NY Rangers – Washington 3-2 (Slut)
* * *
Jack Adams är på osedvanligt bra humör på sin presskonferens.
Ja, Tårtan alltså,.
Har vi redan börjat spekulera i att Henke ska vinna Vezina i Las Vegas i juni måste man ju också slå att den explosive befälhavaren i båset är en given kandidat för den årliga coach-trofén.
Man kan tycka vad man vill om mister Tortorella, och personligen retar jag mig ibland både på hans bully-tendenser och på hans konservativa hållning visavi enskilda spelare, men att mannen lyckats göra det han gjort av det spelarmaterial som står till buds på Broadway är i sanning enastående.
Så vi ses vid craps-borden på Wynn, Tårtan.
* * *
Oavsett om de är religiösa eller inte måste McPhee och Hunter be till högre makter att Bäckis blir bra å det snaraste.
Utan sin bästa center är Caps ett lag som skvalpar lite vind för våg. Ibland går det okej, ibland inte, men man vet aldrig och det beror på att svensken som den här säsongen var på att utvecklas till både roder, navigationssystem, ankare och bränslepump inte kan spela.
* * *
No sweat, Julia. Det är rätt underhållande när du blir grinig. Också.
* * *
Det faktum att Post till den här matchen inte bara skickar Brooksie utan till och med stjärnkrönikören – och Biffen-idolen – Mike Vaccaro säger något om vad Rangers håller på att få tända för gnista i sin hemstad.
Vanligtvis ödslar han bara sin bländande begåvning på baseboll och fotboll och emellanåt basket, men när Rangers leder östra konferensen med sju jävla poäng måste den som producerar mest kvalitet per spaltmeter i amerikansk sportpress förstås också komma och titta.
* * *
Per, du har aldrig blivit sågad här. Aldrig
Insisterar du säger jag som Palmon Harald Hult i ”Mannen på taket”, på finlandssvenska…
– Det känner jag inte till…det har jag aldrig hört talas om…
* * *
Vaccaro håller förresten på och frågar Henke om huruvida han blev inspirerad Giants Super Bowl-triumf förra söndagen.
Så det är den vinkeln vi har att vänta imorrn.
Rangers är det nya Big Blue.
* * *
Raffe, ja – om Rangers behöver nåt är det en Shea Weber-typ som kan dirigera på blålinjen och fläska iväg riktiga skott.
Hal Gill behöver dom inte, spelare som kan och är villiga att täcka skott råder det ingen brist på.
* * *
Man vet var man har varit när man kommer hem och inser att man har en bit vit isoleringstejp fastklistrad under skosulan.
* * *
När han gör sitt fina shorthanded-mål – på galant passning från Duby – ser Prusten avsevärt mycket piggare ut än i hissen i morse.
– Men så känns det som det gått hundra matcher sen jag senast gjorde mål också, säger han efteråt.
* * *
I hissen tillbaka ner till åttonde gatan är det istället legendaren Rod Gilbert som gör Biffen sällskap.
– Nån jävel, säger han till en vän, har just kommit på att det är 50 år sen jag gjorde min första match med Rangers. Hallå, varför påminna mig om det! Jag vill inte veta.
Lite skoj.
* * *
McDonagh kommer mycket tillbaka ut på isen efter sitt mål och påföljande knäskade-scare och belönas efteråt med the broadway hat av lagkamraterna.
– Var det han som fick den? Ah, den skulle Prust ha haft idag, säger Jack Adams-Tårtan.
Han ska börja dela ut den själv….
* * *
Jag säger det igen:
Hal Gill?
Please no…
Nu ska jag försöka hålla mig vaken över Red Winngs-Flyers-mötet.
Det låter på papperet som en väldigt bra match.  

Det blir spännande på slutet, men Rangers håller undan och vinner med 3-2.

Mer kommer – vad det lider.

NY Rangers – Washington 2-1 (Period 2)
* * *
Jodå, det här är ju helt okej.
Rangers tappar ledningen till ett Washington som inte direkt glänser men sliter exemplariskt. Hemmalaget kommer dock tillbaka och skaffar ny lydning – fast priset är högt.
Ryan McDonagh ser ut att vrida sönder knäet i samma stund som han sprätter in tvåan och är det någon Blueshirts inte har råd att få på skadelistan är det Ronald McDonald.
