Mitt bland alla dammiga möbler och tavlor händer det.

Experten i ”Antikrundan” värderar barnboken ”Solo i negerbyn” från 1941.

– Ett exemplar som är bra kostar cirka 1 500 kronor.

Myset väjer inte för någonting. Myset är en ångvält som krossar allt i sin väg. Myset vägrar helt enkelt att sluta mysa.

”Antikrundan” är ett av dessa extremt populära program som tuffar på i mittfåran – ingen ska bli upprörd, allt ska vara lagom harmlöst.

Historia är något som bestämmer värdet på prylar – det är inte liv, död och viktiga lärdomar.

”Antikrundan” lever i en bubbla. En ofta underhållande och trevlig bubbla.

Sen är det dags att värdera böckerna ”Tio små negrers underbara äventyr” och ”Solo i negerbyn”. Böcker där barn bland annat målar sig själva ”med krita, för att bli mer vita”.

– De är ganska gräsliga. Det är väldigt inkorrekt, därför finns det också många samlare, säger experten.

Det finns alltså pengar att tjäna på sin gamla rasistiska memorabilia. Rimligt.

En lysande chans till fördjupning och sammanhang går om intet. Hur hanterar exempelvis sansade samlare denna mörkervärld?

Men ”Antikrundan” har redan gått vidare till nästa pryl.

Myset must go on.

Kvällens trevligaste seriestart var reality-såpan ”Bästa frisören” i SVT 1, där den extravagante kändisstylisten James Brown leder jakten på Storbritanniens nya hårstjärna.

Inte i nivå med de bästa i genren som ”Project runway” och ”Work of art” – men underhållande nog ändå.

Missa för övrigt inte att se den lilla dokumentären ”De bortklippta” på SVT Play. Symboliken i de sista bilderna fick mina tårar att rinna ohejdat.

I kväll ser jag ”The daily show” och ”The Colbert report” från kl 22 på Comedy Central.

Hah! ”Revenge”, TV3. Hämndbonanzan är riktigt rolig tv.

Gah! ”Sveriges värsta bilförare”, TV 4. Det måste ta slut snart.

Först kommer tårarna. Sen tänker jag på världens undergång.
”Vetenskapens värld” på SVT 2 är knappast någon lättsmält kvällsmiddag.

Det ska erkännas att Nobelpriset i medicin och fysik hört till den gråa massa gubb-pris jag inte orkat bry mig om. Men det visar sig ha varit riktigt urbota dumt av mig.
Årets pris bjuder på flera fängslande historier.
Först stackars Ralph Steinman som fick priset i medicin tre dagar efter sin död. I decennier hade han drömt om att få vinna det. Han hade hållit sin cancer stången flera år längre än prognosen. Nu får Steinmans sörjande fru och barn komma till Stockholm och ta emot priset i hans ställe.
”Vetenskapens värld” besökte hans kontor där kavajen fortfarande låg slängd över stolen och papperslappar var spridda över skrivbordet. Skärvor av ett forskarliv där upptäckten av dendritiska celler i början av 70-talet ledde till utökade kunskaper om immunförsvaret. I början var Steinman den enda som såg dessa celler, som kämpade för dem tills han övertygat världen.
Där har vi en Hollywoodfilm med kluvet slut.
”Vetenskapens värld” besökte även fysikprisets vinnare Saul Perlmutter, Brian P Schmidt och forskarvärldens ”barnstjärna” Adam Riess som belönas för upptäckten av universums accelererande expansion.
Jag upprepar: universums accelererande expansion!
Tänk att upptäcka en sån sak. Allteftersom universum växer ökar den okända, mörka energi som i framtiden kommer leda till en nedfrysning av världen.
Mörk energi! Nedfrysning! Tjohej.
Men jag hör ingen panik i SVT:s berättarröst.

Zappar över till sista avsnittet av ”Mitt stora feta syrianska bröllop” på TV 3. Vi får följa uppladdningen till ännu ett bröllop.
Par köper lampor och soffor.
Mer rafflande än så blir det aldrig.

Ikväll ser jag ”Dox: Inside Job”, SVT 1 kl 22.

