Ibland vill man lyssna på musik.

Ibland vill man sjunga själv.

Nej, inte karaoke.

Sätta sig med gitarren eller pianot eller blockflöjten och ta sig igenom några sånger.

Nu finns det en färsk samling sånger för hemmatrubaduren. ”Svenska visor – de bästa svenska visorna genom tiderna” (Notfabriken). Urvalet är gjort av Ingemar Hahne och det är som helhet en bra start för den som vill ha lära sig sig det viktigaste.

Evert Taube, Bellman och Dan Andersson får egna avdelningar, och i övrigt är det sorterat under rubriker som ”Vår ti”, ”Trubadur” och ”Äldre visor”. Inte alltid självklart vad som är vad.

Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk har sex sånger vardera med, de andra färre. Så det är klart att det bara blir en introduktion till de flesta låtskrivarna. Jag tycker Lars Winnerbäck med sina vis-rötter hade platsat i samlingen och det är underligt att ingenting av Per Gessle finns med.

När nu Melodifestival-låten ”Underbart” från i våras hunnit komma in.

Det går lätt att söka på upphovsmän och låttitlar och boken rekommenderar också olika inspelningar.

Som helhet en vis samling.

Livet är inte kul. Än. Men 26 november är det det. Då är Jez & Mark tillbaka i Storbritanniens roligaste och bäst castade tv-serie like, ever. 

Hur vet jag det?

Så här:

Och. Must remember: watching someone you love have sex isn’t that fun.

Insåg just att Maskinen spelar på Berns i Stockholm den 6 november.

Gigget lanseras som deras enda Sverigespelning i höst, vilket bör innebära att rapparna Frej och Afasi kommer att vara minst lika taggade som i det här klippet:

Ola dricker te. Med två sockerbitar i.

Ibland har vi främmat på redaktionen. Och när man har främmat så försöker man förstås bjuda till.
– Kaffe eller te, kaffe eller te, kaffe eller te?
– Te, säger Ola, som precis startat eget skivbolag, släpper ny platta och försöker iklädda sig rollen som skivbolagsdirektör.
Sen ursäktar han sig lite.
–Fan, det kanske är mer pondus att dricka kaffe, men jag har inte lärt mig det än.

/Martin 

A.C. Newman, Todd Fancey och Neko Case i The New Pornographers.  Foto: AP

Livet är fullt av mysterier. Ett av de största kan tyckas vara att The New Pornographers spelar i Stockholm på tisdag – samtidigt som hela musiksverige undviker att slå på stora trumman. Och att de är förpassade till lilla löjliga konsertlokalen Strand ter sig ännu märkligare i mina öron.

Senaste skivan ”Together” som släpptes i våras är kanske inte deras starkaste kort i karriären, men har man gjort sådana mästerverk som ”Twin cinema” från 2005, och ”Electric version” från 2003, så är det lätt att säga förlåt.

Nu är det dock svårt att veta hur laguppställningen för Vancouvers stolthet ser ut från gång till gång. För bandets något motsägelsefulla svaghet är att de tre tongivande frontfigurerna A.C. Newman, Neko Case och Dan Bejar är hyfsat framgångsrika på varsitt håll. Bejar med sitt band Destroyer och Newman och Case solo, så om alla tre dyker upp i Hornstull blir jag mäkta förvånad. Newman som är själva kärnan i New Pornos är rätt självskriven, Case har inga sologig inbokade i september så det torde inte vara en omöjlighet, även om jag hört diverse orosfåglar viska att hon inte är med. Och vad Bejar beträffar är allt oftast oklart.

Jag såg ett fulltaligt The New Pornographers på festival i ödemarken utanför Seattle för ett par år sedan – och det var en smått fantastisk konsertupplevelse. I ärlighetens namn tror jag att lilla hipster-Strand får svårt att konkurrera med minnet av ”The bleeding heart show” och ”Sing me Spanish techno” i denna öde dal där mäktig storbandspop gör sig kanske allra bäst.

Men hur som helst. Det jag vill komma till är att alla som befinner sig på behörigt avstånd från Stockholm fortfarande har chansen ta sig till Strand på tisdag, för biljetter finnes fortfarande, och hur många i bandet som än står på scen så handlar det om storskaligt finfrämmande.

