Tvingas genomlida en bagarväckning monumentale.
Sedan flyger jag alltså till Detroit – det självklara målet för Deltas omtalade flight 159.
Detta äventyr sker delvis på eget initiativ och när jag kliver ut i den grå Michigan-morgonen känns det som ett fruktansvärt misstag.
Här är nämligen lika kallt, snöigt och allmänt vidrigt som i Sverige häromveckan.
Bara en komplett idiot utsätter sig frivilligt för något sånt när, exempelvis, Florida  ligger och väntar på ungefär samma avstånd.
Nu måste Detroit och Dallas – liksom Detroit och Vancouver om några dagar! –  kompensera med en riktigt sprakande, oförglömlig hockeyshow.
Annars finns risken jag att lägger mig framför zambonin och låter mig tas av daga på träningen i morgon.
* * *
När jag ringer och ansöker om ackreditering till de här matcherna skrockar Wings PR-män gott.
– Well, heter det, we may have to run this by Hank to see if he wants you in the building…
Hm. även dom har alltså hört om bloggens bejublade och, som det verkar, framgångsrika All Star-kampanj.
Det är därför med viss spänning jag kliver in genom pressentrén – runt hörnet från den mytomspunna passage utanför The Joe som alltid, alltid luktar bajs – och lätt harklande uppger mitt säregna namn.
Men tammefan:
Det ligger en bricka och väntar och jag får komma in.
Zäta har mindre makt än man kan föreställa sig.
* * *
Om någon undrar:
Bagarväckning är det varje gång man tvingas kliva upp ur bingen före sju på morgonen.
Och ringer klockan redan före fem står man inför en bagarväckning monumentale.
Den här söndagsmorgonens notering:
04.15.
Inget för morsgrisar, det.
* * *
Det är alltså lite seriefinal här ikväll.
Detroit ligger etta i väst med 43 poäng, och Dallas tvåa med 4-1.
Det hade man inte räknat med.
Jo, Wings har jag väl i och för sig haft som topplag hela tiden, men Stars skulle ju enligt mina hyperintiterade analyser komma fucking sist i år.
Morsning korsning boxarnäsa.
Men sanningen är ju att Kari Let em’ in varit oerhört mycket bättre än någon kunnat föreställa sig, och samtidigt har backarna – med tuffe Grosse i spetsen – tagit avgörande kliv framåt.
Ikväll får dom dock svårt i The Joe, tror jag. Dels hade dom en tuff holmgång mot Blue Jackets för mindre än 24 timmar sedan, dels vill ett mer utvilat Detroit ha revansch för halvmesyren till insats i Chicago i fredags.
Och ännu viktigare:
Ozzie Osgood har chansen att vinna sin 400:e NHL-match inför hemmafansen.
– Det kommer att motivera hela laget, lovar Lidas på lagets hemsida.
* * *
Jag har inte varit här sedan slutspelet i våras och blir omedelbart varm i hela bröstkorgen när jag kliver ut i backstage-rundeln under läktarna, den som leder till både pressrum och omklädningsrum och Octopus Als zamboni-entré.
Den alldeles egenartade, i denna blogg ofta omtalade doft som bor här – en blandning av svett, avgas, kall fukt och gammalt bläckfiskslem – väcker liv i väldigt angenäma minnen
Bortser man från Roland Erikssons sudden-mål på Brynäs i SM-finalen 1975 är det här jag haft mina allra störst hockeystunder
* * *
Laldo, själv tycker jag att det är i Åkersbodarna man hittar själva essensen av Leksand.
* * *
Det bästa med att Ozzie får stå – och det får han bara för chansen att nå den där milstolpen på hemmaplan; Howard har varit grym – är att vi får höra den uråldrige speakern, på väg mot pension redan när Gordie Howe gick i lekskola, väsa sitt klassiska.
– And in goal…Chris Ozzzzzgood.
Det är en central del av The Joe-upplevelsen.
* * *
Visste väl det.
Med lite flyginformation skulle det gå att locka fram hdw.
Snälla människa, kan du inte börja kommentera igen? Du är djupt, djupt saknad.
* * *
De var hetast av alla i början av säsongen, men senaste månaden har kedjan med The Mule, Filpp och Bertuzzi gått på så alarmerande tomgång att Bobby Ewing-frissan bryter upp den snudd på klassiska kedjan.
På sånt brukar The Mule svara upp bra, så räkna med Vetlanda-prägel på den här tillställningen.
* * *
I det här djupfrysta tillståndet ser Detroit hårdare ut än någonsin, så att under den stålgrå eftermiddagen stå vid hotellrumsfönstret 61:a våningen och, med Stooges ”Down on the Street” i lurarna, titta ut över förödelsen är riktigt magiskt.
Och när vi ändå är här måste jag ju påminna om denna eminenta låtlista.
http://open.spotify.com/user/bjurremannen/playlist/4lXYRikFlwFeF76kUn0kfM
* * *
– Systembolaget!
Man vet var man är när man går genom pressloungen för att hämta kaffe och hör det stridsropet eka mellan väggarna.
Jim Bedard, Wings målvakstränare, missar aldrig ett tillfälle att få fyra av det enda svenska ord han kan.
* * *
Det känns nästan overkligt att titta på östra tabellen just nu.
Thrashers har ju tagit över ledningen i Southeast-divisionen och i ett slag ligger Caps på sjundeplats.
När var de nere i de regionerna och harvade senast? Fyra säsonger sen, va?
Håll i hatten, Lille Fridolf. Det här kan ta en ände med förskräckelse.
* * *
Surt att Mike Modano är skadad.
Det hade varit häftigt att överhuvudtaget se honom i Wings-tröja live – och mot just Stars hade det varit direkt sinnesvidgande.
* * *
Eric, nu håller du nästan på att ramla in i gamla hjulspår och gläds mer åt att somliga förlorar än att andra vinner.
Kom igen, vi har ju haft så trevligt senaste månaden…
* * *
Gruvar mig något för att trampa in i Wings omklädningsrum efteråt.
Det kommer inte att kännas bra att se någon annan – den där Salei, antar jag – sitta på Liljas plats. Det är holy ground för alla som ser det självklara sambandet mellan snus och stor hockey.
* * *
Nu säger jag som ett av de allra bästa banden på låtsamlingen här ovan:
Kick out the jams, motherfuckers.
Ge oss en show som får oss att glömma den sibiriska vintern utanför plåtväggarna.
Och ni där hemma, ni öser i kommentatorsspåret, så hörs vi sen i första paus.

