Den här fantastiska kvinnan har börjat twittra. Under senare år har Nancy Sinatra (oh ja, Franks dotter) haft en speciell relation till Morrissey, de har bott grannar i Los Angeles, blivit goda vänner och hon har spelat in hans låt ”Let me kiss you”.

När jag berättade att Nancy börjat följa mig på Twitter (hon har som strategi att följa typ alla som följer henne) utbrast min kollega och vän Martin ”jag slutade med Twitter redan 2007” Söderström: ”Det här är ju HUR STORT SOM HELST!!!”

Eftersom Martin är ett av världens största Morrissey-fans ville han att jag skulle fråga Nancy om hennes uttalande om att Moz är ”a great hugger”. Jag frågade alltså när hon senast kramat Morrissey. Några timmar senare kom svaret.

Nu sitter jag här med ett lyckligt stalker-leende på munnen.

Kan bara jämföra känslan med när jag fick ett Direct Message från Slash.

Linnros och Hellström. FOTO: ROBIN LORENTZ-ALLARD/VIRGIN.

 Det har gått tio år längre än det känns. Det är ju sjukt lång tid. I någon sorts popsammanhang närmast en evighet. Ändå känns det så mycket kortare, som om nästan ingen tid gått sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” ställde allt på ända. År noll i modern svensk pophistoria, om man så vill.

Det var också senast som ett svenskt debutalbum fullständigt slog undan fötterna på mig och fick allt annat att kännas obetydligt. I det perspektivet är 10 år oöverskådligt långt. Man slutar hoppas. Tänker att det är över. Stannar hos gamla hjältar istället för att söka nytt.

Åren går. Det blir längre mellan kickarna. Man blir hårdare, kallare och mera cynisk. Hjärtat är kanske inte stängt men dörren är svårare att öppna.

Men då och då händer det. Fortfarande och trots allt. En låt, en skiva, en artist som får allt att skälva. Blixtra till som små, små tomtebloss av kärlek i kylan. Och plötsligt tror man på popmusiken igen. Blir sjutton år gammal och blixtförälskad. En Håkan, ett Glasvegas, en Oskar som får blodet att rusa och själen att sjunga.
Just därför tillhör 2010 Oskar Linnros. Åtminstone i min bok.
Hans ”Vilja bli” är rent av ett lika viktigt, lika vitalt kapitel i den svenska sångboken som någonsin ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Det känns åtminstone så nu.
Samma blandning av rött och svart. Samma mix av passion och sorg. Samma febriga balansgång på slak lina i korridoren mellan ångest och extas. Och båda har satt på sina lite för stora hjärtan bakochfram.

Jag vet att det inte gått någon tid alls, att skivan bara funnits i våra liv ett ögonblick. Men behöver jag ha fel för det?
Det finns ju inget mer underbart än någon som tänder hoppet igen. Som får ett förhärdat pophjärta att bulta hårdare. Får en att minnas varför man förälskade sig i popögonblicket från allra första början.
Och ingen förklarar det bättre än Morrissey i The Smiths ”Rubber ring”:

”But don’t forget the songs
That made you cry
And the songs that saved your life
Yes, you’re older now
And you’re a clever swine
But they were the only ones who ever stood by you”

FOTO: ROSA MERCURIADIS.

Plats: Manchester.
Datum: 3 juni.
På bilden: Lady Gaga, Morrissey och Justin Tranter.
Det finns så mycket att säga om det här att jag blir helt stum.

Att Gagan är nere med Mozzan visste man ju redan (hon är ett stort fan av Stretford-barden). Men att Moz, som avskyr det mesta som spelats in efter 1972, skulle nodda till fame-monstrets hyperelektroniska bonkerspop var mer otippat. Och lite fint. Det är förresten Rolling Stone som publicerat bilden här.