Hej, sorry. Jag har varit ute i Untied halva dagen. Dessutom tog jag, som en annan rookie, fel på tiden. Nu finns jag här och ska försöka få ur mig någon kommentar till åtminstone nästa period.
Tills dess vill jag gärna veta, av exempelvis Julia och något Flyers-fan, hur den här första perren sett ut.

Tjock dimma har svept in över Chi-Town när jag kör in mot stan igen.
Men det spelar förstås ingen roll.
Det som var feber redan innan den här sudden death-sagan har växlat upp i ren hysteri nu.
Chicago vet ju. En seger till – helst hemma i The Madhouse på söndag eftermiddag – och Hawks är i Stanley Cup-final för första gången på nästan 20 år.
Så nu pågår en minnesvärd helg vid Lake Michigans strand.
* * *
Niemi får gärna fortsätta spela så här, och göra fler tv-räddningar av den spektakulära sort han radade upp i tredjeperioden:  Till slut MÅSTE ju Varpu följa med hit och skriva om honom.
Och jag vill ha lakrits nu…
* * *
Yellbear vill dock inte höra talas om att han står på tröskeln till Stanley Cup-finalen
– Det får du inte prata om Vi tänker inte på det, säger han när vi stöter ihop i den relaxavdelning Blackhawks kallar omklädningsrum.
Den 22-årige smålänningen försöker överhuvudtaget hålla uppståndelsen
– Jag lever i min egen lilla bubbla. Jag läser inga tidningar och vill helst inte ge några intervjuer. Ja, mer än när Aftonbladet kommer på långväga besök förstås, säger han.
Just det!
* * *
Oskar, ha ha, nej, att jag kallade Nabby ”hon” var ingenting annat än ett – av många, det går snabbt här – slarvfel. Men det blidde ju rätt skoj…
* * *
Ingen kan då säga något annat än att Dogge Crankshaft ger allt i de här matcherna.
Jag har aldrig sett någon vara så fullkomligt dränkt i svett som han är när han reser sig från sitt hörn i omklädningsrummet och, med den ondaste av blickar, styr stegen mot duschen.
Jag har knappast sett någon som varit lika beslutsam heller.
– Vi viker inte ner oss.  Vi slutar inte. Jag vet vad som kan hända när det här laget blir hett, säger han.
* * *
Varför är Chicago här och inte Washington.
Här är ett svar:
Washingtons ledande back heter Mike Green. Chicago har åtminstone fyra D-men jag lätt – lätt! – skulle byta bort honom mot. Keith, Seabrook, Campbell och Hjalmarsson är alla bättre hockeyspelare
* * *
Yellbear har blivit min nya Shoestring.
När Hawks vunnit, då ska han gräva i min snusdosa.
– Det är ju en alldeles suverän tradition, menar han.
* * *
De lyckas till och med göra”Still Haven’t Found What I’m Looking For” till publikhetsare i United. Det tycker jag är stort.
* * *
Han Bolland, han ska väl föreställa en grinder och checking line-specialist, eller hur? Frilägesdragningen vid 2-1-målet indikerar dock att han lika gärna skulle kunna vara med och leka med Kane och Toews.
* * *
– En helvetes bra match, säger Lelle under sin presskonferens.
Tyckte jag också.
* * *
Håller på att krocka med födelsedagsbarnet Stan Mikita när jag lämnar Blackhawks-rummet.
– Hey kid, säger han och ler.
That’s me, folks. The Kid.
* * *
Jodå, den med Philadelphia kommer upp. Men Chicago är inte Boston och om ni lovar att inte skvallra för Yellbear kan jag avslöja en sak för er:
Chicago Blackhawks kommer att spela Stanley Cup-final i år – och dom kommer att vinna den.
Nu ska jag gå ner i hotellbaren och reflektera över detta rätt upplyftande faktum.
Vi hörs i morrn, när vi – möjligen – vet mer om vem som får agera kanonmat…

duddududdudududududduddud
Chicago vinner.
Mer om en stund. Eller en lång stund.

