Detroit – Nashville 0-1 (Period)
* * *
Webers perre, kan vi ju kalla den inledeningsakten.
första gången han överhuvudtaget kliver ut på isen börjar publiken skandera ”Todd Bertuzzi, Todd Bertuzzi, Todd Bertuzzi”.
Sedan blir han omsorgsfullt utbuad så fort han rör pucken.
Backbjässens replik:
Redan efter 02.48 prickar han in Preds första powerplay-mål i hela serien.
Det måste kännas bra på så många plan.
* * *
I övrigt kan man konstatera att det verkligen är för tidigt för slutspelshockey.
Att jämföra det här med gårdagens tumult på Garden är som att jämföra Teskedsgumman med Hannibal Lecter.
Kom igen nu gossar, ni möts för tredje gången och ska ha ungefär samma grannsämja som Israel och Palestina
* * *
Det är verkligen inga fel på introt, spunnet runt en suggestiv film om Wings historia projicerad på isen. Den har all gådhudsfaktor som i år saknas i NHL:s egen Stanley Cup-reklam.
Men de röda lysrören på läktarna är den verkliga supereffekten.
Ser så coolt ut att jag nog får offra mig och publicera en bild lite senare.
* * *
Spelmässigt får man väl säga att det är jämnt. Jag kan tycka att Predators med sin kusliga kombination av tyngd och speed känns lite farliga, men Wings har en hel del fina chanser.
Big E, till exempel, laddar på ett sjujävla skott som nog borde gått in.
Jag tror fortfarande på övertid.
* * *
Och redan före introt pumpar de Sam Roberts obskyra brottarhit ”Detroit 67” i högtalarna.
Ska de som ansvarar för musiken i den här stan äntligen börja ta vara på traktens makalösa musikarv?
Hoppas det.
Jag vill höra Stooges när The Mule brakar fullbordar sina hattricks.
* * *
Men Webers replik kommer snabbt.
* * *
Såvitt jag ser är det bara två bläckfiskar som plaskar ner i isen under sista raderna i den betagande Karen Newmans nationalsång.
Men den ena är fantamme stor som en späckhuggare, så jag känner mig ändå hyggligt nöjd med föreställningen.
* **
De har, för att tala Eken-språk, för få hubbar här inne så nätet är väldigt segt.
En av tungviktarna intill blir helt ursinnig och slår nävarna i skrivbänken gång på gång, men jag är en omtalat kall person i såna lägen och ber bara er om lite tålamod…
* * *
Det är förstås en ren tragedi att pansarkryssare Gill inte kan spela.
Men tycker samtidigt att han inte rör sig tillräckligt snabbt för att kunna dra på sig några skador.
* * *
Fan, The Mule ser med sitt brutala jack under ögat ut som en Alice Cooper som glömt att sminkat färdigt hela fejset.
* * *
Ni tar väl inte alldeles fel på The Joe-publiken. Den är rätt bortskämd och får upp pulsen på allvar först när Wings antigen kan spela ut hela sitt register eller vinner på övertid.
En sån här period är det mycket armar i kors där nere på de vinda gamla plaststolarna.
* * *
Den arge kollegan påminner påfallande mycket om Big Pussy i Sopranos, så jag törs inte protestera ens när han dammar till bordsskivan så mitt kaffe skvätter över tangentbordet.
* * *
Lillis, man vet inte riktigt hur det står till med Lidas. Babs säger att han bara vill spara honom när foten nu inte är helt läkt och han har nåt slags specialskydd på skridskon, men det är ju så löjligt mycket hemlighetsmakeri under slutspelet.
Han kan vara mycket mer hämmad i sitt spel än vi får veta.
* * *
Nå, nu får vi väl hoppas att den här matchen vaknar och lever upp till den standard som satts de fyra föregående kvällarna.
Jag har ju haft en bagarväckning monumentale för detta, för satan…

Åh, The Joe.
Ingenstans känns det lika påtagligt att det är Stanley Cup-slutspel som i den här gamla, skruttiga, luggslitna, inpyrda, unket doftande, genuint fula plåt-, betong- och tegelhögen till arena.