Hah!
Jag är definitivt road av lajvarkänslan i ”Anno 1790”.

Gah!
”Fråga doktorn” råder oss att torka öronen med fönen. Hur överlevde folk på, säg, 1700-talet?

Lördagshumorn – hur mår den?
Och nu talar vi inte om scenen i ”Så mycket bättre” där de folkkära artisterna Mikael Wiehe och Tomas Ledin idkar vikingasporten rövkrok.

Jo tack, det går faktiskt riktigt bra att ha roligt en lördagskväll i tv-soffan. Men det börjar inte lovande.
I ”Helt magiskt” på SVT utför tre illusionister och deras kändismedhjälpare ett antal sömniga nummer och sedan röstar publiken fram  vilka som ska få ett straff (i det här fallet gå på glödande kol). Orsaken till att de straffas är högst oklar. För att de är mest populära? För att de är sämst? För att folk vill se dem plågas? Jag vill straffa alla för den timme av tristess jag genomlidit.
”Extra extra” på TV 3 är ett klassiskt panel-program – fyra komiker, två gäster och en skojfrisk programledare. Chockerande nog är det riktigt bra. Tidigare P3-mannen Jesper Rönndahl (”Pang Prego”, ”Hej Domstol”) är en självklar, rolig och aningen förvirrad programledare. Nördhumorn när André Wickström går in i kaklet i sina försök att härma Super Mario, Chewbacca och Kalle Anka som drar en lina är ganska lysande.

Närmare midnatt bjuder SVT och Kanal 9 på två av kvällens höjdpunkter – ”Jonathan Ross Show” och ”Saturday Night Live”. Det ena extremt brittisk, det andra klassiskt amerikansk.
Jonathan Ross är ö-rikets mest populära pratshow-värd som skapar krigsrubriker när han byter kanal och hamnar i kontroverser när han öppnar munnen (minns när han och Russell Brand busringde till Manuel i ”Pang i bygget” och fick sparken). Ross är extravagant och tar mycket plats, men det är i mötet med gästerna han blir riktigt bra – den här veckan bland annat Helen Mirren.
Gästvärd för SNL var Jason Segel som tog med sig Kermit och Miss Piggy från den nya ”Mupparna”-filmen. Nivån på skämten var som vanligt ganska ojämn. Men all respekt till Segel för hans helhjärtade deltagande i den hittills äckligaste i serien av ”The Kissing Family”-sketcher där temat är en familj som står obehagligt nära varandra.
Och all respekt till Kanal 9 som förhandsvisar avsnitten i sin play-tjänst redan två dagar efter sändning i USA.

Ikväll ser jag ”En idiot på resa” SVT 1 kl 21.30.

Hah!
Viasat försöker vinna tillbaka publik till TV 3 genom att locka med Premier league-fotboll. Jag är inte särskilt svårflirtad.

Gah!
Jag älskade första säsongen av ”Downton Abbey”. Men nu ser jag tendenser till tomgång, upprepningar och manustorka. Sjukt deppigt.

Det måste ha varit en fylleidé som spårade ur.
Jag kan inte se någon annan anledning till att Kanal 5 har grävt upp ”Kär och galen” ur den tv-grav som borde ha lämnats oskändad.

Det var ett kitschigt och heltöntigt program redan i början av 90-talet när Lotta Engberg ledde det på TV 4. Minns bara det bisarra i att det vinnande paret efter giftermålet i studion skulle spela minigolf och tävla om en bil.
2011 tycker någon heltidsironiker att det vore helfestligt att väcka upp programformatet igen. Golfen och 90-talsmodet är borta, men resten är sig ganska likt. Skillnaden är att nyhetens behag är borta. Vi har genomlevt nästan 20 år av nakenchocker, lekprogram och reality-tv.
Det finns inget särskilt galet med ”Kär och galen” längre. Bara något mycket tråkigt.
Vanligtvis proffsiga programledaren Sofia Wistam känns oinspirerad och kläcker plumpa skämt som ”önskar ni tjejer att ni bantat nu?” när de blivande makarna klamrar sig fast vid varandra upphängda i taket i en tävling. Nervösa skratt. ”Och kanske önskar ni killar att ni tränat lite mer?”
Nej, fram med vitlöken och korsen – låt oss jaga år 1993 tillbaka ned i graven.