Ojvoj faktiskt.
* * *
Julia, det är direkt skakande att jag tycks ha tagit mig upp på din shitlist.
Skakande, säger jag.
Hjälper några hail marys – eller måste det rentav vara Hal marys?
* * *
Det är en sjujävla rökare Semin får på när han kvitterar.
Han gjorde ert liknande mål bara häromdagen och då sa hans fellow ryss att det inte finns en målvakt som hinner se pucken när han avlossar DET skottet.
Verkar så, ja.
* * *
* * *
Alexander Skarsgård blir plötsligt inzoomad i jumbon, föräras ganska avsevärt jubel och tackar med en klassisk Hollywood-honnör.
* * *
Ja, man får verkligen påminna sig själv om vad Ovie var för en spelare också.
Som konsertpianisten helt riktigt påpekar händer ingenting längre, men det gjorde ju sannerligen en gång i tiden och det är inte som att han inte försöker längre, tvärtom.
Men likafullt:
Ingenting.
Förmodligen är det – som konsertpianisten, detta sanningsvittne, också säger – att motståndarna läst sönder honom och vet hur han ska avväpnas, främst genom att se till att han håller till ute på kanterna.
* * *
Gabby Gabby Hey borde skära in i slottet lite tidigare och lite tvärare när han kommer loss på högerkanten.
Det är i princip alltid så han gör mål när jag spelar NHL 12.
* * *
Helgfridens Svettis, serien du frågar om heter ”36”, sänds på NHL:s egen tv-kanal och ja – Lidas hade huvudrollen i en episod för några veckor sedan.
* * *
Efter de tappat ledningen blir det ologiskt nog bättre fart på de där ”Let’s Go, Rangers”- ramsorna – och det är Gris-Olle som får igång merparten av dem.
Gris-Olle rocks.
* * *
Vad säger du, Patrik, är Emil Nilsén med entourage här? Det borde onekligen höras och märkas.
* * *
Liam Neeson blir också inzoomad.
Han ser mycket trött ut.
* * *
Jag fortsätter hävda att Strålle Strålman spelar väldigt stabilt.
* * *
Jag har rakt motsatt känsla, Eric. Flyers är laget som kommer hindra Wings från att tangera alla tiders hemmasvit. Vet inte varifrån den känslan kommer, men den finns där.
Jag har för övrigt hört att Anaheim gärna byter Coburn mot Beauchemin…
* * *
Prytzen, nu har du resten av pausen på dig att läsa även första inlägget i den här bloggen. Då får du en utläggning om de jävligt snygga tröjorna.
* * *
Nä, mer kaffe.
Slutrapport kommer, kan ni tänka er, nån gång när jag är hemma i värmen på 38:e gatan igen.

NY Rangers – Washington 1-0 (Period 1)
* * *
Ja, inledningsvis märks det allt att det inte var så länge sedan spelarna låg i sina sängar och sussade.
Spelet är väldigt sömndrucket och förvirrat.
Men åtminstone Rangers kommer långsamt till liv,  spelar under andra halvan av perren rätt inspirerat och leder inte helt förnuftsvidrigt med uddamålet.
Om nu gästerna också kan skaka av sig tröttman blir nog det här lite skoj vad det lider.
* * *
Bäckis stannar bara en stund på pressläktaren innan han går och sätter sig med pappa Anders; Caps är ute på sin papparesa nämligen.
Men han hann febra lite över min stolsgranne.
– Är det den där Varpu det där, hon du skriver om, frågade han på imponerat Gävle-mål.
Det är det – till min oförställda glädje,
* * *
Jovisst, Dirty Harry Callahan bara spinner vidare på gårdagsflytet och vräker in sitt fjärde mål på mindre än ett dygn.
Mannen is on a roll.
* * *
Garden faithful är inte precis uppe i fredagskvällsvarv de heller. Några tappra stackare i ena kurvan försöker få igång en ”Lets go, Rangers”, men de få som orkar på gör det bara halvhjärtat och ramsan dör ut efter en halv minut.
Sånt retar gäspningsnerven.
* * *
Gårdagsmatchen i Wells Fargo indikerade att Rangers slutligen lyckats ladda sitt powerplay med just power, men idag ser det ut som vanligt igen.
I det första de har i den här perioden är det Capitals som ligger på och tvingar hemmalaget att ställa upp i en box.
