Krönika i dagens Nöjesbladet:

 

Göteborg.

Staden, myten, ordvitsen.

Tredje Way Out West avklarad och jag är överkörd av en tiotonstruck.

Vad är det ni gör med mig – Håkan, Henrik och Hurricane?

 

 

När man kommer hem från festival är den första fråga som möter en:

Vad var bäst då?

Man kanske drar till med ett The XX, ett The Drums, ett LCD Soundsystem. Naturligtvis total lögn. Det som alltid golvar en i Göteborg är – Göteborg.

Tidigt på fredagen började snacket gå. Alexander Skarsgård, Kate Bosworth och Kirsten Dunst var på plats i festivalvimlet. Hollywoodglansen hade förgyllt Slottsskogen. Joel Kinnaman, Fares Fares, Anders ”Moneybrother” Wendin, fler Skarsgårdar och diverse Söderkisar i dess entourage.

Backstage hade ett område i baren seglats av med rep för att deras gäng skulle få vara ifred från ovälkomna vip-fyllskallar. Samma sak på klubben Park Lane där de efterfestade. Mitt i tisslet och tasslet (”är de fulla?”, ”bråkar de?”, ”hånglar de?”) står Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren några meter bort.

Först DÅ blev jag starstruck.

Av en man iklädd plommonstop och cape.

Därmed är allt som det ska i Göteborg.

 

2008 var året då Broder Daniels avsked golvade mig i Slottsskogen. Bandets efterfest var mer eftertraktad än Pharrell Williams skumpabjudning med tillhörande tits&ass.

2009 var året då Daniel ”Hurricane” Gilbert spelade sina då outgivna låtar på en efterfest på Röda Sten – inför vännerna Henrik Berggren och Håkan Hellström. Vilka som var festivalens huvudakter? Who knows.

2010 var året då Håkan Hellström spelade hela genombrottsskivan ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” i en konsert som mer liknade väckelsemöte. Eller i mitt fall – årets traditionella överkörd-av-tiotonstruck-ögonblick.

Alla andra konserter under Way Out West bleknade plötsligt i jämförelse.

Vad är en ”Superman returns”-stjärna i glansen av en 36-åring iförd sjömanskostym?

Det ska tydligen till en göteborgare för att bli profet i sin egen hemstad.