Lindbergh och Iceman, ni kan öppna en bira och slappna av nu.
Det här är klart.
Flyers vinner och inom en vecka ligger yours truly på rull mellan de två förträffliga städerna Chicago och Philadelphia.
Så gött.
* * *
Att det bor en sån Kenta Nilsson i Asham, det trodde jag nog inte riktigt.
* * *
’Det är ju inte bara det att det blixtrar av ingen-kan-stoppa-oss-nu-attityd om hemmaspelarna.
Habs börjar samtidigt se lite trötta ut och särskilt då backarna. En sån som Hal Gill, till exempel, ser nästan ut som sitt vanliga grundseriejag igen.
* * *
Men jag vet inte, att Carcillo är petad…det känns inte riktigt, riktigt som det moderna Flyers utan honom.
Det får inte lika bli lika i finalerna, då berövas vi en av de stora attraktionerna.
* * *
Om man skulle ta och beställa en trevlig liten delivery-pasta? Ja, det skulle man.

Ja, i det där numerära underläget stod väl Mike Richards för hela slutspelets bästa byte?
Först tacklingen på Bergeron, sen passningen till Coburn och så kontringen, och målet, strax därpå.
Det var rent…erotiskt.
* * *
Lördag är det sagt att första finalen spelas, EJN – om den här serien nu inte går till en sjunde match, som i så fall avgöras på fredag.
* * *
Enligt min blygsamma åsikt var det här överhuvudtaget en sanslöst sevärd period.
Det hände ju saker precis hela tiden.
* * *
Mina spioner i Wachovia uppger att flera journalister, manliga såväl som kvinnliga, nu är så imponerande av Velvet Underground-Ville att det slagit över i kärlek.
Jag förstås precis
* * *
Vid brast kommunikationen mellan Hamrlik och Halak på ett sätt man vanligtvis bara ser hos två AT & T-abonnenter.
* * *
Juuuuuuulia, var är du? Vi vill ha dig med oss när Habs spelar do-or-die-matcher.
* * *
Det slår mig, när jag sitter här och tittar på det brandgula havet, att jag lär få stifta närmare bekantskap med de beryktade Flyers-fansen dr närmaste veckorna.
Under finalen byggs nämligen alltid en extra pressläktare åt internationella murvlar och den brukar vara placerad mitt ute i publikhavet.
Kan bli…intressant.
* * *
När Leighton släppt den där enkla mellan benen, hur tror ni det lät i korresoffan då?
Just det:
– In med Backlund!
* * *
Jag tror fortfarande att Flyers vinner ikväll, men Habs går inte att skaka av sig hur som helst, så det känns fortfarande väldigt spännande det här.

Tillbaka i Gotham City – och här knölar jag omedelbart ner mig i the legendary korresoffa och laddar om för kvällen när Chicagos finalmotståndare presenterar sig..
Jo, jag tror Flyers tar det här redan nu.
Habs kom för all del igen från till synes hopplösa lägen även mot Capitals och Penguins, men det var som aldrig riktigt hittade sin playoff-groove.
Det har Flyers, i sanning, gjort  och att de med sitt gränslösa självförtroende, sin sprakande frenesi och sitt flyt skulle sumpa chansen att avgöra detta hemma i Wachovia ter sig nästan
Så grattis Wille och dif och Iceman och allt vad Philly-fansen i kommentatorsspåret heter – det är nog eran kväll i kväll.
* * *
Nej KB, det var snarare ett hemma-hos hos den ödmjuke, populäre och coole Biffen!
* * *
Velvet Underground-Ville kommer att göra avtryck i målprotokollet ikväll, det törs jag nästan garantera.
* * *
John J, just when I thought I was out, they pull me back in again…
Gissa vad som låg och väntade i ett Fedex-paket när jag återvände från Chi-town?
Jovisst, en hel kartong med Vanillinjogurttitäytelakritsi, skicka från Helsinki via Brooklyn.
Nu är ju allt hopp ute för mig.
