Belgiska Front 242 var dragplåstret på Bodyfest. FOTO: SAMI SINERVÄ.

I helgen var det bodyfest i Stockholm. En endagsfestival i EBM:ens tecken.

Jag var inte där.

Mitt 34-åriga jag har fortfarande problem att pogodansa i takt med 16-åringen i mig. Fick mer än nog av kängor, koppel och rakade nackar redan på gymnasiet och har fortfarande svårt för genrens fans (även om musiken följt mig genom livet) – i synnerhet i grupp.

Men. Att stanna hemma och inte delta visade sig vara extremt korkat. Kollegan Lovisa, som också vet att uppskatta kängsvängig EBM, skickar mig en länk med svenska Spark! som var ett av banden som uppträdde på kalaset.

Om dessa visste jag inte ett smack innan. Det visar sig vara käftsmällshård body – på svenska. Från Falkenberg, bara en sån sak.

Jag är i maskinernas våld från första taktslaget.

Svenska språket understryker visserligen bodyns eviga problem (tuffhetskomplexet, machoidealen, tjockskalligheten – för att nämna tre tunga punkter). Men när något svänger så stramt och hårt som ”Produktion nonstop” är jag beredd att bortse från det.

Du kan börja med nämnda ”Produktion nonstop” här.