Stieg Larsson-febern i USA visar inga tecken på avmattning.

Tvärtom.

Det här är slog USA Today till med i dag. 

Alla tre böckerna i serien finns avbildade på tidningens förstasida.

Det är inte många gånger en bok får såna proportioner i det här landet.

Vad kan möjligtvis vara mer opassande att dricka dessa tropiskt varma dagar än en klassisk Hot Shot?

Galliano, kaffe och grädde i en varm och skön mix – herregud så fel just nu.

Snackade med en kompis om denna retro-drink häromdagen, då han drog en skön story om sin studenttid i den småländska staden.

En bekant till min kompis satt en förmodat sen kväll, detta var 1993, och spånade fritt kring ämnet ”Hot shot”. Och blottade ett stycke dumhet när han sade:

– Alltså, han som kom på Hot Shot – fatta vad han är RIK idag!

Galliano, kaffe och en klick vispgrädde – kan man verkligen ta patent på det?

Nåväl, här är klassikern förevigad och pimpad:

I dagens blaska bidrar jag med en bilaga om fängelseön Alcatraz (går även att ladda ner som pdf eller mp3-fil HÄR). Det har gjorts ett gäng filmer om den mystiska ön i San Francisco Bay genom åren – en del bra, en del usla. Från början tänkte jag lista dem i bilagan, men det gick inte av utrymmesskäl. Så här är mina tre favoritfilmer om ön…och en rulle ni bör undvika:

1. ”Flykten från Alcatraz” (1979)

Regi: Don Siegel. I rollerna: Clint Eastwood, Fred Ward, mfl

Alcatrazrullarnas Heliga Graal, mycket tack vare Clintans medverkan förstås. Här berättas den sanna historien om det berömda rymningsförsöket från 1962, när tre fångar försvann spårlöst en natt i juni. Alcatraz-nördar som jag hittar så klart en hel del faktafel, och ställen där Hollywood förskönat verkligheten för att det ska bli en bättre story. Men på det stora hela är det en förbluffande autentisk skildring av flykten, och scenen där Clint blir uppraggad av en biffig fånge som slurpar spagetti är obetalbar.

2. ”The Birdman of Alcatraz” (1962). Regi: John Frankenheimer. I rollerna: Burt Lancaster, m fl

 Om Hollywood tog sig vissa friheter med historieskrivningen i ”Flykten från Alcatraz” fabulerade de mer eller mindre fritt här. Verklighetens Robert ”Birdman” Stroud var ingen Beppe Wolgers-liknande mysfarbror som gillade att gulla med fåglar. Han var en psykopatisk dubbelmördare som skröt om att han tänkte döda barn när han släpptes ut ur finkan. Tack och lov gjorde han aldrig det, trots att kändisar som Burt Lancaster gjorde sitt bästa för att beveka fängelsemyndigheterna. Trots detta är det här en spännande rulle, som välförtjänt fick flera Oscar-nomineringar. Men man bör se den som ren fiktion.

3. ”Alcatraz – the whole shocking story” (1980) Regi: Paul Krasny. I rollerna: Michael Beck, m fl

Bortglömd tv-film i två delar, med Michael Beck i rollen som Clarence Carnes. Filmen följer Carnes liv – från hans ankomst till ön 1945 när han var blott arton år gammal (den yngste fången som någonsin skickades till Alcatraz), till hans medverkan i det blodiga ”Slaget om Alcatraz” 1946 och de efterföljande åren i isoleringscell (där hans granne för övrigt var den ovan nämnde Robert Stroud). Telly ”Kojak” Savalas dyker upp i en skön roll som bankrånaren Joe Cretzer. Har, så vitt jag vet, aldrig visats i svensk tv. Men den är fyrtiotusen gånger mer spännande än Morden i jävla Midsomer, folks.

…och så den sämsta Alcatraz-rullen någonsin. UNDVIK!

”Överlagt mord” (1995) Regi: Marc Rocco. I rollerna: Christian Slater, Kevin Bacon, m fl

Denna dyngfilm utger sig för att skildra efterspelet kring rymningsförsöket 1939, som slutade med att den ökände gangstern Doc Barker sköts ihjäl. Två av rymlingarna som överlevde men togs till fånga började sedan bråka, vilket resulterade i att en av dem, Rufus McCain, knivhöggs till döds av Henri Young (här sanslöst ruttet spelad av Kevin Bacon). Vid den efterföljande rättegången hävdade Youngs försvarsadvokat (här spelad av Slater) att de grymma förhållandena på Alcatraz hade gjort hans klient vansinnig, och att han därför borde frias för dådet by reason of insanity.

”Överlagt mord” litar inte på den sanna historiens inneboende drama, utan blir tvungen att salta den med alla fängelsefilmsklichéer den kan hitta: den sadistiska fångvaktaren, den helgonliknande, oskyldigt dömde hjältefången (verklighetens Young var verkligen ingen korgosse) innan den slutar med att Bacon tar livet av sig för att äntligen ”kunna bli fri”. Verklighetens Young har inte setts till sedan 1972, när han avvek från en permis. Han kanske fortfarande lever, med andra ord. Han kanske till och med har sett den här filmen…men man hoppas för hans skull att han slapp utsättas för det.

