Av Boudreaus tänkta baptism blir det till slut räfst- och rättarting och, vad det lider, katekesförhör.
Han är rasande i båset på slutet och han är rasande på presskonferensen också.
– Jag väntar på att 20 spelar. Men vi har ständigt sex-sju passagerare. Men vi har en djup trupp. Nu blir det ändringar, slår han fast med en blick som inte riktigt korresponderar med det där snälla pilsnerfilmsutseendet.
Någon som har förslag på vilka det är som kommer att ryka?
jag vet inte, men Scott Walker får göra slutspelsdebut på måndag, det kan man nog slå fast.
* * *
Mattias, Erik Karlsson är enastående. Men framförallt tycker jag det är skoj att tänka på vilka backar vi håller på att få fram.
Tänk OS 2014:
Karlsson, Hedman, Yellbear, Oliver, Jonte Ericsson, Toby Orr…jag tror det blir bästa blågula uppsättningen nånsin.
* * *
Joel, man får lätt för sig att det är just så Capitals-spelarna tänker också.
”Men…varför går den bara inte in….”
Jag kommer osökt att tänka på vad Barry Melrose sa om Blackhawks innan fjärde matchen i Nashville.
– De är vana vid att det går lätt och de vill fortfarande att det ska gå lätt.
Men fan, i slutspel är det bara krig som gäller. Brutalt slit. Och fula mål avgör. Inga jävla grundseriepiruetter.
* * *
Capstronauten…jag tror fortfarande den hängde på honom. Var var han? Tvångsomhändertagen?
* * *
Bäckis vill inte komma ut i omklädningsrummet och – av förklarliga skäl; det är en veritabel apskock som klättrar över Ovie där inne.
Men han gör intervju, i kostym, med bloggen och bekräftar bara bilden vi alla hade.
– Vi var inte på tårna och gjorde inte skotjobbet. Det syntes direkt att dom var hetare och dom vann rättvist, säger han.
Sedan frågar ber han snälle PR-killen Paul att gå in och hämta snusdosan han glömt inne i kaoset.
* * *
Ah, ni får ursäkta om det blir lite kort här nu – jag vill hinna ner i sportbaren och se de här två andra matcherna.
Dessutom finns det inte så mycket mer att orda om det här.
Later, folks.

Montreal vinner, med 2-1, och gör det rättvist. Grattis. Den här serien är helt öppen nu.
Mer sen.

Lite bättre blir hemmaspelet i andra och Ovie lyckas trycka in en reducering efter några minuter.
Men sen börjar Caps dra på sig en massa korkade utvisningar och vore det inte From Russia With Glove hade Habs fortfarande haft tvåmålsledning.
Jag tycker vibbarna börjar likna de i Mellon igår. Penguins skulle också avgöra hem, men ville inte heller göra the dirty work i början och fick slita sig till oavgjort under andra halvan av matchen.
Bara det nu inte innebär att vi får sitta här i sex perioder och till slut se bortaseger…
* * *
Jag blir helt illamående av att se snubben som är och klättrar i ställningarna taket för att få ordning på den krånglande målkameran under det långa avbrottet i början av perren.
Så är det med höjdskräck, man projicerar den till och med på andra.
* * *
Fan, har det varit Bon Jovi-konsert här också?
Det vore hur som helst tragiskt om det inte är undermålig is som förklarar allt sullande med pucken, alla felpassningar och alla fatala missar.
* * *
Tryggve, jag har redan paxat Julia för framtida Montreal-draman.
Det är min lägenhet hon ska bli manisk i.
* * *
Det kan vara min vinkel som är fel, men jag tror inteCapstronauten är på plats.
Undra på att det skiter sig.
* * *
Jo, Harv, för all del. Men mina chefer är inte lika sugna, och inte de som administrerar ackrediteringar heller.
* * *
* * *
Carlson-på-taket har inte precis varit någon Börje Salming idag han heller.
Det är Green som har dåligt inflytande på dom…eh, gröna.
* * *
Förstklassig iakttagelse, Gorm. Varför sker kommunikationen med bakelittelefoner?
* * *
Han med armbågarna är nu inne i veckla-ut-en-hel-bilkarta-fasen.
Snart anger Biffen moteld och då blir det ren Chris Pronger-terror, det försäkrar jag.
Utan Capstronauten är det inget riktigt go på dom andra fansen heller. Jo, dom försöker stå på, men det är ännu så länge ingen av de verkligt klassiska Verizon-kvällarna.
* * *
Halak har också varit bra. Att de alls testade med grin-pellen Price känns nästan absurt.
