Jon Hamm som Don Draper.

Skilsmässor och förvirring.

Framgången förbytt till ovisshet.

Och ”Mad men” har aldrig varit bättre.

Egentligen skulle jag inte tittat alls. Det var ett löfte. Hade tummat på det, rent av. Dealen var att vad som än hände vänta tills dvd-boxen släpps (oklart när det sker, i och för sig) för att sedan plöja hela tjottaballongen i ett svep. Det gick åt skogen. Karaktären är svag och jag har ändå aldrig förmått mig att säga nej till någonting som helst. Så när fjärde säsongen av ”Mad men” (Kanal 9) vevade igång i svensk tv var det bara att ge efter. Det är ju trots allt världens bästa tv-serie sedan ”The shield” vi pratar om här. Exakt hur briljant berättelsen om reklammakarna på Madison Avenue är behöver jag knappast skriva. Hur välskriven, välspelad och visuellt fulländad den är har redan beskrivits i ord av varannan människa med ett tangentbord och en tv. Och med tanke på den explosiva brygd av ruin och tillförsikt som säsong tre slutade i fanns all anledning att längta lite extra. Jag gjorde rätt.

Där andra serier som nått sådan framgång hade kunnat unna sig att gå på tomgång någon säsong eller två gör ”Mad men” precis tvärtom. I stället för att stagnera kastar man spelplanen över bord, spränger det gamla och kastar sig huvudstupa ned i något kallt, svart och okänt.

Ett genidrag, om ni frågar mig.

Sterling Cooper har bytt namn, anställda och framgången är inte längre självklar. Don Draper (Jon Hamm är – som alltid – fantastisk) tappar allt mer fotfästet i ungkarlstillvaron och en redan laddad serie fick plötsligt helt ny luft under vingarna. Frågan är om ”Mad men” varit bättre, eller mer laddat, än just nu.

I kväll tittar jag på ”På spåret” (SVT1).

Hurra 1

”Sportspegeln 50 år” (SVT2). Tv-historia. På riktigt.

Hurra 2

”Alfredson och söner” (SVT1). Fascinerande. På riktigt.

Den 31 december spelade Ulf Lundell på Hovet i Stockholm.

En av gästerna som sjöng var Cornelis Vreeswijk.

Lundell sjöng förstås sin egen nyårssång, hans svenska version av Bruce Springsteens ”Sandy”.

Så här lät ”Sanna” då:

God fortsättning är ett trevligt uttryck.

Det är en önskan om godhet utan slut. Det ska bara fortsätta och fortsätta.

Först var julen god och sedan kommer mera gott.

De här dagarna har årets snällaste hälsning.

Allt fler SVT-program görs av utomstående produktionsbolag.
Priset tittarna får betala är bottennapp som ”Ung och bortskämd”, final i går.

Det finns risk för att villkoren för Sveriges Television KOMMER att förändras.
Kulturminister Lena Adelson Liljeroth (m) har typiskt moderata idéer som ska sätta stopp för SVT att konkurrera med reklam-tv på vissa områden. Hon tycker det är orättvist att SVT får tävla med hjälp av statligt stöd (tv-licensen).
Att SVT numera lägger ut allt fler programserier på produktionsbolag, den biten HAR redan förändrats.
Det har både för- och nackdelar.
Man sparar pengar och får tillgång till idéer och kunskap som kanske inte finns i SVT-huset. Men produktionsbolagen har ibland tveksamma anställningsvillkor, SVT tappar delvis kontrollen över innehållet och programmakarna är vana vid att främst tjäna mammon och saknar ibland helt känslan för vad public service är.
Det innebär också att programmen allt mer liknar de i reklamkanalerna. SVT ska absolut satsa på bredd, det är en förutsättning för hela verksamheten.
Men de behöver ju inte nödvändigtvis likna de SÄMSTA programmen i reklam-tv.
Som ”Ung och bortskämd”, omstridd dokusåpa med miljonpublik och säkert mycket trafik på nätet också.
Hela tiden har programserien omgetts av skriverier om fusk, missbruk, föräldrar (!) som bildat pakter och ovanpå det Hans Wiklunds berättarröst, som lite halvhjärtat försöker vara Helge Skoog i ”Halv åtta hos mig”. Mest av allt har det känts som att man hittat ett antal kändiskåta ungdomar (en var även med i TV 6:s ”Paradise Hotel”) och sedan försökt få dem att passa in i det (brittiska) tv-konceptet. Lite halvriggat, alltså.
I går fick de bortklemade deltagarna, som tidigare knappt kunnat städa en toalett eller vispa ihop en portion pulvermos, uppdraget att regissera varsin reklamfilm. En skrattretande fånig final.
•I kväll ser jag upplösningen på brittiska dramaserien ”Den förlorade dottern”, i SVT.

