Såg att Frida läst och imponerats av Hypnotisören.

Jag lyssnar just nu på den som ljudbok på vägarna uppe i Norrland och är inte lika imponerad.

Visst, språket är bra, de får till det ibland, Keplers.

Men storyn är rörig, vissa scener är onödigt omständliga – och framför allt så har de varit slarviga i detaljerna.

Några exempel:

Sollentuna gymnasium – vad är det får något? Kan man inte göra en sån enkel faktakoll. Gymnasiet i Sollentuna heter Rudbeck.

Och det här hur kvällstidningarna hänger ut hypnotisören – och hur TV direktsänder från skolan där den 15-årige sonen trakasseras av reportern: ”Har din pappa hypnotiserat DIG?”. Helt obegripligt dumt – så fungerar det inte.

Visst, det är rätt spännande, har en timme kvar av boken framför mig.

Men de här slarvfelen irriterar mig ordentligt.

/Klas

En vettig och sansad diskussion i TV 4. Och rena rama huggsexan i SVT.
Känns som att tv-bevakningen från Almedalen blir mer underhållande än någonsin.
Sedan några dagar pågår politikernas motsvarighet till rock- eller filmfestival i Almedalen i Visby. Möten, debatter, nätverkande, mingel och partaj. Både SVT och TV 4 har skickat sina bästa laguppställningar när de sänder morgon-tv därifrån. Skippade dock det i går, det var vänsterpartiets dag och ägg & bacon ska icke inmundigas med Lars Ohlys överbudsflin i bakgrunden. Han stod ju ändå i centrum senare under kvällen.
Styrkan i TV 4:s ”Almedalen” är en proffsig programledare, Bengt Magnusson, och en väl sammansatt panel. Lena Sundström, Leo Lagercrantz och Aftonbladets Lena Mellin är alla kloka, med olika åsikter och temperament. Utmärkta både som utfrågare av partiledarna och när de diskuterar. Fast Lena Sundströms ”spaningar” känns som hafsiga snabbjobb, rent formmässigt. Och någon kvick redigerare borde väl kunna få ihop klipp ur partiledarnas tal, så man inte bara får Anders Pihlblads sammanfattningar.
SVT:s ”Debatt” började rörigt, med en lite konstig spelplats, med resultatet av en undersökning som visades upp på skyltar, som om det vore ång-tv 1963, och med bild och ljud som försvann några sekunder. Sedan fick Janne Josefsson ordning på alltihop, även om frågan till retorikexperten hur hon skulle bedöma Adolf Hitler kändes lite… malplacerad.
Det hanns med prat och ilsket tjat om mycket, utan att det kändes snuttifierat. Mobbningen av Mona Sahlin, hur smutsig valkampanjen kommer att bli, politisk tv-reklam och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fick chansen att agera martyr två gånger om.
Mest överraskande var Alexander Bards elakt roliga sågning av Fredrik Reinfeldt, vars efternamn han konsekvent (och medvetet?) uttalade fel. Om Bard fortfarande ÄR folkpartist, lär det ha blivit upprumpning i natt av officer Jan Björklund…
•I kväll ser jag Uruguay-Holland, i TV 4.

(Drama)
”Om Stig Petrés hemlighet”, SVT. Reprisstart för en suverän serie med Michael Nyqvist, Jonas Karlsson och Gunilla Röör.
(Allvar)
Så sorgligt att politikerna hade så svårt att säga något gott om motståndarna. Niklas Källners klacksparksreportage i Debatt var rätt så avslöjande.

Jan-Olov Andersson

Bara så ni vet så ska man inte stoppa sladdlösa telefoner i tvättmaskinen. Det blir inte så bra då.

Bättre blir det när man får träffa Elton John. Jag hade verkligen inga förväntningar, men har precis kommit från biografen Empire på Portobello road. Vi var ett hundratal journalister som fick vara med, Getingen och norska VG var också där och vi tre satt på främsta raden så klart.

Först fick vi höra hela hans nya platta och sen intervjuades sir Elton av en brittisk musikjournalist. Jag hade inga förväntningar på kvällen. Trodde snarare att det skulle kunna bli ett sömnpiller (förlåt alla Elton-fans, jag gillar också mycket av hans musik, men att sitta och lyssna på en annans intervju får det att krypa i min journalistiska kropp, när jag själv är på plats, jag vill ju få ställa frågor också!)

