Fast förmodligen är det mer effektivt, om man nu vill åt vad SD står för, att som David Hellenius i varje program av sin pratshow i TV 4 driva med Jimmie Åkesson. Synd att man i går bara hade plats (Hellenius hade ju exklusivt fått träffa ”kungen”…) för en kortkort sketch. Hellenius träffsäkra och subtilt elaka parodier fungerar verkligen. Bland barn har SD:s partiledare på det viset snabbt blivit som en seriefigur med ovanligt korkade åsikter om invandrare…
•I kväll ser jag ”Doobidoo” och ”Skavlan” i SVT.

(Nja)
”Byggfällan”, TV 3. Inget fel på programmet i sig. Men ett tydligare fall av plagiat – av TV 4:s ”Fuskbyggarna” – har väl sällan skådats.
(Nej)
”Veckans kanin”, TV 3. Tv-mobbning som är så motbjudande hjärtlös och poänglös, att det enda glädjande är att så få tv-tittare bryr sig.

/Jan-Olov Andersson

Jag ber om ursäkt på förhand – men brittiska X Factor är som ett gift. Lördagens tema var American Anthems – ett tema som tolkades ganska fritt. Bäst var nog Rebecca Ferguson – den 24-åriga tvåbarnsmamman från Liverpool som förutom sin askungehistoria bjuder på en unikt vacker röst och en klädstil som mer utstrålar 60-tal och Dusty Springfield än 00-tal och övergående trender. I går knäckte hon Bob Dylan-låten ”Make you feel my love”.

Målaren Matt Cardle var också tillbaka efter en lite svagare insats förra veckan. ”The First Time (Ever I Saw Your Face)” hade en klädsamt tårdrypande inramning (en vän till hans mamma hade dött, deras familj tog hand om de fyra barnen) och killen har en ljus, vacker röst som i kombination med ett maskulint hantverkar-utseende får både unga och äldre kvinnor att greppa telefonerna och rösta tills fingertopparna blöder. Hoppas bara han lyckas undvika James Blunt-fällan.

Älskar även Aiden Grimshaw den här veckan. Han är pretentiös och allvarlig – men jag gillar det. Nu körde han ”Nothing Compares 2 U” i ett hav av eld, intensivt och vackert. Tror dock att han kommer börja få det svårt snart – folk kan nog uppfatta hans stil som lite tillgjord. Men hej, killen är bara 18. Fröet till en stor artist finns där.

Favoriten Cher Lloyd fick överraskande hård kritik av Simon Cowell för sin ”Empire State of Mind” – för mycket ”copycat” sa han. Jag tyckte hon gjorde låten till sin egen, varken för mycket Alicia Keys eller Jay-Z. Sjukt hög klass.

De andra då?

Tesco-Mary Byrne tycktes vara lite ur slag.

Pojkbandet One Direction är söta som kattungar och Cowell utnämnde ”Kids in America” till deras bästa framträdande. De älskas intensivt av röstbenägna småtjejer vilket nog kommer ta dem långt.

Kontroversiella Katie Waissel har hamnat i botten flera gånger och hennes Gwen Stefani-tolkning lär nog parkera henne där den här veckan också. Av någon anledning som jag har svårt att sätta fingret på har hon hamnat i skottgluggen både för brittiska mediers avsky och folkets förakt. Vad som är hönan och ägget? Oklart. En vanlig kommentar är att hon känns falsk. Hon gråter ofta, ”krokodiltårar” anser många, vilket även Rebecca gör, men då blir folk berörda in i hjärteroten. Att inrama Katies framträdande med bilder på hennes gråtande ansikte tror jag kan bli spiken i kistan. Svaret får vi i kvällens resultatshow.

Treyc Cohen och Aerosmith-rökaren ”Don’t wanna miss a thing”? Skickligt röstmässigt, men ack så tråkigt.

Paije försökte sig på en mashup av ”I’m a believer” och ”Hey Ya”. Jag frågar mig hela tiden hur en sån liten pojkman kan få mig så irriterad? Kanske är det käckheten, röstonanin som känns fullkomligt ytlig eller hans babyface. Bah. Bort.

Wagner, Casanova-brassen som betraktas som årets skämt-inslag och prenumererar på alla ”proteströster”, sjöng ”Viva Las Vegas” och ”The Wonder of You” med stark inlevelse. Låt nummer två var överraskande ok.