SVT 1 har en av sina starkaste dagar i veckan med dokumentärserien ”Dox: Vodkafabriken” och Leif GW Persson-frossa i ”Veckans brott”.
Jag har även en fäbless för myspyset i urtrevliga ”Sommarpratarna” innan dess. Nivån av intresse växlar från vecka till vecka beroende på sammansättningen av deltagarna vid middagssamtalet.
Igår var det Caroline af Ugglas show. Claes Hultling, Bodil Malmsten, Maria Akraka och Håkan Lans fick kämpa om det lilla utrymme som blev över.
Men den irritation som kunde ha uppstått såg ut att avväpnas av sångerskans öppenhet och insikt om sin egen svada. Man kan avbryta, man kan argumentera och man kan avbryta en avbrytare utan att det behöver bli så dramatiskt.
Den toleransen och dynamiken gillade jag med gruppen.
Men lite mer plats åt kloka Bodil Malmsten hade jag önskat.

Ikväll ser jag ”Homeland”, SVT 1 kl 22. Allt annat vore förkastligt.

Hah!
”Värsta pojkvänsakademin” i TV 3 undervisar sina adepter i ”mogenhet”.

Gah!
Uppfostra vuxna män, kära ”pojkvänsakademi”? Den sunkigaste människosynen ringde och ville ha sin monumentala dumhet tillbaka.

Nu går det bara utför.
Tidernas mest ovilliga tv-stjärna – Andreas Larsson från Älvsbyn – knäcktes av sina nerver och lämnade ”Idol”.

Fallet Andreas säger endel om extrem blyghet, norrländskt vemod och naturligtvis tv-producenters känsla för dramatik. Killen som inte tror på sig själv, som inte tror att han är en ”idol”, som är nära att svimma när han står framför en publik skulle i Hollywoodmanuset ha övervunnit sina rädslor och blommat ut till en popstjärne-svan. I verkligheten satte han sig på tåget hem till Älvsbyn.
Det gör mig både glad och ledsen. Andreas enorma motvilja mot att stå i centrum och hans lakoniska livsinställning känns uppfriskande i en miljö av hysterisk självhävdelse och enögda popstjärnedrömmar. Mer nedslående är det att se hans självklara kärlek till musiken förmörkas av en blyghet som troligtvis skulle behöva professionell behandling.
I sina bästa stunder är den soulröst han bär inom sig helt unik.

För varje program närmar sig ”Idol” en uppställning inför höstens fredagsfinaler. För varje program förlorar jag mer och mer av mitt intresse. De glimtar av originalitet och anarki som gör audition-fasen så fängslande ska nu formas i popstjärnemallar och upphöjd karaoke.
Nya jurymedlemmen Alexander Bard har haft som uttalat mål att hitta unika artister. Det är upp till bevis nu.
Mitt hopp står till udda fåglar som androgyna Linni Barresjö och mobbade Mikael Fogelberg – båda endast 16 år gamla.
Var rädda om dem, ”Idol”.

Samtidigt i en annan kanal vann Marit Bergman ”fin-Idol”. Hon fick 81 procent av orkesterns röster i ”Maestro”-finalen mot Ola Rapace.
En härligt obegriplig tv-epok är över.

Ikväll ger jag ”Vad hände med?” på TV 3 kl 21 en ny chans.

Hah!
”Portlandia” – en udda och smart komediserie som hade premiär på satsande kanalen TNT7. Youtuba ”dream of the 90s” för ett smakprov.

Gah!
”Svenska Hollywoodfruar, TV 3, må vara underhållande, men lämnar en bitter eftersmak av unken människosyn och barnuppfostran gränsande till psykisk misshandel. Enough.

Att vara idrottspensionär är det nya svarta.

Förutom eviga föreläsningsturnéer, kalsipper och tofflor är folkets sug efter att se dem tävla mot varandra i tv helt bottenlöst.

