”Du får 50 spänn om du skjutsar mig till sjukhuset när min hjärna kollapsar” sa jag till en fotograf för någon vecka sedan.

Det var långt över 30 grader och jag hade räknat med att sitta i AC-kylan på redaktionen och inte på Djurgården. Därav klädvalet svarta jeans och långärmat.

Någon smart dude sa någon gång att perspektiv borde gå att köpa i butik.

Det stämmer.

För när allt kommer omkring uthärdar jag gladeligen högröd och genomsvettig TIO DYGN på ett kokande Djurgården än en ynka timme i skogen i Östersund i 30 minus.

Nedan följer två bilder från Östersund i vintras då jag och en fotograf tillbringade otaliga timmar i sjuttio meter djup snö för att få syn på George Clooney som var där för inspelningen av ”The American”.

 Någon av de där svarta prickarna ÄR George Clooney!

Här hängde vi för det mesta.

Jag förfrös kroppsdelar som jag knappt visste att jag hade känsel i under de här dagarna.

Det var omöjligt att veckla ut fingrarna för att få upp låset på mobilen.

Jag lyckades röra tårna under några få minuter varje dygn. 

Dessutom körde vi i diket.

Och som om det inte vore nog pratvägrade Clooney.

Allt var emot henne.

Framför allt hon själv.

Men Aschberg räddade Anne Lundbergs kväll.

Det började inte bra.

Allt tycktes vara emot Anne Lundbergs ”Sommarkväll”.

Vädret gjorde sitt bästa för att störa. Spöregn och stormvindar fick Lundberg att höja rösten – ett tonläge som gjort för att stå som konferencier på ett större köpcenter, men inte i en intim tv-studio.

Publiken såg ut att huttra, satt i stora regnkåpor och var osedvanligt loj.

In kom en dansk regissör, fullständigt inaktuell och pratade konstigt. Bille August gjorde dock sitt bästa för att leverera – men han fick kämpa.

För det som var mest emot ”Sommarkväll” var Anne Lundbergs intervju-form. Den var inte på topp, om man säger så. De första tio minuterna ställde hon inte en enda fråga. Jag hann räkna till nio raka påståenden innan hon faktiskt ställde en rak fråga, ”Vad gav han (Bergman) dig för råd?”.

Det var en studie i hårresande usel intervjuteknik.

Sen kom ännu en obegriplig gäst in och förvirrade tittarna ytterligare. För varför Elin Klinga var där är en gåta. Jag tror att det var för att hon liksom Bille August hade en relation till Ingmar Bergman, det är inte säkert, men det var gästernas gemensamma nämnare i alla fall.

Att Lundberg dessutom har den irriterande ovanan att upprepa den sista meningen efter varje svar gjorde mig stundtals så frustrerad att jag inte visste om jag skulle palla att titta klart.

Men programmet tog sig plötsligt. Och detta i samma stund som Robert Aschberg gjorde entré. Han skulle representera fulkultur, en bjärt kontrast till fina Bille och Dramaten-Klinga. Med sig tog han en riktigt frisk fläkt – och välbehövlig energi. Till och med vädret tycktes bli bättre, publiken började ta av sig regnkläderna, vaknade till. Och när Aschberg sedan fick sällskap av Kvarteret Skatan-komikerna Anna Blomberg och Anders Jansson blev studion till och med levande, samtalet kul och underhållande. Anne Lundberg slappnade av, hennes påstående-frågor kändes inte lika smärtsamma och hon kunde till och med följa upp med snitsiga följdfrågor.

Nästa vecka har Lundberg bättre gäster. Hoppas hon har slipat på formen till dess.

I kväll missar jag inte ”Friidrotts-EM”

He!

Han är alltid stilig men var inte Martin Stenmarck hunkigare än någonsin i ”Sommarkrysset”?

Eh?

Gay-bondens och Anki Baggers låt var en riktigt vidrig sak.

/Klas Lindberg

Stuff white people like, the Swedish version: En ljummen i gräset. Mysig minifestival i gräset i Vinterviken. Tiger Tape och Forest avklarade. Några hundra meter bort underhåller Parkteatern hardcore-familjerna. Nästa steg efter detta. Naturen har sin gång.

Inredningshysterin i rutan har lett till en kapprustning i kreativt tänkande, med stundtals rent löjliga konsekvenser.
Varav några kan ses i SVT:s ”Hemma hos”-serie.