Det sitter förstås delvis i mitt huvud eftersom jag varit med om så många oförglömliga kvällar här – och för att Red Wings har en så glorias historia.
Men det är också nåt med själva den råa atmosfären här inne, med utseendet och dofterna och akustiken, som verkligen andas playoff-krig, fullbordade tacklingar och en hel plågad stads hunger efter framgångar.
Jag känner oändlig lycka över att få sitta här igen.
Ni har en SM-final att hålla koll på, jag vet, men man kan väl få hoppas att några av er hittar hit emellanåt .
* * *
Intro-inlägget blir, vill jag förvarna om, betydligt kortare än vanligt.
Det har med ren logistik att göra.
Jag kunde omöjligen komma iväg tidigare än med 07.20-kärran från LaGuardia och landade således först två och en halv timme före förstanedsläpp. Sedan tar det sin tid att få bagage, hämta hyrbil och köra in till downtown Detroit .
Så det har helt enkelt inte funnits tid att producera normala mängder ordbajs.
Men resten av dan kör vi som vanligt, count on it.
* * *
Redan i det elaka regnet utanför pressentrén, där det alltid står en massa The Joe-anställda som ser ut som karaktärer i en Ken Loach-film och röker, hör jag ett första ”Weber sucks” nånstans i fjärran.
Nashvilles store backstjärna kommer att få ett varmt välkomnande den här eftermiddagen.
* * *
Bästa sättet att beskriva The Joe är nog som en hybrid av jättelik gympasal på amerikansk high school och en robust industrilokal.
Inställsam är hallen inte.
* * *
Jag ska inte tjata om hur trött jag är efter det som bara blev två timmars sömn – igen – för jag förstår att jag ändå befinner mig i en avundsvärd situation, men låt mig i alla fall konstatera att jag förstår varför påtvingad sömnbrist används som tortyrmetod.
* * *
Det här är, som ni vet,  Wings hemmapremiär i årets slutspel, l så var beredd.
Under och efter nationalsången kommer det att plaska bläckfiskar i isen som med samma frekvens som det kom vattendroppar från himlen när jag sprang från pressparkeringen och försökte rädda min eleganta, ljusbeiga kostym…
* * *
Signaturen Öh – öh, när jag var inne i Rangers omklädningsrum löd beskedet att Hagge inte skulle vara tillgänglig för media och det trodde jag helt naivt på.
* * *
Nu kan det mycket väl komma ett sånt där orgiastiskt slutspelsframträdande av The Mule, tycker jag det känns som.
Han är ju de stora scenernas man – och i Free Press idag förklarar Babcock varför:
– Han är gritty och fysisk. Du ser ibland spelare ha fantastiska grundserier och sedan försvinner de bara i slutspelet. För de är inte tillräckligt gritty. De vill ha tid och utrymme. Well, det finns inget utrymme nu. Det är borta.
Varför kommer jag att tänka på Gaborik i gårdagens match på Garden?
* * *
Nej, inte fan kunder jag gå och lägga mig så länge matchen mellan Coyotes och Blackhawks; istället var jag med er andra och häpnade över att ökenvargarna inte kan dra upp dragkedjan när det kniper.
Att tappa ledning i slutsekunderna två matcher i rad är inte riktigt okej.
* * *
Apropå inte okej:
Att starta matcher klockan tolv på dagen är snudd på brottsligt – hur bekvämt det nu än blir för på andra sidan den där oceanen som skiljer oss åt.
Ingen är ju vaken nu. Inte spelare och inte fans. För att nu inte tala om bloggare.
Men så går det när ett tv-bolag som NBC köper sig rätten att göra vad som helst.
* * *
Hörnqvist ser, utan hjälm, väldigt ledig och avslappnad ut på värmningen
* * *
Å andra sidan börjar matchen inte tolv. Då är värmningen slut, snarare.
Har NHL plötsligt adopterat rockbranschens otvungna relation till begreppet tid?