Men det fick vi också. Elton visade sig dessutom vara en citatmaskin av rang som bjöd på det ena uttalandet efter det andra.

Efter tillställningen var avslutad smet jag fram tillsammans med lite autografjägare för att få ställa en egen fråga. Getingens reporter stod tyvärr intill mig så hon kommer så klart använda Eltons citat i sin tidning också, men det gör inget, så fungerar det i vår bransch.

Och medan jag frågade så passade Elton på att skriva sitt namn i mitt block.

Ni undrar vad han pratade om? Det får ni läsa i morgondagens Aftonbladet så klart.

//Tobbe Ek

Jag har varit vaken halva natten. Den här boken är nämligen omöjlig att lägga i från sig. Jag har fortfarande hjärtat i halsgropen.

Ja, jag vet att jag är typ sist i Sverige, men har du inte läst den och bara ska köpa en bok i sommar köp denna: Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler (paret Ahndoril).

Nu finns den i pocket. Perfekt på stranden.

Tv-recension lördag:

När fotbolls-VM är över hoppas jag att kanalerna tar sig samman och åtminstone sänder några enstaka nya program.
Tv-tablån kändes lika torr som gräset utanför.
”Hur kan man recensera detta tråkprogram?” Det undrade min snart 9-åriga dotter när jag bänkade mig framför ”Wimbledonklassiker” i SVT 2.
Ja, det kan man förstås fråga sig. Svaret är att utbudet i övrigt bestod av fotboll (förståeligt, men knappast något för en tv-recension), en opera (inte min kasse) och repriser (gäsp). Detta var på sätt och vis också en repris, vad ska man annars kalla en tennismatch från 1980?
Men nu var det ju inte vilken som helst, utan Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe. Så faktiskt gick det att uppmana en smått nervkittlande känsla, och jag blev märkligt nog rörd av att se en lycklig Björn Borg kyssa bucklan. Även nu, trettio år senare. En bonus var att granska deras fulsnygga frisyrer.
Sedan: Underhållningsvåld. Visst är det märkligt att böcker, filmer och tv-serier om grova brott har så otroligt stor publik. Men i den amerikanska serien ”Criminal Minds” (Kanal 5) är det meningen att tittarna ska fascineras mer av de kriminellas hjärnor än av blod och mord. Huvudpersonerna är ju ett gäng gärningsmannaprofilerare från FBI.
I gårdagens avsnitt mördades människor i ett område som under senare år förvandlats till välbeställt lyxigt. Lösningen var förväntad, men det var faktiskt inte hela världen – de medverkande spelar så bra, och vissa delar av intrigen var trots allt överraskande. Jag uppskattar dessutom den lilla cliffhangern på slutet.
Men när det nu ska handla om det mänskliga psyket – måste det visas så vidriga likbilder? Jag kan omöjligt vänja mig, trots alla krimserier som visas.
I kväll tittar jag på dokumentären om skådespelaren Gabriel Byrne i SVT 2. Ni vet, psykologen i utmärkta ”In Treatment”.
Ja!: Var tvungen att gå upp tidigt i går morse, och blev mött av Dr Phils inkännande ansiktsuttryck, tack för det! (TV4 Plus)
Nej!: Hoppas att fotbolls-VM gjorde att ingen människa tittade på jobbiga ”America´s funniest videos” (Kanal 5).

Cecilia Gustavsson

Gårdagen tillbringade Aftonbladet och Expressens nöjesreportrar och fotografer på Dalaairport i väntan på Jay-Z och Beyoncé eller Sasha Fierce eller vad hon nu kallar sig i dessa dagar.

Jag kan säga att jag kan terassen på Dalaairport nu. Jag är så att säga hemtam där efter ett halvt dygn.  

Det var lite osäkert det där med att Beyoncé skulle dyka upp.

Hon KUNDE ju ha valt att stanna i London och partat eller softat på hotellet i Stockholm i stället för att haka på till Borlänge. 

Men efter all väntan och ovisshet så dök hon upp. Mer krullhårig än någonsin.