Tjenare.
* * *
Julia, ha ha, Löken Bjurman alltså? Det var en ny. Jag trodde bara jag sket en lök då och då, men OK.
* * *
När Girardi får pucken i ansiktet efter bara en minut utbrister denna Varpu:
– Exakt så där kändes det när min väckarklocka ringde i morse.
Så både Bäckis och ni andra förstår ju varför jag är så glad över att hon sitter här.
Hon är guld.
* * *
Men Capitals alltså…. man får verkligen påminna sig själv om att set här laget för bara något år sedan stod för världens mest sprakande hockeyshow. Nu är det vilket lag som helst – bara lite hafsigare och ojämnare än genomsnittet.
Jag förstår att det inte gick att fortsätta underhålla på samma ineffektiva sätt som förut, men ändå. Lite sorgligt känns det.
* * *
Sam, dina omvända Henke-jinxar funkar inte – allra minst när du använder pseudonymer.
* * *
En hastighetstävling mellan Hagge och Mojo vore nåt att se.
De är bägge snabbare än de iskalla vindpustarna som just snor runt knutarna så det rister i hela Garden.
* * *
Jag är inte trött för att det är den här matchen, Jeus. Jag är trött för att akut sömnbrist råder. Men jag ber så mycket om ursäkt och kammar i alla falla skägget.
* * *
För att vara så tidigt är det egenartat bra fart på Gris-Olle.
Jag trodde han skulle sitta och stånka i outhärdliga bakfylleplågor idag, men han gormar på rätt friskt.
* * *
Alexander, det var inget dumt förslag. Att gå hit i morgonrock hade varit oerhört stylish. Men nä, jag kör en diskret liten kostym.
Eller liten och liten, den motsvarar väl ett tvåmanstält, men ändå. Diskret är den.
* * *
Nja, Kyrre. Det var väl lite effektsökeri där. Bäckis och H Sedin är, för att nu inta en torrare hållning, våra två bästa centrar.
* * *
Starkare kaffe än vanligt är nu serverat och när det är urdrucket ska vi se om inte the juices börjar flowa igen.
Löken lovar i vilket fall att återkomma i nästa paus.

Det är en Brandon Prust med kuddrufsig kalufs i den långsamma backstage-hissen upp mot omklädningsrumsvåningen som säger det:
– Lite tidigt för hockey, va?
Ja, fy fan.
Jag var uppe sent i natt och jobbade och eftersom vi hade bagarväckning minimale även igår är jag nu så psykedeliskt trött att jag vill kaskadkräkas över den som kom på den fullständigt befängda idén att vissa NHL-matcher ska avgöras tolv fucking trettio på söndagsförmiddagar.
Då ska man egentligen ligger kvar i sängen och läsa New York Times och höra kaffebryggaren surra ute i köket, men här sitter vi i Gardens pressrum redan vid tio, med tröttrynkor runt ögonen och käftarna på vid krokodil-gavel i gäspattacker.
Dessutom är man ju fortfarande tagen av scenerna som utspelades uppe i Big Smoke i går kväll. När Suddens banner seglade upp i Air Canada Center-taket och plötsligt vajade intill Börjes dito…då blev det ändå något hårt i halsen.
Sen kom beskedet att Whitney Houston, en av de största soulsångerskorna någonsin, gått ur tiden så det är bedrövelse blandad i mixen också.
Men nu tar vi, som Sportbladet-medarbetaren Lars Nylin skulle sagt, varandra i hand och kommer igen.
Capitals är ju på besök och även den här okristliga tiden ska aversionen mellan dem och Rangers kunna generera god underhållning.
Dessutom är ju ni med i kommentaorsspåret och piggar upp en seg biff, eller hur?
* * *
Men nog fan är det väl ynk att Maple Leafs inte kan ta sig samman och göra en bättre match under Suddens stora kväll.
0-5 hemma mot lökiga Montreal…dom borde ju be den mäktige svensken om ursäkt.
* * *
Det luktar lin här på Garden denna svinkalla söndag.
Nej, inte lim.
lin.
Det rungande genombrott New York Knicks asiatisk-amerikanske sensation Jeremy Lin just genomlever har orsakat en basketfeber – kongenialt kallad Linsanity – den här stan inte upplevt på decennier och man kan faktiskt se begeistringen i ögonen på MSG-personalen .
