”Ozzy-tshirt, hundra kronor!”

”Hundra kronor, sista chansen nu … jag har bara tusen kvar …”

Man får ge fulmerch-killarna utanför Globen att de har humor.

/Jocke

Fantastisk osynk i sången. 70-tal i dess ädlaste form. Magiska bildeffekter. Det dricks mustig öl. Till och med skogen är underbar. 

Och givetvis, en av mina absoluta favoritlåtar av Sabbath. Lyssnad på oräkneliga gånger sedan barnsben, skulle jag säga.

Tänkte att vi tar tre minuter och friskar upp minnet med en Ozzy i högform, inför kvällens gig i Globen. 

För detta är ju sann hårdrockseufori. 

/Jocke

”Dansfeber”.

Åh. Herre. Gud.

Var ska man börja?

Hur ska man ta sig an ”Dansfeber”? Först måste man liksom köpa att det här faktiskt är ett program som sänds på bästa sändningstid, på den stora tv-underhållningsdagen, i Sveriges största kanal.

Det är inte lätt. Om jag inte visste bättre hade jag gissat att programmet gick late night i Ukraina eller möjligtvis i skräp-tv:s stora föregångsland, Italien.

Det är så mycket som är fel här.

• Ett insamlingsprogram förklätt till roliga timmen. Ring och rösta på din favorit – och bli samtidigt fadder!

• Kattis Ahlström, som taggat upp sen premiären, är normalt ett superproffs men stakar sig igenom programmet och ser konstant obekväm ut. (Bonusfel: Bilden ur vinjetten när Kattis dansar någon slags showdans kommer förfölja mig i mina mardrömmar.)

• ”Uppträdanden” av personer vill gott, som lurats in i detta eftersom det är för en god sak, som kämpar och försöker göra så bra de kan, men som ändå skrattas ÅT när de på konferens-spex-manér ska genomföra pajiga kopior av kända musik- och dansnummer. Det är som att titta på ”Let’s dance” bestående av enbart Lasse Brandeby och Willy.

• En jury som inte vet vad de ska säga och som bedömer efter obegripliga parametrar.

Som Brasse så snyggt formulerade saken: FEL FEL FEL FEL FEL.

Ändå.

Det finns någon sorts barnslig charm i detta spektakel. Det drar ändå in miljoner till behövande barn i Pakistan. Och gårdagens program visade att filmrecensenten Ronny Svensson faktiskt är riktigt populär, mycket populärare än någon inklusive han själv trott.

I Ronny Svensson har TV4 funnit en klockren deltagare till ”Let’s dance”, den saken är i alla fall klar. Han kan nog mycket väl vinna en dubbel på TV4 det närmaste året.

I kväll missar jag inte utfrågningen av Lars Ohly i SVT.

He! 1

Premiärprogrammet av ”Här är ditt liv” recenseras utförligare på annan plats i tidningen, men jag måste ändå säga att Oldsberg kanske är något på spåret, så att säga.

He! 2

Enda riktiga behållningen med ”Dansfeber” är att få se Sven Melander i tv igen. Men han förtjänar ett bättre forum.

Ibland är det kul att se platser som spelat en roll i filmer.

Många missade ”A good year” med Russell Crowe och Marion Cotillard. Den fick inte ens svensk biopremiär trots att den är regisserad av Ridley Scott.

Handlar om en finansman som lämnar London och finner sig själv och Livets Viktiga Saker när han tillbringar tid i pittoreska södra Frankrike.

Filmen är inte särskilt bra. Men södra Frankrike är fint.

Jag sitter där just nu, på en stenig terass i 31-gradigt solsken och tittar på den medeltida stenbyn där Russell Crowe spelade in en del av de vackra scenerna i filmen. Den ligger på andra sidan dalen.

Hela världen luktar lavendel och en mild bris fläktar in från de blåa bergen.

Fin förlängning av den heta sommaren, just när hösten började kyla ner Stockholm.

”A good year” finns att hyra och köpa på dvd.

I tvåan satt satirikerna och klagade på att svenska politiker är så svåra att driva med.

Samtidigt i ettan satt beviset på motsatsen.

Det var säsongspremiär för ”Babel” i SVT2 – samma tid, 20.00, som statsminister Reinfeldt frågades ut i SVT1.

Det var en extra intressant krock eftersom ett av ämnena i litteraturprogrammet försökte besvara frågan hur den svenska politiska satiren mår egentligen.