Bloggen är i Motwion idag, för tidiga konferensfinal mellan Wings och Stars. Startar redan 23-00 er tid, så ni hänger väl på?

Här är veckans sammanställning av det papa Biffen tyckte varit festligast och surast i veckan.

BIFFENS LISTA

1. Nicklas Lidström.
– Efter 19 år och 1142 matcher: Ett hat trick. Nu ska ni se att det lossnar för den talangfulle backen från Skogsbo…
2. Sid The Kid.
– Poäng 20 matcher i rad. Mig förvånar det inte om han gör det i de 49 matcher som återstår också. Surrealistiskt bra.
3. Joe Pesci i Washington-båset.
– 24/7-sekvensen när Lille Fridolf Boudreau står och fyrar av ett ”fucking” mellan vartannat ord i Caps omklädningsrum är ett av årets absolut största tv-ögonblick.
4. Linus Omark.
– En artist. Inte sedan Hellacopters landade i helikopter i Hultsfred har någon gjort en lika galant entré i ett liknande sammanhang.
5. Mannen från gatan.
– Att Coyotes fick kalla in college-administratören Fenton till Rangers-matchen är lika festligt som att fotbollslaget Astoni, från Borlänge, kastade in busschauffören på den skadade vänsterhalvens plats.
6. Anders Lindbäck.
– Håller på att bli en Nahsville-hjälte i paritet med Dolly Parton.
7. Alex Steen
– Steen-bra just nu. Usch, förlåt…
8. Jonathan Quick
– Mot Wings var Kings-keepern onekligen…kvick. Nej, fan, förlåt igen!
9. Delta 159.
– Fin flight norröver de närmste dagarna. Och på destinationen ifråga blir det bloggfest.
10. Maxime Talbot.
– Den charmigaste på HBO sedan Turtle i Entourage.

