Brittiska ”X Factor” är tillbaka. Gary Barlow är oerhört träig som den ”nye Simon Cowell”.

Men Janet, åh Janet! 16 år och från Nordirland gör hon en av de vackraste versioner av ”Your song” som jag nånsin hört.

Helgens mest intressanta musiksåpe-final går av stapeln i England. Igår fick en av de fyra kvarvarande akterna lämna tävlingen, ikväll utses vinnaren.

Förutom sitt solonummer fick varje artist göra en duett. Och deras partners var inte direkt kattskit.

Bäst igår var Rebecca Ferguson, tvåbarnsmamman från Liverpool med den unika rösten. När Christina Aguilera kom ut för att sjunga ”Beautiful” med henne ville man snarast höra mer av Rebecca i stället. Tippar att hon vinner hela tjottabalongen.

Matt Cardle hade en riktigt såsig kväll och valet av Rihanna-låten ”Unfaithful” var inte alls lyckat. Hans röst, som kan låta ljus och innerlig, blev bara gnällig och plågsam som om han höll på att passera en gallsten. Awkward är bara förnamnet. Rihanna däremot – hetare och bättre än någonsin.

One Direction fick sällskap av gamle pojkbandsidolen Robbie Williams i låten ”She’s the one”. Hela framträdandet pendlade mellan fint och ångestfyllt. Ser han inte väldigt plågad ut, Robbie? Vågar nästan inte säga det här, men jag tyckte att penntrollet Harrys insats i ”Chasing Cars” förra veckan var omgångens bästa (men då var det i och för sig en enormt trist lördag).

Min gamla favorit kickersbruden Cher Lloyd har visat sig ha ganska tveksam smak i flera fall – hennes senaste veckofinaler har varit bleka. Nu sjöng hon duett med stolpskottet Will I Am. Plågsamt.

Det blev lilla Cher som fick minst röster och fick lämna tävlingen. Hon var inte allas kopp te helt enkelt, men jag har svårt att tro att det blir det sista vi får se av henne. Bruden är bara 17 år, men har redan en egen stil.

Väldigt klyschig ”What a feeling”-gruppsång också där jag blev lite varm i hjärtat av att få se Aiden Grimshaw igen.

Strax börjar finalen på finalen. Men jag kommer befinna mig på Debaser Medis med The Drums. Känns trots allt helt rätt.

Uppdatering: Matt vann, före Rebecca. One Direction kom trea. Well. Jag skulle ha föredragit Rebecca, men men…

Det finns egentligen inte mycket att säga om helgens X Factor.

Bara titta på klippet ovan.

Tävlingens ständiga hackkyckling Wagner gör Radioheads ”Creep” och det är så bisarrt att min dator först kollapsar (true story). För sammanhangets skull kan man kanske förklara att det är domarna som väljer artisternas låtar (för det mesta). I det här fallet har Louis Walsh valt denna låt – som han väljer att tolka som ”I’m a creep, I’m a winner”. Resten av åhörarna tolkar det naturligtvis som ett tjuvnyp – att han får sjunga ”I’m a creep, I’m a weirdo, what the hell am I doing here? I don’t belong here”, en textrad som majoriteten håller med om.

Varför Wagner är så hatad? Tänk Peppe Eng i ”Let’s dance”. Han var lite rolig, han var en proteströst, men efter ett tag blev folk inte lika roade längre. Sen har gränsen för när hatet blir riktigt obehagligt överskridits med hån av hans brytning och öppen rasism. ”Jag vill påpeka att jag inte är brasilianare, jag är brittisk brasilianare och stolt över det!” sa han i lördagens program.

Precis som förra veckan kändes nivån på programmet väldigt tråkig och karaoke – det fanns ingen jag verkligen gillade. Det enda som var liiiiite fint var One Directions pojkbandssmäktande version av ”You are so beautiful”. Annars nada.

På söndagskvällen röstades två deltagare ut. Den som fick minst röster åkte direkt – Katie Waissel. Efter Wagners och Tesco-Marys singoff valde alla domare att behålla Mary.

Bye bye Wagner. Jag kommer minnas dig främst för den här videon…

Som X Factor-junkie var gårdagens show en brutal påminnelse om vilken tom och näringsfattig godispåse programmet i själva verket är.

Ingen kan väl ha missat att Beatles låtar släpptes på iTunes i veckan? Och att folk uppenbarligen shoppade upp barnbidrag och julklappspengar? Tack Apple för den gigantiska reklamkampanjen.

Så vad hade X Factor för tema i veckan? Just det: Beatles. Nån som anar ugglor i mossen? Att Beatles + iTunes-reklam hårdpluggades i pauserna (och att dollartecken lyste i Simon Cowells ögon) kan ha varit en hint. Katsching.

