Plats: Psykbunkern, Park studio, Älvsjö.
När: Klockan 11.00, måndag, 14 juni, 2010.
Tilltugg: Kaffe, mackor, mineralvatten, lite caterad varmmat.
Vad: Uppspelning av Kents nya album, ”En plats i solen”, som släpps 30 juni.
Fråga: Ett nytt Kent-album?

Redan?
Förra albumet ”Röd” har knappt hunnit svalna innan Kent ger ut en snabbt inspelad uppföljare. Bandet ville få ut en ny skiva till sommaren. Men de var osäkra på om de skulle hinna.
Arbetet med ”En plats i solen” började strax efter den senaste vinterturnén. Och albumet mixades klart i tisdags.
– Vi ville ta tillvara på energin man får som band under en turné. Stämningen i studion blir mer avslappnad, musikaliskt mer samspelt och ”loose”, säger Jocke Berg.
Beatles-tempot är ett trendbrott för Kent. Vanligtvis brukar varenda skiva föregås av långa förberedelser och noggranna marknadsplaner som bygger stora förväntningar. Men det är samtidigt helt i linje med tidsandan.
Nya plattor är annonser för kommande turnéer, och inte tvärtom. Framförallt för stora och etablerade artister. Kent startar sin nästa turné på Peace & Love-festivalen i Borlänge 1 juli, en dag efter att skivan släpps.
– Vi ville bara kasta ut materialet snabbt, och inte sätta upp det på piedestal. Och utan att få några nervösa sammanbrott över kvalitén.
Jocke Berg tystnar och fortsätter:
– Men det är klart, sista deadlineveckan får man ju panik ändå.
Berg säger också att studion är den ultimata platsen att lyssna på musiken. Det är så här det egentligen ska låta. Ljudet och produktionen saknar de begränsningar som finns i billigare stereoapparater eller hårt komprimerade mp3-filer.
En liten skara journalister får därefter lyssna på ”En plats i solen” två gånger.
Och det lät ungefär så här:

1. ”Glasäpplen”
Synthpop med mjuka, akustiska gitarrer och discostråkar. Vissa ljud verkar vara en sorts passning till ”Musik non stop”. I texten nämns låttiteln ”Taillights fade”, Buffalo Toms fantastiska singel från 1992.

2. ”Ismael”
Så mycket synth att det nästan känns new romance. Mer A-Ha än Depeche Mode. Ismael syftar primärt på en karaktär i Klas Östergrens roman med samma namn, som gavs ut tre år före genombrottet med ”Gentlemen”, 1980. Ismael är också Stina Ekblads obehagliga gestalt i Bergmans ”Fanny och Alexander”. Eller, som Jocke Berg själv säger, ”ett fint namn”.

3. ”Skisser för sommaren”
Tankarna går till 2000-talets U2. Ett stort och arenarockigt ”la-la-la” följs i refrängen upp med ett avmätt ”Åh, säg det igen…”.

4. ”Ärlighet respekt kärlek”
Melodin påminner ibland om en gammal Neil Young-ballad från ”After the goldrush”. Kören i refrängen får låten att likna en psalm som borde passa både festivaler och kyrkor.

5. ”Varje gång du möter min blick”
Mycket på plattan är midtempo. Det här är inget undantag. Saktmodig och grå Kent-rock. Textraden ”ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt” står i bjärt kontrast till skivans vykortsomslag.

6. ”Ensam lång väg hem”
Sången är så lågt mixad att Jocke Bergs röst blir ett intsrument i sig. Den är inbäddad mellan akustiska gitarrer och elektroniska rytmer. Texten om uppgivenhet och högervind och solidaritet gör att ”Ensam lång väg hem” känns som en syskonlåt till ”Vals för Satan (din vän pessimisten)” från ”Röd”. Eller som om Kent spelat in en egen version av Bruce Springsteens ”Long walk home”.

7. ”Team building”
I början känns det som om man lyssnar på Jocke Berg genom en gammal transistorradio. Sen blir det ännu en stabil bilrocklåt med hög komfort och gott om benutrymme.

8. ”Gamla Ullevi”
Afrikanska trummor piskar upp sambastämning bakom en refräng som är 100 procent synth.

9. ”Minimalen”
Synthådran pulserar fortfarande. Det mest uppseendeväackande med låten är att Jocke Berg sjunger om sig själv i tredje person. Precis som, exempelvis, Jerry Lee Lewis och Jay-Z före honom.

10. ”Passagerare”
Långsam ballad. En vardagsdialog mellan två människor som verkar ha svårt att kommunicera med varandra. Det hörs knappt att det är Rebecka Törnqvist som frågar vad Jocke Berg egentligen menar. Albumet avslutas med en fråga:
Vad är min tystnad värd?

José González ger inte så många intervjuer, har jag fått höra. Men någon blyghet märktes inte när jag ville prata med honom om hans medverkan i ”Red dead redemption” (där han gör en akustisk version av ”Far away”). Bitar av intervjun finns i dagens Aftonblad – men bara här på Nöjesbloggen kan du läsa den i sin helhet.

Hur kommer det sig att din låt är med i ”Red dead redemption”?

– Rockstar frågade mig. Jag tyckte det lät som en rolig idé. Jag var hemma och hade precis skrivit färdigt Junip-skivan. Så jag valde en av låtarna därifrån som jag tyckte passade känslan i spelet, och så gjorde jag en akustisk soloversion och skickade över den. Jag fick se lite av spelet i förväg, man red på sin häst och det var lite tåg och så. Det var kul. Jag gav dem två minuter, de frågade efter en längre version eftersom de behövde fem minuter. Så jag fortsatte spela på, det blev en ganska monoton version.