* * *
Plötsligt zoomas Bräschan in i jumbotronen och föräras en lång, innerlig standing ovation.
Kan inte kännas alldeles fel efter all mobbing i Garden.
* * *
Jamen, Joel, Semin brukar inte precis jobba hem. Det brukar Datsyuk.
* * *
Kan Caps samla sig till en av sina klassika tredjeperrar nu?
Det är ett måste.
Annars går chansen till välbehövlig kort serie, och lite vila, förlorad.
Biffens slutrapport kokas när allt är klart, okidoki?

0-2 – och ja, fortsätter det så här är det bara att boka biljetterna till Montreal på måndag.
Caps spelar sämre försvarsspel än Kvarnsvedens C-pojkar 2 1978 och har so far inte visat mer killer-instinkt än Telettubbies,
Penibelt.
* * *
Ha, Caps kaxar ändå till sig under Nothing else-inrot på jumbotronen
3 straight wins, står det nu.
Och så ögonblicket efteråt:
13 to go.
Ojvoj.
* * *
Som han uppträtt i några av Montreal-matcherna skulle jag hellre ge Norris-trofén till Redden än till Green.
* * *
– Är han här, undrar en blond Fredrik Wikingsson-kopia och pekar mot hyresgäst-Johans namnbricka.
– Nej, svarar jag, han är arresterad.
Den upplysningen föranleder en något orolig blick, men till slut sätter han sig ner – och börjar omedelbart terra mig med den bredaste armbågsföringen sedan Kalle Jularbo drog av ”Gamla nordsjön” första gången.
Hyresgäst-Johans frånvaro känns därmed ännu mer oacceptabel.
* * *
Chanser? Ja, några, men det är just där killer-instinkten saknas.
Jag fattar inte.
* * *
Det blir lite spänt här under nationalsångerna.
Verizon-publiken buar sig nämligen igenom den kanadensiska hymnen.
Det har jag aldrig varit med om tidigare, men det är förstås anti-amerikanerna i Bell Center, som mött ”The Star-spangled banner” på samma respektlösa sätt i, som provocerat fram den stökiga reaktionen.
Det hindrar inte de kanadensiska reportrarna här uppe från att bli mäkta förgrymmade.
* * *
Målskytten Cammalleris teorier om att gästerna skulle spela utan press i den här matchen verkar ha bäring.
De ser väldigt lugna och behärskade och fina ut.
Och ska ha cred för det.
* * *
Hemmafansen kan i alla fall glädja sig åt att Semin plötsligt blev Datsyuk.
Jag var tvungen att kolla reprisen flera gånger för att försäkra mig om att det verkligen var han som utförde den sensationella brytningen.
* * *
Habbyhab, var är du? Har du gett upp? Verkar vara fel kväll att göra det, tycker jag.
* * *
Riktigt samma ovationer som Ovie möter han förstås inte, men Bäckis är lätt den  jublas näst mest åt under the line-up före första nedsläpp.
Det tog ett tag, men Washington har lärt sig älska Valbo’s finest till sist.
* * *
Julia, hur är det med garderoben då? Du kanske behöver sortera om i den lite grann.
* * *
Att ligans mest mördande powerplay plötsligt blivit så ängligt och tandlöst fattar jag inte heller.
* * *
Och Kometen, var är DU den här till synes lyckade kvällen? Det vänder ju nu. Boston slår aldrig ut ett desperat Buffalo.
* * *
Pilsnerfilmsgubben får göra sin bästa Tårtan och skälla så kalufserna står som strutar på stjärnorna nu, tycker jag.
Han, och vi, vet ju:
Är det något lag som kan byta skepnad från period till period och följa upp värdelösa insatser med rungande urladdningar är det Caps.
Julia, zanoj och andra närvarande Habs-fans får ursäkta, men jag kan inte låta bli att hoppas på det.
Over and out, vi hörs  nästa paus.

– We’re expecting a smooth flight, meddelade kaptenen på lilla skitplanet och rattade upp oss i molnen ovanför Smoky Mountains.
Vi hade det dock inte mer smooth i luften än Martin Havlat hade på isen när han stötte på The Kron Wall of Pain i slutspelet förra året.
Det är ju fan att de ens är tillåtna att flyga såna där Shakin’ Stevens-burkar. Stora jumbojets ska det vara. Två-vånings. Med åtta motorer.
Men på nåt sätt lyckades vi till slut landa på Reagan och nu är bloggen alltså tillbaka i holy Verizon.
