Samtidigt som ett svenskt parti vill införa lagen om hets mot folkdräkt släpper den politiska powertrion Manic Street Preachers sitt utmärkta tionde album och blir ytterst aktuella.

När: 15 maj 1991.

Var: Norwich Arts Center, England.

Varför: ”The world is full of refugees/They’re just like you and just like me”. ”The Everlasting” (1998).

Historien om Manic Street Preachers liksom ligger och väntar på att bli filmmanus. Den tar sin början när Richey James Edwards på ovan nämnda datum och plats ristar in ”4 Real” med ett rakblad i armen under en intervju med NME. Fyra år senare försvinner gitarristen och textförfattaren spårlöst. Först 2008 dödförklaras han, men trion fortsätter att spara Richeys royalty-pengar.

Under 90-talets andra hälft når bandet arenastatus. Under 00-talet förlorar de den. Men arton år efter debuten ”Generation terrorists”, som skulle blir deras första och sista album, är Manics precis vad vi behöver. Ett band som passionerat, påläst och på riktigt sjunger om medmänsklighet för massorna till en stråkbeklädd fondvägg av ELO.

Av Per Magnusson