”Toy story 3” är en utmärkt film.

I stort sett lika bra som ettan och tvåan.

Det är ovanligt.

Filmhistorien har gott om treor, men det är inte många av dem som blir bra. Tvärtom tappar ofta en serie luften just med tredje filmen.

Det finns treor som är misslyckade på olika vis. ”Gudfadern III” är en hygglig film vid sidan av mycket annat, men i jämförelse med världsklassen i de två första är den en försämring. En del filmer är ungefär lika dåliga hela tiden, som franska Taxi eller Transporter-serien. Rush hour 3 är en rejäl försvagning jämfört med de två första, liksom bottennappet Crocodile Dundee 3.

Mad Max var bra action i de två första, men blev sämre Beyond the Thunderdome.

Oceans 11 är mycket bra, tvåan betydligt svagare, och trean en sorts lyft.

Alien och Aliens är mycket bra, trean inte alls på samma nivå. Samma sak med Die hard och Terminator som går ner sig i treorna. Och Snuten i Hollywood. Även Mumien har en klart sämre trea.

Spider-man har en mer jämn nivå, liksom Jurassic Park.

De tio bästa treorna

(i förhållande till sina föregångare)

1. Sagan om konungens återkomst

2. Toy story 3

3. Den röda filmen

4. Jedins återkomst

5. Mission: Impossible 3

6. Harry Potter och fången på Azkaban

7. Ett päron till farsa firar jul

8. The Bourne ultimatum

9. Tillbaka till framtiden III

10. Luftslottet som sprängdes

Torsdagens tv-krönika av Jon Hansson:

”Dr Åsa” tar emot igen i SVT2. Med energi och viss finess. Men inte är hon en auktoritet i klass med Bosse Bildoktorn.

För något år sedan var jag på vårdcentralen med en enveten ögoninfektion. Doktorn tog en snabb koll – och började sedan att googla! Det kändes inte bra…

Sedan visade det sig att han bara ville visa en bild på hur de där vaglarna brukade se ut. Min var lite originell.

Men man vill att de i vitt ska ta kommandot från start. Veta allt och peka med hela stetoskopet. Inte fråga ”vad tycker du att vi ska göra åt det här?” (Har också hänt.)

Det är lite av den auktoriteten jag saknar hos Åsa Vilbäck. Hon vet alldeles uppenbarligen vad hon snackar om men fungerar mer som reporter – och gör det bra – än expert.SVT kanske skulle låta henne ta ännu mer plats så att hon blir allas vår läkare precis som Bosse är mecken, Tina matlagaren, Ernst inredaren och Timell husbyggaren. Men med tanke på vad som sägs i proffskretsar om tv:s hemmafixare så kanske fru Vilbäck betackar sig för sällskapet.

Alltnog, intressant och lite läskigt reportage i går om Emil som däckade totalt i svininfluensan. (Någon som minns den?) Men sedan blev det alldeles för långt och informationsfilmigt om europeiska smittskyddssamarbetet.

Nä, lite rappare diagnoser nästa gång, tack. ”Specialister på fuskbygge”, den engelska varianten på Fyrans ”Fuskbyggarna” (med nämnde Timell) drog igång i TV4 Plus i går.

Bovjakten är mer dramatisk och britterna lyckades få till ett rätt kul gräl mellan programledaren Melinda Messenger och en byggbas men annars vinner den blågula serien klart. Snyggare, rappare, matnyttigare – mer välbyggd, helt enkelt.  I kväll borde man väl se när Mona Sahlin grillas i ”Utfrågningen” (SVT1) men jag kanske läser referatet i morgondagens Aftonbladet i stället.

 Bu: Slut på ”En annan del av verkligheten” som repriserats i SVT2. Varmhjärtade kulturkrockar när killarna från Söderhavet gästade England.

Hu: ”Extreme home makeover” (TV3) drar igång igen. Utmärkt att familjer i knipa får nya hem men jag tål inte programledaren och gaphalsen Ty Pennington.

Det närmar sig äntligen fredag den 27. Och varför är då detta en glädjens dag?

För att Peter Stormare fyller år? Icke.

För att det är 94 år sedan Rumänien förklarade krig mot Österrike-Ungern? Nope.

Nej, det är givetvis för att popmogulerna Belle and Sebastian spelar på Popaganda i Stockholm, och peppen är inget annat än monumental.

Det har gått fyra år sedan man hörde något från Glasgowbandet, men den 11 oktober släpper de nya skivan ”Belle and Sebastian write about love” samtidigt som de även jobbar med en egen tv-show. Denna visar de prov på i detta klipp där man även får höra några toner ur nya låten ”I want the world to stop”.

Var hemma hos Agneta Sjödin förra veckan, i hennes vackra stenhus strax utanför Stockholm (där hon har en etagelägenhet).

Den köpte hon av Niclas Wahlgren för några månader sedan och på tomten gömmer sig hemligheter, berättar Agneta.

