Paus i repetitionerna. Tv-Kristoffer och reporter-Malin fikar med Idol-Olle. Han ser glad ut, sjuklingen.

Om något ser radikalt annorlunda ut när idolerna kör sin andra låt så lovar jag att blogga om det också. Men självfallet kommer en full rapport om deras dagsform senae under eftermiddagen på en nyhetssajt nära er.

”Vi kör tung rök på repetition nummer två”.

Orden är Tobbe studiomans. Det är Jays andra repetition som avses.

Och det ser ut som följer:

Jay goes Metallica i Gbg. Repar ”Enter sandman” tillsammans med fyra krälande dansare. Jay är fenomenal. Dansarna? Not so much.

Va, Olle repar ändå? Innan repetitionrna meddeade produktionen att Olle Hedberg skulle tvingas ställa in dagens rep. Men här är han alltså ändå. Låten? Keanes ”Everybody’s changing”.

Powerballader kräfva dessa knäståenden. Jajamen. Dramatiska powerballader måste, som bekant, avslutas med att man står på knä vid scenkanten och ser uppriven ut. Det är visst någon EU-lag på det.

Minnah repar först i Göteborg. Hon öppnar med sin Bonnie Tyler-cover ”Total eclipse of the heart”. Efteråt hörs glada applåder och hurrarop från produktionen.

På plats i Scandinavium. Scenen kokar av aktivitet. Dock utan Olle Hedberg. Han är sjuk och tvingas ställa in eftermiddagens repetitioner. Repar nu i eftermiddag gör alltså bara Jay och Minnah.

Av Cecilia Gustavsson:

Woody Allen planerar att dö panikslagen.

Bland annat det fick vi veta i Skavlans intervju med filmregissören.

Halvtimmen ”Woody Allen och Skavlan” var kvällens höjdare. (Nu är jag i och för sig partisk eftersom jag älskar många av hans filmer, men ändå).

Jag har tröttnat lite på Fredrik Skavlans vanliga pratshow, som ibland känns stressigt upphackad. Men här gjorde han ett utmärkt jobb. Det underlättades av en ytterst vänlig filmmakare, som lät sin sköna humor lysa igenom.

Förvånande lite av intervjun handlade om Allens arbete. Men han svarade glatt på frågor om sitt privatliv (borgerligt tråkigt), vare sig det gällde psykoanalys (har slutat), åldersskillnaden till frugan (struntar han i) eller hur han tänker om döden (panik).

Programmet förhöjdes av klippen från några av hans bästa filmer. Otroligt att karln sedan början av 1970-talet producerat runt en film om året. Det tänker han absolut fortsätta med så länge folk vill se dem, berättade han. Tack för det.

Ett plus för inramningen, där tittarna fick se att Skavlan bara var en i raden på dessa löpandebandtillställningar för journalister som stora stjärnor håller sig med. Ett inte helt enkelt upplägg.

Ingen har väl undgått att det var start för årets julkalender ”Hotell Gyllene knorren”. Den gick hem bland många av Aftonbladets läsare i alla fall – 28 procent gav den fem plus i en nätomröstning.

Jag tittade med mina två barn, som var klart nöjda. 6-åringen gillade att lillebrorsan var så tokig i djur, och 9-åringen uppskattade att storasystern och hennes kompisar hade så annorlunda stil. Själv tyckte jag att höjdpunkten var Johan Rheborgs odräglige dammsugarförsäljar

Det kan nog bli något bra av det här. Bara inte pappan ska vara crazy och mamman tjatig, som tendensen var lite i det första avsnittet. Och så hoppas jag på julkänsla förstås.

I kväll tittar jag på ”Hellenius hörna” i TV4.

Prat: Skönt när folk får tala till punkt ibland. Som i ”Annas eviga” om främlingsfientlighet. (SVT

Gråt: Svält och våld…”Världens konflikter” om Sudan var intressant men knäckande. Hade gärna sett en gnutta hopp för landet förmedlas. (SVT2)

På väg igen. Målet den här gången är Göteborg. Morgonen har än så länge innehållit följande för Martin, Kristoffer och Malin – edra tre utsända i ”Idol”-land (para ihop rätt händelse med rätt person och vinn evig ära och berömmelse):

* Gulliga barn.

* Flottig frulle från Upper Crust.

* Reporter fast i hiss (brandkårsutryckning inkluderad).

Och, vips, dyker Andreas Weise upp på tåget. Som någon sorts hyperenergisk gubben i lådan håller han hov för Nöjesbladets team en stund innan han hojtande glider vidare.

Ingen lär missa honom.

FOTO: STIG-ÅKE JÖNSSON.

De säger att nostalgi är det sämsta som kan hända popmusiken. När man går på konsert för att minnas den tid som flytt. Och om man kisar med ögonen kan man nästan låtsas som att det är den där Brett Andersom man var kär i på gymnasiet som står där vid scenkanten. Allt det där som var ungt och modernt på den tiden man själv var det.

De är lätt att frestas, och jag säger inte att man gör fel.

Men igår var igår och kommer aldrig igen.

Därför går jag inte och ser det gäng som påstår sig vara Suede i Stockholm ikväll. Vad de gör här begriper jag inte. Varför någon vill gå än mindre. Suede var ett fantastiskt band 1992, 1993, 1994. Men inte nu.

Någon som minns ”Head music”? ”A new morning”? Tydligen inte… Ska man vara petnoga är det 16 år sedan de gjorde något som var absolut livsnödvändigt. Det är ett tag sen.

Därför tittar jag istället på ett klipp från ”Love & poison”-videon, ignorerar de tidstypsiska 90-talseffekterna och minns världens snyggaste höftsmiskningar.

Vad jag gör istället för att gå och se Suede (eller ”Suede”)?

Dricker tomtete i en Blå Eld-kopp och tänker på vad Loudon Wainwright sa:

”The good old days are good and gone now.

 That’s why they’re good – because they’re gone”