BIFFENS BU

•Dan Ellis.
– Patetisk gnällspik.
•Capitals.
– En vacker dag kommer vi kanske att se tillbaka på den här svackan som katalysatorn som gjorde äkta slutspelscontender av The Greatest Show On Earth. Men just nu är den inte vacker
•Päron på pressläktaren.
– TT får upplysa sina utsända på Garden om att vi är på hockey, inte på friluftsdag i skolan!

CITATET
”You got twenty fucking minutes, you’re down by one fucking shot. Surely we can fucking deal with this”
Bruce ”Pesci” Boudreau

Ja, jag hade ju på känn att Rangers skulle komma tillbaka.
Det är något med karaktären i laget, något med alla-för-en-attityden, något med den homogena lagkänslan som gör att man kan se på den här Rangers-upplagan att den liksom inte slutar förrän den nått dit den vill.
Det är på tok för tidigt att dra några mer långtgående slutsatser av , men just nu ser det bättre ut på Garden än det gjort på flera år.
* * *
Oliver  ÄR nerskickad.
Och det beror på street man Fenton.
– Ja, det har inte att göra med att Oliver spelat dåligt, tvärtom, senast var han vår bäste back. Men för att få in en ny pjäs i truppen var tvungna att pussla om lite och då blev det han som fick flytta på sig, berättar Tuffe Uffe när jag och päronmannen hittar honom utanför Coyotes omklädningsrum.
Det betyder att den hyperbegåvade Tingsryd-backen snart är tillbaka och näppeligen blir tillgänglig JVM.
* * *
Boudreaus mamma har ringt och skällt, berättar han för nhl.com.
Det skulle min också gjort om jag stått i TV och låtit som Joe Pesci.
* * *
Jahadu, Tom Renney, det kanske hade varit idé att låta Pääjärvi och Omarks spela ihop redan från start.
De har ju show mot Columbus.
* * *
Eftersom han inte är svettig efteråt – en rätt egenartad syn, för övrigt – väljer bloggens utsände att se Kung Henrik som krögare snarare än hockeymålvakt och frågar om hur det går med Tiny’s, restaurangen han och Page Six Sean ska öppna nere på West Broadway.
– Jodå, det har blivit lite försenat, vi var tvungna att göra om mer än väntat. Men någon gång i början av januari öppnar vi. Vad det blir för mat? Vi har kallat det ”high-end homecooking”, men vi får se vad det innebär, he he…vi kommer i alla fall att ha köttbullar.
Bloggen lovar härmed att meddela när ni kan börja boka bord.
* * *
När jag efteråt står i svinkylan och suckar över att taxikön är så lång vänder sig gubben framför om och vill förklara:
– Rangers har spelat hemmamatch. Det är ett populärt hockeylag och därför kan det bli mycket folk ute på gatorna efter.
– Jaså, svarar jag.
* * *
Tuffe Uffe har lika roligt som vi andra åt historien med målvaktsrookien Fenton.
– I princip är det ju som att vi plockat in en kille från gatan. Det blir förhoppningsvis ett fint minne för honom. Vi kommer nog se till att han får tröjan inramad, skrockar han.
* * *
Återigen ligger en Hockey News och väntar i brevlådan när jag kommer hem.
Det är ett specialnummer om hockeyns framtid i Kanada.
Huvudrubriken lyder:
”Is hockey dying in Canada?”
Och i nedryckaren står det:
”By 2016, at least 30 000 fewer kids will be playing the game. A national identity is in peril”.
Blaskan rymmer även stänkare om Nikolai Kumelin, ”Blueline bro’mance – The special bond between dynamic D’ duos” samt om hur man överlever en ”junior bus trip”.
Detta ska jag mig ägna mig åt när jag om en stund lägger mig och inte kan somna.
Vi hörs snart.

Jaha, Rangers vinner till slut på straffar här.
Mer kommer senare.

