NY Rangers – Chicago 2-1 (Slut)
* * *
De hade bara elva sekunder på sig efter reducering, men ojvoj – det var på ett hårtsrå i en movemver-mustasch att Patrick Kane fick in en kvittering också.
Dock: Rangers var piggare än Chicagos många Sotji-resenärer och vann detta rättvist.
* * *
Bäckis står alltså för mål, av NHL.com att döma på ett slagskott, och en assist i första matchen sedan kalabaliken i Sotji.
Det är jävligt starkt det.
* * *
Yellbear blir ursinnig och slår klubban i flisor när han först, helt briljant, tar bort Big Rick Nash, men halkar i skedet därpå så OS-mästaren får åka i favoritbågen in från sarghörnet och sprätta in tvåan.
Såna gånger säger erfarenheten att man gör bäst i att hålla sig undan smålänningar, så Bodin får gå till Blackhawks-rummet själv och bekräftar senare att jag tog ett klokt beslut…
* * *
Well, nu går jag och bloggen på en, om vi får säga det själva, välförtjänt minisemester över helgen.
Biffar och drajor väntar och vi hörs i början av nästa vecka – lämpligen när Detroit kommer till Jersey på tisdag.
So long!

Cam Talbot är 11.6 sekunder från att få hålla nollan, men då trycker Peter Regin in reducering.
Det är dock väl sent, till och med för Chicago, så Rangers vinner med 2-1.
En liten skvätt till kommer väl sen.

NY Rangers – Chicago 1-0 (Period 2)
* * *
Man vet att regerande mästarna har en night off när de avlossar sitt första skott i perioden när det gått över sju minuter och det går ju att se med blotta ögat att några av de mer tongivande artisterna är sega efter äventyret i österled.
Men eftersom de utvilade hemmaspelarna inte får utdelning, i form av mål, på sitt övertag är det fortfarande match och var så säker, Blackhawks vet allt om hur man, som klichén lyder, hittar sätt att vinna.
* * *
Det ser otrevligt ut när Kryckan får en puck i sidan av huvudet, men han är ju gjorde av det järn man gjuter äkta kaminer med och finns åter på isen i bytet därpå.
* * *
Sicken nystart The Mule har fått på säsongen. Ett mål mot Montreal igår – och två, so far, mot Ottawa ikväll.
I den här formen hade han varit en större tillgång för Pär Mårts i Sotji än vi nånsin hade föreställt oss.
* * *
Hagge var redan från början överlägset bäste Sotji-resenären på isen och är det fortfarande.
Geparder mår uppenbarligen bra av att få vistas i sydrysk vårsol.
* * *
Nu hade det suttit fint med en Wennerholm-vits. På egen hand kommer jag inte på något fyndigare än att Talbot får ta och camma till sig, men den har ju ingen täckning alls, han har ju varit helt okej.
* * *
Överhuvudtaget – 4-0 till Detroit efter en period, borta mot Ottawa, på baksidan av en back-to-back-giv, hur är DET möjligt?
* * *
Nej, John J – dealen är att man såklart måste vara fin när så prominenta karaktärer som Bodin dyker upp i New York.
* * *
Carbomb Carcillo borde synas mer när han möter gamla lagkamrater från Chi-Town, men han nappar inte ens Roszival – gamle Rosie O’ Donnell! – jabbar honom i plytet efter ett minigurgel när Crawford håller på att släppa in en riktig lök.
Tråkigt.
* * *
En annan Sotji-resenär som börjar känna av de nio timmar som försvann är bloggen, så nu ska han fylla på med kaffe igen.

NY Rangers – Chicago 1-0 (Period 1)
* * *
Jag brukar ju hävda att verkliga elitlag som Chicago spelar hockey på en nivå som Rangers inte bara är oändligt långt ifrån utan inte ens…känner till, faktiskt.
Just ikväll spinner mästarna näppeligen på alla cylindrar, jetlaggade och jävliga som alla största stjärnorna är, men vi ser ändå några glimtar av den överlägsna briljansen.
Som när Sugar Kane och Shaw exploderar i två-mot-en-attack och bara drar isär hemmaförsvaret i ett drag.