* * *
Å andra sidan är det förstås just i do-or-die-matcher Montreal i allmänhet, och Cammalleri i synnerhet, varit som allra bäst.
Så, ja, who knows.
* * *
Kul ni gillade de där dagboksanteckningarna. De var roliga att författa också.
* * *
Sju tänder var det som rök på Duncan Keith igår, kan man idag läsa i Kucens tidning.
– Jag tog ett andetag och sen kändes det som att hela munnen bara var borta, säger han.
Men det fanns det ingen tid att gnälla över. Läkarna tog ut backstjärnan i omklädningsrummet, ”körde in några nålar” och bedövade hela truten på honom. Sen gick han ut och spelade 25 minuter till…
– Starkt gjort. Men det blev rätt lustigt när han åkte omkring och försökte ge oss andra instruktioner vid tekningarna. Ingen förstod nånting, berättar Patrick Sharp.
* * *
Prytzen, Hawks är ju inte precis det lättaste laget att slå sig in i, men jag hoppa verkligen Pajen får chansen. Det är, som ju alla förstår, en hjälte i mina ögon.
* * *
Nu kör vi här.
Sköj blir det – och jag hör av mig igen lite senare.

Dududududududu indeed.
Chicago gjorde det – och är klara för Stanley Cup-final.
Bloggen böjer sig i den djupaste respekt. Det är ett fantastiskt hockeylag som spelar i den här hallen – ett av de bästa jag sett, tveklöst – och framgången känns oerhört välförtjänt.
Så grattis, både lag och fans och The Voice och Kucen.
* * *
Vill man ens tänka på i vilken form vår vän Skogens är just nu?
Ser redan fram emot morgondagens bakis-rapporter…
* * *
Rättvisan skipades måhända inte i den här matchen, men som en förkrossad Dogge konstaterar när jag hittar honom i det tomma Sharks-rummet:
– I tredje var det ju dom som spelade som att de låg under med 0-3 i serien. Jag vet inte varför, det är oacceptabelt, men så var det.
* * *
Börje Salming fick aldrig göra det. Inte Mats Sundin heller. Och inte Markus Näslund.
Men Niklas Hjalmarsson, 22 år gammal,  ska nu spela Stanley Cup-final.
Väldigt coolt, det.
* * *
Stämningen i The Madhouse den sista minuten, efter 4-2-målet, är något av det mäktigaste jag upplevt.
Makalöst.
* * *
Yellbear får inte bara en prilla en sån här kväll. Han får en hel dosa.
* * *
Det allra bästa med det här är att NHL-Mark, min gode vän, kommer från Chicago och redan har utlovat några grymma klubbrundor under finalveckorna.
* * *
Det är många lysande Yellbear-citat som tyvärr inte får plats i referatet i tidningen, så jag fyrar av dom här istället, stötvis:
1:
– Nu är det ju bara all-in! Jag kommer att täcka skott med huvudet om det behövs.
* * *
Jag tänker dock inte gå med på teserna om att San Jose återigen vikt ner sig i ett slutspel.
Dom spelade bra i de här matcherna, tidvis till och med oerhört bra, men dom mötte en motståndare som är predestinerat att vinna Stanley Cup 2010.
* * *
Yellbear 2:
– Vi var aldrig nervös, inte ens när vi låg under med 2-0. Vi visste att vi skulle vända i tredje och det gjorde vi också.
* * *
The Hossa curse…
Jag har urskilt de orden i åtminstone fyra konversioner i hissen, i tumultet utanför Hawks rum och i den lounge där vi nu sitter och deadline-surfar.
Men nä, i år är det nog fan dags. Och how sweet ska det inte bli efter de senaste två årens motgångar.
* * *
Yellbear 3:
– Visst är vi glada nu, men inte nöjda. Det är en runda kvar, det har vi redan börjat säga till varandra.
Så det blir inget firande ikväll då?
– Jo, lite kanske…
* * *
Duncan Keith får börja sin era som finalist med att gå till käftis.
Fyra tänder rök när han fick pucken i fejset i första perioden.