Här har vi möjligt elimination-drama ikväll och inget i detta universum är ju roligare
Ni hänger väl med i fredagsnatten?
* * *
– This is a baptism, förkunnar pilsnergubben Boudreau som en annan soulsångare i Washington Post.
Han menar att tiden har kommit för hans spelare att visa att de kan avgöra en slutspelsserie i tid.
Och  det kan man verkligen tycka.
Bäckis och Ovetjkin och de andra har aldrig varit inblandade i en playoff-serie  som inte gått till sju matcher och de skulle verkligen generera mer tillförsikt om de kunde se till att bryta den trenden.
* * *
Min flygresa verkar dock inte ha varit tillnärmelsevis lika jobbig som den Caps hade hem från Montreal i onsdags kväll.
Först blev de omdirigerade till Reagan för att det var dimmigt på Dulles. Men det var dimmigt även på Reagan, så de fick flyga vidare till Baltimore. Där hade dock alla tullare och immigration-agenter gått hem, så huvudstadens hockeystjärnor fick sitta på platta och vänta – i tre timmar.
Innan Valbos finest kom hem hade klockan hunnit bli fem på morgonen, rapporterar Post.
Nu vet ni vad alla kan skylla på om det ser segt ut idag.
* * *
Jajaja, vi vet, vi vet.
Fjärde matchen är den svåraste att vinna, Montreal har spelat riktigt bra och titta bara på Pittsburgh igår,
Men är det nån riktigt balle i Washington skickar de Habs på golfsemester ikväll, så ligger det bara till.
* * *
Vem springer jag på när jag avlägger min vanliga, lätt skrockbetonade Verizon-promenad mellan pressrummet och zamboni-entrén om inte Bräschan, uppenbarligen på plats för att ge sina gamla lagkamrater stöd.
Det var väl det vi som såg honom göra bort sig i New York misstänkte. Han lämnade aldrig Capitals på riktigt.
* * *
Skööld, Yellbear kommer från Yellbear.  När jag träffade honom i Chicago förra våren berättade han helt enkelt att det var det grymma smeknamnet han fått av lagkamraterna.
* * *
När jag efter det frapperande mötet med big bad Bräschan till slut kommer bort till zamboni-entrén är den öppen så jag smyger i ett obevakat ögonblick ut och kör en liten stepp på isen.
Det tycker jag ni kan tänka på när de nere där, i sarghörnet till höger om From Russia With Glove i första och tredje perren. Nyss var Biffens svarta myggjagare där…
* * *
Mysterman Ramel slår till igen, med ett formidabelt aktstycke om favoriterna från DC.
Fan, jag måste ju se till att pilsnerfilmsgubben får läsa. Jag tror han skulle bli direkt rörd.
* * *
Ja, From Russia With Glove återvänder förstås i Capitals-kassen efter den fenomenala insatsen senast.
Frågan är vem Habs mobiliserar. Price var ju okej senast, men lyckas man bli sådär arg på en så vänlig själ som Bäckis, då har man så svåra problem med humöret att man bör skriva in sig på en anger management-kurs.
Halak, säger jag.
* * *
Skulle de ta chansen och vinna ikväll behöver Caps troligen inte spela nästa match förrän på torsdag eller fredag.
Det innebär att de skulle kunna fira med en saftig bläcka ikväll och känner jag några av de glada gossarna i truppen rätt är det något pilsnergubben borde kunna använda som tändvätska…
* * *
Old School har sturskt meddelat att Lemaire återvänder som coach även nästa säsong, att han vill signa Kovy och att han – trots tre förstarondsknockar i rad – fortfarande anser att han byggt ett lag som kan gå hela vägen.
Det är ett uttalanden som indikerar att tiden kanske till sist kommit för ett general manager-byte i Newark.
Vore, får jag erkänna, oerhört intressant att se vad som skulle hända med laget, dess kultur och dess image om det hände.
* * *
Jag är ensam svensk mediarepresentant i Verizon ikväll.
Jetset-Eken partajar i The Hamptons och hyresgäst-Johan underhåller nyanlända gäster på Manhattan.
Den senare har dock plats bokad och markerad här intill.
Frågar dom var han taget vägen säger jag att han blivit arresterad – för förargelseväckande beteende.
I princip ÄR det ju det att missa en sån här match när man inte behöver.
* * *
I en slutspelsserie kan vilken strunthändelse som helst bli en sprakande nyhetsstory och blev Jacques Martin insyltad i en Spygate.
Under en Caps-träning uppe i Bell Center klev Habs-tränaren plötsligt ut och satte sig på läktarna, varmed journalisterna på plats fick tuppjuck.
