Att jämföra brittiska ”X Factor” och svenska ”Idol” är som att mäta Premier League mot Allsvenskan. I år är nivån där i väst extra hög. Och bäst av alla är den lilla kickersbruden Cher Lloyd, som i gårdagens Halloween-tema gjorde en magisk version av Shakespeare’s Sisters ”Stay”. Tjejen är bara 17 år, herregud, och lyckas kombinera sårbarhet med attityd på en nivå som är häpnadsväckande.

Andra favoriter från gårdagen är tvåbarnsmamman från Liverpool, Rebecca, allvarliga 18-åringen Aiden, 50-åriga Tesco-Mary, de små 16-åriga penntrollen i One Direction och målaren Matt med den ljusa rösten. Treyc och Paije lider av samma problem – de är skickliga sångare men åh så tråkiga – medan tjejgruppen Belle Amie enbart är tråkiga. Den brasilianska charmören Wagner är årets humorinslag och orsak till att Simon Cowell får upprepa orden ”embrace the madness” i varje program.

Uppdatering: Belle Amie åkte ut i söndagens resultatshow efter en duell mot Katie (som jag uppenbarligen helt glömt). Katie är förresten en intressant mediavarelse – avskydd av många för sin attityd, för att publikfavoriten Matt anklagat henne för att ha ljugit om att de haft en relation, för att hon hamnar i skvallerspalterna när hon svimmar på Top Shop (”uppmärksamhetsjunkie”). Den sortens avsky som nästan enbart är reserverad för kvinnor.

Cher påminde mig också om hur många bra låtar det finns som heter just ”Stay” (eller ”Stay with me”). Bäst av alla är den gamla klassiska soulrökaren med Lorraine Ellison. Men det finns fler.

Vackra Marianne Faithfull sa det bra 1965.

The Faces med Rod Stewart vid mikrofonen.

The Ark håller den svenska ”Stay with me”-fanan högt.

Lite Pojkbands-synth med The Hurts.

Krönika i dagens Nöjesbladet:

Göteborg.

Staden, myten, ordvitsen.

Tredje Way Out West avklarad och jag är överkörd av en tiotonstruck.

Vad är det ni gör med mig – Håkan, Henrik och Hurricane?

När man kommer hem från festival är den första fråga som möter en:

Vad var bäst då?

Man kanske drar till med ett The XX, ett The Drums, ett LCD Soundsystem. Naturligtvis total lögn. Det som alltid golvar en i Göteborg är – Göteborg.

Tidigt på fredagen började snacket gå. Alexander Skarsgård, Kate Bosworth och Kirsten Dunst var på plats i festivalvimlet. Hollywoodglansen hade förgyllt Slottsskogen. Joel Kinnaman, Fares Fares, Anders ”Moneybrother” Wendin, fler Skarsgårdar och diverse Söderkisar i dess entourage.

Backstage hade ett område i baren seglats av med rep för att deras gäng skulle få vara ifred från ovälkomna vip-fyllskallar. Samma sak på klubben Park Lane där de efterfestade. Mitt i tisslet och tasslet (”är de fulla?”, ”bråkar de?”, ”hånglar de?”) står Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren några meter bort.

Först DÅ blev jag starstruck.

Av en man iklädd plommonstop och cape.

Därmed är allt som det ska i Göteborg.

2008 var året då Broder Daniels avsked golvade mig i Slottsskogen. Bandets efterfest var mer eftertraktad än Pharrell Williams skumpabjudning med tillhörande tits&ass.

2009 var året då Daniel ”Hurricane” Gilbert spelade sina då outgivna låtar på en efterfest på Röda Sten – inför vännerna Henrik Berggren och Håkan Hellström. Vilka som var festivalens huvudakter? Who knows.

2010 var året då Håkan Hellström spelade hela genombrottsskivan ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” i en konsert som mer liknade väckelsemöte. Eller i mitt fall – årets traditionella överkörd-av-tiotonstruck-ögonblick.

Alla andra konserter under Way Out West bleknade plötsligt i jämförelse.

Vad är en ”Superman returns”-stjärna i glansen av en 36-åring iförd sjömanskostym?

Det ska tydligen till en göteborgare för att bli profet i sin egen hemstad.