Fatta känslan! Adrenalin!

Jag betedde mig som ett hysteriskt Twilightfan på terassen, skrek rakt ut och hoppade jämfota av lycka.

Det var förstås synd att hon inte dök upp på scenen under konserten.

Men med tanke på mitt blodtryck så kanske det var lika bra att hon höll sig backstage.

LONDON. Inte nog med att jag precis skrivit min första text om Samantha Fox (jag trodde väl aldrig!) men jag har uppenbarligen helt missat det här. Hon och Sabrina – som Fox under sent 90-tal och tidigt 00-tal, alltså efter sin egen storhetstid, påstod sig inte känna till – har släppt en singel tillsammans i sommar.

Foxen är 44 bast, Sabrina är 42. Covern är det Debbie Harry som skrivit och så klart är det en B londie-cover. Men det gör mig inget. Jag diggar Foxen. Jag hade till och med det riktigt usla ”Hurt me”-albumet och skulle nog kunna sjunga med i alla låtar om nån spelade dem för mig.

Oj, vad jag räknar med skit för det här inlägget.

// Tobbe Ek

Londons pridefestival pågår idag med en härlig parad fylld med de sedvanliga transorna, fackföreningarna…

udda outfitsen…

osedvanligt välmarcherande soldater…

kändes för en stund som en militärparad…

Men så dök skvallerb loggaren Perez Hilton upp mitt i allting på Piccadilly Cirkus.

Han är i London för att hålla fester under Pridefestivalen, men på Piccadilly var han med ett helt tv-team som spelade in nåt inslag om och med honom.

Diggar tishan skarpt!

// Tobbe Ek

Man vet att man är på en konsert med en artist som var stor för drygt 25 år sen när någon vevar upp en sån där härligt mysig ”halsduk”. Börja omedelbart sälja sån merch igen. 

Man ser en och annan fotbollsspelare tappa humöret dessa dagar.
Men argast av dem alla – det är TV4:s nya tv-polis John Luther.
Han mer eller mindre tuggar fradga.

Såg ni premiären av TV4:s nya brittiska deckare ”Luther” i går?
Visst var den konstig?
Och ännu konstigare blir den, kan jag tala om.
För bortsett från att serien nästan gör någon form av ofrivillig parodi på ett klassiskt upplägg (en härjad men ytterst dedikerad snut retar sina överordnade genom att använda sig av okonventionella metoder – och har förstört sitt äktenskap genom att negligera sin kvinna), så finns det liksom ingen rim och reson i det som händer.
Mordutredan John Luther (Idris Elba, känd från betydligt bättre ”The wire”) beter sig helt enkelt inte logiskt. Han gör konstiga saker. Drar konstiga slutsatser. Och utvecklar konstiga relationer (ni vet den där psykopaten i går – han blir typ kompis med henne).
Och han vrålar jättemycket. Brusar upp för minsta lilla. Slår näven i väggen. Välter bord.
Karln har så kort stubin att han blir komisk. En dramadrottning.
Dessutom säger folk saker som låter som klippta ur en gammal noirfilm – och man undrar lite grann om inte England tar hand om sina gamla.
För den som har knåpat ihop de där replikerna måste ha varit mer eller mindre antik, och borde ha fått gå i pension för länge sedan.
”Luther” är inte en direkt dålig serie.
Men en jättekonstig. Och överspelad.

Och så Ernst Kirchsteiger då.
Hans ”Sommar med Ernst” säsongsstartade i TV4 går. Och det var det gamla vanliga.
Han hade fått tag på ett riktigt läckert objekt att sätta tänderna i – och körde på för fullt med sin väl inarbetade trivseltomtestil.
En stil som fortfarande funkar hyfsat, antar jag – men som känns lite mer industrialiserad och självmedveten, och lite mindre spontan och uppriktig, för varje år som går.
Jag får en känsla av en man som har byggt sitt personliga varumärke så bra att det nästan har tagit över personen bakom det.

I kväll tittar jag på ”In treatment” i SVT2.
En serie som tål att ses om både en och två gånger.

90-tal
”Twin Peaks” (Kanal 9) är en ljuvlig repris.

00-tal
För att inte tala om hur glad man blir av att se ”Sopranos” (SVT) igen.