Rupert och Wendi.

TV-KRÖNIKA ONSDAG

Det är som om nyheterna smälter.

Mediemogulen Rupert Murdoch attackeras med raklödder-paj av självutnämnd komiker för att sekunden senare räddas av hustrun Wendis raka vänster mitt under  direktsänd parlamentsutfrågning.

Allt är helt enkelt FÖR konstigt.

Citatet ovan är den brittiske komikern Charlton Brookers kommentar till utfrågningen i går med anledning av avlyssningsskandalen på News of the world.

Verkligheten har plötsligt blivit märkligare än en apa i bastkjol.

Dramatiken kunde följas live på sajter över hela världen (inklusive Aftonbladets)  och kommenterades i realtid av kändistwittrare som George Michael, Piers Morgan och Alec Baldwin.

Där har vi dagens mediesamhälle i ett nötskal.

Och jag sitter klistrad framför datorn som en konstant hög nyhetspundare.

Skandalen har hittills bjudit på ett gäng unika tv-ögonblick. Plötsligt klev romcom-stammaren Hugh Grant fram som Hollywoodhjälte, wallraffade och lurade rep­ortrar att försäga sig med hemlig avlyssningsutrustning fastspänd på kroppen.

Han deltog även i det super­seriösa debattprogrammet ”Question time” på BBC och vann publikens sympatier med sin skärpa.

I utfrågningen av två polischefer, avgående News International-chefen Rebekah Brooks och mediemogulerna Rupert och James Murdoch fick man egentligen inga konkreta svar, endast beklaganden och bortförklaringar.

Men som skådespel var det fascinerande.

Far och son Murdoch påminde om hjärt­löse Mr Burns och hans knähund Smithers i ”The Simpson”s, särskilt när James försökte försvara sin lomhörde pappa.

Slutsats: Han ville inte oroa gubben med sanningen.

Fortsatte worldwideweb-spåret genom­ att se ”Allsång på Skansen” på SVT:s hem­sida. Där kompletteras direktsändningen med en bakom scenen-kamera där man får se nervösa artister halsa vatten.

Man kan även kommentera via Facebook och Twitter, se vilka som checkat in på Skansen och få exklusiva extranummer efteråt.

Ambitiöst och bra, SVT.

I kväll ser jag fine Kenneth Branagh som Kurt Wallander på TV 4 kl 21.

Fredrik Virtanens tv-krönika:

”Jag skulle gärna gå och hålla och ha sönder hennes hand… Jag skulle ännu hellre göra nåt, ja göra någonting jag kan”.
Det var religiös extas med Jakob Hellman – och skandal att Anders Lundin snodde hans extranummer.

Jag säger inte att den ack-så efterlängtade Jakob Hellmans formidabla comebackframträdande i ”Allsång på Skansen” på SVT saknade brister.
Tvärtom, de fanns där.
Och tack gode gud för brister.
Alla begriper inte det. Det är samma personer som inte begriper Håkan Hellström eller Bob Dylan utan föredrar Kent och The Beatles.
Brister ger nerv.
Hela Sollidenscenen skakade av nerv när Jakob Hellman i fulbrun bowlingskjorta för första gången uppträdde för en stor tv-publik. Snillet har ju helt självvalt hållit sig underground sedan han släppte sin hittills enda skiva, ”…Och stora havet” 1989.
Det var extatiskt. Tammefan lika extatiskt som när han gjorde en cover på Madonnas ”Like a prayer” på visfestivalen i Västervik 1993.
”Hon har ett sätt” var ”Allsång på Skansens” höjdpunkt i år, aningen skakig men så nervig och poetiskt popperfekt, fortfarande, att säsongens övriga artister bleknade.
Det enda som saknades var att Hellman istället hade lett allsång till ”Fritiof och Carmencita”, som han ju gjort den definitiva versionen av på en Evert Taube-hyllningsskiva.

Sist av allt spelade Hellman sin största hit ”Vara vänner”, lika fint. (”Det är fortfarande allsång, vi är fortfarande på Skansen, det är fortfarande allsång”, sa han i ett break, som värsta Van Morrison).
Nej, stopp! Det gjorde han ju inte alls. Inte för andra än vi som kollade in websändningen efter programmet.
Det är en skandal att Anders Lundin fick den programtiden med en medioker egen sång under ordinarie sändning. Skandal.
Avgå, producent Gunilla Nilars. På riktigt: avgå. Omdömet sviktar fullkomligt.

I kväll ser jag ”Rapport”, SVT1 kl 19.30.

JA
Pernilla Wiberg, skidåkare (!) som oväntat ledde allsång i ”De bar’ å åk” som en övertänd Pernilla Wahlgren.

NEJ
Kära Anders Lundin, vi har talat om det här: Du skall aldrig, ALDRIG spela dina hemsnickrade barnvisepekoral. Du är programledare, inte Lasse Berghagen.

Fredrik Virtanen

Fine Jakob Hellman står på Skansens scen i kväll för att sjunga allsång. Bara det känns lite…udda. 

Nöjesbladets reporter Anna Sköld träffade Hellman på repetitionen igår och filmade en liten snutt.

Sugen på lite mer Jakob? Kolla in klippet nedan.