– Spioneri, rasade en.
– Regelbrott, frustade en annan.
– Vilken fräckhet, hojtade ytterligare några stycken.
Det visade sig såsåmingom att coacher är i sin fulla rätt att se motståndarnas träning och pilsnergubben sa att han inte hade något emot besöket.
Han ställde dock in en planerad powerplay-övning – och som av en händelse gjorde hans lag sitt första pp-mål i serien några timmar senare.
Fast, ah, vad är det för lallar-skandal?. Tacka vet jag när Tårtan slogs med publiken i Verizon förra året. Då blåste det i alla fall lite kuling.
* * *
Tack för välkomsthälsning, Rockville. Är du här? Kom ihåg att vinka i så fall. Jag sitter högst upp i taket, mitt emot Capitals bås.
* * *
Post-Tarik berättar att han träffade Storchen – Bäckis mytomspunne storebror – på flygplatsen i Montreal i onsdags.
– Den grabben verkar ha det bra, konstaterar han.
Verkligen.
Ingen har det bättre, därom är alla med kännedom om hans way of life helt överens.
* * *
Ms, precis som EJN både tror och hoppas jag att Doughty får Norris.
Han har varit den stora backsensationen den här säsongen.
* * *
Det första ord jag, enligt mamma, lärde mig uttala var ”kaka”.
Jag ska som blott ettårig glytt ha sträckt en knubbig näve mot ett kakfat på köksbordet och sagt just det:
– Kaka.
På den vägen har det sedan fortsatt och det är med stor glädje jag härmed kan meddela att de just idag serverar alldeles förträfflig, vaniljedrömsartade cookies på pressläktaren.
* * *
Mike Cammalleri är den som leder Habs motattack – i alla fall i media.
– Vi har ingenting att förlora längre. Vi kan spela utan press och när man gör det kan det hända saker, säger han.
Låter lite oroande det, tycker jag.
* * *
Talade just med en enarmad bandit i Toronto.
Fast Freddy Shoestring alltså. Han opererade sin pajade axel i igår och går nu omkring och har ont.
– Det är väldigt besvärligt att sova, stånkade han.
Så nu skänker ni den här bloggens störste stjärna en vänlig tanke.
* * *
Julia, du har väl vaxat dammtrasan och bytt laddat med färskt skurmedel? Det kan bli en lång kväll…
* * *
The Strokes i PA:t strax innan värmningen börjar.
Det uppskattar vi väldigt när bagarväckningen i Nashville i morse börjar göra sig påmind.
Julian Casablancas har alltid varit som en ren dos koffein rakt in i Biffens vener.
* * *
Irbe sitter här idag också.
Han ser spänd ut.
* * *
Hela Capitals Rat Pack – Ovie, Bäckis, Green och Semin – ser explosiv ut på värmningen.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Nä, Rob, det blir nog ingen Old Ebbitt ikväll heller.
Om tre timmar går ju även Detroit och Vancouver upp i varsin slutspelsring och får jag som vill ska jag avnjuta slutet av de fajterna i sportbaren i källaren på hotellet.
Kom förbi om har tid!
* * *
Jason Chimera ser inte explosiv ut. Däremot oerhört laddad. Jävlar vid blick han leverera i jumbotronen.
* * *
Kometen, håller du oss uppdaterade på din gastkramning i Beantown?
* * *
Jag tror det händer nåt sensationellt ikväll, vi får se nåt vi aldrig glömmer, det är min känsla.
Och nu åker vi.

Just som jag avslutat en trevlig liten segerintervju tittar Yellbear upp och frågar:
– Har du Ettan lös? Mitt har tagit slut.
Klart jag har.
Och inget gläder mig ju mer än att få sträcka fram en dosa till mina landsmän.
Funkare inget annat i framtiden kan jag gott tänka mig att bara åka omkring och förse NHL-spelare med prillor.
För övrigt hade jag ingen aning om att den 22-årige smålänningen, var en av oss med den finaste av laster,
Lilla, som håller på med sitt stora snusprojekt, är härmed informerad.
Om han nu vet vem Yellbear är…
* * *
Shit alltså, Ottawa!
Vilket underbart mål att få göra, mitt i tredje övertidsperioden.
Ska vi tippa att det är åtminstone av de fem största Alfie – som slog en grym passning till segermålet – upplevt?
* * *
Det enda olyckliga med det här är förstås att Predators förlust sätter lite sordin på festen ute på Broadway.