Uppdatering: Treyc och Katie i botten. Ganska väntat. Nu är det upp till domarna att välja vem som ska få vara kvar och då har jag väldigt svårt att tro att Katie skulle kunna klamra sig kvar ännu en gång. Extra spännande att se vem Cheryl Cole (tjejernas coach) tvingas välja. ”Sophies val”, fast i en extremt mild och glittrig version.

Uppdatering 2: Jag hade fel, fel, fel. Både Simon Cowell och Louis Walsh tyckte Katie var den mest intressanta scenpersonligheten och valde att rädda henne. Cheryl vägrade rösta och därmed vägde Dannii Minogues Treyc-röst för lätt. Well, tävlingen ska nog vara glad över att ha sin drama queen, Katie, kvar. Och nu gråter hon i eftersnacks-programmet och försäkrar att hon är ”sångerska” framför allt. Inte kändisgalen.

Dagens tv-krönika av Jon Hansson:

Här hade man spetsat på att få rasa mot borgarbrackorna.
Därav blev intet.
Nya fru-serien ”Ladies på Östermalm” i TV4 Plus var inte mer upphetsande än en slatt avslagen champagne.
 
Javisst, de hade svindyra kläder och hangarstora gå-in-i-garderober.
Javisst, de bodde med Gessle och miljonärerna på Strandvägen.
Och visst, de kindpussades och hade ansiktena fulla av leende kritvita tänder.
Men det var ju liksom väntat. Varken Grete, Tone eller Gaby hade mer att komma med än sina dyra vanor och sin ”stil och klass”.
Här fanns ingen galenskap och tala innan du tänker-svada à la Anka eller något montazamiskt tofsgull. Och då blev det lite fattigt – om uttrycket tillåts.
Ladiesarna verkar på intet sätt korkade så de hade väl kunnat få prata om annat än sina tuttar och lunchvanor. Några mer kontroversiella ämnen från redaktionen skulle säkert fått fart på den välskräddade lunken längs övre Östermalms boulevarder.
För inte har väl fru-formatet nått vägs ände?
Nejdå, vi inväntar ivrigt ”Karriärkvinnor på Kungsholmen”, ”Second hand-systrar på Söder” och ”Bitchar från Bagarmossen”.
Sedan spränger vi könsvallen med ”Gubbar från Globenområdet”.
 
Väntade mig däremot alls inget av dokumentären ”Mannen med sju sekunders minne” i SVT2.
Det handlade om dirigenten Clive Wearing som drabbades av en virusinfektion i hjärnan 1985. Sedan dess glömmer han omedelbart precis allt som händer honom.
Han har kvar talet och musikaliteten, det mesta han lärde som barn och ung men går exempelvis hans son ut ur rummet en kort stund så är det som om Clive såg honom för första gången när grabben kommer in igen.
Det låter som en knasig Hollywoodkomedi men var väldigt fascinerande och gripande.
”Jag har inget medvetande, jag drömmer inte ens. Det är som att vara död”, konstaterar Clive sakligt.
Leta genast upp på SVT play.
 
I kväll fyller jag en lucka och tittar på ”The Bourne ultimatum” i TV3.
 
Bla bla
Så småningom blev det ett ganska kul och öppenhjärtigt gnabbande med Arne Weise i nya ”Leilas home delivery” (TV4 Plus). Men matlagandet kunde de hoppat över.
 
Hmm…
Efter Charlie Sheens misshandelsdom och nu knark- och porrutbrottet har tidigare skojfavoriten ”2 ½ män” (TV3) fått en rätt tragisk underton.

En ”Sopranos”-författare. Ett pilotavsnitt med en budget som åtta, nio svenska långfilmer – och med Martin Scorsese som regissör. Snacka om att man har fått höga förväntningar.
Och nog BLIR man snabbt engagerad i de personer och den värld som skildras i ”Boardwalk Empire”, start i Canal+ i går.