Om det här varit NHL 11 hade pausdomen över Rangers lydit:
Getting the better scoring chances.
Men om Coyotes hade det samtidigt sagts ”making the most of their chances”, för det är likafullt dom som leder med 3-2.
Försmädligt, det.
Men något i hemmalagets attityd säger mig att de fortfarande kan fixa detta.
* * *
Jag beklagar, Peitan, men jag är så amerikaniserad att jag älskar det blaskiga kaffet här.
Höll på att storkna när jag fick ditt ”riktiga” kaffe hemma i Sverige förra veckan.
* * *
Sami Lepistö verkar trivas i utvisningsbåset.
Tre tvåminutare på en halv match är duktigt jobbat.
Han ska vara glad att han inte lirar i Rangers. Tårtan hade utsatt  honom för samma behandling som den Kapten Haddock ger piraterna i ”Enhörningens hemlighet”.
* * *
I en reklampaus svarar Rangers-spelarna på jumbotronfrågor om huruvida de föredrar Leno eller Conan.
Henke svarar helt korrekt:
Conan, förstås.
* * *
In med Fenton! Trots att han i princip hämtats direkt från gatan hade han knappats agerat lika fumligt som barberaren på Prusts shorthanded-reducering precis i slutet av perren.
* * *
Ha, mange, det var det fräckaste! Jag gör mål som fan och älskar spotlighten. Men på hat trick får jag förmodligen vänta lika länge som Lidas…
* * *
TT-Anders chockar genom att plötsligt börja tugga på ett medhavt päron.
Det påminner starkt om en friluftsdag i skolan och från och med nu är TT-Anders givetvis känd som Päronmannen i den här bloggen.
* * *
Är det någon som sett några bilder från the island och kan berätta hur i hela friden Ducks lyckas ligga under med 3-1 mot pajaslaget?
* * *
Nej, nu ska jag kolla om bänkgrannen har några fler päron som man i så fall kanske kan norpa.
Slutrapport, i någon form, kommer senare.

I vanliga fall hade jag förmodligen rynkat på min gamla boxarnäsa åt den här tillställningen.
Hockeyn är halvdan och stämningen så avslagen att man hör spelarna hojta nere på isen.
Men efter tio dagars frånvaro tycker jag allt är underbart.
Och det har ju om inte annat blivit lite rafflande.
Coyotes gör två snabba, och rätt billiga mål, men Rangers låter sig inte bekommas. Danny G smackar in en snygg reducering och sen är det bud på både två och tre hemmamål till.
Fortsätter det likadant kommer de definitivt att vända.
Det säger nåt om skillnaden mellan den här Rangers-upplagan och, exempelvis, fjolårsvarianten.
Förra säsongen hade de säckat ihop totalt om de hamnat i underläge, men nu finns det karaktär och självförtroende i truppen så de bara fortsätter köra.
Gött, kan jag inte låta bli att tycka.
* * *
Ojvoj, Tåbiran.
Han släpper två enkla under de första sex minuterna.
Sen börjar Gris-Olle och hans gelikar skandera ”HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK”.
Det finns ingen pardon i den här stan.
* * *
Oliver står inte ens bland ”scratches” i laguppställningen.
Exakt vad det betyder är oklart, men risken finns väl att han är på väg till San Antonio igen.
Surt.
* * *
Älvdalen-Mattssoon, givetvis ska du skicka bild. Man kan aldrig se för många zeppelinare.
* * *
Mariano Rivera, Yankees mister closing, föräras periodens överlägset mest entusiastiska jubel.
Well, själv tycker jag det är ännu coolare att Ellen Page är in the house.
Jag tror man kan säga att jag älskar henne.
* * *
Man kan vara ganska säker på att Tippett och Tuffe Uffe ber innerliga böner om att inget ska hända målvakt Labarbera.
Bryzgalov drabbades nämligen av flunsa under dagen, så Coyotes har i panik fått kalla in en amatörmålis som heter Thomas Fenton och till vardags är Head of Game Operations och Community Relations på Manhattanville College i Purchase, New York.
Vi andra skulle förstås tycka det var väldigt festligt om han fick komma in. Det vore ungefär som den gången Forssa BK:s vänsterhalv blev skadad under en bortamatch och de istället tvingades kasta in busschauffören.
* * *
Torrents? Nä, här publicear vi inga torrents? Den som tyckte sig hitta såna i kommentatorsspåret tidigare såg i syne…
* * *
Brygalov sitter för övrigt ett par meter till höger om oss på pressläktaren, ser jag precis.
Hostar han på oss ska han få se på fan.
* * *
Wollstad, ettan i varje division är alltid garanterat en av pallplatserna i konferenstabellen, därav det lite ologiska med poängen.
* * *
Nu ska jag dricka lite fucking kaffe
Vi hörs i nästa paus.