Nu väntar vi bara på att Gotham City ska inse att Strålle Strålman förtjänar samma slags uppmärksamhet.
* * *
Bäckis kommer tyvärr inte att spela idag heller, men om jag förstått saken rätt är han ändå i stan..
Det har i alla fall framförts önskningar om att jag ska ta med mig en extra stor kopp kaffe – med mjölk – upp på pressläktaren.
Givetvis, jag ska till och med spetsa den med Biffens hemliga vitamin-speciale så de där hjärnskakningssymptomen försvinner någon gång.
Det är, tycker jag,  outhärdligt att vår allra bäste center inte kan lira.
* * *
Enligt Daily News består listan över pjäser Rangers vill trejda till sig av de här namnen:
Ray Whitney, Pavel Kubina, Brad Boyes och – håll för satan i er nu– Hal Gill.
Say WHAT?
Hal Gill?
Är det myndigheterna som tycker att Rangers åker för fort och vill plantera in ett effektivt farthinder?
Snälla, snälla nån…
* * *
Håller på att rama omkull när jag promenerar mot Capitals omklädningsrum och hör Alan Jacksons ”It’s five o’ clock somewhere” dundra på högsta volym.
Har de notoriska Swedish House Mafia-fansen från huvudstaden plötsligt gått country on our asses?
Nej, det visar sig förstås vara en materialare som släpat ut en egen bergsprängare medan han slipar Mojo Johanssons skridskor.
* * *
Varje söndag har kolumnisten Steve Serby en långlång fråga-svar-intervju med en lokal sportstjärna i New York Post.
Den är i princip alltid förbehållen fotboll- och baseboll-spelare, men idag får självaste Kung Lundqvist den äran.
Inget jättesensationellt framkommer, men trevligt är det ändå.
Ni hittar aktstycket här:
http://www.nypost.com/p/sports/rangers/serby_sunday_with_henrik_lundqvist_RHLv5IFbefdoq0NZp6JtNK
* * *
Hal Gill!?
* * *
Ser coachen Dale Hunter lomma omkring i utrymmena utanför omklädningsrummen och inbillar mig helt fåfängt att han ska känna igen mig från den mytomspunna kvällen i Philly med Calle J för några år sedan, men han ser mig ungefär lika mycket som supermodeller på stan brukar se mig.
Synd, jag hade tänkt skoja om hur fel George McPhee har när han i en färsk nhl.com-intervju säger att ”Hunter är bra på två saker – lantbruk och hockey”.
Han är, visade den där natten i City of Brotherly Love, rätt bra på att svinga bägare också…
* * *
Smakade just på den äckligaste tomatsåsen i världshistorien i pressloungen.
Har de fått för sig att det är babianer och inte journalister som ska utfordras – eller är det samma sak?
* * *
Hal Gill!??!
* * *
Det blir i alla fall uppvisning i snygga tröjor idag.
Rangers kör de marinblå jubileumströjorna från ifjol – de jag alltid vänder i NHL 12 – och Caps går loss med de vita från Winter Classic i Pittsburgh.
* * *
Vad säger du skånske Jan, är du skåning?
* * *
Ovie kan vi glömma idag.
I två perioder.
Han är en morgontrött människa – något jag sympatiserar starkt med – och brukar under dylika matinéer vakna först när 40 minuter är spelade.
* * *
Strumpor med dåliga resår är, vill jag på förekommen anledning ha sagt, med topptio-listan över de värsta saker som finns, strax efter folkmord och svält.
* * *
Det ska bli intressant att se om Dirty Hat Trick Callahan kan leverera igen, knappt tjugofyra timmar senare.
Jag tror det faktiskt.
* * *
Bäckis har varit här och hämtat sitt kaffe – med mjölk.
Nu ska ni se att han snart är på is igen.
* * *
Nä, nu får de väcka oss med lite hockeyunderhållning här.
Låt oss hoppa det blir riktigt hett.
Jag återkommer i första paus.

Kings får mer och och mer att säga till om i en rätt sömnig match och har 1-1 nu
Men det var med mig anbelangar detsamma, faktiskt.
Mitt ärende på Lonng Island är avklarat och det där med bilen oroar svårt, så ni får ursäkta – nu åker jag hem och laddar för Sudden-festen i Toronto istället.
