Det behöver inte vara så märkvärdigt.
Några gamla foton och filmsnuttar gjorde ”Den norska polarhistorien” i SVT2 till en klart tittvärd timme.

Annars bjuder ju somrarna på en hel del likgiltigheter från våra grannländer men den här serien håller bra.
Gårdagens avsnitt handlade om Norges store hjälte Roald Amundsen som var förste man på Sydpolen.
Det är inte bara de många minusgraderna och strapatserna som gör hans expedition till stort drama. Han tävlade med Robert Falcon Scott om att nå polen och slog den stackars britten med fem veckor. Och vad är väl en sur lapp i tvättstugan mot en hälsning från ens besegrare efter hundra mil över Antarktis isvidder?
Scott och hans kamrater frös dessutom ihjäl på tillbakavägen. Ett nästan utstuderat bittert livsöde.
Amundsen skulle även han gå under i isen – men vid Nordpolen – när han försökte rädda sin fiende (!) italienaren Nobile.
Polarfärder är alltså direkt ohälsosamma. Men de gör sig i tv.

Lite gamla bilder och historiskt gräv är receptet även i ”Hemliga svenska rum” (SVT1) som i går besökte Väderöarna i Bohuslän.
Inga märkvärdigheter men jag tittar gärna – och programledaren Melker Becker måste ha ett av tv:s roligaste jobb. Skulle man kunna få prya ett halvår?

Peter Jidhe fick också göra det enkelt i premiären av Friidrotts-EM-magasinet ”Late night Barcelona“ i TV4 eftersom tävlingarna inte börjar förrän i dag. Men det var bra tempo och sedvanligt gott humör från start. A Lennart Juhlin vet allt och Mattias Sunneborn är tillbakalutat trygg som den som varit med och vet hur det känns.
Men så ska de märkvärda sig. I Fyrans studio under Fotbolls-VM lekte Jihde med en pekskärm. Nu har han en sorts iPad i stället och det syns små symboler i nederkanten på rutan när han fipplar med padden.
Påfundet är inte ens nytt. Under nyhetssändningarna i tv:s barndom låtsades studioreportrarna att de satte igång inslagen genom att knäppa på en monitor.
Hitte-på-mixtrandet var en kass idé redan då.

I kväll ser jag ”Terry Jones barbarer” i SVT2. Jag har bestämt gått och blivit intresserad av historia.

Vällust
Hugh Fearnley ordnade jordgubbsfestival i ”Det goda livet” (SVT1). Jag mår väldigt bra av den serien.

Olust
Botoxparty är ett kul ord men annars blir jag mest ledsen av damerna i ”Danska Hollywoodfruar“ (TV3).

Kriminalförfattaren Don Winslow från San Diego har skrivit 13 böcker.
Av dem har romanen ”The life and death of Bobby Z” redan blivit film.
”The winter of Frankie Machine”, en saltstänkt surfnoir om en pensionerad lönnmördare, har legat i startblocken för en framtida biopremiär sen 2005.
Med Michael Mann som regissör och Robert DeNiro i huvudrollen som Frankie Machine.
Ändå är informationen på Wikipedia om Don Winslow, som Janet Maslin på New York Times påpekar i en lyrisk recension av nya ”Savages”, knapphändig. Profilen hade fått plats på ett A4-ark.
Don Winslow väntar tyvärr fortfarande på att den breda publiken ska upptäcka honom. Trots att han ligger bakom mäktiga ”The power of the dog”, som fick titeln ”I hundarnas spår” när den översattes till svenska.
”The power of the dog” är för mexikanska drogkriget vad ”Gudfadern” blev för italienska maffian.
I ”Savages” återvänder Winslow till konflikten och miljöerna på gränsen mellan sydvästra USA och Mexiko.
Men om ”The power of the dog” var en episk gangstersaga är ”Savages”… nåt annat.
Winslow säger att ilska var den viktigaste drivkraften när han skrev boken. Han ville rensa systemet från sakernas tillstånd, politisk mobbning och korruption.
Vreden märks. Den märks av bara fan. I tempot och karaktärerna och tonen. Texten spöar läsaren med formuleringar som slår av tänder och käkben.
”Savages” handlar om hur två vänner, miljökämpen och filantropen Ben samt iskalle polaren Chon, skapar och säljer världens bästa marijuana. Allt borde vara frid och fröjd och awesome. Men ryktet om Bens och Chons business når The Baja Cartel, en av Mexikos största och mest hänsynslösa drogkarteller. Och de vill ha en del av kakan. En stor del.
”Savages” kommer knappast att passera obemärkt förbi. Oliver Stone har redan uttryckt intresse för att göra Hollywood-film av boken.
Bara inledningen av är så hård och genial att man undrar varför ingen gjort det förut.
Den förklarar vad som väntar och hur jävligt det kommer bli.
Första kapitlet består av två ord.
”Fuck you”.

/Markus Larsson

Silvstedt regerar i ”Troppan”!

Rapport från franska Rivieran. En vän skickade följande bild från nattlivet i lyxorten Saint Tropez i helgen.
 

Yepp, Victoria Silvstedt och ”den lille mannen” Maurice. 
De verkar ju inte kunna slita sig från varandra.

Festtåget fortsätter längs samma kust, i augusti nalkas det P.Diddy-party i Cannes, regisserad av svenskar. 
 
/Helena Trus 

När SVT köper in anglosaxiska realityserier ska de givetvis vara av den respektabla sorten.
Men är det verkligen ett kriterium att de även ska vara tråkiga?

