LA Kings – Dallas 0-0 (Period 2)

* * *

Förstår dig, Karlberg.

Ett mål eller två behövs nog när man sitter där i den svenska svinottan.

Men här njuter vi av det fortfarande spelas bra hockey – och av konster i bägge kassarna.

Särskilt Raycroft, Dallas back-up, har varit sensationell.

* * *

Cartman dyker upp i jumbon igen.

Det är ju till och med bättre än Christopher Walken på Garden.

* * *

Fast Justin Williams borde verkligen ha kunnat göra något mer när han under en av onödigt många penalty kills kom loss i ett friläge.

Jag tror aldrig jag sett något lamare. Han åkte ju bara fram och föste in den under Raycrofts benskydd.

* * *

Mitt-under-matchen-refererandet åt sportbladet.se fortsätter och tyvärr är det väl så att den här livebloggen blir ganska så lidande av det, men a NHL-bevakare’s got to do what a NHL-bevakare’s got to do och ni får ju läsa många fina citat om ni går in på sajten och kollar under morgontimmarna.

* * *

Quick gör ytterligare utför några såna där spagat-konster och det stramar osökt i mina egna gamla gubbljumskar, knappt användbara för promenader i lätt motlut längre.

Jag skulle inte kunna göra om det där ens om Brages existens stod på spel.

* * *

Blir glad varje gång jag ser jumbotron-reklam för Carl’s Junior.

Det är ändå landets tredje bästa snabbmatskedja – efter Inn and Out Burger och Fat Burger.

* * *

Matt Greene skickar Robidas på en härlig, bejublad flygtur – och blir utvisad.

Det har jag lite svårt att förstå.

* * *

Nej och nej och nej, Kung Henrik får inte vara skadad.

* * *

På något sätt kommer Loui Loui vara inblandad i upplösningen av det här.

Sen lämnar jag, vad det lider, något slags slutrapport.

 

LA Kings – Dallas 0-0 (Period 1)

* * *

Inga mål i Staples ännu alltså, men en hel del bra hockey.

Kings dominerar stort i början, men gästerna från Texas tar sig efterhand in i fajten och har ett par chanser som tvingar ner den fenomenale Quick i spagat-nummer som får yours truly att grimasera illa uppe på sin pressläktarstol.

* * *

Kings intro vittnar i sanning om att vi befinner oss i närheten av Drömfabriken.

Det är det klart flashigaste jag sett i hela ligan, med laser och ett  tryck i PA:t som skulle göra intryck även under en utomhus-konsert med AC/DC.

Dom ansvariga på Long Island har en bit upp till samma nivå, om man säger så.

* * *

Quick har nu hållit nollan åtta perioder i rad.

Då vill jag vara – häpp! – kvick och påpeka att han slagit klubbrekord för Kings.

* * *

Sen dyker Cartman från ”South Park” precis före första nedsläpp upp i jumbon och hetsar publiken med Kings-ramsa.

Sport i Holywoodland är ju magiskt.

* * *

Att Mike Richards har ”edge” och temperament är ingen nyhet för oss som sett honom ute på östkusten de senaste fem åren, men det känns lite onödigt att just han ska gå boxningsmatch mot Ott. Han behövs till annat här. 

* * *

Rudolf, kul att ha dig här.

Berätta gärna varför utekvällen var störd – och var den ägde rum.

* * *

Det är alltså inte Lehtonen – NHL:s kanske hetaste målis just nu – som står för Dallas ikväll utan Andrew Raycroft, men han har varit bra han med.

* * *

Hyggligt intensiv kväll för den som är satt att bevaka svenskar i NHL det här.

Men jag klagar inte. När en sån som Gabriel Landeskog slår sig in i världens bästa liga på det här sättet kan man verkligen bara jubla.

* * *

Hade glömt hur mycket jag gillar den tuffe, underskattade Grosse Grossman.

* * *

Det är, vad jag kan se, i det närmaste fullt här inne – och därtill bra tryck. Inte minst när de visar resultatet från Washington i jumbon.

* * *

Nu ska det ringas, och skrivas, så det skvätter om det.

Vi hörs i nästa paus.

Jaha, som utlovat:

Liveblogg från southern California.