Ni följer den som sagt enklast på Big Papas och Jimmy Jazz utmärkta blogg och jag återkommer från matinén mellan Rangers och Capitals på Garden i morrn.
 

NY Islanders – LA Kings 1-0 (Period 1)
* * *
Jodå, Islanders hedrar Kenny med en finfin förstaperiod och leder med 1-0 sedan Michael Grabner hållit sig framme på en retur.
Faktum är att jag varje gång jag ser dem känner mig förbryllad över att ett så kvickt, begåvat och – faktiskt – aggressivt lag inte presterar mer, men det handlar väl om brist på jämnhet, antar jag.
* * *
Det rådde lite oklarhet om vad som skulle hända under den där ceremonin, men Kenny fick alltså ingen tröja hissad i taket – han fick sitt namn tryckt på en Hall of Fame-banner som alltid hängt där.
Men det var ju fint nog.
* * *
Den är och förblir en Gyllerinken Deluxe, den här hallen.
Inte ens svenska elitserielag spelar längre i så här spartanska miljöer.
Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla det gamla rucklet. Det andas onekligen hockeyhistoria – och man sitter underbart nära isen på den trånga gamla pressläktaren
Om de  nu bara kunde installera en nätuppkoppling värdig NHL också så vore allt bra…
* * *
– En sak är säker, säger speakern, Kenny är den mest classy medlemmen i vår Hall of Fame. Ingen av de övriga bar frack till sina ceremonier!
Nej, men så är han från Ängelholm också. Där har dom stil.
* * *
Visst, Micke – lite beklämmande är det att de inte fyller den gamla plåtlådan när Kung Kenny kommer hit och blir hyllad.
Samtidigt känns det som det är mer folk här det brukar vara och det får väl ändå ses som en hedersbetygelse.
* * *
Hoppas det går bra under Elefalks utryckning mot Toronto nu. Jag är en sån som kan sitta och oja mig över sånt, trots att jag inte själv är inblandad.
* * *
Man kan ju tycka att Islanders kunnat kalla upp Ullabulla Ullström och KingKong Nilsson från Bridgeport när deras fellow landsman hedras.
Det är inte som att de har något att förlora – och yours truly hade haft betydligt lättare att engagera sig i matchen…
* * *
Ännu mer nervös är jag över vad som händer med min hyrbil ute på parkeringen.
Jag kom så tidigt de inte hade öppnat entréerna, så jag tjuvade in genom en grind någon hade glömt att stänga och står nu där det finns risk att de bärgar bort icke-behöriga.
Det vore just snyggt, här ute på bystan vill man inte bli stående – allra minst när snöstorm pågår.
* * *
Nu är Kung Kenny uppe på pressläktaren och ska bli intervjuad av tv-kommentatorerna som sitter på bänken intill bloggen.
Han är fortfarande lika stilig i sin frack.
Meddelas endast på detta sätt.
* * *
Dags att undersöka om dom kan brygga kaffe på Long Island.

Kenny-festen börjar med en videohyllning på jumbotronen där gamla vänner, lagkamrater och tränare – inklusive Peter Lavoliette  – hyllar 29:ans smartness och spelsinne.
Sedan kliver jubilaren, i frack och fluga, ut på röda – eller snarare blåa – mattan på isen och medan han står och tar spelarna i dagens lag i hand när de kommer ut på isen föräras han en standing ovation av sina gamla fans.
Under själva ceremonin – som Kenny avnjuter tillsammans med sin familj på isen – hälsas han välkommen till Islanders Hall of Fame av självaste Bob Nyström.
– Kenny, Kenny, Kenny, skanderar publiken.
För det får de ett hjärtligt tack av nummer 29 när han håller sitt tal på isen.
– Ni var alltid fantastiska fans, heter det.
Han tackar också sina gamla medspelare och de uppemot 80 (!) vänner och familjemedlemmar som följt med honom till Amerika för den här stora stunden.
Och nu seglar den nya Hall of Fame-bannern med Kenny Jönssons namn mot taket.
Mäktigt.
* * *
Jag återkommer i första paus i den match Islanders efter den här emotionella inledningen rimligen måste vinna.

God afton från Long Island.
Idag avlägger bloggen ett sällsynt besök i Nassau Coliseum och ser – hör och häpna – matchen Islanders-Kings.