* * *
Pressläktaren i The är inte mycket större än en garderob och ändå lyckas de nästan alltid – kanske i ett utstuderat försök att driva med oss – placera de mest fullvuxna murvlarna på rad.
DEN bilden skulle ni ha kul åt.
* * *
Detta blir mitt första live-möte med Radulov.
Det känns lite som när man var sexton och fick göra sin debut på nattklubben Saga på Borganäsvägen i Borlänge.
* * *
Inga handdukar i Motown i år, noterar vi.  Istället sitter fansen med små plaströr som lyser i rött. Ser rätt coolt ut – när det är nersläckt. I full belysning känns greppet inte riktigt lika lyckat..
* * *
Nå, tror ni det kan bli lika roligt som igår kväll?
Det vore nåt – så här dryga tolv timmar senare känns minnet av det som händ på Garden nästan lite overkligt.
Men varför inte?
De här lagen går ju in i sin tredje rond och borde hata varann med ännu större hetta.
Nu ska jag hämta andan, kolla på det som alltid brukar vara ett mäktigt playoff-intro och sen invänta bläckfiskarna.
Vi hörs, på gammalt invant sätt, i första paus.

NY Rangers – Ottawa 2-3 (Slut, övertid)
* * *
Nu blir det mycket kortfattat här – jag ska ju upp om bara några timmar igen.
Senators vill inte lämna några besked om Alfies hälsa, men den mäktige Erik Karlsson säger att han i alla fall sett kaptenen le efteråt och det låter ju betryggande (bara det inte är starka amerikanska värktabletter som bidragit…).
Hagge, å sin sida, görs mycket väntat otillgänglig för media, men här på nattkröken kom beskedt att han ska förhöras av Shanny under söndagen.
Det betyder att han nog får en match eller två.
* * *
Jag böjer mig i djupaste respekt för er som ”satte” Neil som sudden-hjälte.
Det kallar jag fingertoppskänsla.
* * *
Okej,kolla på sportbladet.se får ni se vad som blev sagt i övrigt.
Resten återkommer jag med när jag landat i de flygande bläcksfiskarnas rike…

Sens avgör direkt. 3-2.

Ja, det är klart det blir övertid just ikväll.
Jag har ju en bagarväckning monumentala i morgon.
Men det får det vara värt.
Som någon sa:
Vem vill att den här matchen ska ta slut?
Det har varit som att se the gunfight i Tombstone – fast med skridskor.
Jisses amanda.
* * *
Alfie kom aldrig tillbaka i tredje.
Så tyvärr:
Det är nåt allvarligt med honom.
* * *
Ni kan ju fråga Varpu om ni inte tror mig, men när inledde sin press efter Boylers 2-1-mål sa jag utan någon större tvekan:
Det blir övertid ikväll.
Kändes rätt givet.
* * *
Entoruage-Karlsson har uppenbarligen glömt att det är nåt speciellt med playoff, är inne precis hela tiden och spelar med en oerhörd eld i bröstkorgen.
Mäktigt att se är det.
* * *
Två alternativ ser jag.
Antigen smäller det direkt – eller så blir det här utdraget som ett Emerson Lake & Palmer-album.
Med tanke på morgonflighten är det senare att räkna med.
* * *
Riktigt uppkäftigt att av just Boyle att göra det där ledningsmålet.
En och annan svordom bör ha yttrats i Senators-båset i det läget.
* * *
”These refs suck”, lyder ramsan i Rangers.
Är det inte rätt krångligt att lägga till det där ”these”?
* * *
Nu ska jag försöka lyfta på arslet och skaka ut lite blod i armar och ben,
Några tips på vem som avgör?
 
 

NY Rangers – Ottawa 1-1 (Period 2)
* * *
Nu är det slutspel på Manhattan, goddammit.
Först har vi utmattande bröt- och ställningskrig i tio minuter. Sedan sätter Hagge Hagelin en ful armbåge i örat på landsmannen Alfie och får fem minuter – och då passar Entourage-Karlsson på att kvittera genom att slänga in puck mot mål som Del Zotto på sant Marek Malik-vis styr in bakom Henke.