Redan när Kings besökte The Rock här om veckan sa jag ju att jag måste till Staples Center snart och när jag nu hade andra ärenden här i trakten – du dryge Hugosson i kommentatorsspåret, i det här jobbet kan man inte alltid styra var man befinner sig – så gick det ju snabbare än väntat att uppfylla den önskan..

Kings möter alltså Stars och så bra som båda de lagen öppnat serien borde det kunna bli rätt skoj.

Den som hänger med när klockan är halv fem hemma i den svenska hösten får en extra guldstjärna i  kommentatorsspårets hall of fame.

* * *

Oops, det skräller alltså redan till på trejdmarknaden:

Micke Samuelsson blir, tillsammans med Marco Sturm,  skickad från Vancouver till Florida – i utbyte mot David Booth och Steve Reinprecht.

Så lagom kul för Samma, kan jag tänka mig. Han flyttar visserligen till ett avsevärt behagligare klimat men också till ett sämre lag och chanserna att få vara med och vinna en ny titel har plötsligt krympt dramatiskt.

Jag har också svårt att se att Canucks vad ska kunna vinna på den här dealen.  De förlorar rutin, ledarskap och secondary scoring – och får talang som aldrig riktigt lyckas blomma ut.

* * *

Tycker jag är ute i god tid när jag lämnar hotellet i West Hollywood tre timmar före första nedsläpp, men morsning korsning.

Det spelar ingen roll att det är lördag, trafiken på 101:an är lika överjävlig som vanligt – det som ska ta lite drygt 20 minuter tar en timme.

Hur står de ut, los angeliterna?

* * *

Men visst, det svider lite att inte vara i Verizon Center när obesegrade upplagor av Capitals och Red Wings går i clinch – och Lidas dessutom spelar sin 1500:e match.

That’s a klassiker for sure.

Men som sagt; det här är inte det enda jag gör och ibland kan jag inte göra precis som jag vill.

* * *

Men när man väl kommer ner hit till downtown och Staples Center inser man att det var värt att sitta i de där infernaliska köerna några timmar.

Här var ruffigt och scary en gång i tiden, men nu har de verkligen gjort ett sizzling entertainment-distrikt av dessa kvarter och själva arenan, hem också för Lakers, har en glamorös lyster man inte direkt hittar i Raleigh eller Ottawa.

* * *

Fast det hade inte varit så överdrivet kul att vagga in i Wings omklädnings och prata 1500-matchersjubileum efter den här uppsträckningen.

7-1…såna smällar åker inte Wings på särskilt ofta. Det blev tydligen för mycket med back-to-back-show för the machine.

* * *

Går i pressrummet – ett av ligans bästa såklart; i Hollywood vet dom hur man tar hand om media… – fram till en jag tror jag känner och hälsar glatt.

Han tittar mycket förvånat och hälsar tillbaka med stor tvekan.

Det visar sig vara en helt annan person.

Ni har alla gjort likadant flera gånger och vet precis hur pinsamt det…

* * *

Och vilken chans Kings har ett skaffa en image lika glamorös som den resliga grannklubbens i år.

Det ser ju inte ut att bli nån basket alls den här säsongen och sportfans som Jack Nicholson, Leonardo DiCaprio och Tom Cruise har således ingen förströelse att bränna sina stålar på, så om Mike Richards & co gör nåt stort, då kan hockeyn bli riktigt het, och få helt ny uppmärksamhet, här ute i the land of dreams.

* * *

Precis som förra gången jag var här, för tre säsonger sedan tror jag det var, blandas hänförelsen av att få sitta i Jack Nicholsons hus med typisk Biffen-nojja.

Det kan ju bli jordbävning.

Vad händer då med oss som sitter här uppe bland takåsarna?

Jag vill verkligen inte veta.

* * *

Kings kör de blå tröjorna ikväll – åtminstone på värmningen.

Synd.

Det är de svarta, de nästan Darth Vader-coola, som får mig att längta ut hit ibland.

* * *

Äter en kaka.

Så ni vet.

* * *

Ska bli spännande att se Dallas in action för första gången i år.

Jag trodde de skulle gå rakt genom golvet efter Brad Richards flytt till Manhattan, men de har tvärtom spelat bättre än på flera år i inledningen. Och Loui Loui tycks inte sakna sin radarpartner det minsta. Två nya baljor i Anaheim igår och att döma av hur taggad han ser ut på värmningen blir det en ikväll också.