 ”Mästarnas mästare” var årets stora tv-monster, vid sidan av ”Så mycket bättre”. ”Superstars” i TV 3 är mästarnas lillebror.

Tävlingsgrenarna är mindre plojiga. Det är rodd, cykling, simning – ”riktiga” grenar. Deltagarna är en mix av aktiva och pensionärer, kaxiga (Frank Andersson, Patrik Sjöberg, Veronica Wagner) och Stenmark-stoiker (alla skidåkare, på längd och höjd).

Första avsnittets lagbygge med tillhörande skolgympa-mobbing engagerade. Mitt hjärta högg till när just Jörgen Brink blev vald i sista omgången. Skidåkaren med de ledsna ögonen som sumpade ett till synes säkert VM-guld i stafetten i Val di Fiemme 2003.

– Man får väl försöka visa att man kan nåt då, var hans lakoniska kommentar.

Sen måste jag erkänna att själva tävlingsgrenarna gör mig måttligt upphetsad. Vetskapen om att Patrik Sjöberg är aningen bättre än Anders Järryd på fjärilssim sorterar jag in i mitt hjärnbibliotek under kategorin ”bisarr

Mer obskyrt blev det i ”Vad hände med?” – en ny serie på TV 3 där Alex Schulman, Pernilla Wahlgren, Jonas Gardell och Ann Söderlund sitter runt ett bord och funderar över vad som hänt med kändisar som lämnat rampljuset. Ett roligt upplägg som särskilt Wahlgren och Gardell går igång på. Deras samtal är den stora behållningen när inslagen med de glömda kändisarna ibland slarvas bort rejält.

Att låta Hollywoodfrun Maria Montazami intervjua ”Baywatch”-Hobie är en rolig idé, men att hon inte alls ställer frågan om hans medverkan i ”Celebrity Rehab” nyligen känns märkligt.

Sveriges första manliga strippa, Glen Spove, som dök upp i studion var ännu ett ovårdat guldkorn. Jag vill fanimig veta vad karln sysslat med efter strippkarriären. Men då går redan eftertextern

Ikväll kommer mamma på besök. Då ser vi ”Bonde söker fru”, TV 4 kl 20.

Hah! 

I släktforskarprogrammet ”Vem tror du att du är” i SVT 1 fick Dregen lära sig mer om det gamla brottet ”lönskaläge”. ”Det kommer väl ett Winnerbäck-album som heter det snart”. Lysande.

Gah!

”Kaos i Båstad”, Kanal 5. Jag blir inte chockad, bara uttråkad.

”True talent” letar efter ”Sveriges näst bästa röst”.

Med kokett stöddighet modifierar sångcoachen Tommy Körberg programmets budord.

Och höstens nya ”Idol-dödare” kan mycket väl lyckas i sitt uppsåt.

Ännu en talangsåpa? Suck.

Jury, publik, offentlig hyllning eller förnedring, askungesagor, stjärnfall, floder av tårar och dramatik. Vi kan vår läxa utantill.

Ändå sitter jag där och snyftar när tidigare mobbade Sara, 32, lyckas elda upp publiken med sitt uppträdande och man ser hennes pappa stå och gråta av stolthet bakom scenen.

Det är hjärtskärande vackert.

För TV 3-satsningen ”True talent” är ”rösten det enda som betyder nåt”. I en talangsåpevärld där utseende, utstrålning och produktpaketering tagit över allt mer känns det befriande – om än inte utan lömsk baktanke.

Programmet tar tacksamt på sig rollen av ”the good cop”.

– Hade det här funnits för några år sedan hade jag sökt, säger Danny Saucedo, en av programmets tre coacher i en tydlig ”Idol”-diss.Tillsammans med en lätt blasé Tommy Körberg och engagerade Pernilla Andersson väljer han ut sina personliga favoritröster och ställer dem inför en publik uppdelad i tre åldersgrupper – unga, vuxna och äldre. Minst hälften av varje grupp måste gilla deras röster för att de ska komma vidare till sina coachers träningsläger.

Publikmomentet är knäckande förfärligt – och fint. Grupperna sitter bortvända och kan bara höra rösterna, men allt eftersom de röstar ”ja” vänds läktarna emot scenen och sångaren.