Sånt finns inte i Blåskjortornas arsenal och i ett slutspelsmöte, hur nu ett sånt nånsin skulle kunna komma till stånd, är det det omöjligt att tänka sig något annat än en sweep.
* * *
Det är dock pigga, hungriga hemmaspelare som, med hjälp av aggressiv och ettrig forechecking som gör inledningsperiodens enda mål och om inte Crawford varit vaken hade det ganska lätt kunnat stå 2-0 också.
Så den gamla tesen om att motivation – eller snarare utvilade ben, i det här fallet – ofta slår klass gäller fortfarande.
* * *
Hagges första insats i matchen består av att han tar fart från egen förlängd mållinje, flyger över isen och sen visserligen tvingas skjuta från långt håll, för att det såklart inte går att ta sig förbi Yellbear, men ändå.
Han ljög inte om att han fick ny energi i Ryssland.
* * *
Man hade ju bespetsat sig på lite mer läktartryck nu när vi återvänt till seriespel i ligan som kallar sig världens bästa, men det är ju ärtsoppskväll i New York, så här är inte bättre stämning än på en match i Bolshoy Ice Dome mellan, säg, Lettland och Slovakien.
Sur-Garden.
* * *
Norris Trophy-kandidaten Duncan Keith visar ren Lidström-klass när han tvingas hänga på Hagge över isen sedan Sharp fumlat bort pucken i powerplay – och avväpnar geparden utan att ta utvisning.
Det kan jag garantera att nästan alla andra aktiva backar i ligan tvingas göra i det läget.
* * *
Aj, nu har till och med Sibner – som inte gör Bodin sällskap här uppe utan sitter på vanlig pressläktarplats – gjort rookie-misstaget och gått hit utan pass.
Då blir det ingen bira.
Det är så löjligt som nånting kan bli, men ingen utlänning köper alkohol på MSG utan pass, om utlänningen i fråga så är 102-årige Stålfarfar.
Så lyssna nu, en gång för alla:
Ta med er passaporte när ni går på hockey i New York! Det är ett måste!
* * *
Vigneault ser osedvanligt taggad ut i Rangers-båset och det förstås, hans känslor för Hawks är inte direkt de varmaste efter alla holmgångar med Vancouver.
* * *
En aspekt på Bäckis-affären jag inte ens hunnit tänka på tidigare kommer upp på pressläktaren i en reklampaus.
– Can you imagine, säger en kollega, if it had happened to a Canadien player two hours prior to the final?
Nej, ha ha, det kan jag inte inte imagine. Då hade Kanada startat krig och de skribenter som nu rycker på axlarna åt hela incidenten skrivit hela romaner om den oerhörda skandalen.
* * *
Bloggen hjärta Uffe Bodin.
För kan ni tänka er, pausen hinner inte mer än börja förrän han helt oombedd kommer knallande med en rykande kopp kaffe.
Så ska det se ut.
* * *
Paus ja, jag hade glömt att vi får riktiga periodpauser i NHL. I Sotji var de över innan jag hann sätta punkt, men nu återstår fortfarande åtta minuter, så här ska njutas!

Det känns mycket lämpligt att Ace Frehleys ”New York Groove” ekar från en radio nånstans i ett rum innanför Rangers-spelarnas gym på Garden under tidiga förmiddagen:
För det är precis som den champagne-höge Kiss-gitarristen sjunger:
”Here I am, again in this city, with a fistful of dollars
And baby, you’d better believe
I’m back, back in the New York Groove
I’m back, back in the New York Groove
I’m back, back in the New York Groove
Back in the New York Groove, in the New York Groove”.
Ja, okej, det är väl i och för sig en fistful of rubels jag har, eftersom jag ännu inte hunnit gå och växla alla egendomliga sedlar som ligger kvar i plånboken efter de talrika besöken hos Eduard i Sotji, men annars känns det precis som i Ace-visan när jag efter närmare tre veckors frånvaro kliver in genom pressingången i the woooorld’s most famous arena.
I’m back!
Nu blir allt verkligen som vanligt igen med kaskadskrivning – copyright: Peter Sibner, det var han som först beskrev det så – från Gardens luxuösa pressbox och vi börjar med läckrast tänkbara scenario.