* * *

Vänjer mig aldrig riktigt vid att sitta här ute i Pacific-tidszonen och se matcherna ute i öst ta slut redan vid sjutiden.

Särskilt som det innebär att telefonsamtal måste ringas och referat skrivas medan fajterna här ute börjar – vilket i sin tur får till följd att det här bloggintrot blir lite kortare än vanligt, men vi får köra hårdare under de svenska morgontimmarna.

 

– Ja, vad sägs om röd nummer 19?

Så svarade – eller snarare skrockade – Bäckis när jag häromdagen ringde från Vegas för att få citat till ett referat och avslutade med att fråga om han hade bra förslag på nummer att spela på rouletteborden senare under natten.

Fyndigt.

Och, visade det sig, ett utmärkt tips.

Jag, som vanligtvis helt och hålet utgår från 21 i alla roulette-spel (ja, Foppa och Börje är del av det – men framförallt hade storebror Ola 21 när han spelade i Kvarnsvedens GoIF 1978…) dunkade ner några chips på ruta 19 då och då – och vann nästan varje gång.

Vi tackar Valbos finest.

* * *
Där fick ni också förklaringen till den oväntat utdragna stiltjen i bloggen.

Jag fastnade helt enkelt lite längre än planerat i Vegas – och ägnade ingen tid alls åt hockey. Lätt hänt i den stan, kan vi lugnt konstatera. Att bli kvar längre än planerat alltså.

Men nu har jag tagit mig till LA och natten mellan lördag och söndag finns jag i Staples Center.

Kul va?

* * *

Nyheten om att sändningsrättighetstjafset där hemma är över är höstens godaste.

Nu, när alla kan vara med, torde det bli riktig rock ’n’ roll i kommentatorsspåret igen.

* * *

Tim Erixon blev utbuad varje gång han rörde pucken under Rangers fajt mot Calgary i Saddledome häromkvällen, rapporterar Post.

Men trots sin ungdom och sin brist på rutin verkade mini-X:et, som ju var draftades för Flames men inte vill skriva på kontrakt och därför trejdades till Rangers, inte bry sig det minsta.

– Han hanterade det på ett helt otroligt bra sätt, berömmer coach Tårtan Tortorella.

Stort.

* * *

Klassen på Hockeysverige.se känner ni till, likaså att det finns gott om bra, initierade NHL-skribenter på Svenska Fans.

Nu kan jag rekommendera ytterligare en sajt de gånger det blir sån här stiltje.

www.hockeyrummet.se

Där publicerar Niclas Schaub, känd både från just Svenska Fans och det här kommentatorsspåret, och några av hans kumpaner krönikor, kåserier, analyser och andra slags texter om NHL. Och bara NHL.

Jag håller inte med om allt – Schaub är en svensk Mike Milbury ibland – men det är kunnigt, välskrivet och sprunget ur en obändig kärlek till National Hockey League.

De får dock lite för lite mothugg, så gå in och kommentera. Och räkna med hårda servereturer. Schaub är, som det heter, inte rädd att uttrycka sina åsikter…

* * *

Det känns väldigt olikt Barry Trotz att gå ut och såga en ung rookie som Mattias Ekholm så satans hårt.

Har den vanligtvis kloke Nashville-mannen blivit alldeles tossig av den usla inledningen?

* * *

Ja, då gör vi oss beredda för Kings-match i La La Land imorrn natt då.

Hoppas några av er tänker vara vakna.

Jag tror det var Kometen som först ställde frågan:

Blir det några listor i år?

Det blir det.

Jag ska inte lova publicera några specifika veckodagar, för det visade sig ju redan ifjol vara svårt att leva upp till, men dåd och då, när andan faller på, kommer jag sammanfatta det jag tyckt varit mest upphetsande, och mest förargelseväckande, sedan sist.

Första given kommer här.

 

BIFFENS LISTA

 

1. We’re off and running.
– Det har gått elva dagar sedan premiären, men jag känner mig fortfarande alldeles pirrig över att vi är inne i en ny NHL-säsong. Visst är det magiskt?

2. Svenska rookies.
– Gabby Lindeskog pickar in mål för heta Avalanche, Adam Larsson är quarterback på Devils offensiva blå, Mika Zibanejad och David Rundblad producerar för Ottawa, Tim Erixon får mer och mer istid i Rangers, Anton Lander är del av Edmontons kittlande young-squad och Mattias Ekholm är på gränsen till en plats i Predators-truppen. Det må vara höst i almanacken, men för blågula hockeytalanger är det vår.

