I tvåan satt satirikerna och klagade på att svenska politiker är så svåra att driva med.

Samtidigt i ettan satt beviset på motsatsen.

Det var säsongspremiär för ”Babel” i SVT2 – samma tid, 20.00, som statsminister Reinfeldt frågades ut i SVT1.

Det var en extra intressant krock eftersom ett av ämnena i litteraturprogrammet försökte besvara frågan hur den svenska politiska satiren mår egentligen.

Den alltid duktiga programledaren Daniel Sjölin hade samlat tre aktuella satiriker: författaren Lena Andersson, tecknaren Liv Strömquist och tv-mannen Peter Settman. Det blev ett trivsamt förvirrat samtal som mest gick ut på att det inte är lätt att vara satiriker i Sverige i dag då vi har så utslätade, medietränade, photoshopade valaffischpolitiker. Sedan Jan O. Karlsson försvann 2003 har det varit helt hopplöst att få de där riktiga grodorna serverade. Och karikatyrteckningarna dog med Palme, ingen sticker liksom ut längre utseendemässigt.

De tre satirikerna var alltså ytterst överens om att deras yrke var i det närmaste omöjligt.

Synd att de satt där i ”Babel”-studion och inte kollade på grannkanalen.

För då hade de fått en uppenbarelse av stora mått. Där satt nämligen vår statsminister i utfrågarstudion, så illa ljussatt att hans panna såg ut att vara en halvmeter lång. Pannan övergick aldrig i överhuvud, en illusorisk effekt trollade bort själva rundningen, pannan bara fortsatte uppåt uppåt.

Han såg ut som en Conehead, om ni minns. Och det såg nästan ut som att det var en konstgjord mask, att gummi tog vid strax ovanför ögonbrynen.

Det hela var verkligen olyckligt för Reinfeldt, man fick verkligen kämpa ordentligt för att tänka bort den där märkliga effekten och försöka uppfatta vad han faktiskt sa (han klarade sig ganska bra, tror jag).

Som politisk satiriker var det ju straffsparksläge, bara att trycka på knappen, tillverka grejorna och vässa pennorna.

Men de satt som sagt i den andra kanalen och drömde om svunna tider, kroknäsor och mer politiskt frodiga länder.

I bland ser man inte skogen för alla träd.

Eller nåt.

I kväll missar jag inte Zlatan Show i TV6.

He!

Det var för övrigt en urstark start för ”Babel”, som blir bättre och bättre för varje år som går.

Eh?

Mer ”Babel”: Det var skrämmande att höra hur vidriga Mats Gellerfelt och Jan Guillou var mot Louise Boije af Gennäs i radioklippet från mitten av 90-talet.

Mitt i bröllopsyran står det klart:

Vi har fått ett morgonpar i världsklass.

Jag har följt både ”Nyhetsmorgon” och ”Gomorron Sverige” hela veckan.

Och givetvis har det varit väldigt fokus på bröllopet. På gränsen-mycket fokus. Eftersom det är en låtsasvärld, ett fantasi-evenemang, kan rapporteringen bli lite märklig, särskilt när det annars ska vara så allvarligt och seriöst.

Som det här med den rutinerade Ann-Britt Ryd Pettersson (SVT), nu utskickad som bröllopsreporter. Hon försöker göra ett bra jobb, men det blir lite snett. Hon är bra och intresserad när det gäller säkerhet, sämre går det kring blomsterrapporteringen. Fullt förståeligt.

Men bortsett från bröllopshysterin och utomhussändningarna vid slottet så har vi under en tid fått uppleva något alldeles särskilt i svensk morgon-tv. Sakta men säkert har vi fått ett programledarpar i världsklass, ja, en svensk version av klassiska amerikanska morgonduon Regis och Kelly. Jenny Östergren och Steffo Törnquist är så samspelta, avslappnade, proffsiga, roliga, kvicka att det numera är en njutning att få vakna med dem. Det handlar om en unik kemi mellan programledarna, en kemi som vi inte är bortskämda med. Och det handlar om rutin – Regis och Kelly har kört i stort sett varje dag sedan 2001. Och Jenny och Steffo börjar nu få ihop bitarna ordentligt.

Där finns det interna och det skämtsamma, som när Jenny snoppar av och sätter Steffo på plats när det behövs (och det behövs rätt ofta).

Steffo är ju spjuvern, Jenny den ordningsamma – och de kompletterar varandra.

De har roligt ihop, men väjer aldrig för det allvarliga för den sakens skull. Och de är så hemmastadda i studion att de ibland somnar till i reklampausen, och skäms inte för att säga det till tittarna.

Jag har märkt att jag allt oftare blir besviken och lite snarstucken resten av dagen om det är några andra som säger ”godmorgon” i TV4. Jag behöver min dos Jenny och Steffo, jag behöver deras kemi, den smittar av sig och håller i sig under dagen.

De borde jobba varje vardag – precis som Regis och Kelly.

I dag missar jag inte, tja, ”Nyhetsmorgon” och VM-matcherna.

He!

BP bryr sig om mindre värda människor samt/eller småväxta. Att använda ”small people” var inte så smart av den allt pajigare Carl-Henric Svanberg.

Eh?

”Nu är det äntligen sommar…ELLER HUR?”-trailern inför Lotta på Liseberg är så irriterande att jag redan nu spyr på programmet.

/Klas