Men för min del är det lika gott. Jag har en bagarväckning och flight till nationens huvudstad framför mig, så jag ska sjasas i säng fort!
* * *
Det var fler än Ottawas fans som jublade över att Alfie & co tog Penguins till tre övertidsperioder – och dessutom vann.
Många där ute vill att mästarna ska vara möra när – eller om, kanske ska säga nu – kliver vidare in i slutspelet.
* * *
När Yellbear fått sin snuva kommer en av Hawks materialare fram till Biffen och är nyfiken.
– Jaså, svenskt snus? Jamen, vi har ju fullt med Thunder. Det vill alla spelare ha, säger han.
Yellbear får förklara att det är som att jämföra en microvärmd pizza med kobe-biff.
* * *
Ha ha, Offroad. Kanske det. Men i en blogg som publicerat vitsen om korvkioskvitsen om Joe Corvo och Hedbä – Corvo moose, som ni kanske minns – kan vad som helst hända….
* * *
Det är ett jävligt tufft, klonkande ljud när dom träffar Niemis benskydd med hårda skott.
* * *
I tredje perioden varvar de hårdrocken i PA:t med – Rednex.
I Nashville, Music City.
Man tager sig för pannan.
* * *
Yellbear spelade över 25 minuter.
Det är en Lidas-notering, det.
* * *
Jacksprow, jag ber att få gratulera. Hajen verkar hugga på riktigt nu – och till och med Marleau har gjort mål.
* * *
Yellbear känner med landsmannen i motståndarlaget.
– Ja, det är ju för jäkligt att bli skadad nu. Men han har haft en kanonsäsong. Vad är det han gjort, 30 mål? Jag är otroligt imponerad, säger han på sin vackraste småländska.
* * *
Nu – lite sömn.
Flighten mot DC går om bara några timmar.
Vi hörs från Verizon, okej?

Ja, den bara spelades av, den här perren. 3-0 blev det. Mer later on.

Nu är det inte mer fest än på en Bad Blake-spelning i ”Crazy Heart”, tyvärr.
Chicago har gott loss till 3-0, efter mål av Toews och, återigen, den skarpe Sharp.
Inte ologiskt.
Predators tvingas ju framåt, men är bättre på att bevaka ledningar än att jaga dem och det känns nu som att Hawks har kontroll över det här.
* * *
För all del, Wille. Grattis. Det gjorde Flyers förstås bra. Och de blir nåt att bita i även för Capitals
* * *
Yellbear får första-assen på Sharps eminenta 3-0-mål, det noterar vi med viss belåtenhet på den här delen av pressläktaren.
* * *
Jag är fortfarande tagen av volymen
De dundrar på i decibel-tal som skulle få en kommunal kontrollant i Sverige att stänga ner hela festivaler.
Och som EJN är inne på:
För att vara countrymusikens huvudstad har de en märklig fäbless för hårdrock.
* * *
Men th, du var mig en reluctant winner.
Var glad, Flyers har förtjänat sitt avancemang nu.
* * *
Yellbear håller nästan på att börja veva med Erat bakom Niemi. Det hade man inte riktigt räknat med.
Men det är klart, han berättade förra året att Kron Wall of Pain är hans stora förebild.
Då är man inte alltigenom vänlig på isen…
* * *
Jag sitter just och tänker att det inte blir mycket för Hossa och Toews.
Exakt då skjuter den förstnämnde – och ögonblicket senare slår den sistnämnde in returen.
Så kan det gå.
* * *
Själv skulle jag förstås hellre se en nersupen Bad Blake på en divebar i New Mexico än Bon Jovi i en stor hall men det är jag det.
* * *
Th, du har däremot rätt i att ingen bör erbjuda Kovy de pengar han vill ha.
Han är inte värd dem, uppenbarligen.
Just därför kommer Papa Glenn förstås att plocka upp stora plånboken ur bakfickan…
* * *
Det är bananflugor även på den här pressläktaren, kan jag meddela.
Och det är klart, säsongen i New York-trakten är ju slut.
Nånstans måste den hockeyintresserade delen av bananflugebefolkningen ta vägen.
* * *
Nu ska ju Predators försöka i sex-sju minuter. Har det inte hänt nåt då är det lika bra att spara energi till lördagsmatinén i United Center.
Fast man vet aldrig med Trotz. Han är en trotzig coach ibland…
* * *
Ja, go nu, Sens. Jag har Versus på monitorn igen och vill gärna se att den serien blir längre.
* * *
Men att Preds slutar jaga kvitteringe betyder ju inte att de inte kan sätta sig i respekt med lite smäller, smockor och tjuvnyp.