3. The Big Red Machine
– Så här bra har Wings inte startat på…ja, det har inte hänt sedan Lidas fortfarande var i målbrottet. Watch out, alla andra.

4. Ryan Nugent-Hopkins.
– Den artonårige draft-stjärnans entré i ligan är den mest kittlande sedan Sidney Crosbys första säsong.

5. Jagr och nya Flyers.
– Det är ju inte bara nummer 68 som visat sig vara bättre än till och med de gladaste optimisterna hade hoppats. Hela Paul Holmgrens nya lagbygge är förföriskt.

6. Winnipeg tillbaka på den stora scenen.
– Jets har inte precis övertygat som lag, men jävlar – trycket i TS Centre den första, historiska kvällen var något av det häftigaste jag sett.

7. Oliver Ekman-Larsson.
– Det roligaste med att det plötsligt lossnat ordentligt för den här supertalangen är att svensk media ruskas om lite gran. Där är minnet så frapperande kort. Ifjol var han rookie-kullens hetaste namn. Sedan hände inte så mycket under första läroåret – och media verkade helt enkelt glömma bort honom för nya namn med färskare Sverige-koppling. Men OEL kommer fortsätta låta tala om sig, var försäkrad.

8. Shannys kadaverdisciplin.
– Det var lika mycket gnäll på Cherry- och Milbury-falangen – också känd som neandertal-skolan – när den nya regeltolkningen infördes efter lockout-säsongen. Men till slut lärde sig spelarna vad som gällde och det som skulle försvinna försvann. Det blir med tacklingarna mot huvudet om Shanahan står på sig.

9. John Tavares.
– Det är tidigt på säsongen ännu, och Islanders har börjat bra tidigare utan att sedan kunna fullfölja, men nog ser det ut som att den här gossen är ”due” för ett sjujävla genombrott nu?

10. Mojo går köksvägen.
– Det känns som en väldigt bra specialitet.

 

BIFFENS BU

•Rangers defensiv.
– Hur har ledningen för USA:s rikaste hockeylag lyckats intala sig själv att årets upplaga är en contender, med den backupsättningen? Hur kan man utsätta sig själv för sånt….självbedrägeri?

•Bobby Lou.
– Det är dags att låta Corey Schneider ta över nu.

•Zuccarello till AHL.
– Norrmannen skull kunna vara en sensation under rätt coach, men konservative Tårtan ger honom ingen chans att visa sig i en rimlig roll. Så jag hoppas den gode Zuke blir trejdad till en lämpligare klubb snart.

* * *

Nu åker jag iväg på en roadtrip som inte direkt har så mycket med hockey att göra – your Biff har fortfarande andra uppdrag också, kan ni tänka – så här blir det kommande vecka måhända inte fullt lika intensiv aktivitet som under de första tio dagarna, men jag lovar att skicka in några små teasers emellanåt och innan ni vet ordet av sitter jag i en arena ni inte alls hade räknat med att jag skulle sitta i.

Tills dess:

Må ni får vara med där dom raka puckarna slås.

Islanders – Rangers 4-2 (Slut)

* * *

Otrevlig eller inte, Tavares börjar onekligen leva upp till sin egen hype nu.

Ikväll var han nästan lika bra som EA Sports gjort honom i NHL 12, och gjorde alltså hat trick.

* * *

Klockrent, John J.
Det är klart det är John Wesley Harding som står i Minnesota – mästarens hemstat.

Sen har de Blind Willie McTell i tredje backpar också.

Och Stuck Inside of Mobile With The Memphis Blues Again i en brunkarkedja.

Va?

* * *

Det finns mycket att säga om att det ligger en rutten NHL-arena ute på Long Island – och det har vi ju gjort idag – men när man en sen lördagkväll som denna kör tillbaka in mot stan och under slutklämmen av Long Island Expressway får se det Manhattan torna upp sig i sin mest gnistrande kvällsskrud, då är mycket förlåtet.

* * *

– Rangers åker ur i år.

Desillusionerad Eken under jakten på kvittering i mitten av tredje.

* * *

Det var sjukt många att ringa till och sen skriva om denna besinningslöst intensiva NHL-natt.