Några aptitretare i musikvideoform:

”Sing me Spanish techno”

”Use it”

”Letter from an occupant”

Söndagsjobb är väldigt speciellt. Den vardagliga hetsen är obefintlig och det ekar när jag knapprar på datorn. Men snart kommer nattgänget in, då blir det liv i luckan. Jag längtar! Det är ju hetsen, stressen och deadlinepressen som gör det här jobbet så förbannat kul 🙂

Två teaterpremiärer i Stockholm i veckan.

I torsdags var jag på ”Sugar – i hetaste laget” på Oscars. På lördagen var det ”Lilla syster kanin”.

På den ena fick man champagne (avböjde, jag jobbade), på den andra bjöds det råa morötter (avböjde, jag jobbade).

I den ena foajen luktade det starkt av parfymer, i den andra av vällingpruttar.

På den ena kom folk försent, gick högt pratande in i bänkraderna och tog kisspauser mitt under föreställningen. Så var det inte alls på barnteatern.

Mer disciplin bland de unga besökarna på Dockteatern Tittut.

”Lilla syster kanin” bygger på en bok av Ulf Nilsson som också var på plats på premiären.

En utmärkt uppsättning. Sara Bexell och Sofia Hollsten spelar nu alla rollerna. Ibland är det små dockor ovan en tygbakgrund, ibland större dockor i samspel med berättande Sparriskaninen.

Som ska passa sin lillasyster en lång dag när mamma och pappa är ute och samlar morötter. Spänning med hungriga rävar och humor med en groda.

Perfekt för Nathalie som är två år och åtta månader. Igenkänning och humor.  Publiken fick hjälpa till med att sjunga lite vaggsång och lära den rätt hopplösa lillasyster Kanin hur olika djur låter.

På Oscars försökte en del i publiken mest ”hjälpa till” genom att glo på sina moibltelefoner efter sms.

Förstår inte folk som går på bio och teater att en mobil lyser som en ficklampa i en märk salong?

(Foto: AP)

”– Pälskuddar är egentligen svåra att sova på, berättar Kanye West för mig.
Det är förmiddag en mulen söndag i slutet av juli och West har bjudit hem mig till sin lägenhet på Manhattan.”

Med den scenen inleder reportern Jonah Weiner sitt reportage ”Kanye West has a goblet”.
Texten, som publicerats i magasinet Slate, är en 14 000 tecken lång berättelse om den hyllade rapparens väg mot sitt kommande och femte album, ”Dark twisted fantasy”.

Kanye West har bara gett ett fåtal intervjuer den senaste tiden. Och genom att följa honom i hans överdådiga hem, på privata jetplan och under blöta festkvällar observerar Jonah Weiner en man som konstant tycks slitas mellan ett sviktande självförtroende och ren narcissism. Storhetsvansinne och ödmjukhet.
Redan från första raden får man som läsare bilden av att Jonah Weiner kommit den 33-årige musikern oerhört nära.
Men här kommer haken.
Jonah Weiner aldrig har träffat Kanye West.
Hela reportaget är skrivet utifrån vad rapparen själv förmedlat till sina fans via sociala medier som twitter och twitpic, vilket Weiner självklart redovisar i texten.

Vad Kanye själv tycker om artikeln har jag ingen aning om.
Men i journalistvärlden har texten fått stor uppmärksamhet som ett nydanande grepp i en ny medievärld, och inte minst som en lysande blinkning till det nu 44 år gamla reportaget ”Frank Sinatra has a cold”, där reportern Gay Talese porträtterar Frank Sinatra utan att någonsin prata med honom.

Personligen misstänker jag att Jonah Weiner kommer Kanye West betydligt närmre än vad han hade gjort om han välsignats med en intervju.
Som Resumés Billy Andersson skriver i en krönika om reportaget:

”Troligtvis är Kanye Wests fåniga och distanslösa Twitter-feed mer verklighetsnära än de pr-styrda intervjuer på 15 minuter som vi kan förvänta oss i höst inför hans släpp av den nya skivan.”

Lär reportaget här.

/

Niklas Strömberg