Såja.
Nu är bloggen tillbaka på riktigt, med livesändning hemma på Garden.
Ska bli så jefla kul.
Det är ju märkligt, jag var bara hemma i Sverige i tio dagar, men likafullt hann jag börja längta efter det här.
Ja, hela dealen med en Rangers-match.
Gafflandet med Simon och Bazil (”oh no, you’re back”, som den stackars Islanders-supportern sa när han såg mig i måndags…) i dörren på väg ut.
Den bökiga resan genom jultrafiken tvärs över Manhattan
Dickederandet med securityn i backstage-entrén.
Väntan på Manhattans långsammaste hiss.
Synen och dofterna (nåja…) i pressrummet; en inrättning svenska hälsovårdsmyndigheter skulle stänga efter en första anblick.
De muttrande amerikanska kollegorna, hukande över sina laptops, och de evigt tjattrande fotograferna.
Den ensamma promenaden, med blaskig kopp kaffe, i the wooooorl’d most famous arena timmen innan värmning, när läktarna fortfarande gapar tomma och John Amirante övar på ”The Star-spangled banner” nere i speakerbåset.
Stånkandet uppför trapporna till pressläktaren och morsandet på gamle Sal.
Varpu och TT-Anders (och Eken, visst, men han befinner sig för närvarande i den provokation till stad som kallas Gävle).
Försöken att upptäcka nåt anmärkningsvärt under värmningen.
Gris-Olle och Surkålsmannen.
Introt, nationalsången och de första ”Let’s go Rangers”-ramsorna
Och så nedsläpp…
Är ni bara hälften så exalterade som jag får vi en trevlig natt ihop.
* * *
Kul att några av er lyckats ladda ner ”24/7”-premiären – och dessutom insett hur lysande den var.
Men ni får ta och dela med er av torrents till andra som också vill se. Jag vet inte hur sånt där fungerar.
* * *
Sett till gårdagen ska det inte vara något snack ikväll.
Rangers slog ju heta Pittsburgh  – och Phoenix fick stryk, med 3-0 no less, mot struggling Devils.
Så Rangers är bättre, eller hur?
Nä, sån logik finns som bekant inte i hockey.
Tvärtom kan det vara så att Blåskjortorna inte har så mycket bränsle kvar i tankarna efter sin perfekta match i Consol, medan Coyotes mycket väl kan samla sig till en riktig urladdning efter det coach Tippett beskrev som en av säsongens slappaste insatser.
Jag lutar därför åt en tvåa på tipskupongen.
* * *
Kollegorna upplyser om att Anders Hedberg förra veckan var här och letade efter mig.
– Du har tydligen skrivit att det var Börje Salming som öppnade dörren för europeiska spelar i NHL och han ville understryka att det var Thommie Bergman, berättar Brookise.
Jodå, Winipeg- och Rangers-legendaren har maila i samma ärende.
Jag står dock på mig.
Bergman kom hit första, men jag hävdar att det var BJ som med sina gloriösa framgångar fick fördämningarna att brista.
Serveretur från Hedberg, kan vi få en sån?
* * *
Jag älskar att få vara med när unga svenska hockeygossar gör sin debut på Madison Square Garden – det är att, i realtid,  se gamla pojkdrömmar gå i uppfyllelse.
I natt är det Oliver Ekman-Larssons tur och jag hoppas han njuta av varje ögonblick. Man gör bara sin första match på världens största scen en gång.
* * *
Eric, efter 0-7-katastrofen var det en assisterande coach som stod för skällande – Lille Fridolf kände väl för stor avsmak för att ens se sina spelare efteråt – och han kunde säga svära han med.
Du, om någon, måste för övrigt se 24/7.
* * *
Tårtan hanterar skadan på Dirty Harry Callahan på helt rätt sätt.
– Jag säger det en gång: Det är en tung skada för oss. Nu går vi vidare, sa han efter matchen igår
Amen to that.
Lag som håller på ojar sig över vilka jobbiga skadeproblem de har är rökta.
* * *
Pluggar Robyn i pressrummet idag. Skulle det vara någon där ute som fortfarande inte fattat så vill jag bara understryka att ”Body Parts”-trilogin är alldeles in i helvete bra.
* * *
Hoppet om att Avery ska bli Avery igen får nytt liv när Phoenix kommer till stan.
Under åren i Kings hade Shane Doan, Coyotes inte direkt blygsamme kapten, ungefär samma roll i Page Six Seans liv som Marty Broduer har idag och tja, gamla motsättningar finns det väl inga skäl att glömma?
* * *
Givetvis avgjordes den här matchen på NHL 11 i en rafflande holmgång på 38:e gatan i eftermiddags. Phoenix tog ledningen med ett nesligt turmål av Prucha, men Anisimov kvitterade i mitten av tredje och sen avgjorde självaste Rosie med en vätebomb från blålinjen på övertid.
* * *
Såvitt jag kan se på värmningen får Oliver inte alls debutera ikväll.
Vilket skit.
* * *
Apropå NHL 11 och Lidas milstolpe igår…jag har fortfarande inte varit med om något hat trick i EA Sports och undrar om det börjar regna kepsar på isen vid såna tillfällen. Vet ni?
* * *
Bäst med värmningen är annars att se Tuffe Uffe i Coyotes bås.
Han ser fortfarande lika jävla stenhård ut.
* * *
Nu förflyttar vi oss till Sal.
Jag säger som Boudreau:
Score some fucking goals and win this fucking game.
Vi hörs i första paus.