Det är bara att gå in på sportbladet.se och ta del av den digra skörden.

Henke och Tim pratar, Oliver pratar, The Mule pratar, Bäckis pratar, Hedbä pratar och Nugent Hopkins pratar i och för sig inte, men det står om honom också.

* * *

Det ser bara slött och ointresserat och korkat ut när Gabby åker och hackar med klubban och drar på sig en fullständigt bedrövlig tvåa för hooking med 4.39 kvar.

Tårtan har all rätt att gå Sonny Corleones on his ass för den insatsen.

* * *

Alltså, vilket öde för Nugent-Hopkins.

Hat trick – på Luongo.

Hur stort är det för en 18-åring från British Columbia?

Sen går Vancouver och vinner lik förbannat.

* * *

Tårtan snappar och bitchar duktigt under sin korta lilla presskonferens – särskilt när någon har fräckheten att fråga om det tuffa resschemat.

– Don’t go there, fräser han. Jag vill inte höra om Europa eller om västra Kanada. Det har ingenting med den här matchen att göra, vi var bara för odisciplinerade och därför förlorade.

Sedan säger han att han begick ”a horrible” mistake som lät Brad Richards vara inne på sista PP:t och den som kan förklara vad han menar med det får gärna höra av sig.

* * *

Nu är det natti natti.

Vänta er ingen aktivitet i morgon – det funkar just nu ganska hårt i bröstkorgen – men framåt måndag kan den där listan några av er efterlyste eventuellt dyka upp.

So long.

Tavares fullbordar ett hat trick i öppen kasse.

4-2 till Islanders alltså.

Nu åker jag hem. Mer kommer därefter.

Islanders – Rangers 2-2 (Period 2)

* * *

Ojvoj, så här ska derbyn se ut.

Rangers lyckas först kvittera, fast fortsätter dra på sig dumma utvisningar, varför Tavares kan ge Islanders ny ledning – men precis i slutet trycker hårde Prust trycka in 2-2 the kitchen way, som Lennart Bergelin skulle sagt.

Nu är det krattat för high chaparall-duell i tredje.

* * *

Rangers bryter ju fler regler än Ralphie Cifarettos crew i Sopranos

De tar två nya utvisningar direkt i början av andra – varav en för det debila brottet too may men on the ice – och sen alltså ett par till och han är visserligen långt bort från där jag sitter, men jag tycker mig ändå kunna se röken som pyser ur öronen på Tårtan.

* * *

Mycket kan man säga om Gabby Gabby Hey, men lägen som det han får när han kvitterar – också kallat friläge – de missar han fanimig inte.

* * *

Michletti, tv-kommentatorn här intill, skriker som en hel Gris-Olle när Henke rånar Tavares i det där PP:et.

Jag förstår precis.

Det är en räddning som ska ha sex plus av fem möjliga.

* * *

Men ja, utvisningen  på Boyle känns lite psykedelisk. Var han inte bara inne i sarghörnet och rev efter puckfan?

* * *

Tuben, det går utmärkt för Vinny Winnerborg. Han har redan dömt ett flertal matcher och gjort det med den äran.

* * *

 

Det är en fin genomskärare Gabby får av Richards också. Nästan så man skulle kunna tro att de kan bilda ett radarpar…

* * *

Ja, Dahlgren ”hence” sitter ju sen Quentin – som Mister Brown – drog den odödliga Madonna-monologen i inledningsscenen i ”Reservoir dogs”.

Den slutade ju just så.

Hence:

Like a Virgin.

* * *

En sponsor vid namn Jeff Horan föräras ett par sekunder i mini-jumbon i en reklampaus.

Det är såna gånger man, trots att det ibland är så svåruttalat för amerikaner, är glad att man heter Bjurman.

* * *

Taggen, jag gör så gott jag kan, men på beställning blir det bara stressat. Läs igen och se om du inte hittar nåt du kan skratta åt.

* * *

Det jublas i några sekunder efter Gabbys mål. Sedan går glädjeropen på sektionen bakom Henke, där de flesta av Rangers-fansen sitter, över i arga ”aaaaassshoole”-ramsor.
Då vet man att det är lördagkväll i ladan och pojkarna har nåt otalt…

* * *

Oliver! Ekman! Larsson!

* * *

Det visade sig att man gör som överallt annanstans när det är paus på Long Island.