Men backstjärnan var förstås tillbaka på isen några byten senare.
Det är ruter i hockeyspelarena.
* * *
Yellbear 4:
– Om man går hela vägen till final och förlorar är sommaren förstörd. Så det finns inte på kartan.
* * *
Det är ett zoo in i Hawks-kabyssen efteråt. Jag ljuger inte, Kucen & co klättrar på varandra för att få citat av Big Buf och Toews och de andra.
Dessbättre är det bara jag och hyresgäst-Johan som behöver prata med Yellbear – plus, något otippat, slovakisk tv.
* * *
Yellbear 5:
– Jag kommer nog aldrig, i hela mitt liv, att få en bättre chans att vinna Stanley Cup. Det händer inte ofta att man går till final med ett så här ruskigt bra lag.
* * *
I morgon, måndag, ska ni INTE missa Aftonbladets pappersupplag.
Där finns en grej jag tror att ni som läser den här bloggen kommer att tycka väldigt bra om.
* * *
Yellbear 6:
– Det kvittar vilka vi får möta, men det gör inget om Philadelphia och Montreal sliter ut varandra innan vi möter dom.
* * *
Det är fortfarande 30 grader varmt i Chicago och my god, vilket party som kommer att rulla i natt.
* * *
Yellbear 7:
– Nu flyger jag över familjen. Farsan och brorsan kommer i veckan. Kanske också tjejens morsa och farsa. Farsan och brorsan är mina största supportrar, så det ska bli väldigt kul att få dela den här upplevelsen med dem. Så slipper dom vara uppe på nätterna också. De har nästan varit tröttare än jag under det här slutspelet…
* * *
Snart öppnas den första biran på Sharks-planet. Innan det landar i San Jose om sådär tre-fyra timmar tippar jag att stämningen, trots allt, är rätt hög.
* * *
Jaha, då är det dags att packa ihop och göra sig beredd för hemresa till New York i morrn då.
Men redan till helgen är bloggen tillbaka i Chi-town.
Ska bli för jävla kul.
Tack för idag, ha det.

Ojvoj, Hawks sätter just 4-2 i tom kasse. Chicago klart för Stanley Cup-final.
Mer senare.

Se på fan, Hawks går och hämtar in 2-0-underläge – utan att alls förtjäna det.
Sharks var ju klart bättre i den här perioden och såg efter dödlige Marleaus 2-0-balja ut att ha kontroll över matcher.
Men de gudar som styr över studsarna fortsätter favorisera – och Nabby fortsätter vara en grundseriemålis.
Så nu börjar det lik förbannat lukta Stanley Cup-final i The Madhouse.
* * *
Ah, fan, det var först efter förra inlägget jag fattade att det blivit pajasstavning i rubben.
Men jag korrigerar först nu. Går man in och ändrar i redan publicerade inlägg får den här bloggen tuppjuck och börjar behandla skribenten som Chris Simon behandlade Ryan Hollweg. Typ.
* * *
Hammer har också en assist nu.
Wallin får se till att slå en macka i tredje , så vi får full blågul pott.
*  *
Kan ni förklara vad det var Lelle stimmade så våldsamt om?
Seabrooks Puck var ju solklart inne. Hände nåt annat han hade invändningar mot? Ni som ser på tv vet mer om det.
* * *
Jag satt just och tänkte att Hawks skulle behöva ett numerärt överläge.
Men det gjorde de inte alls, det var ett av de sämsta powerplay jag sett laget genomföra och det slutade helt följdriktigt med ett mål i arslet.
* * *
Det var Hollywood-kaliber på Dogges försök att mörka vid Seabrook-målet.
* * *
Martin, det blir nog väldigt svårt. Djup plånbok är ett måste, men det går ju att kolla med resebyrån, eller nåt kontokortsföretag, om de kan hjälpa dig.
* * *
Ho ho, Eager försöker open ice-proppa Dogge – och dundrar i isen som en tenninsboll nån slängt i en garageport.
