Dagens tv-krönika av Fredrik Virtanen:

”Buffoon” är ett underbart engelskt ord som är svårt att översätta.
”Tommy Körberg” är så nära man kommer.

Säsongsavslutningen av ”Lotta på Liseberg” på TV4 var den vanliga, vulgärare versionen av SVT:s folkhemsklassiker ”Allsång på Skansen”.
Lotta Engberg är lysande folklig, och till skillnad från Anders Lundin en perfekt sångerska. På minuskontot hamnar bland annat programmets äckliga Bingolotto-koppling och även ett poänglöst och gravt krystat tävlingsmoment med en märkligt lättklädd Carin da Silva ute i vischan.
”Lotta på Liseberg” och ”Allsång på Skansen” påminner om kriget mellan Jay Leno och David Letterman i USA, där den billige Leno gör sådant som fokusgrupper berättat att folk tycker om och där den smarte Letterman försöker tänja gränser.
Skillnaden i Sverige är – än så länge – att det mer kvalitativa drar större publik än konkurrenten.
Det lär ändras nästa sommar. Det inställsamt färgglada och kulturlösa Lisebergsprogrammet lär passera public service-versionen, som inte lyckas bra men som åtminstone försöker bredda programmet och inte bara erbjuda debil barnpop av Eric Saadie, allsång till Björn Skifs ”Michelangelo” och ”Eloise” med Arvingarna.
Till och med den store Tommy Körberg sunkade i går ner sig för att passa in i TV4-konceptet. Det var genant att höra en så vass uttolkare av alla från Allan Edwall till Elvis Costello skämma ut sig med en så gravallvarligt stel version av Neil Diamond-bagatellen ”Red red wine”, mest känd i UB40:s kritvita reggaeversion – som plötsligt framstod som ett mästerverk.
Normalt sett gör ju Körberg bara bort sig när han uttalar sig i olika medier. Nu var han en buffoon även som sångare. Ordet översätts ”narr, pajas”, enligt Nationalencyklopedin, men då missar uppslagsverket att man även bör ha en högt skattad position för kunna vara en buffoon. Och det har Tommy Körberg. Men inte länge till med fler töntframträdanden i inställsam Bingolotto-tv.

I kväll ser jag ”Allsång på Skansen”, SVT1 kl 20.00.

JA
Rickard Olsson, SVT-profil, dök upp som allsångsledare i TV4:s Lisebergsfest. En audition för att ta över efter Anders Lundin?

NEJ
Lasse Bengtson dök upp i en TV4-jingel i en reklampaus. Har egna kanalen missat att han slutat? Eller är allt ett pr-jippo?

Tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Lotta Engberg verkar uppriktigt lycklig över att leda allsång på Liseberg.
Men ta bort de intelligensbefriade tävlingarna.

”Lotta på Liseberg” kommer kanske för evigt att vara ett slags ”Allsång på Skansen 2”. Men det verkar programledaren själv strunta i.
Jag måste erkänna att jag personligen tycker att den här sortens program är klämkäckt smetiga med oftast dålig musik – men Engbergskan är klippt och skuren för sin roll. Hon snackar och sjunger som om hon vore född på scenen. Både artister och publik verkar höga på sommar och sång.
Men varför måste TV 4 klämma in odrägliga tävlingar i sina underhållningsprogram? Som den där man ska gissa på en svensk stad. Allvarligt: Var finns det en jättestor djurpark med maffig delfinuppvisning? Vid en stad som ligger vid Motala ström?
Så svårt. Inte! Då lägger kanalen för säkerhets skull in tre alternativ. Ett hån mot alla tittare över sex år.
Och så detta eviga bingo. Låt allsången tala för sig själv i stället.
Det är alltid spännande med människor som ger sig in på saker man själv inte skulle få för sig att testa. Därför tittade jag på den norska dokumentären ”Det första fallskärmshoppet” i SVT 2.
Reportaget handlade om ett gäng hurtiga guttar som gick en veckas intensivkurs i fallskärmshoppning.
De första tjugo minuterna var en transportsträcka till höjdpunkten, det första hoppet. Det var alldeles för mycket på fokus på instruktion och olika sorters träning. Som tittare vill man ju veta mycket mer om varför de här killarna vill hoppa. Om de lockas av kickar över huvud taget, och i så fall varför.
Själva hoppen var i alla fall vackert filmade, och bilderna lyckades nog delvis förmedla känslan av att hänga där i luften, och föras runt av vindarna. Hisnande. Jag skulle gärna sett det på bio.
Det var rörande när en av hopparna efteråt blev som tokig av känslor, vrålade rakt ut och ringde mamma.
I kväll tittar jag på dokumentären ”Resan till hopp och smärta” om Israel/Palestinakonflikten i SVT 2.
Ja!: ”In treatment” med Gabriel Byrne räddar de sena tv-kvällarna (SVT2).
Nej: Rosa pistoler och botoxberoende. Suck. Jag orkar inte förfasas över  ”Danska Hollywoodfruar” (TV3).