– Hej, jag skulle vilja beställa en taxi. En rätt… stor. Vi är fyra personer, och fyra stolar.
Ja, ungefär så föreställer jag mig att telefonsamtalen till Orsa taxi lät, då den fest på Kalle Moraeus fäbod som SVT:s ”Hemma hos”-team hade fixat var över, och gästerna skulle försöka ta sig hem.
För den kreativa partypimparen/tv-inredaren Isabelle McAllister hade ju skojat till det genom att göra en variant på knytkalas, som gick ut på att alla inbjudna skulle ta med en egen stol. Eftersom det är så ”roligt när gästerna bidrar med något eget”.
Visst. Jätteroligt.
Vem tycker inte att det är toppen att släpa med sig sina möbler när man ska på fest?
Det är ju så himla smidigt.
Eller inte.
Kanske är ett stolknytkalas snarare ett aningen krystat tecken på att inredningsmanin i svensk tv har nått ett stadium där folk är tvungna att ta till desperata metoder för att stå ut ur mängden.
För det är ju en fin linje mellan att tänka till lite extra, och att slå knut på sig själv i jakten på det unika, och krångla till saker helt i onödan.
Och SVT:s genomgående taffliga serie ”Hemma hos” passerade den ett antal gånger bara i går.
Det var ju liksom inte bara det där med stolarna som kändes helt poänglöst.
Bygget av det där jakttornet som skulle fungera som någon form av tron åt värden, men sedan ändå förstås var för stort och klumpigt för att ställa vid middagsbordet, fanns det väl egentligen inte heller någon vits med.
För att inte tala om den där notdraperade varianten på en piñata, som var så ful och malplacerad att anledningen till att man spontant ville slå sönder den inte var att man ville se vad som fanns i den, utan att man helt enkelt inte orkade se den.
Nej jag är skeptisk.
Och var ”Hemma hos” den bästa nya sommarproduktion som SVT kunde komma upp med, är det kanske lika bra att de satsar helhjärtat på repriser nästa sommar.

I kväll ser jag på ”Family guy”-racet i TV6.

Ja!
Annika Jankell har gjort en strålande insats som sommarvikarie i ”Nyhetsmorgon” (TV4) den här veckan.

Nej!
”Smallvilles” (TV6) bäst före-datum är passerat. Med flera år.

Jag lider av en dold folksjukdom till- sammans med flera tusen svenskar. Den får mig att känna mig dum, lat
och obildad.
Den kallas läskramp.

En enkel googling på ”readers block”, läskramp, ger 59 300 000 resultat. Det svenska ordet är inte lika vanligt, men hundratals, eller 667, sidor avhandlar problemet.
Mängder av bloggar ger tips, det finns böcker som ger råd – och så klart diskussionsgrupper på Facebook. Tonen påminner om ett AA-möte.

En brittisk kvinna skriver: ”Jag skäms för att erkänna det men jag lider av läskramp”. Hon skyller på internet, efter- som Facebook och bloggar har förstört hennes förmåga att vara skärpt under längre stunder.
Det här stämmer på mig själv. Jag själv läser förmodligen fler antal tecken än någonsin. Det första jag gör när jag vaknar är att läsa mejlen och aftonbladet.se. Sedan ett tiotal andra nyhetssidor. Ögonen jagar efter spännande ord på bildskärmen. Allt snaskigt ögnas igenom, men inget sjunker in. Morgontidningen bläddrar jag igenom förstrött. Den kräver för mycket.

Jag ser mig själv som en bokmal: en person som slukar böcker. Till för ett par år sedan, i alla fall.
Nu går det månader mellan varje färdigläst bok. Jag har berg av böcker hemma som jag har köpt eller fått och som jag vet jag kommer att gilla. Som kanske till och med kommer att få mig att växa som person. Eller i alla fall kommer att vara kul avkoppling ett par dagar.

Kanske måste jag tänka ut strategier för att komma tillbaka till bokläsandet. Som att dra ur sladden till datorn eller börja läsa mer lättsmälta deckare av Läckberg, Larsson eller Mankell?
Men nu stannar jag vid resultatbörsen i Sportbladet (inne på dass).

Fredrik Palmqvist

Bara de bästa av de bästa – Carola och Andreas Johnson i Mellon 2008 till exempel – får äran att bära Aftonbladets klassiska ”Jag är fem plus”-tröja. Ni som undrar var vi bevarar dyrgriparna får svaret här nedan; i en låda här på redaktionen. Om ni inte råkar vara fem plus får ni komma hit och göra inbrott. Det är tyvärr enda sättet ni någonsin kommer att få lägga vantarna på dem.

(Fast å andra sidan gick det ju käpprätt för Carola och Andreas i Mellon 2008. Så man kanske klarar sig lika bra utan en femplus-tröja. Eller?)

Aftonbladet, 16 februari 2008

Aftonbladets redaktion, just nu

Det här är nog anledning att ta några dagars semester!
 
Min topp-tre-lista av Roslund & Hellström:
1. Box 21
2. Odjuret
3. Flickan under gatan

Och nu är Tre sekunder på väg in på en hedrande förstaplats (har bara kommit halvvägs)

//Ylva