”Det stora beslutet” – som hade premiär i SVT i går, och går ut på att den godhjärtade, på gränsen till blödiga, affärsmannen sir Gerry Robinson sträcker ut en hjälpande hand till företag på fallrepet – är en av ett par stycken inköpta realityserier som figurerar i SVT:s sommartablåer.
Omgedda av en svag, men omisstagbar, doft av utfyllnad.
Samt – inbillar jag mig i alla fall – ackompanjerade av små osynliga brasklappar där det står någonting i stil med ”Ledsen för detta, men håll till godo”.
För de här serierna känns ju mest som någonting som SVT kablar ut lite halvhjärtat och aningen generat, med vetskapen om att de lika gärna hade kunnat sändas i TV3 eller Kanal 5. Eller i alla fall i TV4 eller TV8.
De har visserligen bemödat sig att lägga på svenska speakerröster. Men i övrigt är det hårt mallad, kommersiell reality-tv ända in i kaklet, där allt upprepas minst fem gånger – så att även de som missade början ska kunna komma in i handlingen, och inte ens det största pundhuvud riskerar att känna sig exkluderat.

Och det är inte nödvändigtvis något fel i det.
Det finns massor av riktigt bra realityserier som är uppbyggda på det sättet.
Grejen är bara att det inte är de som SVT väljer att köpa in.
SVT väljer i stället de inte direkt dåliga – men de välartade på gränsen till snustorra – serierna, som visserligen är respektabla, men också mer eller mindre helt förglömliga (undantaget möjligtvis småroliga ”Hemliga prinsar”, som har premiär på torsdag).
Nu menar jag förstås inte att SVT ska börja visa ”Big brother” eller ”Jersey Shore”.
Vad jag däremot menar är att om de ändå ska ge sig in i realityracet, så borde de satsa på rätt hästar.
Alltså på de som har klass, men ändå inte är helt jäkla tandlösa.
(Om någon av inköparna på SVT råkar läsa detta: Kasta ett getöga på till exempel Bravos ”Work of art: The next great artist.” DET är vad jag snackar om.)

I kväll: ”Dexter” i TV6.

!
Kul att se Jamie Oliver gå igång på alla cylindrar på Sverige i ”Jamie upptäcker…” (Kanal 5).

?
Hörde jag verkligen en TV3-speaker kalla ”Miami medical” för en ”succéserie” i helgen? Succé i jämförelse med vad i så fall? ”Jakten på Julia”?

Va? Jag har alltså blivit blåst i alla år.
Är inte Lasse Bengtsson en stor traventusiast?

Ni vet hur det kan vara. Man tänker inte så noga, man ser inte samband. Jag har alltid fått för mig att TV4:s fine profil Lasse Bengtsson är TOKIG i V75 och att det är därför han tippar varje lördag i ”Nyhetsmorgon”.
När i går vikarien Lena Sundström gjorde samma sak – och valde hästar efter nationalitet och namn – insåg jag: Det är ju sponsrat! Det hänger ihop med spelbolaget ATG och ”Vinnare V75” i samma kanal.
Dumstrut på mig. Naivt att tro att innehållet i en kommersiell tv-kanal står fri. Trisslottskrapningen i programmet bygger ju inte heller på programledarnas enorma vurm för dobbel.

TV-nykomlingen Sundström skötte sig i övrigt godkänt som Lassevikarie. Några amatörmissar (”Nu blir det nyheter”, just efter nyheterna och vädret, innan reklamen, och ”Vi är födda samma år” till den charmerande regissören Othman Karim, som dock var född 1968 mot Sundströms 1972) men i stort förde hon den mycket långsamma morgonskutan i hamn med gediget handlag. Bristen på varm utstrålning kompenserar Sundström med klyftiga repliker.
Samtalet med Karim, som gjort filmen ”Om kärleken” med svenska stjärnor och Danny Glover var förmiddagens höjdpunkt, och stressdoktorn Thomas Danielsson är ett ständigt återkommande relationslösningsfynd.
Vi fick ett trevligt hemma-hos-möte hos Marcus Vinnerborg som blir den förste europeiske domaren i NHL, meteorologen Ulrika Andersson hade dragit till Skurusund för att berätta att vädret blir ännu sämre och så slutade alltihopa med en bisarr ”Sjösättningsrap” med artisten Göran Samuelsson på instrumentet ritsch-ratsch-låda (nej, fråga inte).
Det var ett gediget sommartorkaprogram.
Att ”Nyhetsmorgon” ens sänds är värt en eloge till TV4. I övrigt är det ju mest repriser och gamla långfilmer om sommaren.
Men en fråga kvarstår: Hur är det med Lasse Bengtssons travintresse? Har han fejkat det i alla dessa år?

I kväll tittar jag på reprisen av ”Roslings värd” kl 20.00, SVT2.

JA
ICA-reklamen. ”Jag och en god vän ska rida nakna på Gotland”. ”Jag ska konfirmera mig, jag kuggade förra året igen”. Världsklass.

NEJ
Reklamen för dubbel-cd:n ”Ljuva danska sånger” ger ruggigt smetiga 90-talsrysningar.

När det är Kristina som har namnsdag finns det också en hel del att välja på. Både svenskt och engelskt.

Men det är sommar och helg och vad passar bättre än Kristina från Duvemåla och Helen Sjöholm?

Även dagens namnsdagsbarn är omsjunget, av så skilda storheter som Sisters of Mercy, Hot Chocolate och Schytts.

”For Emma” med Bon Iver är bra, vacker och värdig.

Men Emma låter finast när Angelique Kidjo sjunger, från det rakt igenom fantastiska albumet Djin djin.

Någon har bildsatt låten på YouTube.