Stanley Cup-mästarna från Chicago är ju här och startar om grundserien åt oss.
Andra sidan – alltså läsare och kommentatorsspårsskribenter – är ni klara?
* * *
Förvirrad tanke i arla morgonstunden:
Var är mixade zonen?
Nej, just ja – det här är ju bara världens bästa liga, så här är det bara att trampa in i omklädningsrummet.
Där sitter Carl Hagelin och ser väldigt mycket piggare ut än man borde göra efter OS-turnering, hemresa på tio timmar och en tidsomställning som får andra – läs:bloggen – att läsa tidningen upp och ner på morgnarna.
– Ja, det har inte varit några särskilda problem. Jag höll mig vaken länge första dagen jag var hemma och sov sen bra en hel natt och nu är jag inne i det här. Jag känner mig rentav fräschare än på länge, jag fick verkligen mersmak av att spela OS och ser väldigt mycket fram emot att spela resten av den här säsongen och helst gå hela vägen och vinna cupen.
That’s Bork Bork for you.
* * *
Inga trejder verkar ha fullbordats idag heller – ännu, är det kanske bäst att tillägga – men intensiteten i ryktessorlet bara ökar och jag är övertygad om att något stort kommer att inträffa redan innan bilan går på onsdag.
Mest stimmas det nere i Ekeliw-land, i västra Florida, och det så till den grad att känslorna visavi kapten St. Louis börjar härskna som smör som fått stå ute för länge efter frukosten.
Kolla bara denna oförsonliga uppgörelse i lokaltidningen:
http://tbo.com/list/sports-columns-mfennelly/fennelly-st-louis-needs-to-think-like-a-captain-20140227/
Ojvoj.
Var så säker, den tonen har inga journalister i Tampa-trakten någonsin tagit mot helige Martin.
I vad mån det ligger i något i synpunkterna får ni – och allra helst Younblood Ekeliw – reda ut.
* * *
Hagge – som sig bör stolt över OS-silvret – bekräftar intrycket att Tre Kronor växte ut till ett regelrätt brödraskap i Sotji.
– Jag tror aldrig jag varit med om bättre sammanhållning i ett lag. Alltid brukar det finnas nån man stör sig på, men det var verkligen ingen där. Det var otroligt roligt, säger geparden från Södertälje.
Nu ska han gå upp mot några av de bröderna – inklusive kedjekamraten Kryckan Krüger.
– Ja, jag var ofta inne med Hjalmarsson och Oduya också. Väldigt bra killar, en sån som Hjalmarsson träffar man en gång och känner direkt att ”det här är en bra person” och sen visar det sig vara det också. Det ska bli kul att spela mot dem här.
* * *
En amerikansk kollega som också bevakade OS på plats har fått en tung förkylning med sig hem från Ryssland och när vi står utanför Hawks omklädningsrum efter morgonövningarna och väntar på att få bli insläppta säger han nåt om att han inte hittat nån bra medicin.
Då kan inte jag låta bli att dra ett litet Zyrtec D-skämt och åt det får han så roligt att han håller på att hosta lungorna ur sig och jag tänkte ett tag att det skämtet skulle gå att återge, men som Louie CK och andra riktiga komiker brukar säga när de ge ger sig ut på riktigt tunn is:
Too early, right?
* * *
På en annan plats i Rangers-kabyssen sitter Strålle Strålman och ser pigg ut, han med.
Och han har ju inte varit på någon turnering långtbortistan – han har legat på en vit beach i Karibien.
– Helt suveränt var det. Om jag fick ny energi? Verkligen. Men så kommer man hit och tappar den igen, säger han och nickar mot Hagelin och flinar glatt.
* * *
Det kanske är vår vän Hällegerd som förgiftat mitt sinnelag med indignerade synpunkter på DeBoers överdrivna förkärlek för gamla, sega backar ingen annan längre tror på, men hur som helst är min stora förhoppning inför onsdag att Devils trejdar Adam Larsson till ett lag där han kan få verkliga chanser.
Dallas, känns som en bra adress.
Jacob och Teddy får gärna åka med någonstans de också.