(Ja)
Alexandra Rapaport och Harriet Andersson. Räddar delvis TV 4:s pajiga tv-deckare ”Morden i Sandhamn”.
(Nej)
Anne Ramberg, advokatsamfundets generalsekreterare, kritiserar TV 4:s Kalla fakta för programmen om drottning Silvias pappas naziförflutna. Vill hon tillbaka till en tid när hovet står ovanför lagen?

Anders S Nilsson har gjort sin sista söndag som programledare.
Men stackars ”Parlamentet” fortsätter att förnekas dödshjälp, och tvingas leva vidare i sitt vegetativa tillstånd.
Det är på gränsen till omänskligt.

– Vad brukar hänga i fönstren till jul?
– Ensamma människor.
Ja, den vanligtvis inte speciellt roliga Marika Carlsson fick till det lite i ”Parlamentets” säsongsavslutning i går.
Vid ett tillfälle.
Men ett enda hyfsat skämt på närmare en halvtimmes programtid – och utslaget på fyra komiker, dessutom… Det är inte okej.
Det är rent provocerande uselt.
Fast det spelar egentligen ingen roll för någon av de inblandade. För till skillnad från andra tv-program, som måste leverera för att överleva, kan ”Parlamentet” tydligen vara precis hur dåligt som helst i hur långa perioder som helst – och idissla samma söndertorkade gamla skämt hur många gånger som helst – utan att bli dumpat av vare sig tittare eller TV4.
Det är både fascinerande och irriterande – och det ska bli intressant att se vem som tycker att det känns fräscht att ta över rollen som livsuppehållande maskin för det i praktiken stendöda konceptet nu när Anders S Nilsson viker ner sig.

Betydligt roligare än ännu en säsong med ”Parlamentet” ska det dock bli med den nyligen utlovade andra säsongen av SVT:s ”Starke man” – som också hade säsongsavslutning i går.
För näst efter briljanta ”Solsidan” har serien varit tv-årets absolut starkaste inhemska följetong – och det har varit en absolut fröjd att se Anders Jansson svettas som rödmosigt och hopplöst kommunalråd i en svensk tagning på obekväm anglosaxisk ”The office”-humor.
Så en säsong till kommer definitivt att sitta som en smäck.
Och i väntan på den kan vi dessutom roa oss med Jansson och hans parhäst Anders Wester i den nya säsongen av ”Hipp hipp”, som börjar sändas i SVT på nyårsdagen.

I kväll är mina tv-tips ”Ung & bortskämd” och ”Grotesco” i SVT1, samt första avsittet av ”Morden i Sandhamn” i TV4.

Ja!
”Vem kan slå Filip och Fredrik” (Kanal 5) är starkt i frågesportsmomenten, och det ska bli himla festligt att se duons tre dagar långa egobatalj mot Stefan Holm nu i veckan.

Nej!
Anders Johansson känns påtagligt malplacerad i ”Parlamentet” (TV4).

Söndag eftermiddag i Globen City, vedervärdigt snöoväder utanför.

Men här inne i värmen sitter Sveriges tyngste spelredaktör och filar på en jävla drapa.

De senaste dagarnas rapportering kring spelande behöver nyanseras, låter han meddela.

Därför har han kommit in till jobbet för att leverera en krönika till Spela!-sajten.

Ni ser ju själva; den furiösa blicken.Högerhanden, som är på väg att knytas i vredesmod, bröstet som häver sig i hetsig andhämtning. Trestadsområdets skarpaste penna varvar upp.

Håll utkik under eftermiddagen.

Musikalen Spider-man: Turn off the dark provspelas på Broadway, inför premiären som nu ser ut att bli i februari.

U 2 har gjort musiken.

Begåvade regissören Julie Taymor skrivit manus och gett föreställningen en fantastiskt visuell form. Kan man läsa om i Aftonbladet.

Amerikanska nyhetsmagasinet 60 minutes har följt arbetet med musikalen och sände ett inslag. Det kan man se här ovan.

I USA är de rädda för många saker.