Tre avsnitt är för lite för att slå fast om kabelkanalen HBO har ännu en klassiker på gång, som ”Sopranos”, ”Six feet under” eller ”The Wire”.
Men upptakten är onekligen lovande.
Här har sannerligen inte snålats när man byggt upp kulisserna – de hotell, krogar, barer och affärer längs strandpromenaden i spelstaden Atlantic City på 1920-talet – där alltihop utspelas.
Här har förstås också funnits pengar till massor av statister, kläder, musikrättigheter, till precis allting som gör att man verkligen tas med på en resa tillbaka i tiden. Till åren där USA hämtade sig efter första världskriget. Då kvinnorna fick rösträtt. Då myndigheterna införde totalt alkoholförbud. Ett med facit i hand urkorkat beslut. För folk ville ha nattklubbar, showgirls, spelhålor – och sprit. Det banade väg för gangsters som Al Capone och Lucky Luciano. När spritförbudet hävdes 1933, hade USA fått en organiserad brottslighet som sedan bara vuxit sig allt starkare.
Ett ämne som givetvis passar seriens skapare Terence Winter perfekt. Han var en av huvudförfattarna till ”Sopranos”.
Gangstern i centrum i (till stor del verklighetsbaserade) ”Boardwalk Empire” heter ”Nucky” Thompson. Utåt sett hederlig politiker, men gangster i smyg. Det FINNS likheter med Tony Soprano. Samma medkänsla för de lojala, samma hänsynslöshet mot alla andra. Steve Buscemi förkroppsligar mångsidigheten på ett perfekt sätt.
Martin Scorsese har satt tonen för hela serien. Stilmässigt påminner det faktiskt inte så lite om Sergio Leones (1929-1989) klassiska gangsterfilm ”Once upon a time in America” från 1984. Inget man vill missa, med andra ord…
•I kväll ser jag ”Kobra” i SVT.

(Ja)
”Sommarpratarna” och ”Våra vänners liv”, SVT. Intressanta diskussioner och en dramaserie som engagerar allt mer.
(Nej)
”Böda camping” och ”Pensionärsdjävlar”. Två nya Kanal 5-serier. En helt utan dramaturgisk nerv, en som en mesig ”Ballar av stål”, med några enskilda kul scener.

/Jan-Olov Andersson

Att jämföra brittiska ”X Factor” och svenska ”Idol” är som att mäta Premier League mot Allsvenskan. I år är nivån där i väst extra hög. Och bäst av alla är den lilla kickersbruden Cher Lloyd, som i gårdagens Halloween-tema gjorde en magisk version av Shakespeare’s Sisters ”Stay”. Tjejen är bara 17 år, herregud, och lyckas kombinera sårbarhet med attityd på en nivå som är häpnadsväckande.

Andra favoriter från gårdagen är tvåbarnsmamman från Liverpool, Rebecca, allvarliga 18-åringen Aiden, 50-åriga Tesco-Mary, de små 16-åriga penntrollen i One Direction och målaren Matt med den ljusa rösten. Treyc och Paije lider av samma problem – de är skickliga sångare men åh så tråkiga – medan tjejgruppen Belle Amie enbart är tråkiga. Den brasilianska charmören Wagner är årets humorinslag och orsak till att Simon Cowell får upprepa orden ”embrace the madness” i varje program.

Uppdatering: Belle Amie åkte ut i söndagens resultatshow efter en duell mot Katie (som jag uppenbarligen helt glömt). Katie är förresten en intressant mediavarelse – avskydd av många för sin attityd, för att publikfavoriten Matt anklagat henne för att ha ljugit om att de haft en relation, för att hon hamnar i skvallerspalterna när hon svimmar på Top Shop (”uppmärksamhetsjunkie”). Den sortens avsky som nästan enbart är reserverad för kvinnor.

Cher påminde mig också om hur många bra låtar det finns som heter just ”Stay” (eller ”Stay with me”). Bäst av alla är den gamla klassiska soulrökaren med Lorraine Ellison. Men det finns fler.

Vackra Marianne Faithfull sa det bra 1965.

The Faces med Rod Stewart vid mikrofonen.

The Ark håller den svenska ”Stay with me”-fanan högt.

Lite Pojkbands-synth med The Hurts.

Helt uppenbart vill SVT behålla Ebba von Sydow.

Men som PUBLIC SERVICE-TV vet man inte riktigt vad man ska göra med henne. Så hon fick ett modemagasin döpt efter sig – fast hon knappt är med…

Många retar sig på Ebba von Sydow. För att hon som journalist, både skribent och chefredaktör, författare, redaktör och programledare i SVT, trendspanare, konceptskapare, kanske tio grejer till, blivit så framgångsrik – och allt innan hon fyllt 30.

Sådant väcker avundsjuka. Rätt snygg är hon ju också. Och så skeppsredaröverklass från Göteborg. Hade hon varit kille, hade hon säkert pratat med P.G. Gyllenhammar-knarr i rösten.

Man kan förstås vända på alltihop. Hon har en gedigen utbildning. Jag har hört att hon slet som en slav när hon var chef för Expressens fredagsbilaga. Den som hon satte sin prägel på och som gjorde att hon blev en maktfaktor och stilbildare inom mode för en hel ung generation. (Det kom strax efteråt att gälla även för denna tidnings Sofi Fahrman).

