Helgens mest intressanta musiksåpe-final går av stapeln i England. Igår fick en av de fyra kvarvarande akterna lämna tävlingen, ikväll utses vinnaren.

Förutom sitt solonummer fick varje artist göra en duett. Och deras partners var inte direkt kattskit.

Bäst igår var Rebecca Ferguson, tvåbarnsmamman från Liverpool med den unika rösten. När Christina Aguilera kom ut för att sjunga ”Beautiful” med henne ville man snarast höra mer av Rebecca i stället. Tippar att hon vinner hela tjottabalongen.

Matt Cardle hade en riktigt såsig kväll och valet av Rihanna-låten ”Unfaithful” var inte alls lyckat. Hans röst, som kan låta ljus och innerlig, blev bara gnällig och plågsam som om han höll på att passera en gallsten. Awkward är bara förnamnet. Rihanna däremot – hetare och bättre än någonsin.

One Direction fick sällskap av gamle pojkbandsidolen Robbie Williams i låten ”She’s the one”. Hela framträdandet pendlade mellan fint och ångestfyllt. Ser han inte väldigt plågad ut, Robbie? Vågar nästan inte säga det här, men jag tyckte att penntrollet Harrys insats i ”Chasing Cars” förra veckan var omgångens bästa (men då var det i och för sig en enormt trist lördag).

Min gamla favorit kickersbruden Cher Lloyd har visat sig ha ganska tveksam smak i flera fall – hennes senaste veckofinaler har varit bleka. Nu sjöng hon duett med stolpskottet Will I Am. Plågsamt.

Det blev lilla Cher som fick minst röster och fick lämna tävlingen. Hon var inte allas kopp te helt enkelt, men jag har svårt att tro att det blir det sista vi får se av henne. Bruden är bara 17 år, men har redan en egen stil.

Väldigt klyschig ”What a feeling”-gruppsång också där jag blev lite varm i hjärtat av att få se Aiden Grimshaw igen.

Strax börjar finalen på finalen. Men jag kommer befinna mig på Debaser Medis med The Drums. Känns trots allt helt rätt.

Uppdatering: Matt vann, före Rebecca. One Direction kom trea. Well. Jag skulle ha föredragit Rebecca, men men…

Det krävdes gott sittfläsk och tålamod.
SVT:s folk både bakom och framför kamerorna gjorde ändå den utdragna maratonsändningen från Nobelbanketten betydligt mer lättsam än väntat.

Det är en sak att, som i förrgår, ÄTA middag på krogen. Trevligt sällskap, som vanligt utsökt mat och service på PA & Co.
Det är en helt annan sak att, som i går, TITTA middag. Ett ”fint” sällskap, drygt 1 300 personer, som trängdes där i Stadshuset – och i min tv.
Det må vara ett hästjobb för tv-producenterna att blåsa liv i vad som i stort sett är en fem timmar lång middag. Det är inte helt lätt att skriva om tillställningen från tv-soffan heller. För i bild handlar det ju mest om folk som väntar på mat och dryck. Eller småpratar om något vi bara kan gissa. Eller bara sitter tysta och stirrar. Kanske är de kissnödiga.
På många sätt är Nobelbanketten en lång väntan på några ögonblick av oväntade detaljer eller historier. De var få, i direktsändning, i går. Kungen tog ett lite märkligt skutt efter middagen. Carl Bildt bar någon slags märklig mellanhundshalsduk. Mona Sahlin drog historien om hur hon en gång suttit bredvid en Nobelpristagare som inte sa ett enda ord på fyra timmar (matematikern John Forbes Nash, vinnare 1994, gestaltad av Russell Crowe i filmen ”A Beautiful mind”).
Den finkulturella underhållningen, iscensatt av Birgitta Egerbladh, var oväntat lite skitnödig. Till och med rätt underhållande.
Men framför allt var SVT:s ansvariga bakom kulisserna och programledarkvartetten John Chrispinsson, Victoria Dyring, Karin Hübinette och Kristofer Lundström på hugget. Så fort det blev lite händelsefattigt, bjöds det på intervjuer, analyser och reportage. Många av inslagen gjorda med glimten i ögat. Och man fick en klar bild av Nobelprisvinnarna, vilka de var, varför de vunnit.
Fast så mycket av glamour var det väl inte i år. De klänningar Ebba von Sydow valde ut som finast, doftade mer folkdräkt än Nobelbankett…
•I kväll ser jag ”Så mycket bättre” i TV 4.

(Bilder)
K-Special visade Stig Björkmans ljuvliga ”Bergmans lekstuga”, där han klippt ihop Ingmar Bergmans gamla privata bakom kulisserna-filmer.

(Ord)
Fysikpristagaren Andre Geim höll bästa talet; kort, roligt och vasst.

/Jan-Olov Andersson

Minnah sist ut i Globen. Såhär ser det ut när hon sjunger ”Dreaming people”. Hur det låter kan ni snart läsa på en nyhetssajt här intill.

Jay sjunger vinnarlåten ”Dreaming people”. Det ser ut såhär. Nu har Minnah intagit scenen också för att avsluta dagens repetitioner.

Lugnet före stormen. Kan man kalla det här. Scenen helt tom och snart är det dags för de bägge finalisterna att ge sig på årets vinnarlåt ”Dreaming people”. Rapport följer i min artikel om idolernas dagsform här på aftonbladet.se senare i eftermiddag.

Minnah twistar och shoutar för fulla muggar. Nu är det lång paus för produktionen ska ”spela in en sketch”. Vinnarlåten först om någon timme. Återkommer då.

Minnah satsar på show. Hennes första låt blir en explosion av färger och en dryg miljard dansare. Som synes här.

Världens största lampskärm har just hissats ned från taket och Carola-fläkten står just och brummar här intill. Det brukar betyda shownummer. Minnahs tur att repa snart.

Känns posen igen? De här beende händerna brukar betyda en sak. ”Like a prayer”. Och det gör det. Även idag.

Jay i frack? Ja, det ser ut som att det blir den klädseln imorgon. Kläd-tjejerna håller mellan repnumren upp den outfit som idolerna ska ha på sig under sändningen. Här – en frack. Det hade man aldrig trott…