Men drama blidde det, Blackhawk.
Och nu väntar något så diaboliskt som sudden fucking death.
Ojvoj.
Jag tycker dock att Sharks gjort sig förtjänta av förlängning efter den här finfina tredjeperren.
Vem som vinner?
Inte minsta susning.
Men antigen går det väldigt fort – eller så är vi in for a maraton.
Och vill nu säga ”godddag yxskaft” är ni välkomna…
* * *
Prytzen, för fan, jag var ironisk…
* * *
Helt säkert är dock detta.
Om San Jose vinner, då kommer någon i Chicago att säga:
– Det var ingen som trodde att vi skulle svepa dom….
Och om istället Chicago vinner kommer någon i San Jose att säga:
– Vi ger inte upp. Se på Philadelphia. Kan dom så kan vi….
* * *
Att Marleau, med sin melankoliska uppsyn, gått och blivit en sån playoff-killer.
Det är som att se Josh Macahan råna en bank på nåt vis.
* * *
Stan Mikita fyller år idag – och har hyllats grundligt av United-publiken.
Jag tror jag vet vad han önskar sig i present nu.
* * *
Nu ska jag lätta på trycket, om ni ursäktar.
Slutrapport kommer när allt är klart.
Hoppas nu bara att inte zebrorna avgör, det är allt jag personligen begär.

Sharks får sitt ledningsmål, i ett fem-mot-tre-läge det – precis som ni säger – var helt avgörande att de utnyttjade. Fråga Dagny, som förlorade finalen med Ottawa för tre år sedan just för att såna guldlägen sumpades flera gånger i rad.
Men sen tar Couture en idiotutvisning några minuter senare, varpå Conn Smythe-Toews kan servera Sharp en av slutspelets mest andlösa räkmackor till Sharp och så är det dudududududududu hela dan i United.
Nu tycker jag det börjar lukta förlängning – och det vore förstås grädde på det här delikata hockeymoset.
* * *
Heja Observer!
Det kan ha varit årets kommentar.
Som att lyssna på Dylans ”Blonde on Blonde” och sen utbrista:
– Herregud, man får ju höra mycket bättre musik i schlagerfestivalen.
* * *
Yellbear är fin när han under gruffet i tre-mot-fem-läget hoppar upp på ryggen på Big Joe – som vi gjorde i skolan när vi skulle bilda hög på, exempelvis, Jari Typpö.
Tufft av en 22-åring från Eksjö…
* * *
Det är verkligen en sällsamt enfaldig utvisning Couture tar, efter avblåsning i offensiv zon, just som Sharks fått den efterlängtade ledningen.
Lelle borde skälla våldsamt.
* * *
Nej, John J…nu skärper vi oss här. Inga såna otidigheter. Annars ska jag lura på dig ful-lakrits i sommar.
* * *
Ha, Om Duncan Keith gör mål bjuder Dunkin’ Donuts alla med biljett på en munk i morgon. Det kallar jag långsökt koppling,
* * *
Ni som tippade på Dogge-poäng var på väg att få rätt när han fyrade av en pärla från blå i mitten av perioden. Hårt var det inte, men lurigt.
* * *
Vince Vaughn läser situationen rätt så elegant när han och den söta tjejen på sätet intill blir inzoomade under Kisscam-sekvensen i en reklampausen.
Det går ett sus genom hela dårhuset, ska filmstjärnan verkligen…
Då vänder han sig åt andra hållet och slätar av Kevin James istället.
Classy!
* * *
Ni kan ju inte säga annat än att Hossa varit nära i alla fall.
* * *
Nabby fortsätter ta – merparten av – puckarna, men nästan varje gång ser han sig oroligt  om, som hon hela tiden tror att de rinner igenom honom.
Det inger inte direkt något förtroende.
* * *
Hur kan du komma med ett sådant ifrågasättande, Prytzen? Dom där Versus-damerna är Tommy Sandlin i högklackat, tro inget annat.
* * *
Jag är, sömnbristen till trots, redan sugen på en liten rackare – om inte annat så i alla fall i hotellbaren. Man kan inte gå och lägga sig efter såna här shower.
Men först tar vi oss igenom den sista perren.
Drama utlovas.

