FOTO: STIG-ÅKE JÖNSSON.

De säger att nostalgi är det sämsta som kan hända popmusiken. När man går på konsert för att minnas den tid som flytt. Och om man kisar med ögonen kan man nästan låtsas som att det är den där Brett Andersom man var kär i på gymnasiet som står där vid scenkanten. Allt det där som var ungt och modernt på den tiden man själv var det.

De är lätt att frestas, och jag säger inte att man gör fel.

Men igår var igår och kommer aldrig igen.

Därför går jag inte och ser det gäng som påstår sig vara Suede i Stockholm ikväll. Vad de gör här begriper jag inte. Varför någon vill gå än mindre. Suede var ett fantastiskt band 1992, 1993, 1994. Men inte nu.

Någon som minns ”Head music”? ”A new morning”? Tydligen inte… Ska man vara petnoga är det 16 år sedan de gjorde något som var absolut livsnödvändigt. Det är ett tag sen.

Därför tittar jag istället på ett klipp från ”Love & poison”-videon, ignorerar de tidstypsiska 90-talseffekterna och minns världens snyggaste höftsmiskningar.

Vad jag gör istället för att gå och se Suede (eller ”Suede”)?

Dricker tomtete i en Blå Eld-kopp och tänker på vad Loudon Wainwright sa:

”The good old days are good and gone now.

 That’s why they’re good – because they’re gone”