Så tro fan att SVT ville lägga beslag på Ebba. De har så många 60+-tittare att det finns chefer som skulle sälja sina mormödrar får att få veta hemligheten bakom hur man når de unga tittarna.

Fast Ebba von Sydows första jobb, att leda program inför kronprinsessbröllopet, riktade sig ironiskt nog till just… 60+-publiken.

Hon skötte programledarjobbet helt ok. Tror jag. Tittade inte så ofta, det blev liksom för mycket och för fjäskigt inför bröllopet.

Nu leder hon modemagasinet ”Ebbas stil”. Högt tempo, mycket bilder, många röster från modevärlden. Så proffsigt gjort att även en surgubbe med cementerad klädstil kan ha utbyte av programmet.

Fast Ebba själv, hon var ju bara med några minuter i början och slutet.

Ebbas stil kunde blomstra fritt i en kvällstidningsmiljö med numera mer etiskt uppluckrade regler. I SVT måste den döljas under en slags public service-regnrock.

Känns som lite Moment 22 över vad SVT ska göra med Ebba von Sydow.

•I kväll ser jag ”Uppdrag granskning” i SVT.

(Ja)

”Veckans brott”, SVT. Suveränt program, suveränt programledarpar.

(Nej)

”I form med Anna Anka”, TV 3. Hon är säkert en duktig personlig tränare. Men bra tv… det är det inte.

/Jan-Olov Andersson

Arbetsveckans första kväll vill man gärna ha lite trivsam avkoppling.

Kanal 5:s ”Lite sällskap” HAR bjudit på det. SVT:s ”Våra vänners liv” KOMMER att fortsätta göra det.

Nästan 1,4 miljoner såg Lars Berghagen bryta samman i TV 4:s ”Så mycket bättre” i lördags, när han berättade om reaktionerna på Filip & Fredriks vansinniga skämt om att han hade blivit mördad (inslaget sändes aldrig i tv).

Tror aldrig de skulle ha gjort något så hjärtlöst i dag. ”Lite sällskap”, dejtingsåpan som hade final i går, har verkligen varit raka motsatsen. Med värme, humor och galna upptåg har de försökt hjälpa några människor i Grums och Säffle att finna kärleken. Synd att bara 300 000 har följt serien, för den har visat att man kan göra den här typen av tv utan att det känns påhittat, amerikaniserat, larvigt eller förnedrande.

Duon har en förmåga att få kontakt med folk i alla tänkbara miljöer. En entusiasm inför allt udda, det som normalt inte skildras i svensk tv. I ”Lite sällskap” tvingades de snyggt improvisera, när verkligheten spelade dem spratt. Och så finns där små detaljer. Som en hemlighetsfull gubbe som dök upp några sekunder i varje avsnitt, utan förklaring. I allra sista bildrutan fick vi veta att ”vålnaden” heter Holger och är en pensionerad typograf. Bara det.

•SVT:s nya dramaserie ”Våra vänners liv” känns redan som måndagskvällarnas nya må bra-tv, även om det i andra avsnittet kom in lite mer svärta i huvudpersonernas liv. Bra manus och skådespelare, extra feelgood-känsla genom Sweet Chariots musik.

•Utan Ulf Malmros som pådrivare, hade SVT:s ”Sommarpratarna” varit segt.

•Minns inte alls nya Hollywoodfrun Isabel Adrian från TV 3-upplagan av ”Robinson” 2004. Där Anna Anka & co varit (ibland omedvetet) sköna typer, känns Adrian mest som en skrytsam kverulant.

•Är absolut ingen tekniknörd, men TV 4:s ”Felix stör en ingenjör”, i går i Namibia, är alltid rätt kul. Snyggt gjort, också.

•I kväll ser jag ”Ebbas stil”, nytt modemagasin i SVT.

(Flipp)

”Ullared”, Kanal 5. Har själv tröttnat rejält, men något gör de väl rätt, med ett snitt på drygt 700 000 tittare under andra säsongen.

(Flopp)

”Paradise Hotel”, TV 6. Trots hög svansföring med bioreklam och allt… efter nio avsnitt har inget hänt och 98 procent av tv-tittarna bryr sig inte.

Internet kan inte stoppas.

(Kineser och nordkoreaner skulle kanske ha invändningar mot den ”sanningen”)

TV 4 valde att inte lägga upp den omdebatterade intervjun med Andreas Kleerup på sin webb. Det hindrar inte att filmklippet sprids ändå.