Som Prytzen konstaterar:
Fan vad surt för Sharks.
Här får dom det ledningsmål de drömt om sedan slutsignalen i hajtanken i tisdags – och så blir det bortdömt för spark.
Istället står det 0-0 efter första akten och de tvingas fortsätta leva med risken att hamna i ett underläge som lär bli svårhanterbart.
Men vi andra kan inte klaga,
Det är hockey på besinningslöst hög nivå som presteras på isplätten jag har nedanför mig.
Satan vilka spelare, satan vilket tempo och satans vilket infernaliskt taktiskt krig mellan The Voice och McLellan.
Jag ser det som en ren ynnest att få sitta och titta.
* * *
Det är tur ni skriver och inte pratar med mig. I så fall hade vi inte kunnat kommunicera alls. Jag hör nämligen ingenting efter det helt förbluffande nationalsångsvrålet.
Herrejösses, vilken helt metafysisk happening till preludium det där är.
* * *
Nu ska vi – som vi brukar säga i den här väluppfostrade bloggen… – inte vara såna, men det kan vara så att cheerleader-damerna som skrapar isen i periodpauserna uppträder i ÄNNU kortare kjolar i den här omgången.
Snart kommer sedlighetspolisen hit och gör några gripanden.
* * *
Brouwer ska nog hitta någon annan än Dogge Crankshaft att bråka med.
* * *
Ja, Skogens, jag tror att The Voice har ett par döttrar och jag förstår precis vad du menar.
Om Yellbear är Kapten Quint är ju The Voice Kapten Ahab himself.
* * *
Duncan Keith kan mycket väl vara världens back – eller åtminstone på god väg att bli.
* * *
Jag är förresten besviken över att ingen hakade på i Quint- och Hooper- och ”We’re gonna need a bigger boat”-tugget.
Kan ni inte er ”Hajen”?
* * *
När Ladd kom loss i ett friläge här på slutet uppträdde han så konstigt att man skulle kunna tro att han tagit…ladd.
* * *
McLellan, förresten, han borde kallas Lelle. Så hette en säregen tjomme jag en gång kände i Borlänge. Så jo, där har vi det. Det är Lelle som coachar San Jose.
* * *
Kucen ser spänd ut efter första perioden. Han vill definitivt vara med och svinga i en final också, det ser man tydligt.
* * *
EJN, var är du? Ikväll hade jag kallt räknat med dig.
* * *
Nabby har ju gjort ett par avancerade ingripanden, men det är – i synnerhet i jämförelse med din finländska klippan på andra sidan isen – något lätt osäkert och krampartat över honom.
Det borde inspirera spelarna på samma sätt som det inspirerar Skogens.
* * *
Ledsen, men United-nätet är segt som kaksmet ikväll. För många är uppkopplade samtidigt, antar jag. Kan ta tid med kommentarerna alltså, men jag gör vad jag kan.
* * *
Nu ber jag att också få avsluta det här inlägget med ett Prytz-citat:
KaffeKaffeKaffe!
Vi har ny kontakt i nästa paus,