Lättnaden och glädjen är överväldigande. Samtidigt blir det tv-tortyr när möblerna står kvar och sångaren isande kyligt avvisats av sin publik.

Man hoppas att det faktum att de trots allt blivit utvalda kan trösta.

Mer tårar? Ja, tack. SVT 2 visade den gripande dokumentären ”Välkommen till helvetet” om den lovande pingisspelaren Alexander Ritcheys resa in i missbruk, tvångsvård, fängelse och kolsvart mörker.

Se den på SVT Play fram till mitten av september.

I kväll ser jag ”Breaking News” kl 22 på Kanal 5.

Hah! ”Historien om Doktor Död” på SVT 1 – en fantastisk liten Golden Globe-vinnande tv-film med en lysande Al Pacino i rollen som Jack Kevorkian.
Gah! Om det finns någon rättvisa i tv-världen får tråkiga ”Fångarna på Fortet” stryk av ”True talent” i kampen om tittarna.

SVT:s lördagspremiärer är så sympatiska att jag vill bjuda dem på söndagsmiddag.

Lena Philipsson äger nya ”Gäster med gester” och Ola Salo är en perfekt första gäst i ”Tack för musiken”.

Mina förväntningar på nypremiären av gamla klassiska ”Gäster med gester” var lägre än den amerikanska börskursen. Sällskapsleken charader luktar alltför mycket flåshurtig konferensfylla.

Här är ännu ett gammalt programformat som plockats upp på nytt i kölvattnet av ”Har du hört den förut”, ”Kär och galen” och ”Fångarna på fortet” för att nämna några.

Återuppståndelsen sker i en schizofren mix av nostalgi, längtan efter trygghet och ren brist på fantasi.

”Gäster med gester” ser ut ungefär som det gjorde när vi lämnade det 1999. Det enda nya momentet är att de ”charaderar” ut lagens sista deltagare.

För ärligt talat: Behöver vi så mycket mer egentligen?

De nya deltagarna är entusiastiska. Anton Lundqvist som var en så irriterande sidekick i ”Allsång på Skansen” hamnar äntligen i ett sammanhang han behärskar. Programledaren Rickard Olsson håller tyglarna med bitsk humor och Lena Philipsson är programmets drottning – duktig på gesterna, genial i gissandet. Dessutom är det uppfriskande att se en svensk originalidé i dagens formatköphets – skapad av de legendariska tv-profilerna Lennart Swahn och Karin Falck.

”Tack för musiken” bjuder på en lurig Niklas Strömstedt och en självlysande Ola Salo. Musikpratet är ofta befriande nördigt och detaljrikt – vi får lära oss ”Jimi Hendrix-ackordet” och Salo avslöjar några av sina musikaliska ”stölder”. Låtarna är fina och kärleksfullt framförda.

Samtidigt är det livsfarligt att sätta Ola Salo på en scen. Han tar lätt över, blir en publikdomptör, beroende av dess reaktioner.

Balansen med stunderna av allvar och total närvaro blir fascinerande. När han pratar om hur man alltid fuskar som artist känner man en doft av allvar, en förnimmelse av något sårigt som gör programmet verkligt intressant.

Jag kan tänka mig att Strömstedts ärliga intresse kan få vanligtvis svårintervjuade artister som Lars Winnerbäck att öppna sig i kommande avsnitt. 

Ikväll ser jag ”Wallander: Sidetracked” kl 21 på TV 4.

Hah! Premier League-fest i TV 3 och Vuelta a España-premiär på Eurosport. Sportporr!
Gah! ”Postkodmiljonären”, TV 4. Det bara pågår.

Söndag och det är inte meningen att man ska ha kul.
Eller hur, kyrkan?

Tystnad är kanske ett osexigt ämne för en dokumentär. Men jag ser många intressanta infallsvinklar – som hur högljuddhet premieras i samhället i kontrast mot olika religioners idealiserande av tystnad.
Härmed vill jag även slå ett slag för den underskattade obekväma tystnaden.