Svordomar tycker de är särskilt otäckt, vilket verkar överdrivet oskuldsfullt med tanke på hur folk faktiskt pratar i USA.

Men på bio och i tv är de känsliga för svärord.

Så den mycket snälla, godhjärtade och väluppfostrade filmen ”The Kings speech” har censurgränsen R i USA.

R betyder att man måste vara över 17 år eller i vuxens sällskap för att få se filmen. Den vuxne måste stanna hela filmen tillsammans med en som är yngre än 17.

”The Kings speech” handlar om en engelsk kunglighet som stammar och därför går hos en talpedagog. Denne provar att få kungligheten upprörd – då pratar han nämligen flytande. Därför får han upprepa en massa svordomar.

Colin Firths rollfigur får säga fuck fuck fuck och andra ord som var fula på 1930-talet.

Denna snutt dialog gör alltså att ”The Kings speech” får 17-årsgräns i USA. En stel kunglig person som svär som övning hos talpedagogen.

Nog har man sett mer skrämmande saker i biofilmer.

SVT:s ”Uppdrag granskning” får hylla sig själva en timme på bästa sändningstid.
Det är bara att tacka, buga och skriva: Det har ni förtjänat!

Svensk tv:s bästa samhällsmagasin firar 10-årsjubileum. Spontana tanken är ju ”har inte det alltid funnits?”, förmodligen för att det var en sammanslagning av tre redan befintliga program i genren. Och en ettrig Janne Josefsson… där känns det ju som att han bara måste ha funnits, på riktigt, sedan ungefär år 1 e. Kr. Han har den typen av skägg…
I går presenterade han och Karin Mattisson snuttar ur några av de klassiska reportagen under dessa tio år. De som alltid retar sig på Josefssons rätt höga svansföring, tycker säkert att just public service-tv inte ska ägna sig åt så självgod tv.
Men hela redaktionen har faktiskt all anledning att vara stolta. De har gjort reportage som varit omstridda i vissa läger. Men det beror förstås på att inslagen inte bara har visat på orättvisor i samhället och mot människor, utan också har påverkat och förändrat, kanske till och med avgjort en valrörelse (valstugereportaget).
Där fanns i gårdagens program även en smart pedogogik; reportrar med specialområden efterlyste tips från tittarna. Med uppåt en miljon människor i tv-sofforna, lär det nog rassla till i mejlboxen.
Där fanns även viss humor. Den som hade rotat fram klippen ur reportaget om svenska tonåringar som söp skallen av sig på grekiska ön Kos, måste ha jublat inombords när det visade sig att den bartender som uttalade sig var – en yngre ”Färjan”-Håkan!
•Om TV 4:s Maria Wern-serie är en sevärd bruksdeckare, varken mer eller mindre, så strålar ändå Eva Röse verkligen i titelrollen.
•”Det naturliga ljuset” (SVT) var ett fint porträtt av Jörgen Persson, en av alla tiders bästa svenska filmfotografer. Fast en pigg 74-åring som mot slutet glider iväg i en sportbil… varför åker han aldrig numera till en filminspelning?
•I kväll ser jag ”Debatt” i SVT, med (förhoppningsvis) högljutt kulturbråk.

(!)
I näst sista av 40 avsnitt hände det till sist något i förra detta skandalsåpan, numera tittarfiaskot, ”Paradise Hotel” (TV 6). En av deltagarna, Johannes, tog sig i skrevet, utanpå kalsongerna…
(?)
Är det bara jag som har en känsla av att TV 4:s bönder som söker fruar (fortfarande väldigt proffsigt gjort) kommer att vara väldigt mycket singlar även när tv-serien är slut?

/Jan-Olov Andersson

Filmen Kings speech har fått sju Golden Globe-nomineringar i dag.

Borde bli minst lika många när det drar ihop sig till Oscar.

Det är absolut en av de bästa filmer jag sett i år, och skådespelarna är självklara kandidater till olika filmpriser. Colin Firth spelar engelske kungens son som tvingas bli regent på 1930-talet när hans storebror abdikerar för att gifta sig med mrs Simpson.

Problemet för den nye kungen är att han stammar svårt. Han har försökt få hjälp i många år.

Geoffrey Rush spelar en okonventionell talpedagog från Australien och Helena Bonham Carter spelar kungens den stammande prinsens hustru. Det vill säga nuvarande drottning Elizabeths mamma.

Svensk premiär den 4 februari och innan dess är Kings speech med på Göteborgs filmfestival.

Den är fantastiskt bra.