* * *
Åker under tidiga eftermiddagen – när jag smyger ut för en lyx-lunch på Nick’s Steakhouse, vägg i vägg med Gardens pressentré – hiss med en städare som har en groda tatuerad i nacken.
Det ser jag tydligt för han står med ryggen mot mig och har i trängseln nacken precis vid min dubbelhaka och det är fanimig en stor, grön groda.
Vad ska det betyda?
En räv bakom örat har jag hört talas om, men en groda i nacken?
Det kommer jag ligga vaken och fundera över om ingen kan förklara.
* * *
Lundqvist får ytterligare några dagar på sig att landa ordentligt i New York-myllan, så Cam Talbot står ikväll.
Bra beslut.
Kungen jobbade hårt i södra Ryssland och förtjänar att få andas lite.
* * *
Säga vad man vill, men vädret var i alla fall bättre vid Svarta havet.
I New York tar vintern aldrig slut i år, det är fortfarande kallt som i Putins hjärta och vindarna skonar ingen.
Nåd, gud, vi ber om nåd!
* * *
Hawks svenska silvermedaljörer har haft det aningen svårare med återanpassningen till nordamerikanska tidszoner, erkänner de utan omsvep.
– Ja, säger till exempel Kryckan Krüger, helt skönt har det väl inte varit. I morse vaknade jag till exempel redan klockan sex. Men därför är det skönt att vi kör igång också, nu har man ju likson inget val.
Nej, coach Quenneville skulle förmodligen ha begränsat överseende med en tupplur i båset under pågående match.
* * *
Ett rykte som gått sedan tidiga förmiddagen bekräftas när de klistrar upp sittplatschemat på den lilla anslagstavlan vid trappan ner till Ekens Lounge:
Smedjebackens egen Bob McKenzie, Uffe Bodin från Hockeysverige.se, gör oss den äran i pressboxen ikväll.
Tur man packade ner en slips i dataväskan idag med.
* * *
Kryckan delar Hagges uppfattning om hur de hade det ihop i Tre Kronors fjärdekedja i Sotji.
– Det var riktigt roligt att spela med honom. ”Gurra” med. Ja, Nyquist. De har lite fart på fötterna, de killarna.
Och precis som förra veckans linemate tycker Blackhawks checking-specialist att det blir skoj att mötas på Garden-isen ikväll.
– Ja, jag hoppas jag får gå upp mot hans kedja. Så kan det nog bli några gånger, konstaterar han.
Bloggen ska hålla noggrann koll på denna eventuella match-up.
* * *
Får mail från bekymrad vän som tycker det är galet att jag bara fortsätter jobba och undrar om jag inte tänker vara ledig alls efter Sotji-racet.
Jodå, jag ville bara vara med när de vevade igång cirkusen på Garden igen.
Imorgon kväll sitter jag på ett bättre stekhus och dricker först en stor draja, fortsätter med en utsökt soppa till förrätt, äter därefter stans saftigaste biff ackompanjerad av ett glas rekommenderad Pinot Noir och rundar av med en konjagare till kaffet, för det är så livet ska levas.
Sen gör jag icke ett enda handtag på hela helgen, ser inte sekund hockey, skriver inte en rad och ägnar ingenting som har med jobbet att göra en endaste tanke.
* * *
I Chicagos omklädningsrum är det nerlusat med både guld- och silvermedaljörer från OS och som självaste Jonathan Toews har platsen intill Kryckan kan man ju inte låta bli att undra om det varit mycket gafflande sedan hemkomsten.
– Nja, han säger inte så mycket. Det är mer nummer 10 i så fall (Patrick Sharp). Men han är mest sur för att han inte gjorde mål på oss, han trodde nog att han skulle göra det.
Men nån måtta fick det ju vara.
* * *
Jag har aldrig tittat tidigare, men i vår verkar det som att man måste börja följa ”Dancing With The Stars”.
För gissa vem som, enligt New York Posts Page Six, ska vara med?
Sean Avery.
Det kan bli TV för historieböckerna.
* * *
Yellbear Hjalmarsson är också något tagen av tidsomställningsproblematiken.
– Ja, jag hoppas på en riktigt holmgång ikväll, så man kommer igång, säger han.