Sen är det så hetlevrat och argt och vilt att det känns som att alla egentligen borde gå och ta sig en kall dusch.
Men så blir det inte.
Istället kommer de snart ut och ger oss en tredjeperiod som bör bli något i hästväg.
* * *
Hagges armbåge är verkligen inte snygg.
Han förtjänar både de fem minuters utvisning han får – och den vrede som kommer att möta honom i Ottawa.
Där är Alfie gud och honom rör man sannerligen inte ostraffat.
Fast risken finns att Shanny stänger av honom från de matcherna, i synnerhet om Sens-kaptenen verkligen är skadad.
* * *
Olov, Karlsson skulle nog komma – men Alfie tror jag har gjort sitt i landslaget.
* * *
Alfie har lämnat isen och befinner sig i omklädningsrummet och den som tror att Sens har råd att avvara honom för att fejka en skada har inte riktigt tagit in vad han har för betydelse för sitt lag.
* * *
Materialaren som får fixa med Henkes utrustning när alla står och väntar på första nedsläppet, och ska in med en liten flärp i en hållare…lite stressad blev han där, va?
* * *
Sedan tror ju inte jag att Hagge medvetet satte upp den där armbågen och försökte skada sin landsman, han är inte typen.
Men det hjälper inte, den satt där.
* * *
Helt sant – det är ju fantastiskt Sobotka lirar i Blues och dessutom går och gör mål.
Hans släktingar Frank, Nick och Ziggy skulle aldrig lämna utvisningsbåset om de var hockeyspelare.
* * *
Ha, Karlsson försöker ge Boyle en liten tryckare själv också.
Det är snyggt gjort när lagkamraterna stått upp för honom på det viset.
* * *
PhilipW, nivån på NHL 12 är Pro – men det har jag inte ställt in själv, det bara är så.
* * *
Självaste Justin Tuck – Giants Super Bowl-hjälte – är in the house, zoomas förstås in och föräras det största jublet sedan Strålles mål.
* * *
Har vi inga Matrix-fans i spåret? Jag tyckte den om ”missster Anderson” var ganska kul.
Men så är jag trött också.
* * *
DET ska bli mycket intressant att se, Little Rock. Webers huvuddunkningar var egentligen värre än Carkners vevande, men NHL har en olycklig förmåga att fria stjärnor och sen slå sina hycklande nävar i bordet när det gäller Carkner-figurer.
* * *
Nu börjar det dyka upp ord och uttryck som vi inte använder i den här bloggen.
Slikt publiceras inte, Frallan.
* * *
Undras vem i Rangers-organisationen som får i uppdrag att övertala Tårtan att hålla sig lugn under presskonferensen efteråt.
* * *
Nej, det är inte som att svenskarna passerar obemärkt denna afton.
Låt oss se:
•Strålle Strålman – gör Rangers enda mål.
•Erik Karlsson – gör Senators enda mål, är killen hela laget står upp för mot Boyle och nu anklagad för att filma av arga kommentatorer.
•Hagge Hagelin – utvisad i fem minuter för en ful armbåge.
•Alfie – den som drabbas av Hagges armbåge och tvingas avbryta åtminstone andra perren.
Har vi nån mer?
Ja, just ja, det är svensk målvakt som spelar bra också, men han är väl egentligen den som utmärkt sig minst.
* * *
Fasten your seatbelts.
Den här serien kan urarta nu – och dessutom avgöras. Eller inte.
Vi hörs efteråt.

Ja, helvete – här har det hettat till!
Senators tyckte tydligen att de var för snälla i första matchen och testar nu hur Rangers reagerar på knallhårda tacklingar, oavbrutet gruff och snytingar i fejjan.
Framförallt har Big Boyle en stor måltavla på sin katolska rygg – han får gång på gång betala för att han örfilade upp Erik Karlsson i förra matchen.
Spelmässigt är det mer krig och mer desperation än senast och de som vill att det alltid ska vara tajt skrynklar nog ihop sina pannor, men det för jävla skoj att titta.
