Kan ni också – mitt i sommarvärmen och lättjan – känna ett stråk av nostalgi och vemod?

Ibland kommer det över mig.

Kanske handlar det om att man vet att den ljuvliga tid inte är för alltid. Snart stävar man hem med ica-kassarna i motvind och isande regn.

Nu ska vi ju inte fastna i detta och deppa ner oss allt för mycket – det är mycket kvar av sommaren 2010 ännu.

Vi kan nöja oss med att lyssna på denna gamla goding:

Stoppa pressarna! Från folk som vet mer meddelas att det är Fredrik, namnsdag 18 juli, som inleder den så kallade fruntimmersveckan. Inte det jag skrev i gårdagens inlägg.

Under tiden koncentrerar vi oss på kvinnorna.

I dag är det Margareta som ska hyllas.

Det bästa sättet är förstås med den här godingen:

Tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Lotta Engberg verkar uppriktigt lycklig över att leda allsång på Liseberg.
Men ta bort de intelligensbefriade tävlingarna.

”Lotta på Liseberg” kommer kanske för evigt att vara ett slags ”Allsång på Skansen 2”. Men det verkar programledaren själv strunta i.
Jag måste erkänna att jag personligen tycker att den här sortens program är klämkäckt smetiga med oftast dålig musik – men Engbergskan är klippt och skuren för sin roll. Hon snackar och sjunger som om hon vore född på scenen. Både artister och publik verkar höga på sommar och sång.
Men varför måste TV 4 klämma in odrägliga tävlingar i sina underhållningsprogram? Som den där man ska gissa på en svensk stad. Allvarligt: Var finns det en jättestor djurpark med maffig delfinuppvisning? Vid en stad som ligger vid Motala ström?
Så svårt. Inte! Då lägger kanalen för säkerhets skull in tre alternativ. Ett hån mot alla tittare över sex år.
Och så detta eviga bingo. Låt allsången tala för sig själv i stället.
Det är alltid spännande med människor som ger sig in på saker man själv inte skulle få för sig att testa. Därför tittade jag på den norska dokumentären ”Det första fallskärmshoppet” i SVT 2.
Reportaget handlade om ett gäng hurtiga guttar som gick en veckas intensivkurs i fallskärmshoppning.
De första tjugo minuterna var en transportsträcka till höjdpunkten, det första hoppet. Det var alldeles för mycket på fokus på instruktion och olika sorters träning. Som tittare vill man ju veta mycket mer om varför de här killarna vill hoppa. Om de lockas av kickar över huvud taget, och i så fall varför.
Själva hoppen var i alla fall vackert filmade, och bilderna lyckades nog delvis förmedla känslan av att hänga där i luften, och föras runt av vindarna. Hisnande. Jag skulle gärna sett det på bio.
Det var rörande när en av hopparna efteråt blev som tokig av känslor, vrålade rakt ut och ringde mamma.
I kväll tittar jag på dokumentären ”Resan till hopp och smärta” om Israel/Palestinakonflikten i SVT 2.
Ja!: ”In treatment” med Gabriel Byrne räddar de sena tv-kvällarna (SVT2).
Nej: Rosa pistoler och botoxberoende. Suck. Jag orkar inte förfasas över  ”Danska Hollywoodfruar” (TV3).

Den här veckan inleds det som kallas Fruntimmersveckan och består av sex kvinnliga namnsdagar.

Det brukar ätas tårtor.

Men vi nöjeslystna kan väl uppmärksamma de olika kvinnorna genom att spela sånger istället.

I dag är det Sara.

Finns tre finfina kandidater som gjort låtar om Sara eller Sarah:

• Mauro Scocco

• Bob Dylan

• Fleetwood Mac

Inga obesvarade frågor. Inget utrymme för diskussioner. Inga oklarheter.

Larry Page och Sergey Brin – ni har förstört mitt sociala liv.

Middagen är avklarad.

Nu är det halvtomma vinglas, och skönt snack om ditten och datten.

Eller. Vänta.

Hur skönt snack är det – egentligen?

Inte-jävla-alls, tyvärr.

– Kelly och Brandon, gifte de sig nånsin i ”Beverly Hills”? frågar nån, och nostalgiska leenden tänds som fyrbåkar runt middagsbordet.

Vad härligt! Vilket ljuvligt samtalsämne, här har vi en diskussion som kan räcka länge – kanske ett helt vinglas!

Men nu skriver vi 2010, vi har IPhones, wifi-uppkoppling och GOOGLE.

– Nej, de gifte sig aldrig. De blåste av bröllopet vid altaret. De var inte redo, sa de.