Ja, då kanske han blir riktigt i huvudet igen också, för som det är nu menar bloggens småländske favorit att han inte kan vara riktigt nöjd med sin egen insats i Sotji.
– Noll poäng, noll assist och plus minus noll…det är ju som att jag inte var där överhuvudtaget, suckar tokfan.
Detta alltså från en av turneringens allra bästa defensiva backar, monstret i det redan mytomspunna tre-mot-fem-läget i finlandsmatchen, Henke Lundqvists nye favoritback, självaste femplus-Yellbear…
Ge honom en tackling, Hagge!
* * *
Låtlista i lurarna under denna långa dag på Garden:
The Clash – The Sound of Sinners, Kiss – New York Groove, My Morning Jacket – Thank You Too!, Smokey Robinson & The Miracles – The Love I Saw In You Was Just a Mirage, Elvis Costello – All This Uesless Beauty, Beach Boys – I Can Hear Music, Louvin Brothers – Satan is Real, Elton John – Elton, D’Angeo – Brown Sugar, Mercury Rev – Endlessly, Gene Clark – Life’s Greatest Fool, Nina Simone – Why?, Smashing Pumpkins – Tonight, Tonight och Willie Nelson – Blue Eyes Crying In The Rain.
Ja, jag tänkte någon ville veta.
* * *
Zuke gjorde illa en av sina magiska handleder i Ra-si-a, så Rangers får klara sig utan sin stora offensiva attraktion ikväll.
Han är dock på isen under förmiddagen, så frånvaron ska inte behöva bli så långvarig.
Det är en hård jävel, Zuccarello.
* * *
Får man trashtalka i ”Dancing With The Stars”?
Ha ha, nu har tv-kanalen, vilket det nu är, tagit fan i båten och kommer att få ro som en galärslav.
* * *
Tar mig upp till pressläktaren och just ja:
Vi sitter ju på det här avståndet nu…
Man blir bortskämd under OS-turneringar, när pressläktaren är belägen längst nere vid isen, och upplever alltid en liten comedown när man plötsligt skickas upp i takåsarna igen.
Man kanske borde ta upp frågan med JR på Rangers PR-avdelning och höra om han inte kan revolutionera NHL:s pressläktarfilosofi och placera oss några rader ovanför spelarbåsen här också.
– Yeah, flinar Joe Micheletti, good luck with that.
Hm.
* * *
Alfie är tillbaka i Ottawa med Detroit ikväll – och firar med att antyda att han tänker fortsätta nästa säsong också.
Helt riktigt, varför lägga av om det är roligt och går bra?
Nog bistår väl ni med lite rapporter om hur det går däruppe?
* * *
Estetiskt blir nog NHL inte mer fulländat än när Rangers kör Original Six-ställen och Blackhawks spelar i de vita bortaställen.
De skulle kunna komma hit från Museum of Modern Art och föreviga grannlåten.
* * *
Öh, det blev långt det här.
Men är det nypremiär så är det.
Nu åker vi, mina vänner.
Det är NHL-vardag igen.

Montreal – Detroit 1-2 (Slut, övertid)
* * *
Hästpolo!
Wings tappar till slut in ett baklängesmål, när 29 sekunder återstår, men Montreal får smaka egen medicin. När 28 sekunder (!) återstår av övertidsperioden är Gustav Nyquist – Hästpolo-Gustav – framme och säkrar bortaseger genom att trycka in en retur.
Ja, han borde spelat mer i Sotji också. Då hade det blivit fler mål.
* * *
Jag säger som Thåström, Kmannen – det är ni som är konstiga och jag som är normal.
Jag har alltid haft sena vanor och delar dem med de flesta civiliserade i världen. Bara svenskar äter middag vid sex-sju och tycker det ska vara så.
* * *
Ledsen, men det här går inte längre. Jag är så trött att jag gråter. Jag vill se åtminstone början av Henrik Sedins comeback och så länge jag är vaken är kommentatorsspåret öppet, men snart blir det som jag befarade:
Zzzzz
Men häng med imorrn, då är jag på Garden och ser Rangers spela mot Blackhawks.
Godnatt.

