I tvåan satt satirikerna och klagade på att svenska politiker är så svåra att driva med.

Samtidigt i ettan satt beviset på motsatsen.

Det var säsongspremiär för ”Babel” i SVT2 – samma tid, 20.00, som statsminister Reinfeldt frågades ut i SVT1.

Det var en extra intressant krock eftersom ett av ämnena i litteraturprogrammet försökte besvara frågan hur den svenska politiska satiren mår egentligen.

Den alltid duktiga programledaren Daniel Sjölin hade samlat tre aktuella satiriker: författaren Lena Andersson, tecknaren Liv Strömquist och tv-mannen Peter Settman. Det blev ett trivsamt förvirrat samtal som mest gick ut på att det inte är lätt att vara satiriker i Sverige i dag då vi har så utslätade, medietränade, photoshopade valaffischpolitiker. Sedan Jan O. Karlsson försvann 2003 har det varit helt hopplöst att få de där riktiga grodorna serverade. Och karikatyrteckningarna dog med Palme, ingen sticker liksom ut längre utseendemässigt.

De tre satirikerna var alltså ytterst överens om att deras yrke var i det närmaste omöjligt.

Synd att de satt där i ”Babel”-studion och inte kollade på grannkanalen.

För då hade de fått en uppenbarelse av stora mått. Där satt nämligen vår statsminister i utfrågarstudion, så illa ljussatt att hans panna såg ut att vara en halvmeter lång. Pannan övergick aldrig i överhuvud, en illusorisk effekt trollade bort själva rundningen, pannan bara fortsatte uppåt uppåt.

Han såg ut som en Conehead, om ni minns. Och det såg nästan ut som att det var en konstgjord mask, att gummi tog vid strax ovanför ögonbrynen.

Det hela var verkligen olyckligt för Reinfeldt, man fick verkligen kämpa ordentligt för att tänka bort den där märkliga effekten och försöka uppfatta vad han faktiskt sa (han klarade sig ganska bra, tror jag).

Som politisk satiriker var det ju straffsparksläge, bara att trycka på knappen, tillverka grejorna och vässa pennorna.

Men de satt som sagt i den andra kanalen och drömde om svunna tider, kroknäsor och mer politiskt frodiga länder.

I bland ser man inte skogen för alla träd.

Eller nåt.

I kväll missar jag inte Zlatan Show i TV6.

He!

Det var för övrigt en urstark start för ”Babel”, som blir bättre och bättre för varje år som går.

Eh?

Mer ”Babel”: Det var skrämmande att höra hur vidriga Mats Gellerfelt och Jan Guillou var mot Louise Boije af Gennäs i radioklippet från mitten av 90-talet.

I min desperation att hitta bra saker med att det är höst i stället för sommar försöker jag se fram emot saker. Som att Hellström snart släpper nytt. Som att Drive-By Truckers kommer till Sverige. Som att min bänkkamrat Markus Larsson så småningom kommer tillbaka från semestern.  

Och som att briljanta ”Arga snickaren” är tillbaka i Femman nästa vecka. Skulle förmodligen kunna skippa allt annat på tv om jag fick knarka den obeskrivligt förvirrade platschefhjälten Pontus Ericsson och snickaren Anders Öfvergård, som ju är mer varm och godhjärtad än arg. 

Blev därför förvånad och uppspelt som ett emo på Tokio Hotel-konsert när ”Arga Snickaren”-teame i går plötsligt hade blockerat vägen vid grannen, bara ett par hundra meter hemifrån. Starstruck. 

Helst vill jag ju bara kliva bort och be dem fortsätta hemma när de är klara. Måste bara fixa en gigantisk renoveringshaveri först. Det finns att göra, kan vi säga … men jag antar att livliga diskussioner om färg på köksluckorna inte räcker riktigt? Eller?

Jag menar, den här stjärnan skulle man ju vilja ha rännandes på tomten. 

/Jocke

Fredrik Virtanens tv-krönika i dagens tidning:

Hur gör man en partiledarutfrågning till sexig tv?

Det går inte. Och det är bra att SVT inte försöker.

Oppositionsledaren Mona Sahlin var först ut i SVT:s utfrågningar inför valet den 19 september.