Och precis som så ofta i mina Playstation-drabbningar är det Strålle som dammar in ett PP-mål från blå – mellan benen på Anderson.
Ja, han sa ju att det var mindre pirrigt ikväll.
Då går det så.
* * *
Ojvoj, det var riktigt öronbedövande, United Center-artade decibelnivåer i nationalsången ikväll.
Sen
Saturday night i New York City, jag sa ju det.
* * *
Carkner ligger på knä och pumpar som en fotbollshuligan på Boyle– och sen får han med sig Duby Duby Doo på en game misconduct.
Det kan man kalla lyckad trade-off för Senators.
De blir av med en pugilist utan någon som helst betydelse och Rangers blir av med en av sina bästa slutspelsforwards.
* * *
Det känns lite snopet att Klinkhammer inte spelar.
Det namnet hade vi kunnat ha rätt kul med.
* * *
Helt omöjligt att förstå att Duby blir så arg att han vänder upp och ner på en sportdryckstunna är det ju inte.
Att missa resten av matchen för DET känns något hårt.
* * *
Bikinipop, jag läste först att du hade laddat med ”kaffe och sex”.
Det hade en sån här kväll varit värd, men kex går kanske bra det med.
* * *
Minns ni hur roboten sa ”Missster Anderson…” åt Keanu Reeves-karaktären i Matrix?
Om jag var valrossmustaschen skulle jag använda det när jag talade med keeper Anderson om Strålles mål.
* * *
Envisa smålänningar har man hört talas om och här har vi John J.
Nej, det är inte lika stor skräll som om, du vet, New York Islanders gått till playoff – men eftersom Penguins några veckor innan grundserieslutet såg helt oslagbara ut och tippades som slutsegrare av nästan alla är det en LITEN skräll.
* * *
Å andra sidan…räddningen Anderson gör när  Callahan här på slutet får stå och finta i en minut (lätt överdrift, men ändå…) antyder ju nästan att han är The One.
* * *
Johnny Mac inzoomad i jumbotronen.
Det känns alltid lika coolt.
* * *
Nu, Eric, fattar jag ingenting? Vad för bild? Jag har inte stekt nånting idag heller.
* * *
Vad säger ni, har bänken i gått AV i St. Louis?
Skyll inte på mig, jag har inte varit där och suttit på den under några morgonvärmningar.
Det har jag däremot gjort på Rangers bänk några gånger de senaste dagarna och det kanske man borde sluta upp med…
* * *
Strålles warface när han hade fått in karriärens första slutspelsmål och slog en knytnäve i plexit…det var det inga fel på.
* * *
Wibee, inte behöver man genomlida några våldsamma bagarväckningar för att ta sig till Philadelphia i tid…
* * *
Hon har så ont i benet att hon haltar och jag försöker stoppa henne, men Varpu insisterar på att gå och hämta kaffe i den här pausen också.
Förstå varför hon kallas ängel i den här bloggen.
 
 
 
 

Saturday night i New York City.
Och Rangers i slutspelsdrama
Ni  kan ju tänka er:
Det kommer att bli nyårsafton, extranumren på en Springsteen-konsert, St Patrick’s Day och Jennifer Connelly i negligé i korresoffan ihoprullad i en enda fräsande raket av extas.
Själv går jag egentligen på ångor – sömnbristen börjar bli riktigt akut –  men upphetsningen inför att få vara med om en sådan legendarisk afton i the woooorld¨s most famous arena är så bubblande stor att det inte känns.
Och ni – vänner, stammisar, U-båtar och hela det gamla gardet – ska givetvis vara med och dansa i kommentatorsspåret.
Vi kommer ha SÅ kul!
* * *
– Han är bara människa, säger Erik Karlsson när han efter en halvambitiös morgonvärmning står i ett tajt underställ och svarar på frågor om kompisen Lundqvist.
Är det helt säkert det, frågar jag efter nån kvart av engelskspråkigt tjatter när jag får honom för mig själv.
Han flinar, men insisterar.
– Jo, faktiskt. Om vi skjuter mer och skapar mer trafik framför honom går det att få Henke på fall.