Första dagen på semestern. Testar sommarens lilla fynd Motorverkstaden på Djurö. Fantastiskt ställe på alla sätt. Har du båt – åk hit bums och beställ hamburgaren. 

/ Helena Trus

Under Mellons tredje deltävling utmanade fyra hårdrocksbrudar Darins smörsång, Timoteijs flick-trall och Alcazars gladpop.

Inför tv-sändningen gick Clara Force och Ida Evileye till tatueraren och fixade likadana anagram på överarmarna. ”Catch run” stod det – men betydde något helt annat. Svaret är tyvärr censurerat…

Ser ni ordleken nedan?

I föregående blogginlägg?

”Bonita Slidren”, står det.

Och jag har just blivit förnedrad – FÖRNEDRAD, säger jag – här på redaktionen.

Alla andra tyckte att detta anagram var jätteenkelt. Kanske det lättaste någonsin. Jag tyckte det var övermänskligt svårt.

– Menar du att du inte ser vad det är, undrar Jens.

– Du skämtar va? Du måste ju skämta, utbrister Sylvia.

– Jag tycker det var JÄTTELÄTT, triumferar Kristin.

– Ser du verkligen inte vad det är!? rusar Ylva fram, gastande.

Jag blir stressad av detta. Allt låser sig.

Bonita Slidren, vem fan är det.

VEM? VEM? VEM!??

Alla tittar på mig, de tycker att jag är en idiot.

– Flytta upp s:et, fokusera på bokstäverna på nedre raden. Vilket efternamn blir det, säger Jens med ett snett leende.

Och då.

Då börjar min hjärna att arbeta igen.

Plötsligt ser jag det.

”Lidren”. Det är ju, i princip, ”Lindner”.

JAG är ”Bonita Slidren”.

Jag är en idiot, hur kunde jag inte se?

Så kan också en dag på Sveriges största nöjesredaktion börja.

Tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Hjälp, vilken kuslig början.
Jag vågade knappt se vidare på den nya deckaren ”Nattsystern” som bygger på Unni Lindells bok.
Men den norska kriminalserien i Kanal 9 frossade inte i blod och andra äckligheter. Tack för det. Däremot spelade den på spänning, och det gjorde den med besked. Stämningen var – med stor hjälp av musiken – nästan hela tiden krypande läskig.
Det lades friskt ut ledtrådar, så att man till slut trodde ont om alla.
Själva gåtan var en tonårstjej som försvunnit spårlöst. När hennes mormor sköts till döds en tid senare anade kriminalkommissarie Cato Isaksen, återhållet och bra spelad av Reidar Sørensen, ett samband.
Vad som hänt lär vi få reda på i del två. Unni Lindell (som också skriver barnböcker ihop med Fredrik Skavlan) brukar vara bra på att få till det i sina deckare, så jag hoppas att det inte blir en förutsägbar upplösning.
Den som är sugen på att höra berömmet flöda rekommenderas att titta på modemagasinet ”Fashion” i SVT 2. Alla är så entusiastiska efter varje visning att det är skrattretande. Som den svensk-franske designern Marcel Marongiu uttryckte det: Efteråt säger alla att det var bra, det gäller att märka om någon är ärlig.
Intervjun med honom var bäst igår, han fick faktiskt vara med flera minuter. Och hann till exempel berätta hur konstigt det kan te sig att jobba hårt i ett halvår för åtta minuters visning.
Annars är programmet otroligt hoppigt, ja, sönderklippt. Det verkar finnas en stark rädsla för att tittarna ska tröttna. Eller ska formen föreställa estetisk? Så fort någon intervjuas mer än 30 sekunder kommer förhoppningen att det kan nå under det ytliga – men så är kameran i väg igen.
Det mesta är snabba citat och lösryckta inslag från visningar. Mode är betydligt mer intressant än så här. Synd på så rara ärter.
I morgon tittar jag på ”Bokprogrammet” i SVT 2, det har jag missat.

Nja: Jag ville se lantliv och lugn. Men ”Hundra procent bonde” är för mycket av det goda. I alla fall för alla som inte är bönder själva. (SVT1)
Ja: ”Rapport” lyckades få till en halvtimme med så många nyheter att det inte märktes att det är mitt i semestern. Snyggt jobbat. (SVT1)

I dag är det namnsdag för både Magdalena och Madeleine, två flitigt omsjungna kvinnonamn.

Man kan njuta av Mats Paulssons ”Midsommarvisa för Magdalena” eller rocka till ”Magdalena” med Willie Nile, höra henne hyllas av David Gray eller möta Magdalena i Mikael Wiehes tappning.

Men låt oss vända ansiktet mot Frankrike. Mot Madeleine och den charmige Jaques Brel som tar med blommor för att hylla henne.