Det handlade om ”möten mellan det rostiga stålet och de här fina vita hyllplanen”…

Oops, förlåt, jag zappade visst över till Ernst Kirchsteiger på TV4 där en stund. Det var inte meningen.

Men det blir lätt så.

Utfrågarna Anna Hedenmo och Mats Knutson inledde smart med att tala bensinpriser – ett ämne som inte lämnar någon oengagerad, bilburen eller inte. Därpå lät en spattig sidekick folket komma till tals via sociala medier på internet. En ensamstående fyrbarnsmamma undrade om hon skulle behöva skaffa sig en man för att få ihop det ekonomiskt. Mona Sahlin svarade skojsigt att hon hoppades att fyrbarnsmamman träffar en man av andra skäl, för att sedan ge ett seriöst svar på frågan.

”Det handlar om symmetri”… Oj, jag råkade visst trycka på 4 till sista avsnittet av ”Sommar med Ernst” igen – fasligt så fint den där industribyggnaden blev till sist, eller hur? – och det var ju inte meningen.

Men det blir lätt så.

Svenska partiledarutfrågningar blir lätt långtråkiga, det är per definition osexig tv (till skillnad från partiledardebatter som kan bli heta) hur viktiga frågorna än är och hur mycket än Hedenmo biter till – vilket hon gjorde mot Sahlin och partners skrift i vintras där man krävde att USA slopar alla militärbaser utomlands (man menade kärnvapenbaser, verkade det) – för det finns inga på riktigt glödheta frågor och partiledarna är hala som hålar och sympatiska som mellanstora hundar.

Det bästa man kan göra är raka, rejäla, pålästa tråkiga tv-puckar. Det gjorde SVT. Bara två zapp över till Ernst är ett gott betyg.

I kväll tittar jag på rock-tv i SVT1: ”Exile on Maine street”-dokumentären kl 21.00 om Rolling Stones, och nypremiären av ”Elvis Costello med gäster” (med The Edge från U2) kl 23.00.

JA

Komikern Henrik Dorsin gjorde en politisk kuplett i ”Val 2010: Utfrågningen”. Ja varför inte lite underhållning som öronvila…

NEJ

…men inte så här lågbudget. Inga scenkläder, oskarp sångtext och klantig klippning (plötsligt höll Dorsin i den mikrofon som halvsekunden innan satt fast).

Torsdagens tv-krönika av Jon Hansson:

”Dr Åsa” tar emot igen i SVT2. Med energi och viss finess. Men inte är hon en auktoritet i klass med Bosse Bildoktorn.

För något år sedan var jag på vårdcentralen med en enveten ögoninfektion. Doktorn tog en snabb koll – och började sedan att googla! Det kändes inte bra…

Sedan visade det sig att han bara ville visa en bild på hur de där vaglarna brukade se ut. Min var lite originell.

Men man vill att de i vitt ska ta kommandot från start. Veta allt och peka med hela stetoskopet. Inte fråga ”vad tycker du att vi ska göra åt det här?” (Har också hänt.)

Det är lite av den auktoriteten jag saknar hos Åsa Vilbäck. Hon vet alldeles uppenbarligen vad hon snackar om men fungerar mer som reporter – och gör det bra – än expert.SVT kanske skulle låta henne ta ännu mer plats så att hon blir allas vår läkare precis som Bosse är mecken, Tina matlagaren, Ernst inredaren och Timell husbyggaren. Men med tanke på vad som sägs i proffskretsar om tv:s hemmafixare så kanske fru Vilbäck betackar sig för sällskapet.

Alltnog, intressant och lite läskigt reportage i går om Emil som däckade totalt i svininfluensan. (Någon som minns den?) Men sedan blev det alldeles för långt och informationsfilmigt om europeiska smittskyddssamarbetet.

Nä, lite rappare diagnoser nästa gång, tack. ”Specialister på fuskbygge”, den engelska varianten på Fyrans ”Fuskbyggarna” (med nämnde Timell) drog igång i TV4 Plus i går.