Jag är inte övertygad….
* * *
Det är brakande sommar och jag ägnar några timmar mellan värmning och match i Washington Square Park med vänner på besök från Sverige och inser att det faktiskt finns andra saker än Stanley Cup-hockey som är rätt trevliga.
Som att sitta på en bänk i det färgsprakande myllret på en sån plats och kisa mot 25-gradig sol och känna en ljummen smeka kinder som hettar av stress.
Men givetvis:
Det är ändå  som att jämföra pölsa med hummern på Mix i Las Vegas.
Livet handlar om det här nu. Bara, bara, bara!
* * *
Strålle Strålman har samma ”The right way – the only way”-tischa på sig efter träningen idag.
Men själva känner han sig helt annorlunda jämfört med senast.
– Det känns betydligt mindre pirrigt nu. Man vet mer vad det handlar om nu, klargör han medan han håller på och fixar med några tejpbitar på grillorna.
* * *
Det kommer inte bli mycket till bättring på sömnsbristfronsten framöver.
I morgon väntar till exempel en äkta bagarväckning monumentale – och jag ser fram emot den ungefär som jag brukar se fram emot rotfyllningar.
Exakt var jag ska håller vi hemligt en stund till, men ni borde kunna räkna ut det.
* * *
Det må bara vara morgon i USA, men att Foppa uttalat sig som Silfverberg i en svensk tidning har inte undgått Ottawas hungrigaste reportrar, så jag får ägna tio minuter av min trötta morgon åt att sitta i pressrummet och översätta från en länk.
* * *
Mörkret sänker sig verkligen över Vancouver.
Nu rapporteras att Daniel Sedin överhuvudtaget inte följer med Canucks till Hollywood för de två bortamatcherna – och enligt en tweet från en anställd i klubben är det klart att han inte kommer att spela alls i den första slutspelsomgången.
Det har coach Vigneault i och för sig försökt dementera, men alla fattar – det är mycket liten chans att vi får se nummer 22 mer den här säsongen.
Som jag konstaterade redan igår beror Nucks mediokra spel i de två inledande matcherna långtifrån bara på hans frånvaro, men självfallet saknas han – allra särskilt av sin bror.
Som utmärkte Vancouver Sun-krönikören Cam Cole-krönikören konstaterar:
Canucks saknar inte bara en tvilling utan en och en halv.
– Henrik Sedin’s fruitless search for his missing brother through two lost games of this first-round series against the Los Angeles Kings has been like an amputee feeling his phantom limb, skriver han lätt ödesmättat.
Ja, usch.
* * *
Henke är förstås inte med på morgonvärmningen och när jag är så dum att jag frågar PR-John om han ändå kommer att prata med media efteråt  får jag en blick som vore jag på Cape Canaveral och bad om en intervju med Christer Fuglesang 20 minuter innan uppskjutningen med rymdfärjan.
Sån här dagar är Herr Lundqvist ej kontaktbar, får man ta och lära sig nån gång.
* * *
Cam Cole är också inne på hur ohyggligt svårt det måste vara för Canucks-ledningen att inte pressa Danne till en för tidig comeback.
Hittills har organisationen, som han skriver, uppträtt med integritet i ärendet, men om det här blir ett 0-3-hål i morrn…kommer de att kunna hålla sig i skinnet då?
Man får hoppas.
Att gambla med spelares hälsa är moraliskt förkastligt.
* * *
Gör under morgonövningarna viss succé bland kollegorna med Liljas uttalande om att sex poäng är en bra säsong för honom.
Det är ju som förr, när ”Lills” lirade med Red Wings.
Då var han den här bloggens allra bästa källa.
* * *
Ni som till äventyrs hoppas på åt att Canucks ska åka ur så bröderna Sedin kan komma hem och spela VM behöver en reality-check.
Om Daniels hjärnskakning är så svår att han inte kan spela i Stanley Cup-slutspelet finns inte minsta chans i helvetet att han vare sig får, kan eller vill lira med Tre Kronor.
Och varför skulle Henrik vilja komma hem och åka omkring med den där ”amputee feeling his phantom limb”-känslan?