Då blir det sköj!
* * *
Det är sent, så jag förstår om ni inte orkar vänta på slutrapport, men i alla fall – den kommer när det är färdigt med intervjuer och referat och allt det där

0-1, efter ett – ursäkta… – skarpt skott av Sharp.
Och det är helt i sin ordning om ni frågar Le Biff.
Bortsett från under utvisningarna på slutet har Hawks haft det mesta av spelet.
Men inte nog med det:
De har visat just det hjärta, de kämpatag och den villighet att smutsa ner sig som så många efterlyst.
Målet, var till exempel, resultatet av hårt, envist slit.
Så, ja, nu lever den här serien igen.
* * *
Hon som sjöng nationalsången visade sig vara något slags American Idol-deltagare och man frågar si förskräckt om det var domarna i den tävlingen som lärde henne sjunga så oerhört långsamt och utdragen.
Fan, Ramones hade hunnit bränna av fem låtar under den tid tog denna Melinda Doolittle att komma till tredje textraden.
* * *
Att Hawks, med sån briljans, lyckas freda sig under den långa sekvensen i spela tre mot fem och tre mot fyra, är förstås en nyckelsekvens i perioden – och kanske hela matchen.
Det är sånt som avgör i slutspelet.
* * *
Han spelar som sagt inte, men vi får i alla fall se Bengan Hörnqvist på jumbotronen.
Som varande lagets överlägsne skyttekung föräras han en hel liten filmhyllning, komplett med intervju som visar country-fansen hur trevlig en stockholmsgamäng kan vara.
* * *
Jag hoppas ni såg Yellbear i boxen. Så jäkla intelligent och säker och suverän.
* * *
Allra mest jublar Bridgestone-publiken när det smäller i sargerna.
Som när Tootoo försöker nita Yellbear och nästan åker ut genom zamboni-entrén, men de tycks inte se att Yellbear glider undan i sista sekund och att det förmodligen är Tootoo, eller möjligen sargen, som får mest ont.
* * *
Den maskot som kommer nerseglande från taket ser ett tag ut att fastna mitt i luften.
Det hade ju varit ett magiskt Spinal Tap-moment.
Me han ska bara plocka fram handduken ur bakfickan och få igång hemmafansen på sån kollektiv slutspelsvev.
Och jävlar som dom vevar. Det är en helt galen syn.
* * *
Mja, EJN, jag föredrog ”creepy”. Nästan samma innerbörd, visst, men äcklig var jag väl inte
* * *
Visst spelar Campbell igen – med Yellbear, som vanligt. Fint att se. Det känns som ett klassiskt backpar.
* * *
Framförallt, Jacksprow, kommer jag ihåg var jag hört det väldigt många gånger…
* * *
Det är inte bara publiken som är högljudd. De pumpar musiken i PA:at på rent chockerande hög volym också. Motörhead, kom tillbaka, allt är förlåtet.
* * *
Lagom till slutspelet har Predators klätt sina cheerleaders i dräkter den som värnar sitt anseende gör bäst i att inte kommentera.
Men:
Ojvoj!
* * *
Ja, Maxen, de har inte så här snygga cowboy-hattar i Tyskland.
* * *
Här har vi utkämpat hårda duster med Devils-fans genom åren, men jag unnar dem inte alls den här olyckan. Usch, de hade kunnat slå ut vilket annat lag som helst, lätt, men mot elaka Flyers går det bara inte.
* * *
Isen ser ut att vara i bedrövligt skick därnere och förmodligen är det därför Duncan Keith, av alla, hamnar i sånt trångmål i början.
Bon Jovi rockade (hrmf…) tydligen sönder den igår.
* * *
Att här förkommer kobjällror är inte så oväntat. Vi befinner oss i lantbrukartrakter, trots allt. Men att fansen har mer sig nåt slags dova visselpipor känns något otippat.
* * *
Så farlig var väl inte Kopeckys tackling? Han är knappast känd som någon Matt Cooke.
* * *
David Legwand är en Predators-spelare det är svårt att inte bli lite impad av.
* * *
Nej, nu ska här lättas på trycket. Blev tydligen väl mycket kaffe före matchen.

Hockeyfest!
Det är det som pågår i Nashville just nu, ska jag be att få meddela.