* * *
I det där PP:t hade Kane ett drömläge, men han missade – och stod sen kvar och bara tittade medan Sharks åkte upp och kontrade in 2-0.
Inte bra.
* * *
Jotack, jag är medveten om att det håller på att hända sensationella saker i VM-finalen. Ryssarna på bägge sidor om mig har matchen uppkopplad på datorerna och de är INTE glada…
Själv är jag rent lycklig för JJ:s skull.
* * *
Springer på leksandslegandaren Shin Larsson, numer scout åt San Jose,  vid kaffekannorna i första periodpausen.
I’m not worthy!
* * *
Ryssarna får trösta sig med att det inte hade gått bättre med Nabby i kassen.
Ingripandet på ”The Rats” mål var inte värdigt en NHL-målis.
* * *
Det är först nu jag ser att det finns en Brian Connelly i Blackhawks-truppen.
In med honom, för satan. Det är alldeles för lite Sweet-sångare i dagens hockey.
* * *
20 minuter kvar.
Sen kan decenniets fest utbryta i Chi-town.
We’ll see.

0-1, efter mål av modemannen – alltså Couture – på assist av Dogge Crankshaft.
Och det är vare sig oväntat eller ologiskt.
Jag vet inte om man kan säga att hemmaspelarna är darriga, men bortsett från sista fem, när de ligger under, gör de ett okaraktäristiskt avvaktande och handfallet intryck.
Dom måste fortsätta hålla tempot från slutet – annars blir det definitivt resa västerut i morrn.
* * *
Eyjafjallajökull kan ju gå och dra nåt gammalt över sig. Ett isländskt vulkanutbrott är ingenting i jämförelse med nationalsångsvrålet här idag.
Maffigt indeed, Sunny Jim.
* * *
Uj, jag trodde Yellbear hade gjort illa sig ett tag. Men det var tydligen bara nåt tjall med skridskon. Skönt det. De få svenskar vi har kvar i det här slutspelet är jag väldigt, väldigt rädd om.
* * *
Ibland märks det lite väl tydligt att många här borta inte gått på hockey hela livet.
Som när domaren höjer armen och halva United börjar jubla, för att de tror att Big Joe, som just proppat Jordan Hendry, ska ut. I själva verket är det Hendry som hållit i Big Joes klubba och får en tvåa.
Jublet tystnar rätt tvärt när sanningen står klar.
* * *
Alla som tror att jag kunde skriva Eyjafjallajökull utan att först slå upp namnet räcker upp en hand.
* * *
Ha ha, Julia. Tack för instruktionerna. Övningarna är givetvis utförda och armvecket har slutat klia.
* * *
Det är ju det jag säger, Crankshaft har en beef med Sharp. Chicago-forwarden kommer att få plocka stickor från sargen hela sommaren efter den fetproppen.
* * *
Ja, vadå Staren, jag var jublande nöjd med den. Och Hegerfors är en av mina stora idoler.
* * *
Det ar nog inte sådär – som en yxman i en skräckfilm… – The Voice såg ut när han charmade personalen på The Drake.
* * *
Lika mycket väsen som de här fansen för när det går bra – och när de sjunger nationalsång – lika tysta tenderar de att bli vid minsta motgång.
Det är lite dåligt.
* * *
Bobby Hull är en showman. Varje gång han blir inzoomad spexar han som en något ruffigare Thore Skogman med publiken.
* * *
För all del, SabresTim. Kul med nån som har förstånd att lyssna på mina små tips.
* * *
Hur skulle det vara med lite kaffe nu?
Jo, det skulle vara alldeles kanon.
Ni vet när vi hörs igen.

Jag talade om feber redan i fredags, gjorde jag inte?
Well, let me tell you:
Om det var feber vid den tiden, då är det tropisk frossa och hallisar nu.
Chicago står på tröskeln till Stanley Cup-finalen och hela stan håller andan i vänta på Den Stora Orgasmen.
Bloggen är återigen på plats och hoppas få ledsaga dig fram till det som alltså kan bli ett klassiskt idrottsögonblick i sportstaden Chicago.