Showen då? En underpresterande karaokekväll där den enda behållningen var ovanligt koleriska domare.

Bäst var överraskande nog Katie Waissel, säsongens mest hatade (förutom buskis-brassen Wagner). Hon är inte min favorit bland de tävlande – men den här kvällen var hon den enda som lyckades få fram nån slags känsla ur de uttjatade Beatles-låtar artisterna bjöd på (varför ”Yesterday”, ”Help” och ”All you need is love” när det finns en sådan låtskatt att ösa ur?). Simon passade även på att insinuera att det finns vissa tävlande som inte är så trevliga i verkligheten som de verkar på tv och i pressen. Man kan bara spekulera i vilka han menade. Cher? Matt? Paije? Mary? Inte snälla och ödmjuka Rebecca, väl?

Matts ”Come Together” var väl helt ok sångmässigt. Men uppträdandet får fem skämskuddar av fem möjliga. Han ska inte ha boyband-linne och juckande dansare runt sig. Herregud.

Cher brukar ju vara en av mina favoriter. Men nu kändes det bara Celine Dion-tomt.

Tonårspojkarna i One Direction har lärt sig några fler harmonier. Och nu står de på en plattform och sjunger. Hejdlöst fånigt.

Fina Rebecca är ju tyvärr lite lost. Just nu får man känslan att hon blir allför styrd av sin coach, produktionen och alla som vill förpacka henne som nån saggig retro-soulcrooner. Enormt trist version av ”Yesterday”.

Tesco-Mary lät som… Tesco-Mary. Men i den svaga konkurrensen: ok.

Paije… Så urbota fånig version av ”Let it be”. Vitklädd kör och wailande från helvetet. Om han slutade se så nöjd ut över sin röstonani kunde jag kanske vara mer tolerant.

Wagner brukar mixa ihop två låtar i varje nummer. Nu mixade han ihop tre låtar. Tre gånger så plågsamt. That joke isn’t funny anymore. Däremot känns självklart publikens buande obehagligt. Och ett plus till att han uttalade Tucson som ”takson”. Cheryl Cole tog upp programtid till att ställa honom till svars för sina uttalanden om att hon ”plockats upp från council estates”. Han menade att han felciterats, att han menat att han var imponerad över hur långt hon tagit sig och att hon är en ”prinsessa”. Tror definitivt han kan förlora popularitet på att ge sig på folkets älskling Cheryl.

Vem som åker ut i kväll? Paije? Wagner? Mary? No idea.

ps. Nej, det är väl inte att jag blir förvånad över att programmet är kapitalistisk scheisse. Men även kapitalist-skit kan ju vara bra (det är delvis därför folk köper det). Nu var det dålig kapitalist-skit. ds

Uppdatering: Paije blev utröstad, efter en bottenduell med Cher. Tre av domarna röstade kvar Cher. Wagner hänger dock också kvar, vilket kanske Katie ska vara tacksam. Nu är han i skottgluggen för ett enormt hat (tänk Let’s Dance-Peppe gånger tre miljoner).

Elton John-tema i lördagens X Factor. Man anar självklart producenten Simon Cowells tonårstrotsiga tanke bakom detta – den brittiska sångdivan gick nämligen till attack på programmet i början av hösten. Cowell hade försökt värva honom som domare men tji fick han.

”It’s become boring, a***-paralysingly brain crippling” sa Elton.

Roligt. När han utvecklar kritiken har den stora poänger.

Jag ber om ursäkt på förhand – men brittiska X Factor är som ett gift. Lördagens tema var American Anthems – ett tema som tolkades ganska fritt. Bäst var nog Rebecca Ferguson – den 24-åriga tvåbarnsmamman från Liverpool som förutom sin askungehistoria bjuder på en unikt vacker röst och en klädstil som mer utstrålar 60-tal och Dusty Springfield än 00-tal och övergående trender. I går knäckte hon Bob Dylan-låten ”Make you feel my love”.

Målaren Matt Cardle var också tillbaka efter en lite svagare insats förra veckan. ”The First Time (Ever I Saw Your Face)” hade en klädsamt tårdrypande inramning (en vän till hans mamma hade dött, deras familj tog hand om de fyra barnen) och killen har en ljus, vacker röst som i kombination med ett maskulint hantverkar-utseende får både unga och äldre kvinnor att greppa telefonerna och rösta tills fingertopparna blöder. Hoppas bara han lyckas undvika James Blunt-fällan.

Älskar även Aiden Grimshaw den här veckan. Han är pretentiös och allvarlig – men jag gillar det. Nu körde han ”Nothing Compares 2 U” i ett hav av eld, intensivt och vackert. Tror dock att han kommer börja få det svårt snart – folk kan nog uppfatta hans stil som lite tillgjord. Men hej, killen är bara 18. Fröet till en stor artist finns där.