Redan igår kväll skymtade Preds- och Hawks-tröjor överallt i partymyllret ute på nedre Broadway – och nu på eftermiddagen, några timmar innan matchstart, är det ett jädra ramalama där ute. Det står hockeyfans på varje liveklubb och hinkar bira till George Strait-covers, man ser inget annat än jerseys på takserveringen på klubben mitt emot Legend’s Corner och till och med Elvis har en Preds-flagga i famnen; ja han står staty utanför en souvenirbutik och någon har passat på…
Samtidigt har plazan utanför Bridgeport Arena, som ligger i direkt anslutning till den där partygatan, bytt skepnad och blivit en enda stor karneval. Det är liveband på gatan, det är öltält, det är gycklare och det är spontandans
Känns nästan lite trist att lämna den scenen och krypa in i ett grått, tyst pressrum . Jag borde ha en day off och vara där ute och härja med de andra.
Men jag tröstar mig med att det efter en sån eftermiddag rimligen blir ett helvetiskt tryck på läktarna också.
* * *
Liten nyhetsflash:
Brian Campbell kan komma att göra comeback ikväll.
Han var med på den frivilliga träningen i morse och sa efteråt att det inte är omöjligt att han spelar redan i detta fjärde fältslag.
– Jag känner mig återställd och vill gärna, sa han till ett upphetsat pressuppbåd från Windy City.
Saftigt förstärkning i så fall.
* * *
Förra gången jag var här hette den här hallen fortfarande Sommet Center – och dessförinnan Gaylord Entertainment Center.
Nu har den plötsligt döpts om till Bridgestone Arena.
Det var då ett jävla velande!
* * *
Huruvida Patric Hörnqvist kan vara med är en helt annan fråga.
Han ser inte helt sanningsenlig ut när han, med en stor ispåse i högernäven sveper genom omklädningsrummet och uttalar några korta ”Vi får se” och ”Det är inte omöjligt” som svar på nyfikna lokalreportrars kan-du-lira-frågor,
Sen stannar han hos sin landsman Biffen och berättar att det är för jävla bittert att vara skadad just nu.
– Ja, det känns ju helt värdelöst. Det är nu man vill spela, suckar han och gnuggar en näve mot ett rätt så tätt slutspelsskägg.
* * *
Jo, jag hade en fin kväll på Broadway-barerna igår.
Det hade Joel Quenneville, Hawks-coachen,  också.
Han satt intryckt i ett hörn på Legend’s Corner, halsade förstrött ur en ölflaska och nickade i takt till den något för forcerade version av ”Ring of Fire” cover-bandet vid entrén försökte föra i hamn.
* * *
Såväl murvlar som fans från Chicago är upprörda på sina hjältar; de tycker att de spelat utan hjärta i flera matcher och därför är på väg mot en katastrofal eliminering i första omgången.
Den uppfattningen får stöd av självaste Barry Melrose, som i en intervju med Tennessean säger att Hawks har haft det för lätt under grundserien.
– De är vana vid att det är lätt och de vill att det ska vara lätt nu också. Då vinner man inte slutspelsmatcher, slår han fast.
* * *
Mellan match tre och fyra har det hunnit vara Bon Jovi-konsert i Bridgestone  Arena också. Ja, igår alltså.
Med vetskap om bristerna i genomsnittliga hockekrigares musiksmak befarar jag att åtskilliga av spelarna i den här serien var på plats.
Samtidigt är det en händelse som ser ut som en tanke, i alla fall för gästerna från norr.
Chicago lever onekligen on a prayer om det blir förlust ikväll.
* * *
Quenneville verkar för övrigt dela Melrose synpunkter.
– Yes, being to cute won’t do it, grymtar han i tydlig riktning mot stjärnor som inte gjort the dirty work i de inledande matcherna.
Hossa hör enligt Chicago-reportrarna till de som definitivt borde lyssna
* * *
Ja, EJN, det var kanske lite creepy. Men du vet hur gamla gubbar blir efter några glas rött. Och det var välmenat…
* * *
Yellbear Hjalmarsson deltar inte i den frivilliga morgonträningen och syns inte till efteråt heller.
Lite surt, jag hade verkligen velat prata med honom. Men å andra sidan känns det gött att konstatera att smålänningen, sin ringa ålder till trots, nu är så etablerad i laget. Förra säsongen var han fortfarande så grön och försiktig att han inte bara deltog i varenda skate utan dessutom stannade kvar ute på isen så länge det bara gick. Nu kan lagets tredje-back ta sig lite friheter.
* * *
Calder Trophy-kandidaterna heter alltså Tyler Myers, Jimmy Howard och Matt Duchene.
Gott så, de tre stod högst upp även på Biffens valsedel.