Det känns så fort man kliver av planet ute på O’Hare.
Chicago har hockeyfeber nu.
Riktigt ivrig, upphetsad, hoppa-jämfota-euforisk hockeyfeber.
Jag ser åtminstone tre Hawks-jerseys i vimlet runt bagagebandet, det hänger helkroppsaffischer av Sugar Kane och Byfulingen i hela ankomsthallen och på bussen till hyrbilsparkeringen ropar chauffören att vi måste ”wish The Hawks som luck tonight”.
I de hopplösa köerna på I-90 blir tecknen ännu fler. Det fladdrar, på typiskt nordamerikanskt vis,  små Blackhawks-vimplar i sidorutorna på typ varannan bil – samtidigt som upphetsade tyckare vrålar om Toews på radion.
Sen kommer man in i det underbara downtown-gyttret och känner att luften fullkomligen darrar av förväntningar.
Underbart, säger Biffen. Det är så det ska VARA när det är slutspel.
Frågan är bara vad som händer om  the local heroes dom vinner även ikväll och stan inser att de kan bli klara för Stanley Cup-final.
Då riskerar hela Chicagoland att förvandlades till en enda stor karneval i dagarna två.
* * *
Själv är jag dock trött som en Mårten Gås som berövats sin middagslur.
Väckningen var inte överdrivet tidig – 06.30 är bara en halv bagare – men ungjävlarna som flyttat in i lägenheten precis under mig hade dånande dunka-dunka-fest på stereon till långt in på småtimmarna , så jag somnade först framåt fem.
Ringa och klaga?
Nä, jag har själv arrangerat så många sena lägenhetsfester under min egen ungdom – åtskilliga av den kalibern att farbror polisen hört av sig – att jag fortfarande inte anser mig ha den moraliska rätten att ringa någon och be vederbörande sänka musiken…
Dessutom spelade de nya LCD Soundsystem, så upplevelsen var inte odelat negativ.
Men jag ber om överseende om jag verkar lättirriterade.
* * *
Hawks-spelarna har befunnit sig på hotell sedan värmningen i morse.
Det beror till viss del på att  The Voice – ja, Quenneville alltså – försöker bygga lite bortakänsla kring kvällens övningar. Manskapet har ju varit påfallande mycket bättre on the road hela det här slutspelet.
Men det har också att göra med att han försöker skydda spelarna mot de hysteriska stämningar de själva byggt i sin hemstad.
– Vi ska skatta oss lyckliga som får vara med om det här. Det är fantastiskt att hela staden är så engagerad. Men samtidigt är det viktigt att inte ryckas med och bli för lycklig när människor hela tiden berättar hur underbara vi är. Vi måste fortsätta fokusera på det vi ska göra, slår han med sedvanligt sandpappersskrovel fast.
Klok man, The Voice.
* * *
Eftersom jag glömde de verkligt salta favoriterna på hotellrummet efter den sista olycksaliga kvällen i Washington – och fortfarande inte fått dem hemskickade, trots att jag hotat med svenska resolutioner mot Hyatt-kedjan i FN om nån jävel där nere inte går till posten snart – håller jag sedan några veckor på att går in ett par nya, alldeles för små dojor.
Det har lett till elakartade blåsor.
Även jag kan alltså skryta med att jag ådragit mig en lower body-injury under det här stenhårda slutspelsracet…   
* * *
Muttret om att San Jose återigen håller på att vika ner sig i slutspelet köper jag faktiskt inte.
Dom har enligt min mening inte varit dåliga. Dom har bara mött en ohyggligt bra motståndare – som i två matcher spelat på toppen av sin hisnande förmåga.
Om Hawks inte heller den här gången klarar av att komma upp i tillbörlig nivå vinner hajarna garanterat, den kraften har de.
* * *
Annars gör jag en Johnny Cash ikväll.
Allt – skor, strumpor, byxor, skjorta, kavaj och själ – är svart.
And I’ll walk the line, det kan ni ge er fan på…
* * *
Patrick Kane, Michael Bolton ringde – han vill ha tillbaka sin 90-talsfriyr.
Den där mulleten börjar bli riktigt pervers nu.
* * *
Just som jag anländer till United, efter sedvanlig snedsegling i den förbannade Chicago-trafiken, utbryter ett dånande oväder över nejden.
Det känns som järtecken, men tolkningen är inte alldeles glasklar.
* * *
Just nu ser det kanske inte ut som något särskilt sannolikt scenario, men om jag inte räknat alldeles fel har Niclas Wallin chansen att bli den förste svensk att vinna Stanley Cup för två olika klubbar.
Lite coolt.
* * *
Chicago-media gör stor affär av att Dave Bolland gör livet surt för Thornton-linan, men Big Joe avfärdar hela resonemanget.
– Han är i själva verket lätt att spela mot. Han är ju så liten, fnyser San Jose-stjärnan.
Det skrattar jag ganska gott åt.
* * *
Önskar jag kunde hjälpa dig, Skogens, men vi är strängeligen förbjudna att fråga spelare om såna tjänster. Och någon form av pressackreditering kan jag inte heller ordna.
Men en svängom i morrn kanske kan bli aktuell. Hör av mig om det blir aktuellt.
* * *
Ser Setoguchi, ensam med pod-lurar i öronen, försöka tricksa med en fotboll i en korridor strax utanför det nedre pressrummet.
Han håller nästan Micke Samuelsson-klass…
* * *
Tänk, alldeles snart. Nationalsången. Guinness rekordbok borde vara här och notera.
* * *
Den första de jumbotron-ansvariga zoomar in under värmningen är – Yellbear.
Eksjö rules.
* * *
Vinnerborg heter han, Percy-pågen. Winnerbäck, det är den mjältsjuke sångaren från Linköping det.
Men visst är det stort att han får komma hit och döma. Jag tänker definitivt vara på NHL-premiären. Och inte behöver han oroa sig för att han har ett, för Nordamerika, ovanligt namn. Enligt en gammal Biffen-teori är ett konstigt efternamn en av grundförutsättning för den som vill bli NHL-domaren.
Några exempel på nu aktiva zebror:
Van Massenhoven, Walkom, Ciamaga, Furlatt, Hasenfratz, L’Ecuyer, Pochmara, Leggo, LaRue och Joannette.
Ja, ni hör ju. Det är som persongalleriet i Falstaff Fakir-skröna.
* * *
* * *
Är det någon som verkligen borde värma utan hjälm är det ju Dogge.
Men nej, han är skötsam som en skolpojke under förövningarna.
Märkligt
* * *
Och Skogens, har du ont om deg är jag rädd att du inte har så mycket att hämta hos the scalpers heller . Sitter just och läser en Daily Hearld-text om att det genomsnittliga svartabörspriset på matcherna i United as of now ligger på 290 dollar – alltså sådär en 2300 spänn.
Du för trösta dig med att du inte bor i Montreal. Där betingar en svart plåt 439 dollar – eller 3500.
Ojvoj.
* * *
Nu står Kucen – på avsatsen nedanför mig.
Ja, Chris Kuc alltså. Chicago Tribunes förnämligen hockeymurvel.
Han triggar, med sitt namn, de allra barnsligaste sidorna hos Biffen.
* * *
Clash och ”Train in Vain” i PA:t under sista spolningen innan nationalsången.
Så ska det låta, för att citera Peter Harryson.
* * *
Hossa gör minst ett ikväll. Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Själv säger jag som Will. i am, som vi också hörde nyss:
I gotta feeling, that tonight’s gonna be a good night.
Häng med!