* * *
Gårdagskvällen inskränkte sig till en lysande New York-strip på Tavern on Rush och några glas i den tidlöst vackra baren på The Drake.
Men jag höll ändå på att få stryk.
Några fratboys var upprörda över att jag bara ljusa byxor, för det är det bara bögar som gör före Memorial Day.
– Och inte är du väl bög, fräste en särskilt aggressiv jubelidiot.
– Jo, svarade jag, och jag vill inget hellre än att få krama era små kulor.
Då blev det problem…
* * *
Upphetsningen här i stan har inte bara att göra med att Original Six-institutionen Hawks inte uppträtt i en Stanley Cup-final sedan början av 90-talet.
Det är ju ett lag som under ett drygt decennium varit på dekis – och varit det med samma inlevelse som en karaktär i en Bukowski-novell.
Så sent som för några år sedan satt det bara sex-sju tusen i den här jättelika hallen och tittade på ett pisslag utan minsta chans att slå någon annan än möjligen Columbus. Ingen brydde sig, ingen gick på matcherna,  ingen kunde ens drömma om att det skulle komma att spelas några Stanley Cup-finaler i United Center igen.
Sen ägde alltså den här gloriösa återuppståndelsen rum, den här förunderliga pånyttfödelsen – och nu har laget ena foten inne i den största show som finns..
Såna rags-to-riches-stories får amerikaners hjärtan att slå hårt.
* * *
Jag lyckades dock ta mig ut i en taxi innan situationen i The Drake-baren urartade och ni kan vara lugna, yours truly är helt oskadd.
Däremot luktar jag ketchup.
Lyckas spilla en stor, fet klick på kavajen under presslunchen och jo, jag sitter verkligen här och stinker som en nyöppnad flaska från Heinz-fabriken..
Men amerikaner har ju ofta ketchup på sina biffar, så det kanske inte är nån fara…
* * *
Nu måste Hawks förstås slå sin rätt så kvalificerade motståndare en gång till för att sagan som får Chicago att koka ska fullbordas – och jag tror det blir svårt.
Nä, de tappar inte 3-0-ledningen i serien, men det är långt ifrån säkert att de går över mållinjen idag.
Hur ofta de än understryker att de håller hypen ifrån har den nu antagit såna proportioner att det helt enkelt inte går och risken är uppenbar att unga knän kommer att börja darra här inne i dag.
Dessutom är det Sharks tur att ha lite flyt med studsar och domslut och slikt.
Så Hawks-fansen får nog vänta med det Stora Firandet, åtminstone till tisdag.
* * *
Innan det lilla tumultet utbröt hann jag bli upplyst om att The Voice Quenneville bodde på The Drake i flera månader när han var nyanställd av Hawks.
– Och han var otroligt trevlig, han satt jämnt här och pratade hockey med alla som ville höra, berättade bartendern.
Det var väl det jag visste. Bakom den där Kapten Ahab-fasaden bor en mjuk nörd.
* * *
När dom igår frågade Byfulingen hur det känns att stå i rampljust flinade han gott och sa.
– So far so good. It’s nice.
Det är svårt att inte bli lite charmad av den mannen.
* * *
Som dom skulle sagt hemma i Hyresgäst-Johans Skräddarbacken:
Det är rena Mallis i Chicago idag. 30 grader, fuktigt och alldeles vindstilla.
Väder som gjort för att fira i, onekligen.
* * *
Plötsligt går Bobby Hull förbi i pressloungen, med en popcorn-bytta i famnen.
Fan så coolt.
* * *
En annan lärdom från gårdagskvällen:
Dom kallar inte Chicago för cougar-town utan anledning.
My god…
* * *
Ja, Skogens, jag frågade ju Dogge igår, vad han menade med att Sharks varit i svårare situationer förr.
Då korrigerade han sig.
–  Det är riktigare att säga att vi haft svåra motgångar förr, och alltid kommit tillbaka stark.
Nu vet du.
* * *
Råkar gå förbi spelarentrén just som vår Yellbear Hammer anländer.