Montreal – Detroit 0-1 (Period 1)
* * *
Inga fler mål i Bell Centre, men det är fortsatt kul att ta titta och även om Habs började köra här på slutet och hade ett fint PP är det framförallt Wings som gör intryck på lilla mig.
De ser ut att ha betydligt mer energi och udd än jag kan minnas från de sista matcherna innan uppehållet och det hade jag inte alls räknat med när så många varit i Ryssland och representerat sina länder.
* * *
Det känns som det kan bli en utmaning att sitta upprätt genom hela den sena Vancouver-matchen, men får jag bara fler sendrag monumentale i foten, som det som i mitten av den här perioden orsakade ett vrål grannarna lär ha undrat en del över, ska det inte vara några problem.
* * *
Som sig bör är det mycket surr om trejder och affärer så här en vecka innan det årliga klimax som kallas trading deadline. Här är dagens stora snackisar.
•Martin St. Louis är alltjämt sårad över att Yzerman inte tog ut honom i OS-truppen och har begärt att få bli trejdad – enligt uppgift till New York.
•Förhandlingarna mellan Rangers och Ryan Callahan har brutit samman och med 99.9 procents säkerhet kommer kaptenen verkligen bli trejdad. Många utgår från att det blir ett rakt byte med St. Louis. Men – St. Louis är med i bilden också. Ja, laget alltså! Blues Och jag gissar att Sather helst ser att Cally flyttar västerut.
•Vancouver kan tänka sig att trejda alla utom tvillingarna och Edler kan definitivt vara på väg, liksom Ryan Kesler. Han, Kesler, lär till och med ha begärt en trejd.
Ojvoj vad exalterande det kan bli de närmaste dagarna.
* * *
Nu kom dom, förtjusande lägligt, med påsen från Jimmy’s och hela lägenheten doftar plötsligt av hickory-rökta ribs.
I’m not in Sotji anymore!

Montreal – Detroit 0-1 (Period 1)
* * *
Det räcker att se två minuter från Bell Center för att inse att påståendet om att internationella turneringar bör avgöras på liten rink när NHL:s bästa deltar måste expanderas:
All hockey ska alltid spelas på den här sortens is!
Det ser plötsligt väldigt trångt ut efter de bandy-artade övningarna i Sotji, men det är otroligt mycket mer intensivt och explosivt och offensivt; i mina jetlaggade ögon ser det nästan ut som på Playstation.
Härligt är det!
* * *
The Mule, som det är mycket trevligt att se i action igen, visar exakt hur stor nytta han hade kunnat göra för Tre Kronor när han slår den målgivande passningen till Bertuzzi i Wings första PP.
Briljant.
* * *
Att kastas rakt in i det här så snabbt efter äventyret i södra Ryssland måste vara rätt omtumlande för Kron Wall of Pain och Plekanec och Big E och Hästpolo-Gustav och Pavel och de andra som flög hem i söndags.
Märkligast av allt:
Det är plötsligt stämning i arena och tryck på läktarna.
* * *
Är det ingen som delar sympatierna för min övergivna kudde?
Det är ju så jag borde ta reda på numret till Eduard och ringa och be honom ta hand om en den gamle trotjänaren, lojalt stöd åt min breda nacke i så många år.
* * *
För mig består den stora omställningen i att se match ensam, utan en vitsare från Brännkyrka, på sätet intill.
* * *
För bara några dagar sedan såg han, som coach för motståndaren, till att utsätta dem för en av karriärens mest svidande förluster.
Nu ska Babcock peppa och inspirera Kronwall, Big E och Hästpolo.
Något awkard måste det vara.
* * *
Ja, MN Johan – NBC har säkert synpunkter, men de väger inte lika tungt som ägarnas och får dessutom ännu mindre tyngd när turneringen ska avgöras i Sydkorea på helt omöjliga tv-tider för Nordamerika.
Jag skulle kunna sätta rätt mycket på att detta var sista gången för NHL i olympiska sammanhang.
Nu blir det World Cup istället – på liten rink!
* * *
Jag fick en rejäl svacka så fort introt var skrivet och skulle slockna direkt om jag lade mig ner i soffan och blundade.
