Al Pacino och John Cazale i ”Gudfadern”.

Konsert. I helgen blåser hårda Göteborgsvindar och ångestladdad nederbörd över huvudstaden. Fina Håkan Hellström tar med sin Hurricane och fyller Hovet med perfekt pop. Jag och mamma och våra tonårsskrik kommer vara där. En enda kommentar om att Håkan inte kan sjunga och jag gör kaos med er.

Webb-tv. För er som missade den fantastiska lilla dokumentären ”John Cazale – i skuggan av Gudfadern” finns chans till gottgöring på SVT Play fram till den 23 november. Cazale spelade den oförglömliga loser-brorsan Fredo i ”Gudfadern” men karriären blev sorgligt kort. Se nu!

TV. Femte säsongen av ”Dexter” är smart, blodig och beroendeframkallande. Jag kan inte få nog av den välanpassade seriemördaren och Debra Morgan, hans citatmaskin till syster. Om att ligga med polischefen: ”I’d rather put out a campfire with my face”. Kan ses på Canal + på söndagar.

Musik. Trött på deltagarna i årets ”Idol”? Jag gillar att drömma mig bort till ”X Factor”, den brittiska motsvarigheten, som har en helt magisk säsong just nu. Youtuba Cher Lloyd + ”Stay” eller Rebecca Ferguson + ”Make You Feel My Love” för att förstå vad jag menar.

Humor. Zach Galifianakis var roligast i ”Baksmällan”. Han är med i bioaktuella ”Due Date” och knäckte som programledare för ”Saturday Night Live”. På humorsidan Funny Or Die har komikern det egna programmet ”Between Two Ferns” där han intervjuar skådespelare. Börja med avsnittet med Sean Penn. Njut.

Krönika i dagens Nöjesbladet:

Göteborg.

Staden, myten, ordvitsen.

Tredje Way Out West avklarad och jag är överkörd av en tiotonstruck.

Vad är det ni gör med mig – Håkan, Henrik och Hurricane?

När man kommer hem från festival är den första fråga som möter en:

Vad var bäst då?

Man kanske drar till med ett The XX, ett The Drums, ett LCD Soundsystem. Naturligtvis total lögn. Det som alltid golvar en i Göteborg är – Göteborg.

Tidigt på fredagen började snacket gå. Alexander Skarsgård, Kate Bosworth och Kirsten Dunst var på plats i festivalvimlet. Hollywoodglansen hade förgyllt Slottsskogen. Joel Kinnaman, Fares Fares, Anders ”Moneybrother” Wendin, fler Skarsgårdar och diverse Söderkisar i dess entourage.

Backstage hade ett område i baren seglats av med rep för att deras gäng skulle få vara ifred från ovälkomna vip-fyllskallar. Samma sak på klubben Park Lane där de efterfestade. Mitt i tisslet och tasslet (”är de fulla?”, ”bråkar de?”, ”hånglar de?”) står Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren några meter bort.

Först DÅ blev jag starstruck.

Av en man iklädd plommonstop och cape.

Därmed är allt som det ska i Göteborg.

2008 var året då Broder Daniels avsked golvade mig i Slottsskogen. Bandets efterfest var mer eftertraktad än Pharrell Williams skumpabjudning med tillhörande tits&ass.

2009 var året då Daniel ”Hurricane” Gilbert spelade sina då outgivna låtar på en efterfest på Röda Sten – inför vännerna Henrik Berggren och Håkan Hellström. Vilka som var festivalens huvudakter? Who knows.

2010 var året då Håkan Hellström spelade hela genombrottsskivan ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” i en konsert som mer liknade väckelsemöte. Eller i mitt fall – årets traditionella överkörd-av-tiotonstruck-ögonblick.

Alla andra konserter under Way Out West bleknade plötsligt i jämförelse.

Vad är en ”Superman returns”-stjärna i glansen av en 36-åring iförd sjömanskostym?

Det ska tydligen till en göteborgare för att bli profet i sin egen hemstad.

Linnros och Hellström. FOTO: ROBIN LORENTZ-ALLARD/VIRGIN.

 Det har gått tio år längre än det känns. Det är ju sjukt lång tid. I någon sorts popsammanhang närmast en evighet. Ändå känns det så mycket kortare, som om nästan ingen tid gått sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” ställde allt på ända. År noll i modern svensk pophistoria, om man så vill.

Det var också senast som ett svenskt debutalbum fullständigt slog undan fötterna på mig och fick allt annat att kännas obetydligt. I det perspektivet är 10 år oöverskådligt långt. Man slutar hoppas. Tänker att det är över. Stannar hos gamla hjältar istället för att söka nytt.

Åren går. Det blir längre mellan kickarna. Man blir hårdare, kallare och mera cynisk. Hjärtat är kanske inte stängt men dörren är svårare att öppna.

Men då och då händer det. Fortfarande och trots allt. En låt, en skiva, en artist som får allt att skälva. Blixtra till som små, små tomtebloss av kärlek i kylan. Och plötsligt tror man på popmusiken igen. Blir sjutton år gammal och blixtförälskad. En Håkan, ett Glasvegas, en Oskar som får blodet att rusa och själen att sjunga.
Just därför tillhör 2010 Oskar Linnros. Åtminstone i min bok.
Hans ”Vilja bli” är rent av ett lika viktigt, lika vitalt kapitel i den svenska sångboken som någonsin ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Det känns åtminstone så nu.
Samma blandning av rött och svart. Samma mix av passion och sorg. Samma febriga balansgång på slak lina i korridoren mellan ångest och extas. Och båda har satt på sina lite för stora hjärtan bakochfram.

Jag vet att det inte gått någon tid alls, att skivan bara funnits i våra liv ett ögonblick. Men behöver jag ha fel för det?
Det finns ju inget mer underbart än någon som tänder hoppet igen. Som får ett förhärdat pophjärta att bulta hårdare. Får en att minnas varför man förälskade sig i popögonblicket från allra första början.
Och ingen förklarar det bättre än Morrissey i The Smiths ”Rubber ring”:

”But don’t forget the songs
That made you cry
And the songs that saved your life
Yes, you’re older now
And you’re a clever swine
But they were the only ones who ever stood by you”