Det är väl som coach Babcock – också känd som Bobby Ewing-frissan här – säger om Lidas första hat trick:
– Han har gjort allt annat som går att göra, så det var väl lika bra att han gjorde det också.
Han säger också:
– Lidström är som ett fint vin. Han blir bara bättre med åren.
Man kan ju bara instämma.
Det är, skulle jag rent av vilja påstå, ingen tillfällighet att legendaren från Skogsbo når den här milstolpen just ny.
40 år gammal gör han de facto en av den fantastiska NHL-karriärens allra bästa säsonger och såvida inget helt ruttet inträffar kommer han att kröna den med sin sjunde Norris Trophy.
Jag vet, det låter otroligt.
Men Nicklas Lidström är otrolig
* * *
Det är inte Lille Fridolf som tränar Washington.
Det är Joe Pesci.
I första hand var det det man fick lära sig av det ypperliga premiäravsnittet av ”24/7”.
Inte sedan jag såg just Pesci som Nicky Santoro i underskattade ”Casino” första gången har jag hört någon fyra av så många fuck på så kort tid som Bruce Boudreau.
Särskilt en sekvens, i en periodpaus i den eländiga förlustmatchen mot Florida, var så rasande underhållande att jag till slut bara satt i korresoffan och asgarvade.
– What the fuck are you, some  fucking primadonnas who can’t face som fucking adversity? Go in and score som fucking goals and we’re gonna fucking win this fucking game, lät det.
Fast ännu roligare.
Ni måste omedelbart ladda ner och kolla. Helt fantastiskt.
* * *
Rangers alltså.
Man häpnar ju.
11-1 på två matcher – mot Washington respektive Pittsburgh.
Det verkar inte bättre än att Tårtan Tortorella gjort ett riktigt lag av alla mindre imponerande beståndsdelar.
Men att Dirty Harry – Callahan – tydligen bröt hand i Consol, det var inte alldeles lyckat.
* * *
24/7 var bra även på andra sätt. Aldrig har vi vanliga dödliga fått tränga så långt in i några NHL-lags inre liv. Som sagt, ladda ner. Det är förförisk hockeyporr.
* * *
Rangersfan, givtevis ska du – som Avesta-pöjk och allt – ta dig till The Joe å det snaraste.
Huruvida Lidas lägger av efter den här säsongen beror, gissar jag, på hur den slutar.
Vinner han sin femte Stanley Cup-titel, då är det nog risk att det går ett flyttlass från Novi till Västerås framåt midsommar.
Om inte kan nog Ken Holland pressa ur honom en namnunderskrift till.
Men alldeles oavsett är det självklart att åka dit och se honom. Han är bäst. Nånsin.
* * *
Jetlaggen vägrar ge med sig, men som Boudreau skulle sagt:
Fuck that.
I morgon, eller i natt för er då,  blir det liveblogg från Garden och då ska det fucking vibrera av inspiration i den här bloggen.
Vi hörs fucking då.

För första gången under den 20-åriga karriären:
Hat trick av den störste vi haft!
Hur många 40-åriga backar i NHL-historien har gjort det?
Otroligt coolt.