Nu går det bara utför.
Tidernas mest ovilliga tv-stjärna – Andreas Larsson från Älvsbyn – knäcktes av sina nerver och lämnade ”Idol”.

Fallet Andreas säger endel om extrem blyghet, norrländskt vemod och naturligtvis tv-producenters känsla för dramatik. Killen som inte tror på sig själv, som inte tror att han är en ”idol”, som är nära att svimma när han står framför en publik skulle i Hollywoodmanuset ha övervunnit sina rädslor och blommat ut till en popstjärne-svan. I verkligheten satte han sig på tåget hem till Älvsbyn.
Det gör mig både glad och ledsen. Andreas enorma motvilja mot att stå i centrum och hans lakoniska livsinställning känns uppfriskande i en miljö av hysterisk självhävdelse och enögda popstjärnedrömmar. Mer nedslående är det att se hans självklara kärlek till musiken förmörkas av en blyghet som troligtvis skulle behöva professionell behandling.
I sina bästa stunder är den soulröst han bär inom sig helt unik.

För varje program närmar sig ”Idol” en uppställning inför höstens fredagsfinaler. För varje program förlorar jag mer och mer av mitt intresse. De glimtar av originalitet och anarki som gör audition-fasen så fängslande ska nu formas i popstjärnemallar och upphöjd karaoke.
Nya jurymedlemmen Alexander Bard har haft som uttalat mål att hitta unika artister. Det är upp till bevis nu.
Mitt hopp står till udda fåglar som androgyna Linni Barresjö och mobbade Mikael Fogelberg – båda endast 16 år gamla.
Var rädda om dem, ”Idol”.

Samtidigt i en annan kanal vann Marit Bergman ”fin-Idol”. Hon fick 81 procent av orkesterns röster i ”Maestro”-finalen mot Ola Rapace.
En härligt obegriplig tv-epok är över.

Ikväll ger jag ”Vad hände med?” på TV 3 kl 21 en ny chans.

Hah!
”Portlandia” – en udda och smart komediserie som hade premiär på satsande kanalen TNT7. Youtuba ”dream of the 90s” för ett smakprov.

Gah!
”Svenska Hollywoodfruar, TV 3, må vara underhållande, men lämnar en bitter eftersmak av unken människosyn och barnuppfostran gränsande till psykisk misshandel. Enough.

Jay sjunger vinnarlåten ”Dreaming people”. Det ser ut såhär. Nu har Minnah intagit scenen också för att avsluta dagens repetitioner.

Världens största lampskärm har just hissats ned från taket och Carola-fläkten står just och brummar här intill. Det brukar betyda shownummer. Minnahs tur att repa snart.

Känns posen igen? De här beende händerna brukar betyda en sak. ”Like a prayer”. Och det gör det. Även idag.

Paus i repetitionerna. Tv-Kristoffer och reporter-Malin fikar med Idol-Olle. Han ser glad ut, sjuklingen.

Om något ser radikalt annorlunda ut när idolerna kör sin andra låt så lovar jag att blogga om det också. Men självfallet kommer en full rapport om deras dagsform senae under eftermiddagen på en nyhetssajt nära er.

Jay goes Metallica i Gbg. Repar ”Enter sandman” tillsammans med fyra krälande dansare. Jay är fenomenal. Dansarna? Not so much.

Powerballader kräfva dessa knäståenden. Jajamen. Dramatiska powerballader måste, som bekant, avslutas med att man står på knä vid scenkanten och ser uppriven ut. Det är visst någon EU-lag på det.

På väg igen. Målet den här gången är Göteborg. Morgonen har än så länge innehållit följande för Martin, Kristoffer och Malin – edra tre utsända i ”Idol”-land (para ihop rätt händelse med rätt person och vinn evig ära och berömmelse):

* Gulliga barn.

* Flottig frulle från Upper Crust.

* Reporter fast i hiss (brandkårsutryckning inkluderad).

Och, vips, dyker Andreas Weise upp på tåget. Som någon sorts hyperenergisk gubben i lådan håller han hov för Nöjesbladets team en stund innan han hojtande glider vidare.

Ingen lär missa honom.

Malmö väntar på idolerna. Ett inte riktigt fullt Malmö Arena väntar på att genrepet ska börja. Full rapport, inklusive plusbetyg på alla låtarna, kommer jag förstås att lämna härifrån. Ni läser alltsammans i morgondagens pappers-Aftonbladet.

/ Martin Söderström

Repet över. Somliga är mer märkta av det än andra, som synes. Andra har pennor bakom örat.

”Idol” gör konstiga saker med människor.