Skickar Eken efter kaffe, tar en snus, lutar sig tillbaka och tänker att man ändå har ett jävla trevligt jobb.

Det blir repris nu.

Slutrapport kommer…äh, ni vet. Det dröjer. Ska hem första, ringa Oliver och skriva referat.

 

Islanders – NY Rangers 1-0 (Period 1)

* * *

Islanders börjar klart piggast, får momentum av två tidiga utvisningar och 12.04 vräker Matt Moulson in 1-0 på en Henke som fått slita rätt desperat fram till dess.

Men sen blir det mer Rangers – bland annat tack vare två egna PP – och inte hade det varit orättvisa av Purpurfärgen-sort om de lyckats kvittera här på slutet.

Fortsättningen blir, som det heter, rafflande.

* * *

Jag vet inte om det bror på att vi sitter närmare isen, och publiken, än vanligt, men jag upplever det som att det är osedvanligt mycket nerv och fart och elektricitet i den här derbyclashen.

Lycka!

* * *

Ja, det är alltså Nabby som står, trots allt.

Han gör sin första NHL-match på ett och ett halvt år – och ger intryck av att faktiskt vilja vara en Islander i år.

Ryssen var excellent här på slutet.

* * *

Jag får förlita mig på tvålen, som Eken väljer att kalla min G4-platta.

Det interna Coliseum-nätet har lagt av helt.

Herregud, flytta den här organisationen till 2000-talet.

* * *

Som Rangers-fansen äger Coliseum!

Det är inte bara deras maffiga ”Let’s go, Rangers”-ramsa som hörs överlägset mest.

Dom får in en tung ”Potvin Sucks” också. Här. Islanders blir kort sagt pissat på.

* * *

Jag trodde Rangers skulle sluta ta så många utvisningar. Två på de åtta inledande minuterna är inte vad doktor Tortorella föreskrivit, pojkar.

* * *

Inte nog med zeppelinare till höger.

Till vänster om oss har vi Rangers tv-kommentatorer också, ikväll den rasande trevlige John Giannone och Joe Micheletti.

Dom hälsar.

* * *

Man ser ju att lill-X:et har hockey i blodet och läser spelet mästerligt.

Men han är en av de som åker på en tvåa, för intereference, och lär få en salivdusch av Tårtan i den paus som nu pågår.

* * *

Gamle Marty Reasoner sitter fint i en dubbelpropp mellan Girardi och Gabby (!) när han försöker slita sig fri numerärt underläge.

Kommer kännas i morgon, tror jag.

* * *

Tvålen fungerar dessvärre inget vidare den heller, därav fördröjningen med publicering av kommentarer.

Jag beklagar djupt.

* * *

Per, nej, jag har som sagt ingen riktig täckning för de där synpunkterna på Tavares. Han har vara gjort ett drygt, självgott, kanadensiskt frat boy-intryck på mig.

* * *

Man är ju förstås bortskämd, men jumbotronen i Coliseum är inte mycket större än tv:n hemma i mitt vardagsrum.

* * *

Taggen, första inlägget är – hoppas jag i alla fall – fullt av rader om hur det känns att vara här.

* * *

Woywitka, vår vän, har fått ta över Wade Reddens sexa. Vilken ära…

* * *

Eric, vi är medvetna om att Islanders haft stora framgångar. Men de har bara funnits sedan 1972, bor här ute på bystan och har inte ens en tjugondel så många fans.

Hence:

Little brother.

* * *

Lite spänt är det ändå varje gång istjejerna är inne och skrapar isen runt Henke…

* * *

Personligen tycker jag Zuke ser väldigt fin de byten han är inne.

* * *

Nu kliar det lite i en för tillfället yvigt skäggig dubbelhaka. Vänta…sådär, nu är det ordnat.

* * *

Det måste vara rätt sort för Brad Richards att spela med det här stödet.

Något liknande var han aldrig med om med Lightning och Stars, ens på hemmaplan.

* * *

Yes, det värmer att Oliver börjat bli lika het som öknen han bor i.

* * *

Nu ska vi se vad man gör i slutet av en paus på Long Island, jag vet inte riktigt.

Återkommer i nästa paus, på sedvanligt vis. 

Det är ändå rätt märkligt.

Man kör fyrtio minuter rakt österut från Manhattan, kommer till en jättelik parkeringsplats mitt ute i en potatisåker och går sen in och sätter sig i gamla Gyllerinken i Borlänge.