Han har the killer face på sig, men hälsar ändå glatt.
* * *
Sugar Kane fick fråga efter fråga om Toews, Byfulingen och Niemi under presskonferensen igår.
Till slut drog han året genom hockeyfrillan, log underfundigt och utbrast:
– I’m sick of pumping this guy’s tires…
Där kammade han in dagens garv.
* * *
Dogge Crankshaft har ett riktigt vilt slutspelsskägg.
– Ja, det har aldrig varit längre. Men värre ska det förhoppningsvis. Vi ses väl på Game 7 i San Jose, säger han och blinkar.
* * *
Det bästa med Hammer Yellbear?
Hans positionsspel.
Det var i alla fall vad The Voice svarade när jag, lätt nervös, frågade om svensken igår.
– Jag har aldrig sett en ung back som står rätt hela tiden. Men det gör Hammer, hette det.
* * *
När man själv redan käkat är det rätt äckligt att känna dofterna från tallrikarna ens bänkgrannar släpar upp på pressläktaren.
Jag vill bara ha det sagt.
* * *
En halvtimme kvar i skrivande stund.
Sen exploderar det där naionalsångsvrålet.
Jag längtar!
* * *
Var lite tidigt ute med Hossa. Det är ikväll han sätter, åtminstone, en puck.
Nån gång måste han ju göra rätt för pengarna Hawks hällt över honom.
* * *
Gillar Duncan Keith ännu mer efter gårdagens presskonferens. Medan alla andra nervöst viftade bort alla frågor om att Hawks är nära Stanley Cup-final nu konstaterade han frankt att det ju förhåller sig på det viset.
– Det går inte att se det på något annat sätt, vi befinner oss i en väldigt bra position och vi borde kunna använda det faktum att vi är så nära våra drömmars mål som extra tändvätska, hette det.
* * *
Lite fint ändå, att Bengt-Åke in the end får jubla lite.
* * *
Shit, Blackhawks kommer ut för värmning – och jublet som utbryter straffar det man upplever i de flesta hallar efter avgörande sudden-mål.
Här blir surrealistiskt idag.
* * *
Jag tyckte det lät som att Big Joe var lite anti-Niemi när han pratade igår…
* * *
Men Sopel snubblar på en puck när han kastar sig ut på isen. Det är inget bra tecken.
* * *
Nu kliar det i armvecket. Diagnos?
* * *
Jag ser inte exakt vad det står, men på skylten en tjej håller upp mot plexit under värmningen finns en svensk hälsning till Yellbear.
Orden ”Snälla”, ”Niklas” och ”Pucken” hinner jag uttyda innan de jumbotron-ansvariga byter motiv.
Häftigt.
* * *
Då så, då ska öronen snart få sitt – och sedan, förhoppningsvis, skönhetssinnet och dramatarmen också.
Låt kommentarerna flöda.
Vi hörs i paus.

Montreal har alltså spelat fyra konferensfinaler mot Flyers och bara gjort mål i en enda av dem.
Eller om ni hellre vill det:
Leighton har hållit nollan i tre av fyra konferensfinaler.
Otroligt är det, vilket perspektiv man än väljer.
* * *
Om Habs fått in en reducering i slutet, då kanske Lavoilette kunnat hjälpa till med en liten timeout i slutet…
* * *
Går det här som vi tror är konferensfinal-rundan slut redan på måndag kväll.
Då börjar Stanley Cup-finalen, i The Madhouse on Madison, senast fredag nästa helg.
Jag blir alldeles pirrig bara av att tänka på det.
* * *
När jag talat färdigt med Wallin går Dogge förbi och frågar:
– Säger han nåt om att jag är den snyggaste spelare han nånsin haft som lagkamrat?
Nej, egendomligt nog säger Boden-stjärnan inget om det.
* * *
Jag har redan börjat jobba på den låtsamling Velvet Underground-Ville ska få som finalpresent.
Den börjar med Angus & Julia Stones ”Big Jet Plane”.