Sorry, jag har en massa annat att göra ikväll, så jag hinner inte blogga särskilt mycket från den här matchen.
Men kommentatorsspåret är öppet.
Och ni kan alltid trösta er med Hedbäs lysande krönika idag.

Imorrn bär det av till Chi-town, då blir det desto mer bloggat.

Och just när hajarna började känna lite vittring, vem gick, som en annan kapten Quint,  in för the kill då?
Yellbear Hjalmarsson!
Det var ingen Al McInnis-slägga han fick på direkt, men den gick in och sedan förblödde den otympliga San Jose-firren långsamt.
Nu får Kucen (…) och de andra Chicago-reportrarna lära sig vilket suveränt intervjuobjekt smålänningen är.
* * *
Hur kunde Big Joe börja gapa som en huligan över att han fick en utvisning för den sjuka slashingen vid tekningen på slutet?
Han höll ju bokstavligen på att slå armen av Bolland och hade vad mig anbelangar kunnat få ett matchstraff.
* * *
Om Yellbear är Quint i den här versionen av ”Hajen”, vem är då chief Brody – och vem är Matt Hooper?
* * *
Sweep, säger Skogens. Det undrar jag. Hemma har Hawks av oklara anledningar haft svårare att leverera. Men som sagt, OM de fortsätter prestera på samma nivå i fortsättningen, då är de lika ostoppbara som Wings 2008.
* * *
Ju mer jag tänker på det, desto mindre vill jag se Yellbear som Quint.
Han blir ju till slut uppäten av hajen…
* * *
Det är inte utan att jag längtar efter att få sitta i United under nationalsångsbrölet.
På fredag, folks, på fredag…
* * *
Ännu så länge är det dock Sharks som får tillämpa uttrycket ”we’ re gonna need a bigger boat”…
* * *
Nu ska Perfect invänta ett telefonsamtal från Yellbear. Sedan tror jag bestämt att jag klämmer några ”The Wire”-asvnitt här i den regniga New York-natten. Har börjat se om hela serien igen och den är lika bra, om inte bättre, andra gången.
Omar rules!
Vi hörs från the Madhouse!

Jag kommer att tänka på t Red Wings modell 2008 när jag ser Hawks i den här matchen.
Framförallt spelet i egen zon bär tydliga drag av Motown-stjärnornas uppvisning det gyllene året, när motståndarna helt enkelt hölls utanför slottet och inte tilläts skapa några chanser.
Sen går det ännu snabbare när de här ynglingarna vänder och växlar om till anfallsspel.
Fortsätter de prestera på den här chockerande nivån, då undrar jag om inte Skogens får vara ute och kolla på parad om några veckor.
* * *
Visst var det Sharp Dogge var ute efter. Där kunde lyset ha slocknat för Blackshawks-hjälten
* * *
Periodens läckerhet var dock San Jose-baljan.
Vilken räkmacka från Big Joe, och vilket magnifikt direktskott av Marleau.
Sharks kan förhoppningsvis rida på den reduceringen, men jag undrar jag. Det krävs nog fler powerplay i så fall.
* * *
Offroad, är du inte med oss i gryningen?
* * *
Själv kom jag just på att jag måste skriva Flyers-referat till nätet.
I’ll be back lite senare.