Dagens tv-krönika av Fredrik Virtanen:

A capella-sång med ett ostämt Real Group, en kaftankelig DiLeva, en nedfallen barnstjärna, en nervös indiegosse, några stendumma drängar och så en skånsk tant som spelade tre – TRE! – trumpeter.
Magi. Kiviks marknad nästa.

Ja, som det sägs och som tittarsiffrorna skvallrar om: någonting är snett i igen i ”Allsång på Skansen” på SVT1.
Men i år är det inte Anders Lundins fel. Han har aldrig varit vassare. Den gode barnfarbrorns nonchalans är chimär. Alla tidigare säsongers stelhet är bortblåst till samma takt som hans vilsna pretentioner.
Snarare borde pilarna riktas mot programmets år-ut-och-år-in- producent Gunilla Nilars … Tänkte jag… Innan jag i går kväll insåg… Att… Detta… Är… Ju… MAGI!
Detta är svensk sommarunderhållningsteves forntid, nutid och framtid.
Det är Sverige. Så sjukt, så dåligt, så kul, så dumt, så fint. Så kongenialt.
”Allsång på Skansen” kan ha hittat hem. Nu är programmet äntligen det där svenska, folkliga, allomfattande kulturprogrammet som det alltid utgett sig för att vara – nu utan ursäkter (förutom det malplacerade indiesnöret Oscar Linnros).
Drängarna! Real Group! Di Leva! Salem Al Fakir! Och en Gunhild Carling som spelade tre (3) trumpeter.
Alltså: En perfekt line-up av svensk mittfåras finaste freaks.
Jag gillade det. Det var crazy, det var bonnkomik. Men programmet borde gå längre. Varför bara tre trumpeter? Varför inte en trebent åsna och en skäggig dam? Samt en spikmatta till Fakiren?
Gå hela vägen. Bli Kiviks marknad!
Varför försöka lura i någon att ”Allsång på Skansen” är ett mer bredkulturellt alternativ till det storbolagsfinansierat stendumma reklamradioslasket i TV4:s ”Lotta på Liseberg”?
Det var roligt i går. Det blir ännu roligare om Anders Lundin tar med sig hela cirkusen och sänder från Kivik. Och glöm inte hästen.

I kväll ser jag premiären av utrikesmagasinet ”Korrespondenterna” på SVT2 kl 21.00.

NEJ
Salem Al Fakir. En gång musikaliskt barnsnille med pretentioner, nu barnstjärna utan andra ambitioner. Bakvänd karriär.

JA
Di Levas ”Vi har bara varandra” lyfte allsången, men hans svenska popklassiker ”Vem ska man tro på?” hade lyft högre

Det borde vara bättre, vi är värda bättre.
”Allsång på Skansen” var en rejäl b-stärna- och föredettingsfestival.

Vi var ändå runt 1,5 miljoner svenskar som lämnade grillmiddagsborden för att underhållas av det största liveprogrammet som erbjuds om sommaren.
Vi borde suttit kvar under kvällshimmelen.
”Allsång på Skansen” var osedvanligt svagt, och då har allsången inte nått särskilt imponerande höjder tidigare. Produktionsmässigt fungerar programmet som en topptrimmad Rolex, så allt handlar om det redaktionella innehållet  – vilket egentligen bara består av artistbokning.
I går fick vi artister som inte skulle dra 1000 personer om de gjorde en gemensam show i Örebro.
Där fanns inget smakfullt alibi, ingen riktig artist i stil med förra veckans Mikael Wiehe, inga överraskningar (av typen en sjungande stjärna i publiken), ingen lök på laxen.
Ett dumskojigt funkband uppträdde, de heter Movitz och hör hemma en crazy onsdagskväll på Mosebacke tvärsöver vattnet. De stank av Anders Lundins källarteaterfaiblesse. Samma sak med Olivia Stevens, en Zarah Leander-imitatör med välsmort munläder men med besvärande brist på älskvärdhet. Och hon var ändå formidabel jämfört med babbelgubben Christopher O’Regan, som borde överväga att istället leda stadsvandringar i Gamla Stan.
Och så hade vi schlagergänget Timoteij som levererade obefintlig stämsång av ”Fjäril vingad”. Som en skolavslutning i sexan. Eller förlåt, nian kanske.
Darin skulle föreställa kvällens stjärna, men istället stod det klart att han aldrig kommer att växa ur sin allvarsamma stelhet. Den internationella karriär många av oss förutspådde för fem år sedan är avlägsen. Men söt var han och höjde värmen rejält med allsång till Lena PH:s ”Kärleken är evig” (text av Per Gessle, det hade man glömt).
Därpå, som om programmakarna insett att ”det här håller inte, vi måste hitta på en final”, så dök Kikki Danielsson upp och skakade av gamla ”Bra vibrationer”.  Plötsligt var tillställningen som en schlagerbögfest med 80-talstema.
I övrigt: Lundin är bra numer, att han numera slarvar gör honom levande. Och: Kjell Öhmans orkester är grymt tajta.
Det är ett fint program som är värt bättre gäster.

I kväll ser jag ”Fashion” på SVT.

JA
Eva Hamilton, SVT-vd, och Magnus Härenstam, artist, i publiken. Två människor med underbar sommarkarisma.

NEJ
Cotton Eye Joe show.  Föredettingband gjorde smälldålig dumbuskis av USA:s vackra musikarv.