Rockstar är hyllade för sin fingertoppskänsla när de väljer musik till sina spel. Är du medveten om det?

– Det är jag. Jag spelar inte mycket själv, men jag känner till dem. Det enda jag tänkte på är att det är ganska våldsamma spel, men samtidigt tycker jag att det är kul att få vara med! Det är så avancerade spel nuförtiden att det känns nästan precis som filmer, liksom. Det känns kul. Ja, lite smickrande var det. Jag visste att det var en BRA, seriös förfrågan.

Hur pass mycket spelar det roll för dig vilken sorts spel det är? Finns det spel där du inte skulle vilja ha med din musik?

– Det finns det säkert. Jag känner inte till så mycket. Jag vet bara att det finns extremt våldsamma spel, där det mer eller mindre är bara blod. Jag vet inte, då får jag ta ställning då. Det finns säkert något jag skulle tacka nej till.

Hur spelintresserad är du?

– Jag hade en period för sju år sedan när jag pluggade på universitet och spelade mycket. Jag fick inte så mycket gjort den terminen, haha… Då var det Playstation 2, det var en del bilspel. Jag vet inte varför, jag gillar inte bilar på riktigt.

Finns det något spel där du känner att du gärna skulle vilja ha med din musik?

– Jo, förresten, jag glömde säga att jag spelat ”Tony Hawk” väldigt mycket. Det har jag följt ända fram tills nyligen. Jag har hört talas om ”Skate”, men lite medvetet håller jag mig borta från dem. Det skulle vara kul att ha med sin musik i ”Tony Hawk”. Det är en blandning av låtar jag gillar. Punkband och sånt. Det vore kul med en soft låt där. Jag tittade mycket på skatefilmer i min ungdom, och då var musiken väldigt framträdande, en stor del av stilen. Det hörde till.

Finns det någon spelmusik du gillar?

– Nej. Jag har för dålig koll. Men det finns ju klassiker, typ ”Super Mario bros” (nynnar).

Har du sett scenen i ”Red dead redemption” själv? Många säger att det är årets finaste spelögonblick.

–  Jag fick ju den skickad till mig, fast det är ingen färdig scen, utan hänger på vad spelaren gör. Jag såg lite kommentarer på nätet, det var verkligen smickrande! Vissa har hoppat av hästen, och då stannade musiken, och då blev de sura. Andra har ridit långsamt och tittat på solnedgången för att hinna lyssna på musiken.

Jag såg en sajt med låttexter där det står att din version av ”Heartbeats” framförs av artisten ”Sony Bravia”. Hur känns det att bli förknippad med andras verk och produkter? Det är nog många som känner igen dig från Bravia-reklamen, ”OC” och nu ”Red Dead Redemption”.

– I det här fallet och Bravia så har det varit ganska positivt. Sony-reklamen var väldigt egensinnig för att vara reklam. Och det här spelet, med kommentarerna, som du säger, når ut till tonårskillar. Så på så sätt tycker jag det är grymt. Man når en begränsad publik genom att turnera på liknande festivaler och spelas i samma forum hela tiden. Jag tycker det här är ett kul sätt att nå ny publik. Jag väljer ganska noga, jag har managers som sållar åt mig, sedan skickar de vidare sånt jag kan vara intresserad av. Jag är inte superkräsen, men jag tackar säkert nej till hälften. Vad jag vet har jag inte fått erbjudanden om att vara med i spel tidigare.

Varför ville Rockstar ha just dig?

– De skrev att de känner till min musik sedan en bra bit tillbaka, och de tyckte känslan skulle passa spelet. De ville ha en ny låt – det är lite som med film, de vill ha ett soundtrack, och på det ska det vara exklusiva låtar. Då var det enklast att göra en cover.

Många band säger att de når nya fans genom spelen nu när de inte kan sälja skivor längre. Har den tanken slagit dig?

– Nej, inte direkt. Jag ser det som en chans att nå ut till nya, men jag har inget stort behov. Jag har en ganska stabil publik. Jag har inget stort behov av att ta över världen… som Lady Gaga.

Haha, det där tar jag med. Vet du att Kent har fått ett eget ”Singstar”-spel?

– Ja, jag har sett reklamen…

De har fått en del kritik för det, precis som när de gjorde reklam för Sony Ericsson. Hur ser du på den risken?

– Jaaa… Det beror från grej till grej. För min del så med Sony-reklamen så innebar det att jag nådde en väldigt stor publik under en väldigt kort period i Storbritannien. Det ledde till en del tråkiga spelningar där folk bara ville höra ”Heartbeats” – stora festivaler där andra låtar inte funkade. På så vis var det tråkigt personligen. Jag vet inte om det gäller Kent, men jag tror inte det.

Om vi säger så här då: hade du tackat ja om Sony ringt och velat göra ett ”Singstar José González”?

– Jag hade nog funderat på det…

Och vad tror du att du hade kommit fram till?

– I nuläget hade jag tackat nej. Kanske om 50 år, när man har tio album och inte turnerar.

När du är lika gammal som Kent?

– Haha… men när man bara vill betala sina räkningar och hänga på landet med barnen, och inte bryr sig om vad som är ”rätt”.