Glöm det.
* * *
Valrossmustaschen var missnöjd med Erik Karlsson i match nummer ett och kräver att han ”åker mer skridskor” ikväll.
– Ja, jag får sätta raketer på grillorna, säger 21-åringen med ett snett leende.
– Nädå, jag vet att jag inte hade någon lyckad match i torsdags och det vet alla andra också. Men nu har vi fått den första matchen överstökad, det var lite nervöst, nu ska det förhoppningsvis bli bättre.
Jag trodde att han redan hade raketer på skridskorna…
* * *
Varpu meddelar att hon just lämnat sin crib i Brooklyn och är på väg mot Garden.
Jag blir så glad att jag nästan knyter slipsen runt huvudet.
Nu blir det slutspel på riktigt.
* * *
Det ser ut som att Alfie går in i en förstakedja med Spezza och Michalek ikväll.
Så såg uppställningen i alla fall ut under morgonvärmningen.
– Inte mig emot, säger Spezza, jag och Alfie känner varandra efter alla år, det behövs ingen omställning direkt.
* * *
Spelade bara en halv Playstation-match igår natt. Jag insisterar ju på att vara hemmalag hela tiden och det gjorde för ont att se Bruins mosa Capitals, så jag stängde helt enkelt av…
* * *
Kommer alltid att tänka på Godzilla när jag mellan varven under de här tidiga skrivövningarna går in i den helt öde arenan och står och tittar ett tag.
Man får bara hoppas att ingen av spelarna lägger ägg av den sort han la här inne i den där Matthew Broderick-filmen.
* * *
Mister BigBalle – en signatur man inte kan skriva utan att rodna, men du heter ju så – att få one-on-ones med Tårtan är svårt redan under grundserien.
När slutspelet börjat skulle jag ha större chans att få sitta ner med Kim Jong-Un i Pyongyang.
Men jag försöker förstås för din skull.
* * *
Det var som sagt optional för Rangers i morse och de flesta av de stora namnen som spelar ikväll stannade i omklädningsrummet.
Men inte Hagge Hagelin.
– Jag är rookie. Då betyder optional att man ändå ska ut på isen, klargör han
* * *
Jag hör er om bilderna och jag håller med, men den plattform vi använder för den här bloggen just nu gillar inte bilder. Det tar en evighet att ladda upp dem och det blir helt enkelt sällan tid för det.
Men on the road ska vi se om vi inte ska kunna pressa fram ett och annat konstverk.
* * *
Alfies slutspelsskägg börjar bli härligt Gudibrallan-spretigt nu.
* * *
We all live in a yellow submarine.
Eller ni gör. Några av er. Och det är för jädra trevigt att vi fått hälsa på er U-båtar de senaste dygnen.
* * *
Jag har bara kunnat följa Boston och Washington med ett så kallat getöga – vad fan ÄR det? – men är väldigt impad över att Caps kan åka upp till Beantown och pressa mästarna till övertid i två mållösa schackpartier i rad.
Och så går Bäckis, i andra jädra övertidsperioden, in och klipper in sudden-pucken.
Så väldans kul för honom.
Skulle det inte bli total överkörning där?
* * *
Intryck 1 från själva matchvärmningen:
Duby Duby Doo ser ut att ha mycket jump i benen.
* * *
Intryck 2 från själva matchvärmningen:
Det är absolut nåt mer resolut över Erik Karlsson ikväll.
* * *
Dricker jag mer kaffe nu kommer mitt nästa blodprov att prata portugisisk-brasilianska.
Påminn mig att ta det lite lugnt med det där..
* * *
Nu kör vi, va?
Håll i båda hattar, kepsar och u-båtsperiskop.

I Vancouver, en stad med fallenhet för martyrskap, kommer det heta att Duncan Keith beseglade Canucks slutspelsöde med den armbåge han satte i Dannes ansikte för några veckor sedan.
Och visst, han är saknad – som målskytt, som ständigt snurrande orosmoln i sarghörnen, som ena halvan av ligans mes kompletta radar parar.