* * *
Dogge följde förstås Djurgårdens finaläventyr noggrant förra månaden och säger att han är stolt över att de gjorde det så bra.
Han medger också, motvilligt, att det är kul att det blivit lite drag i stockholmshockeyn igen.
–AIK råkar vara ett ord jag inte fick använda när jag var liten, det var betraktat som en grov svordom i min familj.  Så det bär emot att säga, men det är kul att de gått upp. Man vill ju ändå ha dem i Elitserien, säger han och bär iväg en tallrik ravioli som stått och kallnat på bänken intill under alla intervjuer han får göra denna mellandag.
* * *
Jag förstår att ni är deppiga hemma, men kom igen. Ryssland-Tjeckien, det är en klassisk VM-final. Särskilt som Jagr får chansen att ta revansch för proppen Ovie delade ut i OS
* * *
Du sa det själv, EJN. Han spelade för Leksand tre säsonger.
Jag skojar ju mest om Backlund. Men håll med om att det vore otroligt häftigt om han, efter att ha stått en halv NHL-match, fick hoppa in i en Stanley Cup-final – eller, för den delen, en konferensfinal.
* * *
Jag har bara träffat honom en gång, men Sharks PR-bas kommer raka vägen fram och hälsar och minns vad jag heter och allt.
I Rangers har jag bevärdigats med tre motvilliga nickningar på fem år…
* * *
Nu väntar en hyggligt ledig kväll i ett Chi-Town febrigt av finaldrömmar.
Kan bli en drink på ärevördiga The Drake, sen kanske en bättre matbit på Tavern on Rush. Om jag inte ska haka på Skogens på nåt riktigt hårigt…
Angenämt lär det hur som helst bli.
Vi hörs från The Madhouse i morrn igen. Start 21.00 er tid. Då vill jag hålligång i kommentatorsluckan.

Det börjar bli dags att kolla flighter mellan Chicago och Philadelphia, tror jag bestämt.
Inte nog med att Flyers leder med 2-0 efter två perioder – av det jag sett har de varit mycket, mycket bättre också.
Sorry, Habs. Det var en vacker saga så länge den varade.
* * *
LaPerriere ser i det där otympliga visiret ut som han ska styra ett stealth-plan över Irak – alternativt sanera en havererad kärnkraftsreaktor.
Obetalbart, faktiskt.
* * *
I förmiddags ställde yours truly Biffen en fråga under The Voices presskonferens, i mikrofon och allt.
Var lite darrig på stämbanden, det erkännes, men det gick bra och jag fick ett fint svar.
* * *
Velvet Undeground-Ville håller, för att nu knyta ihop Lou Reed-metaforerna, på att fixa en perfect day åt Flyers.
* * *
Hawks bor inte på hotell i natt, trots det lyckade experimentet i går.
– Och det är goda nyheter för mig. Jag delar nämligen rum med Burish, säger Patrick Sharp.
* * *
Det går gott om flyg mellan O’Hare och Phildedelphia International, noterar jag. Och det tar bara en och en halv timme nånting. Väldigt bra.
* * *
Verkar bara jag kvar som kallar Hjalmarsson för Yellbear. Alla i Chicago säger – Hammer. Det är ett rätt tufft smeknamn, det med. Kanske ska jag ta och tillämpa det i fortsättningen.
* * *
Om Flyers vinner kan Ville börja tänka på all tomorrow parties också.
* * *
Niclas Wallin bekräftar:
Han fattade inte ett ord när Lilja ringde och
– Jag har lite svårt med skånska. Det var några skåningar i Carolina också och…ja, ofta förstod jag ingenting, säger den rejäle norrlänningen..
Snusar gör han förvisso, men bara sånt där amerikanskt Skoal-tjafs.
– Jag hade lagt av helt och hållet i tre år, men så följde jag med några rednecks på ett Nascar-race i Carolina och då blev det Skoal, suckar han.
* * *
Nu ska vi se det som förmodligen blir säsongens sista period i Bell Center.
Sorry, Julia. Hoppas jag har fel, men det känns inte så.