Den alltid duktiga programledaren Daniel Sjölin hade samlat tre aktuella satiriker: författaren Lena Andersson, tecknaren Liv Strömquist och tv-mannen Peter Settman. Det blev ett trivsamt förvirrat samtal som mest gick ut på att det inte är lätt att vara satiriker i Sverige i dag då vi har så utslätade, medietränade, photoshopade valaffischpolitiker. Sedan Jan O. Karlsson försvann 2003 har det varit helt hopplöst att få de där riktiga grodorna serverade. Och karikatyrteckningarna dog med Palme, ingen sticker liksom ut längre utseendemässigt.

De tre satirikerna var alltså ytterst överens om att deras yrke var i det närmaste omöjligt.

Synd att de satt där i ”Babel”-studion och inte kollade på grannkanalen.

För då hade de fått en uppenbarelse av stora mått. Där satt nämligen vår statsminister i utfrågarstudion, så illa ljussatt att hans panna såg ut att vara en halvmeter lång. Pannan övergick aldrig i överhuvud, en illusorisk effekt trollade bort själva rundningen, pannan bara fortsatte uppåt uppåt.

Han såg ut som en Conehead, om ni minns. Och det såg nästan ut som att det var en konstgjord mask, att gummi tog vid strax ovanför ögonbrynen.

Det hela var verkligen olyckligt för Reinfeldt, man fick verkligen kämpa ordentligt för att tänka bort den där märkliga effekten och försöka uppfatta vad han faktiskt sa (han klarade sig ganska bra, tror jag).

Som politisk satiriker var det ju straffsparksläge, bara att trycka på knappen, tillverka grejorna och vässa pennorna.

Men de satt som sagt i den andra kanalen och drömde om svunna tider, kroknäsor och mer politiskt frodiga länder.

I bland ser man inte skogen för alla träd.

Eller nåt.

I kväll missar jag inte Zlatan Show i TV6.

He!

Det var för övrigt en urstark start för ”Babel”, som blir bättre och bättre för varje år som går.

Eh?

Mer ”Babel”: Det var skrämmande att höra hur vidriga Mats Gellerfelt och Jan Guillou var mot Louise Boije af Gennäs i radioklippet från mitten av 90-talet.

Halvfullt i Globen. Gissar att folk är på Råsunda ett tag till.   

Tv-gala i Globen med Aftonbladets x-nöjeschef Kicki Pousette. Rätt avslagen tillställning hittills. Ingen skrattar åt skämten och applåderna är svala. Men vis av erfarenhet så blir efterfesten desto vildare…

Denna vecka har Oliver Beckamn, 16, från Motala bidragit med sina fem bästa låtar just nu. Har du andra favoriter? Mejla oss din ”Superfemma” med motiveringar till: superfemman@aftonbladet.se.

1 ”If it means a lot to you” (A Day To Remember)

Den sista minuten på låten finns det ingen annan låt som kan mäta sig med.

2 ”Free fallin’” (John Mayer)

Cover på en gammal Tom Petty-låt som med John Mayers gitarrsolon och röst blir tre tusen gånger bättre. 

3 ”Gotta be somebody” (Nickelback)

Världens bästa sångare Chad Kroeger lyckas återigen. Övriga i bandet är inte dåliga heller.

4 ”Sun goes down” (David jordan)

Mycket bra sångröst och en himla massa instrument runt omkring som är väldigt medryckande.

5 ”In my arms” (Dead By April)

En stark metalballad som skiljer sig från de flesta andra låtar från bandet.

Här kan du lyssna på Olivers lista.

Ett moln av myter omger den anglofila amerikanen som blev ofrivillig popstjärna i The Walker Brothers. Bakom solglasögon och halsduk har han hemlighållit det mesta. I stället har han låtit barytonrösten tala.

NÄR: 1967.

VAR: London.

VARFÖR: ”Han hade keps på sig så jag kunde bara se hans mun. Först efter trettiofem minuter fick vi ögonkontakt”. Jarvis Cocker berättar om sitt första möte med ikonen i dokumentären ”30 Century Man”. Ett strålande porträtt av Scott Walker, bortsett från när Stings kala hjässa dyker upp i bild och svamlar om existentialism. 

De tre senaste decennierna har Scott ägnat åt att vart tionde år ge ut tålamodsprövande men fascinerande album. Han har bland annat roat sig med att läxa upp en bit rått kött i studion. Men det är fortfarande hans första soloalbum ”Scott”, ”Scott 2”, ”Scott 3” och ”Scott 4” som förblir den sorgligaste och vackraste musik han spelat in. Enligt den rockjournalistiska regelboken är ”Scott 4” hans otvivelaktiga mästerverk. Personligen är jag väldigt svag för ”Scott”.

Per Magnusson