Som den här:

En trasig fågelholk.

Den här söta fågelholken var en gåva från Carola till Niclas när han hade fest.
En gåva som har förfallit och lossnat från grenen.

Nu får den trasiga holken vila mellan två grenar på Agnetas tomt.

/Helena Trus
 

2002 års Rockbjörnen-vinnare: Kent, The Sounds, Håkan Hellström och Robyn..!

Det har definitivt gått några år sedan dess… Men Rockbjörnen älskar fortfarande Robyn!

Ikväll kl 21.00 spelar hon ett akustiskt set i Rockbjörnens interaktiva livesatsning ”Live-löpet”. Jag skulle inte missa detta frivilligt. För att vara helt säker på en plats kan man boka här.

Nu är nomineringarna till Nordiska rådets filmpris klara.

För Sverige är animerade Metropia utvald. Den kan vinna 350 000 danska kronor, som då ska delas mellan regissören, manusförfattaren och producenten.

Den tävlar mot bastu-dokumentären ”Den nakne mannen” från Finland, danska ”Submarino”, norska ”Upperdog” samt den isländska ”The good heart” som utspelas i New York med Brian Cox och Paul Dano i huvudrollerna.

Den 20 oktober avslöjas vilken av de fem filmerna som får priset.

Alla kommer att visas på bio i Stockholms kulturhus den 16 till 20 oktober.

Skivbolaget Razzia har en sällsynt fin höst. Många väntar så klart på nya Säkert!-plattan och innan dess släpper bolaget tre andra svenska artister.

De har egentligen inte överdrivet mycket gemensamt, om man inte är väldigt svepande. Ändå känns de oerhört självklara tillsammans. Annika Norlin, Britta Persson, Ludwig Bell och Niccokick-sångaren Andreas Söderlund är alla artister med sällsynt egen och stark musikalisk identitet. De står ut, helt enkelt. 

Själv har jag hittills lyssnat mycket på Ludwig Bells debut, ”Jag har försökt att förklara”, som släpps i morgon och är recenserad här. Mycket för de känsligt ärliga och raka texterna.

I lördags spelade han ett par av låtarna på TV4:s Nyhetsmorgon. Och jag vet inte hur Ludwig är som person eller hur nervös han var i sändningen eller vad låten betyder för honom. Men jag har sällan sett någon uppträda i ett tv med så skärrade och ledsna ögon. Hjärtskärande. Och då blev givetvis ”Silvertejp” ännu mer på riktigt.

Så. Kolla upp Ludwig Bell om ni inte redan gjort det. 

/Jocke

Tv-krönika ur Aftonbladet tisdag 24/9:

Det är obotligt korkat av TV 4 att sända ”Fångarna på fortet” så sent på vardagkvällar. 

Det är ju barnen som vill se det. 

Kanalen har kritiserats för den märkliga tablåläggningen, och jag instämmer helt. 

Jag skulle aldrig bänka mig ensam framför Agneta Sjödin, Gunde Svan och gänget – så kul är det inte. Däremot passar det perfekt som helgmys-tv med sexåringen och nioåringen. Nu fick de vara uppe och testkolla. Mycket riktigt tyckte särskilt den minste att det var hur spännande som helst. 

Vissa tävlingar var nervkittlande, och programledarna var i sitt esse. I jämförelse med ”Let´s Dance” var ”Fångarna” direkt fängslande (ursäkta vitsen). Produktionen andades proffsighet, och miljön är spännande och vacker. 

Men det hjälper inte: Klockan nio var barnen urtrötta, men ville givetvis se hur det gick.

Och jag gnisslade tänder över alla reklampauser. Jag tänker INTE berätta för dem att avsnitt två går i morgon. Vad kommer härnäst TV 4, ”Idol” klockan sex på söndagsmorgnarna? 

I  SVT 1 knackade Tom Alandh på i stugorna och hos myndighetspersoner och frågade om trygghet. Ett laddat ord som alltid kommer upp i valtider, som en självklarhet eller ett vallöfte. 

Platsen var skånska Klippan, där en ung man från Elfenbenskusten knivhöggs till döds när han klev av bussen för fjorton år sedan.

En del tyckte att allt blivit mycket tryggare sedan dess, medan andra pekade på att det finns människor som lever i rädsla. 

”Val 2010: Tom Alandh i Sverige” lyckades med små medel lyfta fram hur olika människor ser på trygghet, och hur misstänksamheten mot ”utlänningar” lurar under ytan i villakvarteren. 

Bra frågor, avslappnad ton, en del fakta och lyckad dramaturgi – mer behövs inte för att skapa en intressant dokumentär som speglar ett litet svenskt samhälle. På blott en halvtimme. Snyggt jobbat. 

I kväll tittar jag på det norska ”Bokprogrammet” (SVT2).

/ Cecilia Gustavsson