Men likafullt:

Här bor ett NHL-lag.

Varför?

Det finns verkligen ingen förklaring  till det, och vad det lider korrigeras förhoppningsvis detta systemfel, men ikväll blir det alltså derby mellan laget som får dväljas här, Islanders, och dess storebror Rangers.

Är det någon av er som tänker offra lördagkvällen på att hänga med?

Rangers-fansen borde.

Eftersom de fortfarande bygger om Garden är det här enda gången före slutet av månaden som Rangers spelar i New York-området – och därmed också enda gången det blir liveblogg med blåskjortorna på isen på ett par veckor.

* * *
Bilresan ut var fin annars. Innan man kommer ut till just Uniondale kan Long Island, faktiskt, vara rätt så sevärt. Dessutom fick Eken ett svavelosande utbrott när han kollade Elitserieresultaten och såg att Brynäs torskat mot Linköping.

* * *

Det är ju direkt inte som att Rangers har ett överflöd av dugliga backar – eller backar överhuvudtaget – så det är inga goda nyheter att även Sauer är skadad och måste vila i kväll.

I hans ställe kastar de in Woywitka, hämtad på waivers från Montreal, och vi tackar särskilt för att vi ett så lättstavat namn att svänga oss med här i bloggen.

* * *
Men man får försöka se det ur Hedbä-perspektivet:

Varje gång han kommer ut hit säger han till sig själv att han befinner sig i Tomas Jonsson-land.

Och det är klart, då får sceneriet en helt annan lyster.

* * *

Sauerkrauten eller inte – det här kan bli en besvärlig utmaning för Rangers. Ni såg ju Islanders mot Tampa häromdan. Den här tiden på året är de farliga.

Å andra sidan har Tårtan indirekt lovat att hans manskap ska vara bättre än under de fjösiga matcherna i Stockholm ikväll.

Det var ju, förstod vi på honom efteråt, för att de knappt fått träna och dess utom – stackars! – tvingats spela en räcka matcher på stor is ”elitlaget” från Broadway inte kom upp på riktigt konkurrenskraftig nivå.

Nu har de tränat en hel vecka, på NHL-is, så det är korten på bordet.

* * *

Som ni säkert kan föreställa er är pressläktaren i den här stenåldershallen ett litet och trångt och fult provisorium upptryckt under takåsarna. Eken får nästan gå ut och hämta domkraften för att klämma in mig på min plats.

Men en fördel är att man sitter hyggligt nära isen – precis som i Gyllerinken.

* * *

Tro på fan, men DiPietro är skadad.

Igen.

Det är otroligt. Sedan han skrev på det löjeväckande 15-årskontraktet har han inte haft en enda skadefri svit som varat längre än en månad.

Så påminn mig om att aldrig spela roulette med DiPi. Han är helt uppenbart bad luck, hela mannen.

* * *

Det blir första livemötet med Tim Erixon det här.

Jag ser fram emot det med stor entusiasm, faktiskt.

* * *

I DiPis fårnvaro står dock inte alls Nabby.

Det gör Al Montoya och eftersom han en gång ratades av Rangers kan man ju tänka sig att han tänker göra en sjujävla match i första ronden i Slaget om New York.

* * *

Allra roligast med att Eken sitter intill på pressläktaren under preludierna och underhåller med små anekdoter från sin egendomliga lilla värld – inkluderande så kallat bottle-table på den glödheta klubba som, mycket passande, heter 1 Oak – är att han hela tiden gör det på Andreas Lilja-skånska.

Så ser vår interna – extremt interna, faktiskt – humor ut.

* * *

Ni som frågar om sändningsrättigheterna där hemma – jag är ledsen, men jag sitter här och vet inte mer än vad ni gör.

Jag har uppmanat Viasat – eller någon – att hissa lädret så vi får slut på den här parodin och mer kan jag inte göra.

Ett litet tips dock:

Håll koll i kommentatorsspåret. Där delar mina fina läsare ofta med sig av länkar så att ni åtminstone kan se matcherna på era datorer.

* * *

Ser Islanders så kallade Icegirls värma en timme innan den riktiga värmningen börjar.

Hoppas Henke kan hålla sams med dem idag…

* * *

Våld är ju inget bra och han ångrade sig själv efteråt, men jag kan inte låta bli att tycka att Ashams sova-kudden-gest efter Tyson-smockan han hav Beagle var rätt rolig.