Den brittiska dokumentärserien ”Den stora tystnaden” var dock smalt nischad på enbart kristna föreställningar och första avsnittet brutalt platt. Ett gäng britter skickades på klosterretreat för att vara tysta tillsammans med ett gäng gråa munkar.
Syftet med att vara tyst är att kunna höra Guds röst, inse att man både bär på positiva och negativa tankar och därefter uppnå ”purity of heart” – ett rent hjärta.
Aha, så människan är inte helt igenom god? Heureka!
Jag tror säkert att många skulle ha nytta av att vara tysta lite oftare. Men behöver man ett gäng munkar och tre avsnitt för att komma fram till den banala sanningen?

SVT 2 och Discovery Channel visade samtidigt varsin dokumentär om terrorattentatet i Norge. Skildringar av händelser som ligger så nära i tiden blir automatiskt ganska distanslösa.
”Terrordåden i Norge” har producerats av den norska tv-kanalen NRK och skildrar händelseförloppet som vi redan fått beskrivet upprepade gånger. Mest gripande var bilderna strax innan massakern – där ett tv-team följde med Gro Harlem Brundtland till Utöya i något som säkert var tänkt att bli ett dussinreportage för att fylla upp sommartunna nyhetstablåer.
Bilderna av regnblöta ungdomar och den där särskilda frihetslyckan bara första vistelsen borta från föräldrarna kan skapa känns sorgligt olycksbådande. Några minuter senare kommer flera av tonåringarna att mördas kallblodigt.
”Norway massacre: The killers mind” på Discovery fokuserade däremot fullt ut på mördaren och samlade ett gäng internationella ”experter” för att spekulera i hans psykiska tillstånd.
Jag tvivlar på att någon blev så väldigt mycket klokare.
Men ur ren fascinationssynpunkt var den lyckad.

Ikväll ser jag ”In treatment”, SVT 2 22.45.

Hah!
”Engelska antikrundan” – VM i kufar, märkliga föremål och obskyr historia. Ljuvligt.

Gah!
Varg Veum – Norges försök att ge igen för Johan Falk?

Jon Hamm som Don Draper.

Skilsmässor och förvirring.

Framgången förbytt till ovisshet.

Och ”Mad men” har aldrig varit bättre.

Egentligen skulle jag inte tittat alls. Det var ett löfte. Hade tummat på det, rent av. Dealen var att vad som än hände vänta tills dvd-boxen släpps (oklart när det sker, i och för sig) för att sedan plöja hela tjottaballongen i ett svep. Det gick åt skogen. Karaktären är svag och jag har ändå aldrig förmått mig att säga nej till någonting som helst. Så när fjärde säsongen av ”Mad men” (Kanal 9) vevade igång i svensk tv var det bara att ge efter. Det är ju trots allt världens bästa tv-serie sedan ”The shield” vi pratar om här. Exakt hur briljant berättelsen om reklammakarna på Madison Avenue är behöver jag knappast skriva. Hur välskriven, välspelad och visuellt fulländad den är har redan beskrivits i ord av varannan människa med ett tangentbord och en tv. Och med tanke på den explosiva brygd av ruin och tillförsikt som säsong tre slutade i fanns all anledning att längta lite extra. Jag gjorde rätt.

Där andra serier som nått sådan framgång hade kunnat unna sig att gå på tomgång någon säsong eller två gör ”Mad men” precis tvärtom. I stället för att stagnera kastar man spelplanen över bord, spränger det gamla och kastar sig huvudstupa ned i något kallt, svart och okänt.

Ett genidrag, om ni frågar mig.

Sterling Cooper har bytt namn, anställda och framgången är inte längre självklar. Don Draper (Jon Hamm är – som alltid – fantastisk) tappar allt mer fotfästet i ungkarlstillvaron och en redan laddad serie fick plötsligt helt ny luft under vingarna. Frågan är om ”Mad men” varit bättre, eller mer laddat, än just nu.

I kväll tittar jag på ”På spåret” (SVT1).

Hurra 1

”Sportspegeln 50 år” (SVT2). Tv-historia. På riktigt.

Hurra 2

”Alfredson och söner” (SVT1). Fascinerande. På riktigt.