Favoriten Cher Lloyd fick överraskande hård kritik av Simon Cowell för sin ”Empire State of Mind” – för mycket ”copycat” sa han. Jag tyckte hon gjorde låten till sin egen, varken för mycket Alicia Keys eller Jay-Z. Sjukt hög klass.

De andra då?

Tesco-Mary Byrne tycktes vara lite ur slag.

Pojkbandet One Direction är söta som kattungar och Cowell utnämnde ”Kids in America” till deras bästa framträdande. De älskas intensivt av röstbenägna småtjejer vilket nog kommer ta dem långt.

Kontroversiella Katie Waissel har hamnat i botten flera gånger och hennes Gwen Stefani-tolkning lär nog parkera henne där den här veckan också. Av någon anledning som jag har svårt att sätta fingret på har hon hamnat i skottgluggen både för brittiska mediers avsky och folkets förakt. Vad som är hönan och ägget? Oklart. En vanlig kommentar är att hon känns falsk. Hon gråter ofta, ”krokodiltårar” anser många, vilket även Rebecca gör, men då blir folk berörda in i hjärteroten. Att inrama Katies framträdande med bilder på hennes gråtande ansikte tror jag kan bli spiken i kistan. Svaret får vi i kvällens resultatshow.

Treyc Cohen och Aerosmith-rökaren ”Don’t wanna miss a thing”? Skickligt röstmässigt, men ack så tråkigt.

Paije försökte sig på en mashup av ”I’m a believer” och ”Hey Ya”. Jag frågar mig hela tiden hur en sån liten pojkman kan få mig så irriterad? Kanske är det käckheten, röstonanin som känns fullkomligt ytlig eller hans babyface. Bah. Bort.

Wagner, Casanova-brassen som betraktas som årets skämt-inslag och prenumererar på alla ”proteströster”, sjöng ”Viva Las Vegas” och ”The Wonder of You” med stark inlevelse. Låt nummer två var överraskande ok.

Uppdatering: Treyc och Katie i botten. Ganska väntat. Nu är det upp till domarna att välja vem som ska få vara kvar och då har jag väldigt svårt att tro att Katie skulle kunna klamra sig kvar ännu en gång. Extra spännande att se vem Cheryl Cole (tjejernas coach) tvingas välja. ”Sophies val”, fast i en extremt mild och glittrig version.

Uppdatering 2: Jag hade fel, fel, fel. Både Simon Cowell och Louis Walsh tyckte Katie var den mest intressanta scenpersonligheten och valde att rädda henne. Cheryl vägrade rösta och därmed vägde Dannii Minogues Treyc-röst för lätt. Well, tävlingen ska nog vara glad över att ha sin drama queen, Katie, kvar. Och nu gråter hon i eftersnacks-programmet och försäkrar att hon är ”sångerska” framför allt. Inte kändisgalen.

Att jämföra brittiska ”X Factor” och svenska ”Idol” är som att mäta Premier League mot Allsvenskan. I år är nivån där i väst extra hög. Och bäst av alla är den lilla kickersbruden Cher Lloyd, som i gårdagens Halloween-tema gjorde en magisk version av Shakespeare’s Sisters ”Stay”. Tjejen är bara 17 år, herregud, och lyckas kombinera sårbarhet med attityd på en nivå som är häpnadsväckande.

Andra favoriter från gårdagen är tvåbarnsmamman från Liverpool, Rebecca, allvarliga 18-åringen Aiden, 50-åriga Tesco-Mary, de små 16-åriga penntrollen i One Direction och målaren Matt med den ljusa rösten. Treyc och Paije lider av samma problem – de är skickliga sångare men åh så tråkiga – medan tjejgruppen Belle Amie enbart är tråkiga. Den brasilianska charmören Wagner är årets humorinslag och orsak till att Simon Cowell får upprepa orden ”embrace the madness” i varje program.

Uppdatering: Belle Amie åkte ut i söndagens resultatshow efter en duell mot Katie (som jag uppenbarligen helt glömt). Katie är förresten en intressant mediavarelse – avskydd av många för sin attityd, för att publikfavoriten Matt anklagat henne för att ha ljugit om att de haft en relation, för att hon hamnar i skvallerspalterna när hon svimmar på Top Shop (”uppmärksamhetsjunkie”). Den sortens avsky som nästan enbart är reserverad för kvinnor.

Cher påminde mig också om hur många bra låtar det finns som heter just ”Stay” (eller ”Stay with me”). Bäst av alla är den gamla klassiska soulrökaren med Lorraine Ellison. Men det finns fler.

Vackra Marianne Faithfull sa det bra 1965.

The Faces med Rod Stewart vid mikrofonen.

The Ark håller den svenska ”Stay with me”-fanan högt.

Lite Pojkbands-synth med The Hurts.