Bovjakten är mer dramatisk och britterna lyckades få till ett rätt kul gräl mellan programledaren Melinda Messenger och en byggbas men annars vinner den blågula serien klart. Snyggare, rappare, matnyttigare – mer välbyggd, helt enkelt.  I kväll borde man väl se när Mona Sahlin grillas i ”Utfrågningen” (SVT1) men jag kanske läser referatet i morgondagens Aftonbladet i stället.

 Bu: Slut på ”En annan del av verkligheten” som repriserats i SVT2. Varmhjärtade kulturkrockar när killarna från Söderhavet gästade England.

Hu: ”Extreme home makeover” (TV3) drar igång igen. Utmärkt att familjer i knipa får nya hem men jag tål inte programledaren och gaphalsen Ty Pennington.

Aningslöshet, inbilskhet och högfärd. Allt i en märklig kombination.

De tre leksakskungligheterna i ”Hemliga prinsar” regerar i genren ofrivillig humor.

Jag fnissar fortfarande.

För finalavsnittet av SVT:s ”Hemliga prinsar” var det roligaste jag har sett på tv på hela sommaren.

Det var raffinerad genans i en liten ask.

Den brittiska realityserien – som alltså har gått ut på att två asiatiska prinsar, och en afrikansk sådan, har åkt till Brighton för att ragga inkognito, och leta efter kärleken bland ”vanliga människor” (vilket är motsatsen till ovanliga människor, antar jag) – har visserligen varit en skrattfest från bildruta ett.

Men gårdagens avsnitt – i vilket prinsarna tog med sig sina stackars utvalda till sina hemländer – tog priset.

Allting blev ju så oerhört fel, och det blev väldigt uppenbart att de här tre männen mer eller mindre sitter hemma och leker prinsar, utan att deras så kallade undersåtar knappt har en aning om att de existerar. Och än mindre bryr sig om dem.

Okej för att den indiske gayprinsen faktiskt bodde i någon form av litet palats, även om det var rackigt, och faktiskt ägde lite mark (ungefär ”fram till de där trädtopparna”).

Men den srilankesiske prinsen, som levde i exil i Holland, var verkligen helt vilse i pannkakan.

Han tillbringar alltså sina dagar i en liten lägenhet i Amsterdam, där han klär ut sig i fina kläder, låtsas ha fullt upp med sitt jobb som prins, och håller väldigt noga på etiketten och sina kungliga plikter – trots att hans egna landsmän på andra sidan jorden har spolat honom för länge sedan.

Någon borde göra ett filmmanus baserat på den killens liv.

Och den inbilske sydafrikanske mansgrisprinsen… Ja, hans kommentar efter att ha blivit brutalt dumpad av sin brittiska ”flickvän” summerar väl hans självinsikt och attityd till livet ganska bra:

– Jag står över henne. Vi är inte jämlika. Jag är glad att det är över.

”Hemliga prinsar” – hela serien – ligger ute på SVT Play.

Se den om du har missat den.

Snälla, gör det.

I kväll: säsongsavslutning av ”Damages” i TV8.

Ja!

Nya ”Human target” (Kanal 5) bjuder på skojig retroaction, och en skön frontfigur som kan nästan allt.

Nja…

”Sommar med Ernst” (TV4) funkar inte riktigt i år. Geisten känns konstruerad.

Pizza till frukost, pommes frites som dagens grönsak – och ungar som inte kan skilja en tomat från en potatis.
Skolmatsalen i ”Jamies matrevolution USA” är som tagen ur en postapokalyptisk dystopi.