Sorry, jag råkar bara vara lättroad i såna sammanhang.

* * *

Eken om John Tavares:

– Jag tror att han är en riktigt osympatisk människa.

Såna uttalanden ska man väl egentligen göra om människor man inte träffat och egentligen vet något om, men på ren instinkt är jag faktiskt böjd att hålla med.

* * *

Vi har fina, pensionerade tröjnummer precis framför oss:

Billy Smiths 31, Bob Nyströms 23, Mike Bossys 22, Bryan Trottiers 19, Clark Gillies 9 och Denis ”Potvin Sucks” Potvins 5.

Det är en påminnelse om vilken dynasti det här laget, mot alla jävla odds, en gång var.

Men det är ju skandal att vare sig Anders Kallurs, Stefan Perssons och – framförallt – Tomas Jonssons nummer inte hänger där också.

* * *

70 minuter kvar till första nedsläpp.

Då kommer det klassiska kungörandet från sätet till höger:

– Nu går jag och äter.

På Andreas Gästriklandfärgad Lilja-skånska det också.

* * *

Efter att ha skrivit namnen Bob Nyström, Anders Kallur, Stefan Persson och Tomas Jonsson börjar jag förstås fundera på hur många svenskar jag kan komma på som spelat här ute.

Få se nu:

Mats Hallin, magnifike Göran Högosta, Tommy Salo, Tommy Söderström, Mats Lindgren,

Marre Czerkawski (polack visserligen, men jag vill gärna se honom som svensk), Kenny Jönsson, Jörgen Jönsson och…fan, sen kniper det.

Nu tar vi och tittar på nätet och ser vilka jag missat:

Jaha, Niklas Andersson, Andreas Johansson, Mikael Andersson, Johan Davidsson (really?), Dick Tärnström, Mattias Timander, Mattias Weinhandl (ja, hur kunde jag glömma HOHOM) samt Robban Nilsson (och hur FAN kunde jag glömma honom; han är ju ren Biffen-idol).

* * *

Basil, dörrman-Basil är dessbättre på semester.

Annars har jag en känsla av att han skulle kunna använda resultatet i den här matchen som förevändning för brutal terror kommande vecka.

* * *

Det bör kunna bli riktig rock ’n’ roll ute i bänkraderna i kväll.

Den här matchen är som sagt Rangers-fansens enda chans att se sina hjältar under de inledande grundserieveckorna, så de kommer att ta över Coliseum mer än vanligt.

Det gillar inte hemmapubliken.

När jag var här som vanlig åskådare med Dalarnas egen Silbersky, också känd som Ola Berglund, på en match hösten 2006 såg vi tre slagsmål bara på vår sektion.

Och det var en söndagförmiddag.

Nu är det Saturday night..

* * *

Och vad har de parkerat på sektionen intill, bara några tio meter till höger, om inte en sån där zeppelinare som vi älskar i den här bloggen.

Eken har redan lovat ta bilder när yours truly Biffen flyger med i andra pausen.

* * *

Bra jävla match i United Center ikväll, förresten. De senaste två årens mästare går i clinch.

Törs jag utgå från att ni förser bloggen med rapporter därifrån – liksom, hemskt gärna, från Montreal, DC, Fort Lauderdale, Nashville och St. Paul?

Slaget i Edmonton kan ni dock ta det lugnare med. Det räknar jag med att hinna hem och följa i holken i Midtown.

* * *

So far har nätet funkat ok, men ju närmare match vi kommer – och fler börjar ta det i bruk – desto segare blir det.

Dom borde ha fler hubbar, klargör Eken.

Ja, det bet borde dom fan.

* * *
Värmningen ger klart besked:

Captain Callahan tänker göra mål ikväll.

* * *

Woywitka, Woywitka, Woywitka-

Ja sorry, var bara tvungen att öva lite.

* * *

Det är, slår det mig, särskilt såna här kvällar man saknar Sean Avery.

Derby, det är ju för honom vad spenat är för Karl-Alfred.

* * *

Nu, medan nätet fortfarande håller, ber jag att få publicera det här introt.

Hoppas det blir en holmgång värdig herre-på-täppan-titeln i världens bästa stad.

Jag återkommer – God willing – i paus nummer ett.