Men istället tänker jag förverkliga en dröm som höjde pulsen under de sista dagarna i Ryssland och beställa hem lite ribs och wings och bönor och cole slow från Brother Jimmy’s BBQ.
NU är jag hemma på riktigt!

Det har gått nästan 24 timmar sedan jag steg upp ur den smala, hårda sängen i Sotji när taxin kränger ut på Van Wyck Expressway utanför JFK och vi fastnar såklart omedelbart i stillastående kvällsrusning, men so what?
Efter drygt två veckor i Ryssland känns till och med New Yorks omöjliga trafik kittlande och vacker.
Missförstå mig rätt, OS var en stor upplevelse och att sitta på den där magnifika pressläktaren i Bolshoy Ice Dome alldeles nära isen när världen bästa bjöd upp till tango en ren ynnest, men att komma tillbaka till just den här sprakande stan är alltid en hisnande upplevelse och efter så högintensiva jobbrace som OS innebär – i ett land där graden av bekvämligheten dessutom inte kan beskrivas som hundraprocentigt – förstärks det där hisnande ytterligare,
Så:
Lyckorus råder.
Nu blir det ännu bättre, för nu vevar vi igång NHL:s vardag på nytt och när allt kommer omkring så är det ändå bäst.
Givetvis kör vi en blogg från korresoffan direkt.
Vi kan och vill inte ha det på nåt annat sätt, eller hur?
* * *
Jodå, jag vet – det smygstartade redan igår med den elektriska (obs! Ironi!) matchen mellan Buffalo och Carolina och tanken var ju att jag skulle se den också, som ett ett welcome-home-party för mig själv.
Men det tog som sagt sin lilla tid att komma hem och Aeroflots ekonomiklass var en prövning för en trött biff, så när jag väl landade i korresoffan blev det knockout direkt.
Jag hann se ett halv avsnitt av True Detective, sedan sov jag och vaknade först vid fem på morgonen.
Kometen får ursäkta..
* * *
Eftersom allt blev så rörigt och ledsamt efter finalen där nere hann jag aldrig med någon riktig sammanfattning av OS-hockeyn, men så här med lite perspektiv och facit i hand tror jag vi kan slå fast att turneringen rent kvalitetsmässigt inte riktigt levde upp till förväntningarna.
Spelet var för lite för defensivt, för många stjärnor lite för tveksamma och bara en match – den mellan Ryssland och USA, den som slutade med ”Oshie in Soshi”-show – helt oförglömlig.
Ska NHL förgylla internationella turneringar med sina bästa spelare i fortsättningen – och det lär bara bli till World Cup, jag är ganska säker på att det är lika slut mellan NHL och IOK som det är mellan Syd- och Nordkorea – måste de avgöras på små rinkar.
Det är bara då det blir riktigt stor hockey.
* * *
Det är lättare att ställa om när man reser i den här riktningen, man behöver i princip bara bita ihop och stanna uppe en riktigt jobbig kväll, men nio timmar är nio timmar så risken finns att ni framåt sena natten får föreställa er ett antal zzzzzz från soffan när bloggen bara tystnat…
* * *
Andra positiva Sotji-minnen är förstås The Erik Karlsson Show, Teemu Selännes magnifika avsked från det finska landslaget och Kanadas fulländade spel i de viktigaste matcherna.
Det var kanske inte underhållning på högsta nivå, men defensiven höll snudd på chockerande hög klass – och lagledningen vidimerade sin storhet genom att få en sån mängd superstars att acceptera den sortens roller.
* * *
När jag packade upp idag – en stor framgång i sig, vanligtvis blir mina resväskor stående i veckor när jag kommit hem från långa tripper, men det gick inte att tvätta i Ryssland så nu fanns inte det lyxalternativet – upptäckte jag att jag hade glömt min kudde i det där karga rummet i vår spartanska mediaby.
Jag hade, uppskrämd som jag var av amerikanska rapporter om bristfälligt kvalitet i det avseendet, en sån med mig
För det har jag nu brutalt dåligt samvete.
Fatta vad ledsen och skärrad den ska ha blivit när den såg att jag bara tog allt annat pick och pack och drog – och bara lämnade den kvar. I det rummet. I Sotji. I Ryssland.