Jaha. Det tog åtta sekunder att, på Wikipedias mobilsajt, döda den diskussionen.

– Alltså… Darin och Agnes var väl inte alls med i ”Idol” samma år, försöker nån annan vid middagsbordet.

Lönlöst.

– Precis, Darin tävlade 2004, Agnes var med 2005, svarar nån annan med den demoniska mobilen i attackläge.

Tack för den.

Alltså, vad är det som har hänt?

För bara några år sedan kunde man snacka, hjälpas åt att komma fram till ett svar. Kanske var det sant, kanske blev det fel, det spelade ingen roll. Det var vägen fram till ett svar som var mödan värd.

Vi argumenterade för vår sak, vi hittade stickspår, drog anekdoter, skrattade på vägen framåt.

Nu?

Nån tråkig jävel – tyvärr oftast jag – plockar upp ett stycke IPhone och GOOGLAR fram svaret på ungefär åtta sekunder.

Ständig informationstörst i kombination med ständig uppkoppling har visat sig vara förödande för social samvaro, för samtal.

Svaret, det omedelbara och korrekta, ligger ju bara en snabb mobilsökning bort. Då är det svårt att låta bli.

Inte ens den oförargliga tipspromenaden kommer undan:

För några veckor sen var en kompis på fest, värdinnan hade anordnat en tipsrunda. Och plötsligt stod alla festdeltagare där framför A4-pappren. Med mobilerna.

1996 startade Larry Page och Sergey Brin sin söktjänst för internet. Undrar om de insåg vad det skulle göra med mina middagsbjudningar? Förmodligen skiter de i vilket.

Nu måste jag hitta en lägenhet utan täckning. Snabbt.

Tobias Waldefeldt Lindner, tf nöjeschef

krönika från fredagens Nöjesbladet

Dagens tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Ett födelsedagsfirande – för någon som inte är där!
”Grattis kronprinsessan” blev besegrat av en ny serie om förlossningar.

Firandet av Victoria på Solliden är tradition (SVT1). Där fanns artisterna, publiken, solskenet och kungafamiljen. Förutom födelsedagsbarnet självt, som var på bröllopsresa.
Så lite avslaget kändes det.
Visst var det kul att se Kungen ivrigt stampa takten till Eric Saades hit ”Manboy”, och Kronprinsessan figurerade i olika reportage om hennes fond.
Men man vill faktiskt se någon ta emot grattisen, någon ska bli rörd av allt ståhejet. Det är bara så.
Ett lyft var ändå Martin Emtenäs, som vanligtvis leder ”Mitt i naturen”. Det kändes kul med någon oväntad, och inte en av de vanliga superfolkliga programledarna. Han verkade inte alls nervös i sin nya roll, utan skötte sig fint. Det kanske var fördelen med att huvudpersonen inte var där?
Kanal 5 vågade sig på en seriestart mitt i juli, den brittiska ”Livet på BB”.
Hoppas att någon hittade till den, där den låg mitt emot firandet.
Tittarna ska i åtta avsnitt få följa livet på en förlossningsavdelning med allt vad det innebär av smärta, oro och total lycka. Sedan jag blev mamma händer något skumt så fort jag ser sådana inslag: Jag måste gråta en skvätt. Känslorna skvimpar över, precis som de så klart gjorde för de som filmades.
Vi fick följa två mammor (papporna kunde gott fått vara med lite mer), och filmarna väjde varken för svåra värkar eller nervositet som var av hacka-tänder-graden. Det blev extra spännande av att mammorna var så olika: En ung kvinna som fick sitt första barn, som kom med kejsarsnitt. En annan som hade varit med förr, men ändå hade det tungt. Helt omöjligt att inte bli berörd.
Det var dessutom roligt att se kontrasten mellan föräldraparen som är inne i sitt livs kanske viktigaste stund, medan barnmorskarna coolt småpratar i fikarummet.
I kväll tittar jag på starten av den norska serien ”Himmelblå”, som jag missade första säsongen av förra sommaren.

Ja: Alla i ”In treatment” spelar så bra att jag snart misstänker att det är dokumentärfilm med dold kamera. (SVT2)
Nej: Det blev nästan komiskt med allt beröm som sköljde fram i modemagasinet ”Fashion” (SVT2).

Jakten på sommarens bästa playlist är avgjord. Åtminstone i min värld. Om man kan vara kär i en playlist så är jag nog det i den här.

Särskilt glad blev jag över att få återupptäcka Eurythmics finaste låt – ”Never gonna cry again”. Annie Lennox är sinnessjukt vacker och spelar rockinstrumentet tvärflöjt.

Tack, Deportees-Anders.