Men att canuckerna de stirrar ner i avgrunden inför resan ner till La la Land har ju alls inte bara att göra med att en Sedin sitter på läktaren och, garanterat, lider – i dubbel bemärkelse.
Det är inte på grund av hans frånvaro de är sloppiga i egen zon, sjabblar på blålinjerna, missar i positionerna,  slutar jobba och släpper in två shorthanded-mål.
De spelar helt enkelt sämre än de brukar – mot ett jävligt bra lag som ser ut att passa dem särdeles illa.
Det här blir mycket, mycket svårt.
* * *
Lilja, nyss på telefon, om Giorux poängskörd i natt:
– Sex poäng…det är en bra säsong för mig, det.
Ha ha ha.
* * *
Men gud vilken fin liten Taube-bearbetning, käre Zanoj.
Det är ju så man blir lite våt i ögat.
* * *
Jag är inte mycket till lip-reader, men ser tydligt när kapten Brown riktar ett djupt känt ”punkass” till Kesler från ena utvisningsbåset till det andra.
Underbart ord, punkass.
* * *
Både Vancouver och Pittsburgh i 2-0-underläge – efter hemmamatcherna.
Jag är ledsen, John J – men det ÄR rätt mycket skräll över det.
* * *
Minns ni att det i vintras surrades om att Kings borde, och tänkte, trejda Dustin Brown?
Nu har han gjort tre mål på två matcher mot Vancouver (ett tag såg det ut som att han rentav gjort hat trick i natt, men sista målet ändrades till slut…)
* * *
Det borde oroa Hawks-fansen att Canucks går så dåligt. Att potentialen till ännu ett möte med ärkefienden går om intet kan påverka motivationsnivån hos dom som har Madhouse on Madison som hem.
* * *
Kvällens roligaste liknelse, levererad av Keith Jones i NBC-studion:
Theodore låg och gjorde snöänglar på isen när Elias satte 1-0…
* * *
Nu tackar vi för i natt.
Tidig uppstigning för morgonvärmning på Garden imorrn.
Sedan tror jag inte jag har möjligt att följa eftermiddagsmatchen mellan Boston och Washington live, men ni kan vara alldeles säkra.
Till aftonen kör vi så det ryker.
 
 

8-5 till Flyers mot Penguins.
I en playoff-match.
I Consol.
Det är ju absurt.
Men vi får tacka för showen. Det var i sanning inte välspelat hela tiden – Tårtan sprängt en blodåder i hjärnan om han varit inblandad – men väldigt roligt att se.
* * *
Man tager vad man haver, käre Jeus. Jag kommer droppa in här och där, men slutspelet är långt och jag har inte budget att resa precis överallt hela tiden.
Liksom du tycker jag det är rätt nice att se på tv också…
* * *
Och nu får pingvinerna alltså åka till helveteshålet Wells Fargo Center med 0-2 i arslet.
Morsning korsning.
Mitt tips är att de tar en match, men inte två och sen är det fara och
* * *
Say what, Stret? Smutskastning? Romantisera Pens…que? Smutskasta Panthers…huh? Dom var dåliga i första, förlorade skotten med 26-9 och spelade katastrofalt försvarsspel när Elias gjorde 1-0.
Sen har jag ju för fan bara konstaterat att de skärpte till sig och  att de har en chans om de spelar likadant i fortsättningen.
* * *
Serien mellan Wings och Preds blir, som tippat, lång. Och jämn. Och hård.
Och nu ska Shea Weber träffa publiken i The Joe.
Ha så kul.
* * *
Inte nog med hat trick av youngblood Couturier och Giorux  – den senare står för sammanlagt sex poäng. Det är inte rekord för slutspelet –  det är på sjuka åtta poäng och delas av Patrik Sundström och Super Mario – men storartat likafullt.
* * *
The mother of all burgers var lika juice som den big kahuna Samuel J Jackson smakar på i början av Pulp Fiction.
* * *
Nu: Dramat i Vancouver – och lite refererande.
Så nästa inhopp här kan dröja lite.