Dumma, dumma biff.
* * *
Vad jag ser som tråkigaste Sotji-minnet behöver jag inte berätta.
Ni vet.
Om det ämnet har så många torgfört så tvärsäkra och beskäftiga och förnumstiga åsikter att jag knappt ids ta upp det igen, men för ordningens skull:
Jag kan inte veta bestämt, men jag känner ändå Bäckis rätt bra och tror honom. Han tog en Zyrtec D och han gjorde det mot sina allergibesvär, inte för att bli bättre,
Samtidigt kan jag inte för mitt liv förstå att svenska landslagsledningen, med läkare Valdebäck i spetsen, inte gjorde som norrmännen och finländarna och bara förbjöd alla amerikanska mediciner.
Mats Zuccarello lär till exempel ha haft en nässpray med sig som också innehåll pseudoefedrin och blev uppmanad att låta bli att ta den – med hänvisning till att det finns små risker och att nivåer och värden kan slå olika hos olika individer.
Varför ta den lilla risken, varför inte eliminera den helt?
Alltihop känns så fruktansvärt onödigt. Det hade aldrig behövt hända.
* * *
Kaffet är bryggt, färskt snus väntar på att bli kramat och korresoffan har öppnar sin varma famn.
Nu åker vi; först med Montreal-Detroit och sedan Vancouver-St. Louis.
Välkomna tillbaka till vardagen, ni som vill vara med.

Raketerna smäller över Svarta havet, den ryska björnen gråter – precis som Misha i Moskva för 34 år sedan – inne på stora Fisht-arenan, elden släcks och OS i Sotji är över.
Ja, vem fan gråter inte, höll jag på att säga.
Det gör jag nu inte, men allt känns plötsligt fruktansvärt deppigt i det jättelika presscenter som nu snabbt töms medan några tilltufsade svenskar sitter och försöka sätta ord på det som hände Bäckis och Tre Kronor tidigare under dagen.
Det är Wennerholm som ansvarar för åsikterna kring den soppan, han bevakar ju även friidrott sedan ett par decennier och har mer erfarenhet av den här sortens affärer än han förmodligen skulle önska.
Själv tycker jag mest synd om Bäckis. Han har fått försäkringar från ansvariga i både IOK och Tre Kronor-staben att han kan ta sin allergimedicin – och så slutar det i alla fall med att han diskas och missar sitt livs match.
Det måste vara en helt förkrossande chock.
Helt kort bara, om själva sakfrågan – vad jag verkligen inte fattar är följande:
Om det nu är så känsligt med nivåer och gränsvärden, om det finns minsta risk att man får i sig för mycket av substanser som klart och tydligt är otillåtna, varför i hela friden tar man den risken? Varför har inte Tre Kronor-läkaren tagit det säkra före det osäkra och bytt ut den amerikanska medicinen mot en mer harmlös europeisk, utan efedrin?
Obegripligt.
* * *
Vad gäller själva finalen är jag ganska säker på att Sverige inte vunnit med Bäckis – eller, för den delen, Henrik Zetterberg eller Henrik Sedin – på isen heller.
Kanada var så bra som ett hockeylag blir.
– Vårt landslag har aldrig tidigare haft en mer komplett defensiv, som Stevie Wonder Yzerman exempelvis slog fast efteråt.
De är bara att gratulera till guldet – de förtjänade det.
* * *
PyongChang 2018?
NHL kommer inte vara med då, det är mitt tips.
* * *
Jag trodde som bäst på brons, men Tre Kronor tog till och med silver och när krutröken lagt sig och stormen kring den här sura avslutningen bedarrat kan alla inblandade vara väldigt nöjda med det.
Svenskarna gjorde det, i synnerhet med tanke på omständigheterna, väldigt bra.
* * *
Ja, nu är det bara att packa ihop, lämna det väldiga presscentret för sista gången, ta bussen ut till Eduard i mediabyn och sen flyga hem till verkligheten i USA i gen.
På tisdag är det Buffalo-Carolina.
Morsning korsning.
Jag ber att få tacka från Sotji, det har varit en ära att få skriva för er härifrån.
So long!