* * *
Vågar aldrig fråga om munskyddet när jag i några minuter står intill Patrick Kane i korridoren omklädningsrummet medan han väntar på någon som visar sig vara Kopecky.
Däremot är det väldigt nära att jag upplyser honom om att han riskerar att få hockeyfrissa om han inte klipper lockarna i nacken.
Fast just som jag ska yttra mig börjar han fippla med ett guldkors i en kedja om halsen och man stör inte ynglingar under religiösa ceremonier.
* * *
All in, lyder Nashvilles motto för slutspelet. Det står på stora skyltar i omklädningsrummet och det återfinns på t-shirts spelarna ränner runt i efter morgonvärmningen.
Låter fint.
Men pokerspelare vet att den som går all in alltid riskerar total kollaps…
* * *
Två timmar före nedsläpp sitter Scotty Bowman och petar i en pasta i pressloungen.
Inte konstigt att sonen, Hawks general manager, skeppat hit honom. Det är i såna här lägen han behövs.
* * *
Shea Weber ser inte så skräckinjagande ut utanför isen. Tvärtom, det är nåt direkt vänligt över honom när han efter morgonvärmningen går runt i trikåer och skämtknuffar på PR-nissar och skojar med lagkamrater.
Men dom säger ju att även Dick Cheney kunde vara charmig.
* * *
Ojvoj, redan 1-0 till Flyers i The Rock.
Och Old School Lou som, i kokande vredesmod, smashade en burk gelé (!) i väggen i omklädningsrummet i Wachovia senast – enligt pressrapporterna så spelarnas kostymer blev helt nerkletade.
Jag trodde det skulle hjälpa.
* * *
Wow, riktigt stark öppning av Senators i Mellon. 2-0. Det hade jag verkligen inte räknat med.
* * *
Det är nån dussinvokalist som får sjunga nationalsången. Det fattar jag inte. Vi är i Nashville. Då borde de kunna städsla George Jones. Eller åtminstone en Alan Jackson.
* * *
Men nu blev det 2-1. I ett PP. Ja, mot Pittsburgh ska man helst inte bli utvisad.
* * *
Coolt att Velvet Underground-konnässören Ville Leino får chansen i Flyers idag. Hoppas det blir succé.
* * *
När jag går mot hissen upp till Bridgestones pressläktare – lätt en av ligans mest komfortabla och trevliga, trots onödigt långt avstånd till kaffet – står Martin Erat ensam och tricksar med en fotboll i korridoren.
Han tittar upp, känner inte igen mig alls men tar det säkra före det osäkra och säger ”how are you doing”.
* * *
MysteryMan, jag beklagar – jag blandade ihop dig och MaxPower, tror jag.
Det är du som är bloggens Povel Ramel och jag hoppas snart det kommer fler små poem. Dom lyser upp!
* * *
– Nu ska du få höra, skrockar den gamla tanten som sköter presshissen, här var ett helt otroligt liv häromkvällen. Det var som att vara på gladiatorspel i Rom.
Åh, nu börjar jag få puls.
* * *
Det är fortfarande väldigt roligt när amerikanerna uttalar Pekka Rinnes namn. Det blir ju Peccarini. Som nåt slags italienskt  mineralvatten.
* * *
Blackhawk och andra som saknat live-rapporter från Chicagos matcher är väl med nu då? Det är, nästan, för er skull jag tagit mig hit!
* * *
Allra roligast var den Nashville-skribent som idag skrev att Pecccarini i de tre första matcherna varit ”impeccable”…
* * *
Yellbear har dock hjälm på uppvärmningen. Nån måtta får det vara på friheterna.
* * *
Nu verkar det inte som att Hörnqvist kan spela, men ändå: Han representerar Djurgården och Yellbear HV71. Så lite av spinoff på SM-finalen är ju det här ändå.
Kan det perspektivet möjligen röra om bland sympatierna i kommentatorsspåret?
* * *
Kedjan med Big Joe, Pat Marleau och Dagny Heatley har alltså producerat noll mål på de fyra första matcherna mot Colorado.
Noll.
Jag upphör aldrig att förvånas över det där.
* * *
Åh, Blackhawks vita tröjor. Dom kan mycket väl vara ett på min favvo-lista.
* * *
Country-publiken börjar fylla läktarna och det hänger redan en förväntansfull partystämning i luften.
Yes, vad kul detta ska bli.
* * *
Nu ska jag ladda lite med de andra matcherna. Har The Mellon på monitorn intill mig på pressläktaren och The Rock på datorn.
Gött.
Vi hörs, på traditionsenligt sätt, i första paus,