Sherlock (Benedict Cumberbatch) och Watson (Martin Freeman).

Som Al Pacino sa om maffian i ”Gudfadern”: När man tror man tagit sig ur den så drar de en in igen…

Anglofilin är som en sjukdom. På stranden i Ecuador läste jag en bok om engelska excentriker. Nu är jag på väg till Way Out West i Göteborg, men allt jag kan tänka på är sommarens succéserie på BBC – ”Sherlock”.

Steven Moffatt och Mark Gatiss, som även ligger bakom ”Doctor Who”, har lyckats placera detektiven och läkaren i dagens Storbritannien. Sherlock i Benedict Cumberbatchs gestalt är en i hans egna ord ”välfungerande sociopat” medan ”The Office”-Martin Freemans Watson är krigsveteran från Afghanistan. Båda är magiskt träffsäkra i sina rolltolkningar.

Själva mysterierna som ska lösas är ömsom spännande, ömsom lite väl far out. Men dialogen! Rappheten! Intelligensen! Munhuggandet mellan Sherlock och Watson! Godis!

BBC har redan sagt ja till en ny säsong. Och jag skulle bli mycket förvånad om den inte dyker upp i svensk tv inom en snar framtid.