Efter ”Jamies Amerika” och ”Jamie upptäcker…” hade Kanal 5 i går premiär för sommarens tredje serie från den brittiske enmansarmén Jamie Oliver – som ju måste vara bland de mest produktiva tv-kockarna någonsin.
Den här heter ”Jamies matrevolution USA” och går ut på att Oliver åker till en av USA:s fetaste och mest ohälsosamma städer – Huntington, West Virginia – för att revolutionera skolmaten, och få folk att börja tänka nytt vad gäller käk, och sluta dö i förtid av fetma.
Serien är något av en uppföljare till ett projekt som überkocken drog igång på hemmaplan 2005, som faktiskt fick Tony Blair och regeringen att agera i frågan skolmat – och också lär ha fungerat som kraftig inspiration till Bert Karlssons ”Matakuten”.
Och ett inslag i ”Jamies matrevolution USA” som känns igen väldigt väl från just den serien är de otroligt defensiva mattanterna – som vädrar inkräktare med besserwisserattityd, och därför demonstrativt pinkar in sitt revir med bistra miner, hånflin och himlande med ögonen.
Det är samma buttra gäng som vi har sett i svensk tappning i TV4.
Men i övrigt är allting upphöjt i kubik i den här amerikanska versionen.
Barnen är fetare, regelverken konstigare (pommes frites passerar som grönsaker, och pizza anses vara bättre mat än kycklingklubbor med brunt ris, eftersom det innehåller mer bröd), och halvfabrikaten värre (”potatispärlor”… hm…).
Och i ett avsnitt längre fram finns det en fantastisk, men fasansfull, sekvens där Oliver förhör ett gäng förstaklassare om olika grönsaker, och inte en kotte kan namnge ett knippe tomater. Eller ens känns igen en potatis i sin naturligt rundade, råa form.
Det är ingen överdrift att säga att om de där barnen är USA:s framtid, så får nog landet lägga ner sin ”the greatest nation on Earth”-slogan rätt snart.

I kväll tittar jag på ”Val 2010: Tom Alandh i Sverige” i SVT1.

Ja!
Dråpligt komiska brittserien ”Doc Martin” har börjat på en ny säsong i Kanal 9.

Nej!
De finska fånarna i ”The Dudesons in America” (MTV) är tio år efter sin tid.

/Jan-Olov Andersson

Dagens tv-krönika av Fredrik Virtanen:

”Buffoon” är ett underbart engelskt ord som är svårt att översätta.
”Tommy Körberg” är så nära man kommer.

Säsongsavslutningen av ”Lotta på Liseberg” på TV4 var den vanliga, vulgärare versionen av SVT:s folkhemsklassiker ”Allsång på Skansen”.
Lotta Engberg är lysande folklig, och till skillnad från Anders Lundin en perfekt sångerska. På minuskontot hamnar bland annat programmets äckliga Bingolotto-koppling och även ett poänglöst och gravt krystat tävlingsmoment med en märkligt lättklädd Carin da Silva ute i vischan.
”Lotta på Liseberg” och ”Allsång på Skansen” påminner om kriget mellan Jay Leno och David Letterman i USA, där den billige Leno gör sådant som fokusgrupper berättat att folk tycker om och där den smarte Letterman försöker tänja gränser.
Skillnaden i Sverige är – än så länge – att det mer kvalitativa drar större publik än konkurrenten.
Det lär ändras nästa sommar. Det inställsamt färgglada och kulturlösa Lisebergsprogrammet lär passera public service-versionen, som inte lyckas bra men som åtminstone försöker bredda programmet och inte bara erbjuda debil barnpop av Eric Saadie, allsång till Björn Skifs ”Michelangelo” och ”Eloise” med Arvingarna.
Till och med den store Tommy Körberg sunkade i går ner sig för att passa in i TV4-konceptet. Det var genant att höra en så vass uttolkare av alla från Allan Edwall till Elvis Costello skämma ut sig med en så gravallvarligt stel version av Neil Diamond-bagatellen ”Red red wine”, mest känd i UB40:s kritvita reggaeversion – som plötsligt framstod som ett mästerverk.
Normalt sett gör ju Körberg bara bort sig när han uttalar sig i olika medier. Nu var han en buffoon även som sångare. Ordet översätts ”narr, pajas”, enligt Nationalencyklopedin, men då missar uppslagsverket att man även bör ha en högt skattad position för kunna vara en buffoon. Och det har Tommy Körberg. Men inte länge till med fler töntframträdanden i inställsam Bingolotto-tv.

I kväll ser jag ”Allsång på Skansen”, SVT1 kl 20.00.

JA
Rickard Olsson, SVT-profil, dök upp som allsångsledare i TV4:s Lisebergsfest. En audition för att ta över efter Anders Lundin?

NEJ
Lasse Bengtson dök upp i en TV4-jingel i en reklampaus. Har egna kanalen missat att han slutat? Eller är allt ett pr-jippo?