Men det är förstås inte för den jag är här.
Det är för Kenny Jönsson.
Som en del av Islanders 40-årsjubileum hyllas han idag som klubbens bästa spelare på 2000-talet och får sin tröja hissad i taket i det gamla rucklet.
Det är inte så lite stort.
Skåningen blir ju del av en Hall of Fame som sedan tidigare bara inkluderar åtta namn:
Denis Potvin, Clark Gillies, Bryan Trottier, Mike Bossy, Bob Nyström, Billy Smith, Al Arbour och Bill Torrey.
Boggen bugar redan nu.
* * *
Det är som bekant en annan stor svensk som ska hyllas idag också, uppe i Toronto.
Och Sportbladet har givetvis bevakning där också – Big Papa Wennerholm och Jimmy Jazz Wixtröm följer varje steg Sudden tar i Big Smoke.
Så när vi är klara här kliver ni bara över till den här bloggen – https://bloggar.aftonbladet.se/hockeyresan/ – och får denna stora svenskdag fullbordad.
* * *
Själv missade jag precis Kennys heydays på Long Island, han flyttade som bekant hem till Ängelholm inför lockout-säsongen och hade lämnat Islanders svensklöst – sånär som på en Robban Nilsson som pendlade mellan farmarlag och Long Island – när jag kom hit.
Men det känns likafullt stort att vara med om den  här högtiden, för han var en stor favorit.
Mycket lite ligger mig varmare om hjärtat än skridskoskicklig backar med bra spelsinne
* * *
En som har det aningen svettigt idag är Claes Elefalk.
Han var – och är – agent åt både Kenny och Sudden och ser det som sin plikt att närvara vid båda klienternas högtider.
Så han ser Kennys namn skickas mot taket, sen får han kasta sig i en bil för transport till JFK och flyg till Big Smoke.
– Men jag är bara glad att ceremonierna äger rum på olika tider så jag hinner, säger han.
Hoppas nu bara planet går också.
För första gången på hela vintern passar det naturligtvis på att snöa idag…
* * *
Nu ska jag njuta av att sitta här och blänga på värmning en stund.
Återkommer när ceremonin är avklarad.

NY Rangers-Tampa 4-3 (slut)
* * *
Ja, jävlar.
Det regnar i Atacama!
Scott Gomez gör alltså sitt första mål på ett år – som några av oss vet tack vare det inspirerade stödet från en synsk svensk supporter som heter Julia.
Och rektionen på årets websajt är lysande.
Kolla:
http://www.didgomezscore.com/
* * *
Här på Garden grindar Rangers till slut till sig en övertidsseger och det är Broadway Brad som till slut exploderar in det avgörande 4-3-målet.
Vid det laget har the garden faithful smält den där sega ärtsoppan för länge sen får då är det sannerligen liv i luckan.
* * *
Springer på Mattias Öhlund efteråt och han kommer tyvärr inte några särskilt goda nyheter.
– Jag hoppas fortfarande att jag kan spela i år, men jag vet inte…jag åker fortfarande inte skridskor, så det ser väl inte så ljust. Tråkigt, men så är det i den här branschen, säger han.
Sedan berömmer konstaterar han att Rangers ser väldigt bra ut just nu.
* * *
En smooth operator i taxikön frågar plötsligt kvinnan bakom om hon vill dela en taxi ner till East Village.
– Jag ska till Upper East Side, svarar hon.
– Bra, då vinkar jag till oss en taxi då.
– Sa du inte att du skulle till East Ville?
– Not anymore…
Kvinnan skrattar glatt och ruskar långsamt på huvudet.
– Sorry, stud. Hoppas du har bättre lycka med taxichaffisen än med mig.
Bara i New York.
* * *
Vigge Hedman är väldigt stilig i grå, slim kostym och en silvrig slips, men så har han flickvännens mormor och morfar på plats i Garden också.
– Jag ska gå och träffa dem nu, säger han och rättar till den där slipsen.
Varför Prusten och Emm-Inger var så griniga på honom vet han inte.
– Äh, det blir lätt så i de här mötena. Dom blir griniga på mig och jag blir grinig på dom och snart är alla griniga.
En beskrivning så god som någon, skull jag säga.
* * *
Nu har jag inget mer att säga, faktiskt.
Men det blir hårdkörning i helgen och jag hoppas vi hörs då.